Turisthistoria: Argentina

De tidigaste hotelliknande etablissemangen i Argentina var centra för immigranter, uppförda i Buenos Aires, Rosario, Santa Fe, Cordoba, Parana och Bahina Blanca. Den första revolutionära juntan, som regerade efter att landet befriats från den spanska dominansen, tog dessa centra som utgångspunkt när de uppförde statliga Hotel de Immigrantes som bostäder för de skottar som lockades att emigrera till Argentina.

Hotell av europeisk typ dök upp först efter sekelskiftet. Palace Hotel (1905) i Buenos Aires var ett av de första. Entréhallen byggdes i Ludvig XIV:e-stil och blev snart medelpunkten för medelklassens sociala liv. Till nymodigheterna hörde effektiva rökgångar från de öppna spisarna.

Badortslivet kom ingång i och med att de brittiskt byggda järnvägarna öppnades. Den mest fashionabla platsen var Mar del Plata med Bristol Hotel och dess guldöverdragna tegel. På de eleganta hotellen var den vulgära tangon förbjuden och det var först efter att den blivit en fluga i Europa på 20-talet som den blev rumsren i sitt hemland.

Andra semesterorter utvecklades längsmed Parana-floden. Det mineralrika vattnet bland kullarna vid Rosario och Mendoza drog också till sig hotellbyggare och järnvägsläggare. De flesta av lyxhotellen har idag byggts om till lägenheter.

Den moderna turismen kom igång under Juan Perons presidenttid. Statliga subventioner har satsat på fritidsanläggningar som Chapadmalal. Även fackföreningar har byggt semesterkolonier för sina medlemmar.

Turism innebär slitage och redan 1903 började man skydda naturen genom ett första frö, i närheten av Nahuelhuapi-sjön, till vad som blev nationalparken Parque Nacional del Sud, i dag uppdelad på två. Den ena, med sjön som centrum, får 150 000 besökare om året. Till den andra, Iguaza med ett vattenfall, kommer 10 000.

Avstånden i Argentinas inre är enorma och de flesta turister föredrar att stanna vid kusten. De tio nationalparkerna är hotade i kanterna eftersom kraven på tillgång av mark för exploatering har ökat.

Turisthistoria: Peking 1900

Vid sekelskiftet kom den första vågen av turister till Kina. Det var till största delen amerikaner som besökte Peking. Hotel de Pekin omnämns för första gången i en engelskspråkig guidebok publicerad i Kina 1897. Då var det beläget i de gamla diplomatkvarteren.

1901 flyttades hotellet till sin nuvarande position mittemot den dåvarande italienska ambassaden. Det var en en-våningsbyggnad med 21 rum och en italiensk hotellchef med namnet Russo, som ansågs späda ut vinet med vatten och smita från skatterna.

Amerikanerna föredrog Grand Hotel des Wagons Lits, men en besökare 1909 tyckte att det påminde för mycket om Paris – Kina har kommit på modet; det har redan fått sin säsong… Jag märkte för mycket av den snobbighet och vulgaritet som präglar Monte Carlo och andra liknande platser – så han flyttade till Hotel de Pekin, men där var madrasserna utslitna och lakanen fulla av hål.

En kort tid därefter köptes hotellet av Kinesisk-franska kommersbanken, renoverades och fick Grand som förnamn. Fransmän tog över skötseln och den ökande populariteten gjorde att man 1920 uppförde en ny sju-våningars byggnad. Eftersom övriga byggnader i Peking i regel bara hade en våning märktes hotellet vida omkring och jämfördes till och med med den kinesiska muren.

Thomas Cook hade öppnat kontor i Shanghai redan 1910. Från 1920 fanns det ett i Peking också, i det nya hotellet. Det kinesiska namnet för Cooks var Tung chi lung, vilket översatt uttyds som att se till alla resenärers behov på det att en framgångsrik färd är försäkrad.

Turisterna kom med kryssningsfartyg och transporterades med tåg eller bil till Peking. Mot slutet av 20-talet ökade de interna konflikterna och det blev allt svårare och farligare att färdas mellan kusten och huvudstaden, även om Peking själv ansågs säkert. 1927 var antalet turister som lägst, men 1930 var ruljangsen åter i topp, med utbyggnader i Grand Hotel de Pekin som följd. En ung amerikanska klagade på att män vanligtvis inte dansar med kvinnor som de inte träffat.

1933 var krigsrisken åter stor och Peiping (som nationalisterna döpte om staden till) började förfalla. George Bernard Shaw var inte imponerad vid ett besök samma år. Han tyckte Peiping inte var något annat än överhettade hotellrum.

Nya satsningar på turism, med bland annat målsättningen att göra Peiping till ”världsturiststad” 1938 avbröts abrupt i juli 1937 då kinesiska och japanska trupper stred alldeles utanför staden. En turistgrupp fastnade i Shanghai och fick återvända.

Värre var det för dem som redan var i staden och fick beskedet att inga förbindelser längre fanns med omvärlden. På något lyckades man ordna ett tåg för Shanghai, packat till bristningsgränsen med flyende turister.

När japanerna tog över 1938 hade all turism upphört. Två år senare sålde banken sina intressen i hotellet och det förvandlades till bostäder. Turismen har återvänt till Beijing, men fortfarande gör periodiska politiska oroligheter att den går i vågor.

Turisthistoria: Bokningar

I en datoriserad tid, när vi på en minut kan boka en restresa till Rhodos eller en sovplats på tåget mellan Paris och Madrid, kan det vara lätt att glömma bort att liknande rutiner en gång i tiden handhafts av människor som helt förlitat sig på sitt eget huvud och högarna av papper som de producerat. Utan hjälp av telefon, telex, fax, elektroniska skrivmaskiner och ordbehandlare hölls en världsomfattande turistindustri igång.

Tänk att världen har fungerat utan kopieringsmaskiner. Det är fortfarande helt lagligt att kopiera sina originalhandlingar genom att skriva av dem, men kommer någon någonsin på den tanken i dag, medan faxmaskinen har fått lagstiftarna att börja tänka om vad det gäller kraven på namnteckningars originalitet.

1890 producerade Thomas Cook 30 348 olika biljetter som gällde för alla tillgängliga resrutter i världen. Detta omfattande sammanlagt 2 935 360 km längs vägar, järnvägar, på floder och över hav. Under ett år utfärdades 3 262 159 biljetter. Bakom varje färdbiljett fanns ett berg av handlingar: hotellkuponger, resecheckar, information, tidtabeller, försäkringar, prislistor, reklam etc.

Det mesta förekom i triplikat, så att bland annat lokalkontoren världen runt kunde få uppgifter om individuella passagerares förflyttningar. Förutom de papper som producerades i relationen med varje resenär fanns även de kontinuerliga kontakterna med hotell och transportbolag för uppdateringar och bekräftelser av hotelltaxor och tidtabeller för tåg och båtar. Den världsomfattande hanteringen med resecheckar genererade sina egna pappershögar.

Det är inte säkert att det har blivit bättre bara för att det är snabbare att boka och få bekräftelser. Användare av dataterminaler hamnar på något sätt utanför själva processen och deras hjälplöshet när systemet bryter ihop eller datorn producerar fel resultat (”Det är datorn det är fel på.”) gör att man ibland längtar tillbaka till den tid det var möjligt att rätta till misstag genom att leta i pärmar med papper.

Turisthistoria: Blandad

1889 färdades 2 445 fartyg genom Suez-kanalen på natten med vägledning av elektriskt ljus. Året innan var det 1 611. Bestämmelserna för användande av elektriskt ljus i sjöfarten togs i mars 1887 och under det första året vågade sig 394 skepp igenom kanalen på natten.

1890 fanns det planer på att starta en daglig båtförbindelse mellan Liverpool och New York för att motverka den tyska dominansen. Samma år introducerades sov- och restaurangvagnar på den algeriska järnvägen vars linjer hade ökat från 50 till 3 000 km på 28 år. Herr Roederer hälsade premiärresenärerna välkomna med några ord:

– När infödingarna såg vårt första lok kallade de oss för demoner; låt oss visa dem, emellertid, att vi är goda sådana.

Tåg är populära miljöer för filmer och böcker. Förutom den mest kända av dem alla, Mordet på Orientexpressen, vill vi påminna om En dam försvinner, 4.50 från Paddington, Chicagoexpressen, Agent 007 ser rött, Människans lägre jag och Sjungande sand (Josephine Tey). Att Freeman Wills Crofts, författaren till bland andra 12.30 från Croydon, Tåg 127 mördat, Sista resan och Mysteriet på nattexpressen var lokförare på Northern Counties Committee-järnvägen innan han började skriva deckare förvånar väl ingen.

I Sherlock Holmes-berättelsen ”The disappearance of Lady Frances Carfax” gör doktor Watson förfrågningar om försvunna damens resplaner på Thomas Cooks lokalkontor i Lausanne, öppnat i april 1891.

Världens befolkning, 1 400 miljoner människor, skulle få plats på isen på Bodensee och ändå få 0,4 m per person. Om isen brast och alla sjönk skulle vattenytan bara höjas med 15 cm.