Dag 106 – Tyskland: Münchens nymfer.

Detta har hänt: Om ni i likhet med vår resenär försökt slå ihjäl en fluga med en baksmälla någon gång, så vet ni hur livet kan vara. Det är lika ogjort som att försöka få rätt mot en myndighet, som har bestämt sig hur det ska vara innan, man ens var född. I förra avsnittet gifte sig Ludwig I. Idag ska ni få veta hur det gick sen.

Kontraster är livets stimulantia och själens afrodisiakum, enformighetens banemän. Det är lätt att leva sig in i de extasens höjder som nås när ett varmt hallon samsas om tungan med en klick kall vaniljglass. Kan detta organ uppleva sannare njutning! Vilket sinnligt sätt att avsluta en måltid, som gärna har inletts med färska sparrisstänger där knopparna nått sin fulla blomning i samtidig spänst och mjukhet.

Den andra dagen i München hann jag också besöka Nymphenburg SchIoss. Vill man se hela anläggningen med den stora parken och alla lustslotten och porslinsmuseum och vagnhall, så tar det större delen av dagen, men jag var bara ute efter en sak: kvinnor!

Slottet har vuxit kontinuerligt under åren; den allra äldsta delen byggdes i italiensk stil 1664. De flesta guideböcker påstår att Versailles har stått som modell för de senare påbyggnaderna. Ska man vara riktigt noga, så är det holländska traditioner som har spelat in, men det är nästan ingen som vet hur holländska slott ser, och då är det ganska meningslöst att använda dem som jämförelse.

Nymphenburg var Wittelsbacharnas sommarstuga, ett ställe där de kunde ägna sig åt pastorala nöjen i gudinnan Floras anda. Namnet hittade den romantiska prinsessan Adelaide av Savoyjen på.
Entréhallens takfresker visar en himmel fylld med nakna eller lättklädda nymfer svärmande kring antikens gudar: Venus, Diana, Bacchus, Apollo… Allegorier och scener från antiken eller Bibeln gav ofta anledning till att avbilda nakna människor på högt belägna väggytor. Det var den tidens porr. En människas syndiga intressen kunde antagligen mätas i hur ont i nacken hon hade.

Men jag passerade förbi hallen nästan utan att höja blicken, för mitt mål var rum 15, Skönhetsgalleriet. Här har Ludwig I låtit samla 36 porträtt av Münchens vackraste kvinnor. De är för stora att ha i plånboken, men det är ungefär samma idé bakom. Han verkade bara gilla en kvinnotyp, de påminner alla om varandra, eller också kunde konstnären Stieler bara måla en sorts mun.

Kvinnorna kom från alla klasser, men jag har inte sett någon uppgift om att de behövde kvalificera sig för upphängningen på slottsväggen genom att vara älskarinnor. Antagligen räckte det med att Ludwig lustade efter dem i sitt hjärta, men åtminstone ett par av dem måste han ha gjort något mer med, eftersom de blev med barn. De två mest kända porträtten föreställer ”schöne Müncherin” Helene Sedlmayr, dotter till en skomakare, och den ”spanska” dansösen Lola Montez.

Lola Montez föddes som Maria Gilbert i Irland 1818 och gjorde efter fem månaders träning en katastrofal dansdebut i London. Trots det fick hon fler engagemang. Som Ludwigs älskarinna blev hon en av orsakerna till revolutionen 1848, vilket ledde till att hon måste fly till Mexiko, samtidigt som kungen tvingades abdikera, trots alla vackra byggnader och all kultur han fyllt staden med. Tronen ärvdes av sonen Maximilian II, som snart skulle bli far till en blivande sagokung.

München är en stad som omhuldar sina gamla traditioner, utan en tanke på alkoholprocenten, i samband firandet av 832-årsdagen i början av juni 1990 kläddes stadens moderna skönheter upp att efterlikna kvinnorna i Skönhetsgalleriet och delade ut 1 158 rosor till besökare. Och Münchens bryggare svor högtidligt att efterleva renhetslagarna, som styr öltillverkningen på det att inga konstgjorda tillsatser må närma sig denna livgivande dryck.

Att vandra omkring vid populära turistsevärdheter är ingen dans på rosor. Nymphenburg är
populärt, och gruppresor väller ständigt fram uppslukande allt i sin väg. Från guider smattrar information på skilda tungomål och omöjliggör all individuell eftertänksamhet. Man borde kanske införa stilla dagar (eller åtminstone timmar) vid de större turistmålen, då bara ensamma resenärer har tillträde.

Bland alla språk som blandades urskiljde jag plötsligt svenska. Det kom ifrån Blå salongen. Tänk om det.. ? Nej, det kunde inte bara…! Men jag var tvungen att gå och titta efter. Jo då, där var de, ”mina” svenskar från den första dagen. De två männen och kvinnorna stod vid den andra dörren och kikade in i sovrummet. De skrattade, antagligen åt den stora spegeln, som var uppställd så att man från dörröppningen kunde övervaka födslarna i sängen och kontrollera att barnet inte byttes ut. När de vände sig om och kom emot mig, slank jag iväg ut till svanarna.

Efter den här dagen sov jag oroligt. Var det något jag hade ätit eller var det minnet av alla dessa skönheter som gav mig en marritt? Det är bäst att lämna alla vidare funderingar kring ämnet.

I morgon börjar resan mot sagoslott, mot Berchtesgaden och ett berömt fågelbo. Eller som visan uttrycker det: Love lift us up where we belong, where the eagles dare…