När kvällen kom försvann världen på andra sidan mörkret och det strilande regnets ridåer. Allt som återstod var en bygata, som omgiven av låga byggnader, ledde ner till havet. Om det inte var för att allt gick i samma grå-gröna ton, så skulle vi ha sett att taken på husen i Alnmouth var röda och blå, innan vi svängde in på gården bakom Schooner Hotel och parkerade.
Det var inte ett väder att finpromenera i som den engelska Nordsjökusten visade upp, utan ett väder att gå ut och ta på. Och efteråt, ett väder att inomhus känna sig trygg ifrån, när det gjorde sig påmint mot fönsterrutorna.
Vi gick ner till stranden för att se elementen i vitögat. Fotografen nöjde sig inte förrän han hade traskat över den vidsträckta sanden blottlagd av ebben, tills han inte kunde komma längre. Uppifrån gräsdynerna såg han ut som den franske löjtnantens kvinna, med vinden och regnet slitande i kläderna, outsägligt spejande ut över havet. Antagligen längtade han till Göteborg och till Mauritz kaffe.
På byns landsida, uppe vid rondellen, låg en nordengelsk företeelse, the working men’s club. Kvällens underhållning annonserades med en textad skylt på dörren: “50 % rabatt på all alkohol.” Men om den stora kommande attraktionen kunde vi läsa på en affisch i fönstret: 11 okt. Gästuppträdande av exotiska dansöser. Vi gissade att de för säkerhet skull inte var hämtade från trakten, utan någon mer avlägsen plats – Skottland kanske.
Alnmouth (vid floden Alns mynning) var den viktigaste hamnen mellan Tweed (Berwick) och Tyne (Newcastle) under medeltiden. När det blev billigare att frakta varorna på järnvägen London-Edinburgh minskade behovet av sjötransporter. I slutet av 1800-talet byggdes de sista spannmålsmagasinen om till bostäder. Och nu för tiden gör man ingenting i Alnmouth.
Namnet på Schooner Hotel är förstås inspirerat av de skonare som en gång i tiden seglade in i hamnen. Då lär det i staden ha varit ett drickande, smugglande och horande, som på alla ställen där sjömän gick i land. John Wesley beskrev den som “en liten hamnstad berömd för all sorts syndfullhet (wickedness).
När man skriver om England måste man förr eller senare citera Samuel Johnson. Så låt oss inte fördröja det oundvikliga: Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet. Schooner Hotel är ett georgianskt värdshus i tre våningar med murriga träpanelade rum och avdelningar, vindlingar och trappor. Precis den rätta miljön att förlora sig bort i från resten av världen.
I baren hittade vi Eileen och Derek Eastwood, som rest tvärs över landet, från sin kumbriska hemby Seascale vid kusten mot Irländska sjön. De undrade vad två svenskar gjorde på en sådan liten plats som Alnmouth, och vi förklarade att vi var på jakt efter det ovanliga och excentriska. Som exempel berättade vi att vi hoppades hitta Englands minsta kyrka om några dagar.
– Den har vi hos oss, utbrast paret Eastwood. Vår är känd för att vara minst.
Och vi som hade fått veta att det var i Upleatham, i närheten av Middlesbrough som den låg. Men när vi så småningom kom dit förstod vi att vi hade blivit lurade. Den var inte anmärkningsvärt liten, och det satt ett anslag på dörren om att den skulle byggas om till bostadshus.
En kuriös bok från 1940, Edmund Vales Curiosities of Town and Countryside , hittad i ett antikvariat i Edinburgh, påstod att kyrkan i Culbone, Somerset, innehade rekordet. Och själv har jag minnen från många år tillbaka av vad som sägs vara Londons minsta, St Ethelburga, på Bishopsgate i City, vilken borde kunna vara en kandidat även i rikssammanhang.
Seascale
London
Från Edinburgh till Istanbul 