En liten dröm gick i uppfyllelse när vi kom till Durham. För många år sedan såg jag från tåget mellan London och Edinburgh en glimt av den imponerande normandiska katedralen uppe på kullen, och jag lovade mig själv att jag skulle få titta närmare på den en dag. Jag skulle bara ha vetat hur nära…
Staden Durham föddes i det ögonblick som de kringvandrade munkarna från Holy Island tappade den döde StCuthberts kropp och tog det som ett tecken på att de inte längre behövde fly undan de danska vikingarna. Kring helgongraven växte en hel stad upp när allt fler pilgrimer kom på besök.
Grevskapet Durham har haft en unik ställning i Englands historia. Den världsliga makten innehades under 750 år av biskoparna (som därför kallades för prinsbiskopar).
Först i samband med drottning Victorias trontillträde övergav de sina rättigheter, som bl a bestod i egen lagstiftning, armé, mynt och hovstat. På den tiden sträckte sig Durhams ägor ända upp till Holy Island och den huvudsakliga sysselsättningen bestod i att skydda de engelska gränstrakterna mot skottarna.
Durham är en synnerligen sympatisk stad. Den gamla kärnan ligger ihopträngd på ett berg som floden Wear kringflyter på tre sidor. Kullerstensgator leder upp till de två dominerade byggnaderna, slottet och katedralen, som ligger på varsin sida om en ”village green”.
Stigarna efter sluttningarna ner mot floden är inte bara vackra promenadstråk, utan viktiga förbindelseleder när det gäller att ta sig genom staden.
Från strandkanten vid det lilla fallet har man en av världens vackraste utsikter upp mot katedralen på andra sidan.
Vi hade planerat att stanna några nätter i Durham och använda staden som bas för utflykter. Det är skönt som omväxling att inte behöva byta hotell varje natt. Vi var inte nöjda med det hotell vi hade bokat i förväg, så vi gick till turistbyrån för att få nya rum.
– Vill ni bo på Slottet? frågade damen bakom disken. Vi hade bett om att få något billigt, så vår första tanke var att det kanske var ett guesthouse i närheten av slottet som hette så. Engelsmännen är ju tokiga i döpa sina hus till allt möjligt. Så småningom gick det upp för oss att det verkligen var
Slottet hon menade – och att ett enkelrum (utan toalett) inte skulle kosta många pund.
På 1800-talet byggdes delar av Slottet om för att studenterna vid universitet skulle kunna bo där. Under skollovet juli-september hyrs rummen ut. De är visserligen enkla, men de är mer praktiskt inredda än normala hotellrum, med rymlig garderob, skrivbord, läslampor, avlastningsytor, bokhylla och krok för handduken, det vill säga allt som den seriöse turisten uppskattar.
Det finns 33 dubbelrum och 26 enkelrum i själva Slottet, de flesta i tornet (the Keep). Ytterligare 17 och 87 enkelrum finns i andra byggnader i närheten.
Även om rummen är enkla, så är känslan att komma hem till ett slott på kvällen desto magnifikare. När vi i skymningen vandrade fram mot den stora porten och såg det inbjudande ljuset från den öppna lilla sidodörren, när vi kom in på slottsgården och promenerade uppför trappor och längs korridorer fram till våra rum – då tänkte vi lite fånigt: ”Är det så här det känns för kungar?”
Stämningen levde kvar på morgonen, när vi genom fönstren såg ut över trakten kring Durham, när vi gick ner till den stora slottshallen för att äta frukost och när vi på vägen till bilen blev påminda om att den stabila katedralen var vår närmaste granne.
Man kan inta sin lunch och middag på slottet, och även om maten är av det engelskt aningen menlösa slaget, så är det ett utmärkt sätt att lära känna de andra gästerna. Dessutom visade det sig att det efter en lång utflyktsdag var skönt att kunna ”stanna hemma” och äta.
I källarvalven under den stora hallen finns en pub och i andra delar av slottet kan man hitta sällskapsrum, TV och en mynt-tvättmaskin. Man kan alltså gott och väl klara en längre belägring utan att lida nöd.
För de som har råd och vill leva riktigt kungligt finns några verkligt tjusiga alternativ. I de äldsta delarna av slottet ligger en rad sviter, samtliga med badrum. Biskops-sviten är mycket populär för bröllopsnätter eftersom den har en himmelssäng från 1760. I Senats-sviten kan man bjuda hem 70 gäster på middag i vardagsrummet, som är behängd med 1600-talsgobelänger. Kaplans-sviten är med sina dubbla dubbelrum lämplig för familjer. I närheten av sviterna finns ett privat litet kapell i svart panel.
Från Edinburgh till Istanbul 