Dag 139 – Italien: Bolognas filmfestival.

il_cinema_ritrovato_bologna_piazza_maggiore

En kväll i slutet av juni satt jag på Piazza Maggiore och väntade på att filmen skulle börja. Bakom mig var torget fyllt med rad efter rad av stolar. Längst bak stod en gammal buss med projektorerna.

Det fanns förväntan i luften och spänning. För åskmuller hördes bortåt toscanabergen. Folk strömmade in på piazzan, från hela världen. Det var öppningskväll av den årliga Il cinema ritrovato, en festival ägnad helt åt restaurerad och nyupptäckt film.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/06/4cddc-faust_murnau.jpg

Orchestra Regionale dell’Emilia-Romagna Arturo Toscanini tog plats på scenen under duken följd av Coro del Teatro Comunale di Bologna. Projecto Lumière var under några år ett EU-projekt för att rädda det europeiska filmarvet och nu skulle vi se projektets stoltaste resultat – Murnaus Faust från 1926 med Gösta Ekman (Faust), Emil Jannings (Mefisto) och Camilla Horn (Gretchen).

Att restaurera en stumfilm innebär att jämföra olika versioner bevarade i olika skick i världens filmarkiv. Det innebär att försöka upptäcka regissörens ursprungliga intentioner, att sålla bort senare tiders omredigeringar eller nationella anpassningar, att återställa de ursprungliga mellantexterna och originalfärgerna.

Filmoteca Española ledde arbetet med Faust ihop med Deutsche Institut für Filmkunde i Wiesbaden och Det danske filmmuseum i Köpenhamn och med hjälp från Bundesarchiv Filmarchiv i Berlin och amerikanska Turner Entertainment (som äger den amerikanskt anpassade versionen).

Årliga festivaler som Il cinema ritrovato och den mest kända, Il giornate del cinema muto i Pordenone (norr om Venedig), gör att det tidigare lite uppmärksammade arbetet i filmarkiven nu har fått ett skyltfönster mot omvärlden där filmerna kan visas upp i sin ursprungliga spektakulära skönhet. Skarpa färgkopior utan rispor projicerade med rätt hastighet och med levande musik är inte vad de allra flesta förknippar med stumfilm.

https://i2.wp.com/informa.comune.bologna.it/iperbole/media/8/crmanifestogome_2.jpg

Det är inte bara stumfilmer som behöver restaureras.

Egentligen är det knappt någon skillnad mellan stumfilm och ljudfilm. Den enda jag kan komma på är att vi kan höra vad skådespelarna säger i en ljudfilm, men om en film blir för pratig, så uppfattas det ofta som något negativt. Man förväntar sig av en bra film att den inte ska använda dialog på bekostnad av bildberättandet. De sekvenser där vi inte ser läppsynkrona bilder (”talking heads” som televisonstermen så träffande är) skiljer sig bara på ett sätt från stumfilm, vid en ljudfilmsvisning är musiken inspelad och återgiven via ljudsystemet, vid en stumfilmsvisning hör vi den live. Vad skulle ge det starkaste intrycket: att se Stjärnornas krig i Dolby Stereo eller med en riktig symfoniorkester i salongen?

Även musikvideor är till största delen små stumfilmer. Med undantag av de bilder där vi ser musikerna spela och sjunga i bild, så är förutsättningarna identiska med stumfilm, men de rörliga bilderna är ackompanjerade av burkad musik istället för levande.

För någon som inte upplevt filmvisning med levande musik är det omöjligt att föreställa sig den effekt den har på upplevelsen. Påståendet kan tyckas affekterat, men det finns inget alternativ som kan låta en ana vad som väntar. Att se en stumfilm på video eller i TV eller på duk med musiken förinspelad och uppspelad i högtalare är ett blekt alternativ. Redan ett ensamt levande piano förhöjer filmvisningen och lägger till ett märkligt stimulerande element av spänning mellan den projicerade bilden och den levande musikern.

https://i2.wp.com/www.ilrestodelcarlino.it/bologna/spettacoli/cinema/2012/06/29/736772/images/1345130-cinema_r.JPG

Annonser

Dag 138 – Italien: Riminis fest och Bolognas Chaplin.

https://i1.wp.com/www.dreaminginitalian.com/wp-content/uploads/2011/03/emilia.gif

Emilia Romagna är landet mitt emellan. Den italienska regionen sträcker sig nästan från Milano till Adriatiska kusten i öster. Den gamla romerska vägen Via Emilia går som avskiljare rakt igenom. Söder om den börjar Appenninerna som en försmak till det böljande Toskana. Norr om vägen breder slätten kring Po-floden ut sig i ett enformigt landskap, som inga guideböcker försöker locka till.

Bologna, som ligger nästan mitt i regionen, är kanske historiskt och kulturellt den mest intressanta stad i Italien som de flesta turister hoppar över. Det är inte lätt när Florens ligger på ena sidan och Verona, Venedig och Ravenna på den andra. Men på den tredje, ute vid kusten, hittar vi alla turistresors moder, Rimini och det kompenserar en hel del när det gäller antalet resenärer till regionen.

Sista lördagen i juni inleder man badsäsongen med en gemensam smäll, från Cattolica i söder till Beallaria Igea Marina i norr.

I resten av världen är skärt en symbol för homosexuella. Ändå döpte man arrangemanget till La notte rosa. Närvarande bögar måste ha känt sig ovanligt uppskattade, allt gick i rosa, människor, ballonger, girlanger – och Riminis ärevördiga Grand hotell badade i ett rosa ljus.

https://i2.wp.com/www.laltrapagina.it/mag/wp-content/uploads/2012/07/riminigh.jpg

Under dagen gick det kulturellt och sansat till med utställningar och andra evenemang som inte låter så mycket. På kvällen brakade det loss överallt med konserter, från Patti Smith till italienska grupper som jag aldrig hört talas om, vilket inte behöver betyda så mycket. Först när solen gick upp vid femtiden slutade den skära natten.

-Notte-Rosa-Rimini

Under kvällen seglade en flock med båtar ut på havet i mörkret och därifrån kunde vi vid midnatt, medan fullmånen steg upp i söder, se ett synkroniserat fyrverkeri stiga upp från nio av badorterna. Badsäsongen hade börjat.

https://i2.wp.com/www.cinetecadibologna.it/files/stampa/dicembre_2009/charles_chaplin.jpg

Samtidigt i Bologna inleddes filmrestaureringsfestivalen Il cinema ritrovato. Sverige representerades  av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter och den nyupptäckta Stiller-filmen Madame de Thèbes från 1915. Men det var alla varianter av Chaplin som dominerade Bolognas sommar och höst.

Här var det inte skärt som gällde, utan hatt, mustasch, käpp och skor. Bilden av Chaplin fanns på många ställen i staden.

L’Immagine ritrovata fick i uppdrag av Chaplins arvingar att restaurera hans filmer. Filmerna utgör bara slutprodukterna av en konstnärs arv. I Bolognas Sala Borsa pågick en utställning som visade bilder från både privatlivet och den kreativa processen, bilder som inte setts offentligt innan.

https://i2.wp.com/www.cinetecadibologna.it/imageserver/titleimage/files/archivi/chaplin/chaplin_orizzontale.jpg

Ett inledande brev i utställningen visar på hur lätt allt kunde ha försvunnit. Efter att Chaplin hindrats av de amerikanska myndigheterna att återvända till USA från en resa i Europa sålde han sin studio i Hollywood. Vännen Wheeler Dryden skrev i november 1953 ett brev där han förutsåg att Chapliana i framtiden skulle bli lika viktig som Shakespeariana. Därför hade han räddat dokument och rekvisita från studion. Han ber Chaplin att inte tycka att han är sentimental och naiv. Det bevarade kommer att vara till glädje i framtiden tror han, inte bara för kommande generationer, utan också hans barn.

https://i1.wp.com/tg24.sky.it/static/contentimages/original/sezioni/tg24/spettacolo/2012/06/28/foto_bologna_cineteca_scoperto_inedito_chaplin_01_1.jpeg

Chaplin och Buster Keaton under inspelningen av Limelight.

Utställningen visade bilder som aldrig publicerats tidigare, bl a fotografier från individuella filmer som vid den tiden monterats  tillsammans för att dokumentera filmens handling, en story board i efterhand. Där fanns klippböcker som var dubbelt så stora som dagstidningarna var innan de blev tabloider.

Vid nitton videostationer visades inte bara klassiska sekvenser, utan också tematiska montage som Chaplins koreografi och hans komiska tajming (illustrerat på tre dukar bredvid varandra). Chaplin blev mycket snabbt en figur som var känd över hela världen och därför kunde refereras till i vilka sammanhang som helst. Bilden av honom kunde brytas ned till de minsta beståndsdelarna. Han förekommer t ex i avant-gardefilmen Ballet mecanique.

http://bioscopic.files.wordpress.com/2007/04/chapliniana.jpg

Chaplin var också kompositör och musiker. Han kunde inte läsa noter utan improviserade fram melodierna vid pianot. 2003 blev nära 20 timmar av privata ljudinspelningar räddade till eftervärlden. På banden kan man höra Chaplin prova olika vägar för att ”få ihop det”. Ofta småsjunger eller nynnar han. En stor del av arbetsmaterialet rör Stadens ljus, men där finns också passager som inte fick plats i Moderna tider eller Diktatorn. Det kanske mest spännande är fjorton hela kompositioner som inte förekommer någon annanstans, inte ens nedtecknade.

Timothy Brock, som har rekonstruerat Chaplins musik för de restaurerade filmerna, har på Chaplin-familjens uppdrag arbetat med att kartlägga Chaplins musikaliska arv. Det är inte helt lätt. Chaplin ändrade ständigt sina filmer inför nypremiärer. Det mest radikala var kanske att ta bort mellantexterna till Guldfeber och ersätta dem med en berättarröst. Båda versionerna av filmen finns på DVD-utgåvan, men den rekonstruerade musiken fick sin världspremiär i Bologna på Piazza Maggiore kvällen när Il Cinema Ritrovato avslutades.

https://i0.wp.com/multimedia.quotidiano.net/data/images/gallery/2012/38876/t.JPG

Dag 137 – Italien: Bolognas arkader.

https://i1.wp.com/i.telegraph.co.uk/multimedia/archive/00678/bologna-404_678051c.jpg

De är bra när det regnar och de är bra när solen skiner, Bolognas arkader. Nästan varje gata innanför stadsmuren har dessa praktiska  trottoarer. De första kom till på 1100-talet när det var bostadsbrist bland de många studenterna vid Europas äldsta universitetet.. De övre våningarna byggdes ut så att de täckte en del av gatan. De måste vara minst 2,66 m höga för att en ryttare skulle få plats. I dag finns det 70 km av portici, mer än i någon annan stad i världen. Och den märkligaste av dem alla är den 3796 m långa, som går ut ur staden och upp på berget till San Lucas-kyrkan. Det är världens längsta sammanhängande arkad.

https://i2.wp.com/cdn3.vtourist.com/4/6537998-Porta_Saragozza_Bologna.jpg

Där den börjar strax utanför Porta Saragozza, ser den ut som vilken arkad som helst. Den följer via Saragozza och ovanför finns det lägenheter och innanför butiker och kaféer, men framme vid den första korsande vägen ger den inte vika, som en normal arkad, utan kastar sin båge över till andra sidan.

Vid via Turati, mellan arkaderna 132 och 133, sitter en plakett som påminner om att den första stenen lades den 28 juni 1674. När den var klar 1793 hade den totalt 666 arkadbågar, något som Dick Brown tycks ha missat. Legenderna kring arkaden är många, från att bolognesarna skulle ha burit fram stenarna i religiös hänryckning till att den kom till för att pilgrimerna skulle slippa gå i regnet.

En grekisk pilgrim vandrade år 1100 omkring med en madonnabild signerad av ingen mindre än evangelisten Lukas. När han kom till kyrkan på kullen ovanför Bologna insåg han att det var här bilden hörde hemma. 1433 hotade ett långvarigt regnoväder att förstöra skörden. För att blidka makterna bar man madonnan i procession ner till staden, och se, vid Porta Saragozza upphörde regnet. Träden längs hela vägen lär ha böjt sig för att skydda bilden.

Det här blev den direkta inspirationen till byggandet av arkaden. I dag sker processionen i maj när det inte är så varmt som i augusti, då det flesta ändå har åkt på semester.

arkaden 1

Carlo Francesco Dotti var ansvarig för designen. Hans mästerverk är bron vid Meloncello (1732) där arkaden svänger över gatan i ett byggnadsverk som är pampigare än någon av stadsportarna. Nu går arkaden rakt upp i naturen, ibland med så brant lutning att det krävs trappsteg. Följsamheten till terrängen gör att perspektiven ständigt skiftar.

arkaden 3

arkaden 2

Under en del arkadbågar sitter plaketter som berättar att privatpersoner eller företag sponsrat renoveringar. Femton små kapell utgör vilo- och bönepunkter längs vägen. De motsvarar rosariets mysterier. Den sista biten utgörs av en lång trappa som leder spikrakt upp mot – himlen.

Längst in i San Lucas, på en upphöjd del bakom altaret hänger den svarta madonnan, men det är dåligt utförd kopia. Vad som hänt med originalet vet man inte riktigt. Det är så med legender.

https://i0.wp.com/cdn1.vtourist.com/4/123953-Bologna.jpg

Dag 136 – Italien: Lägenhet i Bologna.

bologna 1
Att bo i lägenhet i Italien är ingen dans på rosor. Det påminner mer om urtidsmänniskans kamp för överlevnad. När värdinnan stolt visade upp det som skulle bli mitt hem de kommande fyra veckorna lät hon vattnet i kökskranen rinna för att demonstrera hur bra varmvattensberedaren var. Det var nog då det tog slut.
Under de kommande dagarna kom och gick det varma vattnet oftare än vad jag gjorde. En gång kom det precis när jag duschat färdigt, ett par morgnar senare kom det precis när jag var på väg ut genom dörren. Det berättade inte var det hade varit, men det verkar som det föredrog att hålla sig undan medan jag var hemma.

Varje dag fick värdinnan en lägesrapport och ibland dök hon upp på sin scooter och gjorde omstart på varmvattensberedaren. Jag föreställde mig hur hon dagligen pilade omkring på Bolognas gator för att göra omstarter och andra insatser i hennes olika uthyrningslägenheter. Efter nio dagar kallade hon in experthjälp, en elektriker som konstaterade att kontakten i väggen satt upp och ned, så han vände på den. Och då började beredaren spinna.

Dagen efter stängdes gasen i huset av för underhållsarbete. Så nästa dag var det dags för scooter och omstart igen. Och sedan var det busstrejk en dag.

På ett tidigt stadium började jag kasta ögon på tvättmaskinen och undrade lite skämtsamt för mig själv hur många dagar det skulle ta att få igång den. Tre – eller var det fyra, tog det. Det fanns inte många knappar att trycka och jag provade alla – i olika sekvenser och kombinationer. Varje dag kom jag hem med nya idéer. Till slut tog jag fötterna till hjälp. Och då, började tvättmaskinen också att spinna. Det var luckan som behövde sig en speciell knuff för att gå i lås.

Det här med datorn och vägguttagen ska jag kanske hoppa över för att inte upprepa mig alltför mycket, men det kan vara bra att veta för den som funderar på att hyra lägenhet i Italien att vägguttagen finns i två versioner med olika tjocklek på piggarna, ingen av dem passar svenska kontakter.

https://i2.wp.com/images4.flipkey.com/img/photos/5571/575571/407082/large_575571-407082-015-1322750221.jpg

Den första dagen fanns det inte särskilt mycket husgeråd och andra praktiska ting som förgyller ett lägenhetsliv, som brödkniv och sopborste, men för varje dag dök det upp något nytt. Jag hade fortfarande, efter två veckor, inte fått någon propp till diskhon, trots att diskmedel plötsligt stod på diskbänken den tredje, eller fjärde, dagen. Och trots att jag med hjälp av lexikon lyckats lista ut att det borde heta något i stil med tapo di zinco.

Det är aldrig ensamt i lägenheten, trots att jag bor här själv. Gatulivet tränger in och grannarnas bordssamtal på andra sidan gatan får mig att känna mig som en del av familjen. Passerande scootrar tar vägen förbi köksbordet innan de gasar lite extra när de passerar sängbordet. Om de inte kommer från andra hållet förstås.

bologna 2

Min gata är lite speciell. Den mynnar ut i via Saragozza under en arkadbåge som tillhör världens längsta sammanhängande arkad, nästan fyra kilometer lång. Den måste jag vandra.

Italien: Bologna

due torri thumbnails

En dag upptäckte jag ett moln på Bolognas himmel, men innan jag hann testa Dantes påstående i sång 31 i Helvetet var det försvunnit. Bologna har två lutande torn som lutar mer än det mer omtalade i Pisa.

Italienska nyhetsprogram innehåller även dagens horoskop, inklämt mellan vädret och börsnyheterna, lämpligt nog.

Det är lätt att bli stammis på italienska barer och restauranger. Efter tre gånger hälsas man som en vän av familjen och beställer man samma varje gång, så dröjer det inte länge förrän man inte behöver säga något.

En dag beställde en kvinna bredvid mig vid bardisken en latte. Hon måste vara amerikanska eller svenska, tänkte jag. Vad förvånad hon ska bli när hon får ett glas mjölk. Men det blev hon inte.

I en av de smala, stökiga gränderna kring marknadsområdet såg jag högt upp på fasaden en skylt med texten Investigazione private. Under stod det för säkerhets skull Detective

Italien: Den första gången.

https://i0.wp.com/www.karlovy-vary.cz/images/vary/karlovarske-prameny_01.jpg

Första gången i Italien gjorde jag alla misstagen. Efter en vecka på filmfestivalen i Karlovy Vary, där jag druckit av det berömda brunnsvattnet, for jag vidare med tåget och en dålig mage söderut. Festival nr 2 var Mystfest i Cattolica. Hotellets badrum var så litet att allt var på samma plats,tvättställ, toalett och dusch. Det gällde att lista ut i vilken ordning det var mest praktiskt att använda dem.

Ferrara Italy street view

Efter några dagar skulle jag över på andra sidan stöveln, men med en övernattning på vägen i Ferrara hos en vän som var med i teatergrupp där, så jag polletterade väskan till slutdestinationen. Nästan dag i Varazze blev jag mött för att transporteras till lilla Celle.

– Har du inget mer bagage?
– Jo, jag har polleterat det.
– Det gör man aldrig, för det försvinner alltid.

I avdelningen för polletterat gods stod det bara en väska, min. En tid senare försvann möjligheten att pollettera helt i Italien.

https://i2.wp.com/www.hotelmarinacelle.it/2/images/280_0_1527419_308069.jpg

I Celle var det någon sorts svensk manifestation som Filminstitutet stod bakom. I Cattolica hade jag aldrig haft tid att gå och titta på havet, men nu när jag var på italienska Rivieran gick jag ner till stranden och simmade ut till en flotte, tittade tillbaka mot kontinenten och föreställde mig hur jag hade kommit ner till kanten av europakartan för första gången.

Efter några dagar skulle jag vidare till en fjärde festival, på Sicilien, men alla tåg söderut var fullbokade en månad framåt. Det var i början av juli. Så det fick bli flyg istället.

https://i1.wp.com/www.designverb.com/wp-content/images/2007/04/milan.airport.xray.jpg

Säkerhetskontrollen på flygplatsen i Genoa lyckades pilla bort en mojäng på baksidan av min väckarklocka upptäckte jag senare, så jag var tvungen att stiga upp samma tid varje morgon i fortsättningen.

I Rom skulle jag byta för att fortsätta med ett annat plan till Catania på Sicilien, men det var någon sorts strejk. Det har varit någon sorts strejk varje gång jag varit i Italien sedan dess. “Scioperare” är det första italienska ord man ska lära sig, så att man kan agera på rätt sätt när man ser det på stolpar runt om i staden.

Mitt flyg till Catania var inställt. Det senare skulle anlända vid niotiden på kvällen. Jag visste inte vilket hotell jag skulle bo på. Jag visste inte telefonnumret till festivalkontoret. Och jag skulle anlända efter att kontoret stängt.

Det fanns ett tidigare flyg till Regggio Calabria på fastlandet, på tåspetsen, och jag kunde skriva upp mig på kölistan. Nästa timme tillbringade jag med att gå mellan bagageavdelningen och gaten för att se om jag kunde få ut bagaget och om jag kunde få en plats. Det senare fick jag till slut, men inte det förra, så med berått mod lät jag väskan åka ensam vidare till Catania, där jag kunde föreställa mig hur den senare på kvällen åkte runt och runt på bandet tills någon tog hand om den.

https://i2.wp.com/static.guim.co.uk/sys-images/Business/Pix/pictures/2012/6/12/1339485913281/Luggage-at-Heathrow-airpo-005.jpg

https://i1.wp.com/www.simplonpc.co.uk/FS/Enotria-igb-04.jpg

I Reggio letade jag mig ner till stranden och tog första bästa färja över till Messina där jag letade mig fram till busstationen och tog första bästa buss till Taormina. I en liten by på vägen stannade bussen till ett tag medan en kvinna flyttade på sin stol.

https://i1.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/serrnovik/serrnovik0910/serrnovik091000158/5696540-city-of-taormina-sicily-italy--cityscape.jpg

Framme i Taormina gick jag till festivalkontoret, fick veta namnet på mitt hotell, och bad dem hålla utkik efter min väska nästa gång de hämtade en gäst på flygplatsen.

Nästa dag kom väskan, jag bytte till badbyxor och hoppade i Medelhavet. En vacker kvinna stod på bryggan och tittade intresserat på mig. Trodde jag. De var de fruktade Medusa-maneterna hon höll utkik efter. De var ovanligt många i år.

http://www.taormina.it/wp-content/themes/duotive-two/includes/timthumb.php?src=http://www.taormina.it/media/greek-theatre.jpg&h=380&w=960&zc=1&q=100

Kvällsvisningarna var i den antika grekiska teatern med havet och Etna som bakgrund. Vilgot Sjöman var med i juryn. Jag försökte fråga honom om något, men han behövde tänka.

På den här tiden kunde jag bara några italienska ord, men jag visste inte vad de betydde. En kväll på hotellets terrass försökte jag beställa något. Kyparen svarade med att flaxa med vingarna och låta som en höna som värper. Jag hade bett om omelett med pasta.

Sista dagen. Hemresa. Jag drog väskan till busshållplatsen några hundra meter från hotellet. När bussen kom körde den bara förbi mig. Antagligen skulle jag gjort något, viftat eller så, eller också låg hållplatsen någon annanstans. Jag drog väskan tillbaka till hotellet, ringde efter taxi, tog första bästa tåg till Catania. Alla tåg från norra Italien var kraftigt försenade, men det hade ingen betydelse eftersom det alltid dök upp ett tåg. Det var så fullpackat att det bara fanns plats mellan vagnarna.

I Catania kastade jag mig i en taxi och kom fram till flygplatsen precis innan planet på den första delsträckan mot Sverige skulle lyfta. Snart var jag hemma och då var allt som det skulle igen.

En av mina största erfarenheter efter många italienresor är att när bagaget är försenat, så slipper man släpa på det till hotellet. Hittills har det alltid blivit levererat dagen därpå. Och det är gratis.

sicily 1

Dag 134 – Italien: Pesaro.

https://i1.wp.com/www.emmeti.it/Welcome/Marche/Pesaro/img/pesaro-palazzo-ducale.jpg

Pesaro (35 km söder om Rimini) brukar inte användas av svenska researrangörer. Visserligen finns här allt man förknippar med en adriatisk badort, men i så blygsam skala att de flesta med håll-i-gångförväntningar antagligen skulle bli besvikna. Hotellen ligger på en smal remsa utefter stranden. Innanför kommer ett område med stora villor i vilda trädgårdar, vilket övergår i en vidsträckt charmerande gammal stadsdel med smala gränder, stort torg, livlig marknad och vackra hus. Allt är inom gångavstånd och enligt mitt tycke är det den trevligaste och mest vilsamma av de tre adriatiska orterna.

https://i0.wp.com/members.aon.at/claudias-fotoreisen/hp/19%20Urbino%20Panorama.JPG

Urbino (45 km väster om Pesaro och med 18 000 innevånare) borde nämnas i samma andetag som Siena och Pisa, men det lite otillgängliga läget på Italiens baksida gör att staden ofta glöms bort trots att den har lika mycket att erbjuda som de mer kända städerna på andra sidan i Toscana. Den har sina trogna pilgrimer som kommer för att uppleva Raphaels födelsestad.

Det korta sidospåret mellan Pesaro och Urbino är numera nedlagt, så idag är det buss som gäller. De avgår ungefär var 90:e minut ifrån Pesaros busstation vid Piazza Matteotti och resan upp genom det kulliga landskapet tar en timme.

Urbino är antagligen det mest givande utflyktsmålet i Rimini-trakten. Den har samma majestätiska placering på en höjd (485 m) som San Marino, men utan den glättiga kommersialismen. Ravennas mosaiker är utan tvivel det konsthistoriskt intressantaste i trakten, men den staden saknar Urbinos sköna utsikter. När man stiger av bussen i Urbino reser sig den majestätiska stadsmuren framför en och för att komma in i staden går man upp för spiraltrappan i ett av tornen. Det är som att komma och hälsa på slottsherren personligen.

Piero_-_The_Flagellation

Palazzo Ducale (1465-1474) är ett av Italiens finaste hertigpalats, en perfekt renässansskapelse. I övervåningen finns Galleria Nazionale delle Marche med bland annat Piero della Francescas Kristi gisslande – en målning som alla konststuderande känner igen på grund av sitt anmärkningsvärda perspektiv.

https://i0.wp.com/classconnection.s3.amazonaws.com/291/flashcards/2093291/jpg/13217op2269au210331350439860773.jpg

Utsikterna genom fönstren och från loggian gör vandringen genom palatset till en kombination av konst- och naturupplevelse. Botticellis och Baccio Pontellis intarsia-arbete ihertig Federicos arbetsrum är en fascinerande illusionsuppvisning. I ett öppet kabinettskåp står böcker huller om buller och på en bänk fram ligger två musikinstrument lite riskabelt halvvägs utanför kanten. Men illusionen bryts om man betraktar väggen från fel vinkel. Då blir allt tvådimensionellt platt.

https://i1.wp.com/cdn3.vtourist.com/4/4725561-Raphaels_house_Urbino.jpg

Raphaels födelsehus kan besökas på via Raffaello, och för de som tycker om att använda fötterna rekommenderas en promenad till Fortezza. Därifrån har man en imponerande utsikt tillbaka över hela staden.

Urbino_z05