Fredag kl 14.20 – Världens första järnvägsbro: Causey Arch.

Causey Arch är världens första järnvägsbro. Den byggdes 1725-6 av en sammanslutning av kolgruveägare, Grand Allies, som var och en ensamma inte skulle ha haft råd med projektet.

Ralph Wood, en lokal stenhuggare, fick uppgiften att konstruera bron i ett spann. Ingenstans i världen kunde han finna några erfarenheter gjorda på området sedan tiden för Romarriket. Det är alltså inte så konstigt att han var orolig för om bron skulle hålla vid premiären. Han oroade sig faktiskt så mycket att hon dog av hjärtattack innan han fick veta.

Vi tar lätt för givet att vägar och gator alltid har funnits, och det är lätt att glömma bort vilka enorma transportproblem som dök upp vid industrialismens framväxt när tunga varor plötsligt behövde transporteras. Över Ralph Woods bro ledde två järnvägsspår av trä och på hans nya räls kunde kolet lätt forslas ned till floden Tyne för vidare transport på vattnet, som var det mest ekonomiska transportmediet. De tomma vagnarna gick i retur, 930 hästdragna vagnar per dag, en var tjugonde sekund under de första åren.

Träspåret slets ner på ett år, och det las därför dubbelt på den bana som frakten gick på, så att man inte behöva byta ut det så ofta. De lättare tomvagnarna på returbanan behövde tre år på sig för att åstadkomma samma sak. Men efter 1770-talet användes linjen mycket lite. Bron ligger i en spännande ravin och i ett område som det är trevligt att vandra omkring i.

I den här trakten ligger Beamish Museum som vi också besökte.

Torsdag kl. 12.50 – På spökpub i Marsden.

Vi hade inte sett havet sedan den förtrollade tisdagskvällen i Alnmouth. Norr om Sunderland kom stranden allt närmare tills vägen gick intill kritklipporna när vi nådde fram till Marsden. Vi parkerade vid kanten, 119 trappsteg ovanför vattenytan – och tog hissen ner. Det finns nog bara ett ställe i England, där man kan åka hiss ner till havet, och det är i Marsden.

Ett anslag inne på väggen berättar att den 40 sekunder långa nedresan är gratis, men att det kostar 10 pence att åka upp. Vid slutstationen ligger puben The Grotto, uthuggen i klippan. Vi utforskade ivrigt de inre rummen innan vi hämtade en varsin öl för att slå oss ned på terrassen utanför. På vägen förbi den enarmade banditen fick den plötsligt en jack-pot, utan att någon hade spelat. Eftersom jag befann mig närmast började de andra gäster att gratulera mig när de insåg vad som hade hänt. Dumt nog berättade jag att jag inte hade något med det att göra, allt medan mynten fortfarande spottades ut.

– Då måste det vara spöket som är i farten igen, förklarade bardamen, som kom springande för att rädda undan pengarna.

Självfallet är det inget konstigt att en pub i en grotta har ett spöke, men det är första gången vi hör talas om ett som spelar på enarmade banditer. Det sägs att det är en smugglare som svalt ihjäl i grottan som går igen. Varje kväll lämnas en pint med öl kvar på bardisken, och varje morgon är den urdrucken.

Det känns civiliserat att sitta vid ett bord nere vid havet med ett glas öl. Trots att Marsden varit isolerat, länge var det enklast att ta sig hit sjövägen, så har det varit ett populärt utflyktsmål.

I mitten av 1800-talet insåg Peter Allan, som tillsammans med sin familj hade huggit ut en lägenhet i klippan, att behovet av en pub måste vara stort. Under en senare period förekom hotellverksamhet, vi undrar om rummen kallades för enkelgrottor och dubbelgrottor.

Peter Allan var en stor djurvän. Han hade tama grisar som följde honom som hundar, och han lärde upp korpar att göra tricks. Men han tvingades att sluta med bin i köket, eftersom kunderna klagade på att de surrade för mycket. Möjligen var det ett utslag av hans djurvänlighet som gjorde att han födde upp kaniner på den 35 meter höga klipplatån Marsden Rock, som står i havet alldeles utanför the Grotto. Kaninerna ramlade förstås över kanten då och då och slog ihjäl sig.

Platån blev ett omtyckt ställe efter att Allan med mycken möda hade byggt en kombination av trappor och stegar så att man under någorlunda säkra förhållanden  kunde ta sig upp. Med avsmak beskrev han hur unga kvinnor ofta blev alldeles saliga där uppe och började recitera poesi.

Nu för tiden är klippan en populärt fågelplats, och man kan mycket väl sitta vid sin öl och studera den i lugn och ro med hjälp av en kikare. Tittar man åt andra hållet kan man långt i norr se färjan mellan Göteborg och England på sin väg in till Newcastle – åtminstone förr i tiden.

Vågornas skvalpande, ölets skummande, havets horisont, snacka om öppna landskap… Det är bäst att jag slutar innan jag börjar skriva poesi eller spöket kommer…

Torsdag kl. 11.45 – I asteriskernas Sunderland.

Den första utflykten från Durham gick till Sunderland, strax söder om Newcastle. Vi ville titta på gamla music hall-fasader, men allt var rivet och ersatt med en stor jättebunker som täckte hela centrum. Någonstans inne i detta komplex hittade vi turistbyrån. De hade inte hört talas om några teatrar.

Vi fick tag på en broschyr som berättade om Sunderlands byggnader och arkitekturhistoria. Varje sida var full av asterisker. Det visade sig att byggnader utmärkta med en sådan var rivna. Vi har aldrig förut sett så många asterisker på samma gång.

Bedrövade lämnade vi Sunderland.

Prins Charles är känd för att tycka illa om modern arkitektur, och kanske bidrog hans kritik till att den engelska allmänheten villigt röstade fram de mest hatade byggnaderna. Vinnarna blev:

Tricorn Shopping Centre i Portsmouth;
Postsorteringanstalten i londonstadsdelen Putney;
Odeon i Sheffield;
En utbyggnad av Gloucesters konstgalleri;
En idrottspaviljong utanför Stirling;
Victoria-komplexet med lägenheter i Nottingham.

Den saxiska kyrkan St. Peter’s i Sunderland har av någon anledning klarat sig från att rivas sedan den byggdes år 674, men man ska tycka om labyrinter för att hitta den, eftersom den är gömd bortom enkelriktade gator och återvändsgränder.

Onsdag kväll och torsdag morgon – Att bo som en kung i Durham.

En liten dröm gick i uppfyllelse när vi kom till Durham. För många år sedan såg jag från tåget mellan London och Edinburgh en glimt av den imponerande normandiska katedralen uppe på kullen, och jag lovade mig själv att jag skulle få titta närmare på den en dag. Jag skulle bara ha vetat hur nära…

Staden Durham föddes i det ögonblick som de kringvandrade munkarna från Holy Island tappade den döde StCuthberts kropp och tog det som ett tecken på att de inte längre behövde fly undan de danska vikingarna. Kring helgongraven växte en hel stad upp när allt fler pilgrimer kom på besök.

Grevskapet Durham har haft en unik ställning i Englands historia. Den världsliga makten innehades under 750 år av biskoparna (som därför kallades för prinsbiskopar).

Först i samband med drottning Victorias trontillträde övergav de sina rättigheter, som bl a bestod i egen lagstiftning, armé, mynt och hovstat. På den tiden sträckte sig Durhams ägor ända upp till Holy Island och den huvudsakliga sysselsättningen bestod i att skydda de engelska gränstrakterna mot skottarna.

Durham är en synnerligen sympatisk stad. Den gamla kärnan ligger ihopträngd på ett berg som floden Wear kringflyter på tre sidor. Kullerstensgator leder upp till de två dominerade byggnaderna, slottet och katedralen, som ligger på varsin sida om en ”village green”.
Stigarna efter sluttningarna ner mot floden är inte bara vackra promenadstråk, utan viktiga förbindelseleder när det gäller att ta sig genom staden.

Från strandkanten vid det lilla fallet har man en av världens vackraste utsikter upp mot katedralen på andra sidan.

Vi hade planerat att stanna några nätter i Durham och använda staden som bas för utflykter. Det är skönt som omväxling att inte behöva byta hotell varje natt. Vi var inte nöjda med det hotell vi hade bokat i förväg, så vi gick till turistbyrån för att få nya rum.

– Vill ni bo på Slottet? frågade damen bakom disken. Vi hade bett om att få något billigt, så vår första tanke var att det kanske var ett guesthouse i närheten av slottet som hette så. Engelsmännen är ju tokiga i döpa sina hus till allt möjligt. Så småningom gick det upp för oss att det verkligen var
Slottet hon menade – och att ett enkelrum (utan toalett) inte skulle kosta många pund.

På 1800-talet byggdes delar av Slottet om för att studenterna vid universitet skulle kunna bo där. Under skollovet  juli-september hyrs rummen ut. De är visserligen enkla, men de är mer praktiskt inredda än normala hotellrum, med rymlig garderob, skrivbord, läslampor, avlastningsytor, bokhylla och krok för handduken, det vill säga allt som den seriöse turisten uppskattar.

Det finns 33 dubbelrum och 26 enkelrum i själva Slottet, de flesta i tornet (the Keep). Ytterligare 17 och 87 enkelrum finns i andra byggnader i närheten.

Även om rummen är enkla, så är känslan att komma hem till ett slott på kvällen desto magnifikare. När vi i skymningen vandrade fram mot den stora porten och såg det inbjudande ljuset från den öppna lilla sidodörren, när vi kom in på slottsgården och promenerade uppför trappor och längs korridorer fram till våra rum – då tänkte vi lite fånigt: ”Är det så här det känns för kungar?”

Stämningen levde kvar på morgonen, när vi genom fönstren såg ut över trakten kring Durham, när vi gick ner till den stora slottshallen för att äta frukost och när vi på vägen till bilen blev påminda om att den stabila katedralen var vår närmaste granne.

Man kan inta sin lunch och middag på slottet, och även om maten är av det engelskt aningen menlösa slaget, så är det ett utmärkt sätt att lära känna de andra gästerna. Dessutom visade det sig att det efter en lång utflyktsdag var skönt att kunna ”stanna hemma” och äta.

I källarvalven under den stora hallen finns en pub och i andra delar av slottet kan man hitta sällskapsrum, TV och en mynt-tvättmaskin. Man kan alltså gott och väl klara en längre belägring utan att lida nöd.

För de som har råd och vill leva riktigt kungligt finns några verkligt tjusiga alternativ. I de äldsta delarna av slottet ligger en rad sviter, samtliga med badrum. Biskops-sviten är mycket populär för bröllopsnätter eftersom den har en himmelssäng från 1760. I Senats-sviten kan man bjuda hem 70 gäster på middag i vardagsrummet, som är behängd med 1600-talsgobelänger. Kaplans-sviten är med sina dubbla dubbelrum lämplig för familjer. I närheten av sviterna finns ett privat litet kapell i svart panel.

Onsdag kl. 13.15 – Cragside, världens första hus med elektricitet.

Cragside är en bit Schweiz i norra England. Högt uppe på en sluttning, på en utsprängd avsats, står ett hus som ser ut som om någon försökt ta ett tyroliskt chalet och trä det över en engelsk tudorvilla. Den storslagna miljön (lantegendomar med parker på höjden är inte vanliga i England) är en tillräcklig anledning för ett besök, men det som lockade oss dit oss var att huset är det första i världen som installerade vattendriven elektricitet.

Det enorma området kring huset är fullt av bevis på grundarens uppfinningsrikedom med gångbroar över raviner och förbi vattenfall. Den 1:e lorden av Armstrong byggde pumpar och generatorer och anlade hela sjöar innan han kunde byta ut oljelamporna mot glödlampor i sitt hus.

The Ram House, eller Pumphuset, ligger i början av ravinen vid en damm. Vattnet driver en hydraulisk pump som pumpar källvatten ifrån en tank på taket upp till två reservoarer belägna högre upp på sluttningen,  ovanför bostadshuset. En anläggning längre fram i ravinen användes för att leda ner vatten till köksträdgårdarna, dels för bevattning, dels för att rotera stora krukor med planterade fruktträd så att de skulle bli solbelysta på alla sidor.

Sist kommer man till The Power House, själva el-centralen. Vattnet föll från de högt upp belägna Nelly’s Moss Lake och drev i början (1886) en 24 hästkrafters turbin. 1895 byttes den ut mot en något kraftigare på 14189 hästkrafter. Först 1945 kopplades Cragside in på det allmänna nätverket och fick därmed elräkningar som andra hus.

Armstrong köpte den första marken 1863. När han dog 1900 hade han ökat ut, både huset, som från början fungerade mer som ett fritidshus, och området. En stor del av den manliga befolkningen i närbelägna Rothbury engagerades i arbetet. Bland annat planterade de 7 miljoner träd.

Arkitektpurister kan hitta många fel i det flera gånger påbyggda huset, men vi andra njuter av den nyckfulla rumsplaneringen, som i inredningen blandar engelsk stil med vild orientalism. Man behöver timmar på sig för att utforska det, och vi kan här bara berätta om det allra mest anmärkningsvärda.

I det stora köket i bottenvåningen finns ett massivt spett som fås att rotera genom det vatten som rinner förbi utanför från Nelly’s Moss Lake. Samma vatten driver också husets hiss genom en lång pistong och en kedja. Det interna telefonsystemet är ett annat exempel på Armstrongs många fiffiga uppfinningar.

I biblioteket kan man se fyra stora cloisonné-vaser av emalj. De fungerade från början som oljelampor, men 1880 anslöts de till Armstrongs elgenerator och försågs med glödlampor uppfunna av Joseph Swan i Newcastle. Lamporna doldes av kupor gjorda av rökglas och varje vas hade en skål med kvicksilver i basen. Strömmen gick upp genom en ledning i mitten och tillbaka genom kopparen i själva vasen. Detta var det första rummet i världen som lystes upp med permanent installerade glödlampor som fick sin ström från en vattendriven generator.

I källaren finns ett turkiskt bad med varmluftsbad, vattenbassäng och duschar. Vattnet kommer förstås från de två reservoarerna. Det japanska rummet innehåller en finurlig sekretär med små utrymmen, lådor, fack och andra finesser. I arbetsrummet står dels en fåtölj med infällt läsbord i armstödet  enligt den där principen man kan se på tåg ibland, dels ”metamorfisk biblioteksstol” – en fåtölj som raskt kan förvandlas till en trappa så att man når upp till de översta böckerna i bokhyllan.

Övervåningen har ett stort antal sovrum och utanför ett av dem kan man se den elektriska gong-gong som butlern ”slog på” genom att trycka på en knapp i köket, när han förvarnade om att det snart var matdags.

De som tänder på tapeter bör styra kosan till Bi-rummet, uppkallat efter de bin som länge bott i ytterväggarna. Flera av rummen har tapeter gjorda av självaste William Morris och här visas några av de tapeter som hittats vid restaureringar. Ett par elektriska porslinslampor är av intresse, eftersom de ansågs inte bara lysa upp rummet, utan också suga ut den ”skämda” luften. I Uggle-rummen, högst upp i tornet, övernattade 1884 den dåvarande prinsen och prinsessan av Wales.

När man tror att man har sett allt kommer oväntat den stora finalen. Övervåningen  är  betydligt större än bottenvåningen genom ett galleri som leder fram till vardagsrummet byggt över ett komplext system av centralvärmerör i markplanet. Det här är det senaste och största rummet i huset. Ena kortsidan upptas av en två våningar hög öppen spis som måste vara en av de största världen. Utrymmet inne i spisen, framför själva eldstaden, är möblerat och nästan lika stort som ett av de mindre sovrummen.

Gamla slott och palats och villor som vi sett under våra strövtåg i England har nästan alltid gett ett obekvämt intryck, som om de redan från början byggts för att passa bättre som museer. Det är först Cragside som ingett oss en känsla av hemtrevnad, genom den inspirerande och kreativa atmosfären. Föga anade vi att redan nästa natt skulle bo på ett riktigt slott.

Onsdag kl. 11.30 Bland gripar i Wallington House

Fyra griphuvuden av sten på gräsmattan framför Wallington House var det som lockade oss att åka dit. Vi tycker mycket om de hemska och fula stenfigurer som ofta gömmer sig i vinklar och vrår i kyrkor, men det här var första gången vi hörde talas om att man använde dessa bestar som prydnad framför ett slott, som om de vore vanliga trädgårdstomtar.

Från början hade dessa mytologiska djur varit stöd för vapensköldar ovanför Bishopsgate i London. Man kan tänka sig att husets ägare en gång i tiden färdats upp till sin huvudstad (man färdas upp till London) och som alla andra turister ville ha någon minnessak från resan. Men antagligen är förklaringen till att de nu finns i en park i norra England mycket mer komplicerad.

Själva huset, som vi egentligen inte hade planerat att se, visade sig vara mycket intressant, med en stor samling dockskåp, en ännu större kuriosaavdelning, ett riktigt edwardianskt kök, av den där typen som finns i tv-serien Herrskap och tjänstefolk.

Frustrerade rusade vi genom rummen, upptäckte att Grace Darling var avbildad i den stora hallen bland panoramamålningarna över traktens viktigaste händelser, innan vi drog iväg mot det som vi egentligen hade planerat att ägna eftermiddagen åt, världens första hus med elektricitet.

Onsdag kl. 11.05 Byar huller om buller.

Belsay och Ripley är två byar som egentligen är så obetydliga att de inte vore värda att nämnas, om inte det var för de sätt som de kommit till på.

Belsay flyttades på 1830-talet eftersom ägaren till Belsay Castle tyckte att husen skymde utsikten från hans fönster. Nu är byn 800 m från slottet återuppbyggd i en italiensk stil med arkader och liten piazza.

Ripley, som ligger i västra Yorkshire, byggdes om efter att Sir William blivit förtjust i en by han sett i Frankrike. Han rev alla slitna hus och lät uppföra en kopia av den franska byn. På gården finns ett märkligt ångerkors med åtta nischer där syndarna kunde knäböja och ångra sig.

Town hall, Ripley

Det här skulle bli vår sista dag i Northumberland. När kvällen så småningom kom åkte vi söderut mot County Durham, som stod i tur att utforskas under de när­maste dagarna. Vi såg fram mot att få en för­kla­ring till hur så många konstiga by­namn kunde ha samlats kring staden Dur­ham. Eller vad sägs om Pity Me och Un­thank?

Onsdag kl. 10.20 Ek(o)tur i Warkworth.

Det är bara om man har tur som någon vid slottet i Warkworth har tid att sätta sig i ekan och ro besökaren över Coquet-ån till ett 1300-tals-eremitage inuti den låga sandstensklippan. Vi hade inte det. Men vi lärde oss att husprästen hade bott där och bett för slottsherrskapets själar. I mitten av 1500-talet lämnade den siste eremiten det uthuggna kapellet, sakristian, sovrummet och köket.

Onsdag kl 9.45 – I gasen i Morpeth.

Dagen efter, var vi inte längre vid världen ände. Borta var nattens förtrollade kokong och verkligheten bestod åter igen av vägar och en kaleidoskopisk rad av små byar och korta upplevelser. I Morpeth såg vi en gaslampa på en gångbro. Den är deras enda som drivs med gas från kloakerna. Annars är staden kanske mest känd för sitt säckpipsmuseum.

Här är mer om museet-

Tisdag kl. 20.45 Alnmouth

När kvällen kom försvann världen på andra sidan mörkret och det strilande regnets ridåer. Allt som återstod var en bygata, som omgiven av låga byggnader, ledde ner till havet. Om det inte var för att allt gick i samma grå-gröna ton, så skulle vi ha sett att taken på husen i Alnmouth var röda och blå, innan vi svängde in på gården bakom Schooner Hotel och parkerade.

Det var inte ett väder att finpromenera i som den engelska Nordsjökusten visade upp, utan ett väder att gå ut och ta på. Och efteråt, ett väder att inomhus känna sig trygg ifrån, när det gjorde sig påmint mot fönsterrutorna.

Vi gick ner till stranden för att se elementen i vitögat. Fotografen nöjde sig inte förrän han hade traskat över den vidsträckta sanden blottlagd av ebben, tills han inte kunde komma längre. Uppifrån gräsdynerna såg han ut som den franske löjtnantens kvinna, med vinden och regnet slitande i kläderna, outsägligt spejande ut över havet. Antagligen längtade han till Göteborg och till Mauritz kaffe.

På byns landsida, uppe vid rondellen, låg en nordengelsk företeelse, the working men’s club. Kvällens underhållning annonserades med en textad skylt på dörren: “50 % rabatt på all alkohol.” Men om den stora kommande attraktionen kunde vi läsa på en affisch i fönstret:  11 okt. Gästuppträdande av exotiska dansöser.  Vi gissade att de för säkerhet skull inte var hämtade från trakten, utan någon mer avlägsen plats – Skottland kanske.

Alnmouth (vid floden Alns mynning) var den viktigaste hamnen mellan Tweed (Berwick) och Tyne (Newcastle) under medeltiden. När det blev billigare att frakta varorna på järnvägen London-Edinburgh minskade behovet av sjötransporter. I slutet av 1800-talet byggdes de sista spannmålsmagasinen om till bostäder. Och nu för tiden gör man  ingenting i Alnmouth.

Namnet på Schooner Hotel är förstås inspirerat av de skonare som en gång i tiden seglade in i hamnen. Då lär det i staden ha varit ett drickande, smugglande och horande, som på alla ställen där sjömän gick i land. John Wesley beskrev den som “en liten hamnstad berömd för all sorts syndfullhet (wickedness).

När man skriver om England måste man förr eller senare citera Samuel Johnson. Så låt oss inte fördröja det oundvikliga:  Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet.  Schooner Hotel är ett georgianskt värdshus i tre våningar med murriga träpanelade rum och avdelningar, vindlingar och trappor. Precis den rätta miljön att förlora sig bort i från resten av världen.

I baren hittade vi Eileen och Derek Eastwood, som rest tvärs över landet, från sin kumbriska hemby Seascale vid kusten mot Irländska sjön. De undrade vad två svenskar gjorde på en sådan liten plats som Alnmouth, och vi förklarade att vi var på jakt efter det ovanliga och excentriska. Som exempel berättade vi att vi hoppades hitta Englands minsta kyrka om några dagar.

– Den har vi hos oss, utbrast paret Eastwood. Vår är känd för att vara minst.

Och vi som hade fått veta att det var i Upleatham, i närheten av Middlesbrough som den låg. Men när vi så småningom kom dit förstod vi att vi hade blivit lurade. Den var inte anmärkningsvärt liten, och det satt ett anslag på dörren om att den skulle byggas om till bostadshus.

En kuriös bok från 1940, Edmund Vales  Curiosities of Town and Countryside , hittad i ett antikvariat i Edinburgh, påstod att kyrkan i Culbone, Somerset, innehade rekordet. Och själv har jag minnen från många år tillbaka av vad som sägs vara Londons minsta, St Ethelburga, på Bishopsgate i City, vilken borde kunna vara en kandidat även i rikssammanhang.

Seascale

London