Turisthistoria: Flyg till Indien

croydon

Den 27 december 1927 lyfte det första planet, en De Haviland med tre Bristol Jupiter-motorer, från Croydon i England med Delhi i Indien som mål. Kapten Barnard var pilot och med på resan var kabinettministern Sir Samuel Hoare och hans fru (nedan t.v.), som förstås skrev en bok om sina upplevelser.

Bagage vid flygresor är alltid ett problem, men under pionjärtiden var det kanske knepigare än någonsin. Resenärer med tåg och båtar var vana att ha med sig enorma koffertar för att få plats med alla kläder som krävdes i olika sociala situationer. Dessa kunde förstås skickas landvägen i förväg, men om flygresan pågick i flera dagar, så gällde de att vara förutseende för att få plats med allt i en väska.

croydon2

Lady Hoare packade en jerseykappa och kjol, en crêpe de chine-jumper, en ylletröja, en tweedkjol och svart aftonklänning med spetsar.

Den första mellanlandningen var i Dijon i Frankrike efter dåligt väder och gropig luft, men när man flög vidare var det så pass klart att Sir Samuel kunde se sin svågers villa i Cannes. Familjen vinkade till dem med näsdukar.

Malta blev nästa stopp och därefter flög man längs nordafrikanska kusten med en övernattning hos den italienske generalguvenören de Bono i ökenposteringen Khoms, utanför Tripoli. I Egypten landade man vid Aboukir, nära Alexandria där Samuel kommenterade och sade att det ”såg ut som Epsom Downs vid en derbydag”.

Innan färden fortsatte bytte man pilot. Kapten Woolley Dod tog dem vidare över Sinai och Mesopotamiens öknar. Närhelst man kom till en historiskt intressant plats gick man lågt och cirklade. Vid Persiska viken såg man Anglo-Persian Oil Companys anläggning i Abadan och kände till och med lukten av olja.

croydon abadan

Efter ytterligare mellanlandningar i Bushire, Lingeh, Jask, Chahbar, Pasni och Karachi nådde man slutligen Delhi den 8 januari 1927, tretton dagar efter avfärden. De 9855 kilometerna hade avverkats med en hastighet som inte var mycket högre än en vanlig modern bils.

Turisthistoria: Charabangen.

https://i0.wp.com/www.foxearth.org.uk/glemsfordPictures/charabang.jpg

De som inte hade råd med limousine vid sekelskiftet 1900 fick nöja sig med charabang, en sorts turistbil som var som en ombyggd lastbil med rader av träbänkar, gärna upphöjda så att passagerarna skulle få bra utsikt. Kombinationen träbänkar och solida gummidäck garanterade att resan blev en skakande upplevelse.

De första utflykterna med den här typen av primitiva bussar ägde rum 1905. Man höll sig till städer där gatubeläggningen var någorlunda skonsam och passagerarna inte behövde springa så långt om de behövde ta skydd från regnet. Efter första världskriget tog de turister på besök längsmed skyttegravarna.

Schweizarna använde postbussar för att få fram brev och paket i sin något kulliga terräng. Ganska snart blev dessa bussar populära bland turisterna som såg dem som praktiska alternativ till att ta sig genom höga pass. I början var fordonen utan tak och man kan lätt föreställa sig dramatiken när en buss stånkade uppför en smal alpväg i hällregn.

Yorkshirebon Robert Barr anade att hans framtid låg i charabanger och att transportera turister över hedarna. Han arbetade under veckorna som ingenjör i koltransportbranschen, men kom på ett fiffigt sätt att förvandla kollastbilarna till persontrafik på helgerna. Satsningen blev tydligen lyckad eftersom han så småningom kunde ta över ett bussbolag med riktiga charabanger från Wallace Cunningham och Arnold Crowe.

Barr var så tacksam att han döpte sitt nya bussbolag till Wallace Arnold. Efter att ha lagt hela England och Skottland under sig började han från 1933 med europeiska resor. Både ombord och på resmålet fanns värdinnor till hands. Träbänkerna är numera borta och bussbranschen har förändrats på även andra sätt, men Wallace Arnolds bussar är fortfarande en välbekant syn på engelska vägar.

Föregående avsnitt av Turisthistoria finns här.

https://i0.wp.com/www.leigh-surrey.org.uk/about/history/harriets/brain_holidaycoach_mynth.jpg

Turisthistoria – England: Järnvägen satt sina spår.

https://i0.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/i4lcocl2/i4lcocl21201/i4lcocl2120100053/12059721-alresford-england--october-28-ex-gnr-steam-locomotive-1744-passes-along-ropley-embankment-with-a-tra.jpg
Att resandet tog fart när järnvägen kom på 1800-talet torde knappast förvåna någon, sambandet är självklart. Men nog hör jag ett par ögonbryn höjas inför påståendet att även läskunnigheten i England skulle ha stigit som en följd av det nya transportmedlet.

Tidningar, böcker och brev kunde snabbare och enklare spridas över landet. Kiosker växte upp på stationerna och på plattformarna ropades till och med den senaste volymen av stora bokverk som Macaulay’s History of England ut. Mjöl och färsk mat transporterades längre sträckor till lägre kostnader. Även de fattigare fick råd med fisk från havet och i Manchester steg konsumtionen från tre till 80 ton/vecka.

Men järnvägen drog inte bara med sig fördelar på sitt spår. Även epidemier tog tåget och smittan spred sig lättare över större områden. Många människor påverkades av spårläggningen, och järnvägsbolagen drog sig inte för att använda tuffa metoder. I en utfrågning i parlamentet fick en bolagsordförande frågan om han inte ens skulle väja för Westminster Abbey eller Blenheim Palace. Han svarade att kyrkan skulle nog få stå, men huset skulle ryka.

Åtminstone 20 000 människor fick flytta från sina hem på sträckan London-Birmingham. Slott revs delvis eller fick sina omgivningar förstörda i bl a Penrith, Huntingdon, Shrewsbury och Northampton. I många städer förstördes miljön när järnvägsbroar byggdes över gatorna.

Bland de brev som under åren kommit till North London-järnvägen finns ett där en anonym avsändare påstår att hon känner till ”ett antal passagerare som har drivits till vansinne av det djävulska skriket från lokomotivets fördömda vissla och bara väntar på tillfället att skjuta antingen lokföraren eller lokomotivet.

AT train 2

Turisthistoria – England: Badboomen.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/03/torquay1.jpg

Järnvägarnas utbyggnad i England gjorde att det blev enklare och billigare att ta sig till den viktorianska erans nya folknöje, badorten. Devons skyddande ostkust fick snart rykte om sig att vara en varm och solig riviera.

Järnvägen mot Plymouth gick en bit in i landet, men Great Western Railway byggde 1848 ett sidospår från Newton Abbot till Torre varifrån man kunde fortsätta med buss de sista tre kilometer till stranden vid Babbacombe. Det dröjde ytterligare elva år innan bolaget blev övertygat om att det kunde vara lönsamt att forlänga linjen med en kilometer till Torbay, den mest populära bukten i Devon.

Resan från London tog fem timmar. På sträckan mellan Exeter och Newton Abbot experimenterade konstruktören Brunel med tryckluftsdrift, vilket ledde till rekordhastigheten 90 miles/tim för (motorlöst) tåg. Systemet kollapsade när råttor åt upp vakuumledningarna. Ångloken kom tillbaka och ersattes först på 70-talet av diesellok.

AT torbay

Det lyxigaste hotellet, Imperial, byggdes 1865-66 i en park på en klippa. De många backarna kring Torbay slet på hästarna, och badorten var en av de första som motoriserade transporterna.
Flera faktorer bidrog till badorternas popularitet: det var billigt att resa dit; när man var där kunde man uppföra sig som man ville till skillnad från de sociala krav som brunnsorterna ställde; och läkare som dr Russell sa at det var nyttigt att dircka havsvatten tillsammans med mjölk eller portvin. Att bada var ännu mer hälsosamt.

.AT bad

Det vilda livet på badorten gjorde att lättchockade människor började bege sig utomlands, till den franska nordkusten och till Rivieran. Man tog med sig badortens specialiteter: strandpromenaden, esplanaden, piren och hjulförsedda badhytten. Under franskt inflytande badade snart män och kvinnor tillsammans.

Turisthistoria – En kort överblick.

https://i0.wp.com/image1.masterfile.com/em_w/02/79/17/846-02791749w.jpg

Det stora resandet började på 1800-talet i och med järnvägarnas födelse. Den sociala skiktningen speglades i de olika klassindelningarna på tåg och båtar, men även i aktiviteterna på resmålet.

Överklassen höll gärna till på ambassaderna eller i särskilda nationella kvarter där förortsvillor växte upp; medelklassen reste i grupp och togs om hand av Thomas Cooks resebyrå medan underklassen fortfarande begränsade sitt resande till det mellan hemmet och arbetsplatsen. 1800-talsresenären krävde horder av uppassare.

Genomgående betraktades lokalbefolkningen som primitiva, lägre stående varelser och behandlades som barn. De enda egentliga kontakterna var med de som arbetade som betjänter eller de som fick allmosor på gatan. Livsstil och levnadsstandard påverkades inte nämnvärt av den främmande miljön.

I början av 1900-talet spred sig resandet till den lägre medelklassen för att i och med charterresandet efter andra världskriget till slut omfatta alla samhällets grupper. I samma takt som antalet turister ökade minskade antalet uppassare per resenär. Kravet på oförändrad komfort och matvanor på det främmande resmålet finns dock fortfarande kvar.

Turisthistoria – Romarna i Bath.

https://i0.wp.com/www.bath360.co.uk/history/roman-baths.jpg

De första nedtecknade bevisen på turism är från romartiden. Med ett så utbrett rike låg det förstås nära till hands att se sig omkring. Pompeji, Baia och Bath var populära resmål för soldater som ville koppla av.

Under medeltiden var det pilgrimerna som utgjorde de stora turistskarorna. På ett år kunde 21 miljoner följa de markerade routerna till Santiago de Compostella i Spanien. Kyrkan tog hand om härbärge och utspisning. För de rikare stod korstågen till Jersualem som alternativ, men de urartade med tiden och kom ibland inte längre än till Venedig.

The Grand Tour blev under 1700-talet ett led i en gentlemans uppfostran, och en chans för familjen att bli av med “de sina medan de genomgår den förskräckliga puberteten.

Dag 61 – Lake District: Ön

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/01/47/74/1477424_b4a6c20d.jpg

Vi åkte söderut från Ulverston och efter tjugo minuter tog vägen plötsligt slut vid Roa Island, som inte är en ö, utan en handfull hus längst ut på en smal landtunga. Framför oss låg ett naturfenomen. Tidigare hade vi ringt Alan Cleasby och berättat att vi var på väg och nu såg vi en liten, öppen motorbåt som närmade sig över vattnet.

På mindre en än kvart var vi förflyttade till ett annat land, Piel Island, en ensligt platt, vinddriven ö utan elektricitet och med bara en invånare, kungen av Piel, ja, han lär ha fru och barn också, men dem såg vi aldrig skymten av.

På gården framför huvudbyggnaden var det liv. Höns, tuppar, ankor och påfåglar samsades med ett lamm och en hundvalp. Valpen var gladast åt besöket. Han följde oss runt på promenaden till slottsruinen på öns ena sida. Bakom huset hittade vi ett litet rådjursbarn i en inhägnad och fåglar i burar.

https://i0.wp.com/www.southlakes-uk.co.uk/photo/shippiel.jpg

I huset finns en pub, den enda i England som har rätt att utfärda titlar. Det är inte särskilt svårt att bli dubbad till riddare. I ett hörn står en gammal ekstol, tronen. Den som sätter sig i den måste bjuda alla närvarande på en drink, lova att röka måttligt, dyrka det motsatta könet och i största allmänhet bekänna sin goda karaktär.

Om en riddare av Piel begår skeppsbrott i havet utanför har han rätt att kräva en fri övernattning och all mat han kan äta. En gång i tiden var ön viktig för både smugglare och tullare, under olika perioder, och upp till 250 skepp har legat för ankare utanför. Kelter, romare och skandinaver har bott här.

AE Peel

Det är inte långt till civilisationen, men när man sitter med en öl på en bänk vid stranden och tittar ut över omgivningarna är ödsligheten påträngande. Morecambe Bay är ett naturfenomen, en stor bukt som skiljer Lancashire från Cumbria, men bara ibland. När tidvattnet rinner tillbaka ut i havet kan man faktiskt gå på havsbotten mellan de två grevskapen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förr i tiden var vägförbindelserna runt bukten så dåliga att det var lättare att ta vägen över sanden. Under förutsättning att man höll reda på kvicksandhålen och kunde tidtabellen. Det handlar om stora områden, och när vattnet kommer tillbaka över den tolv kilometer långa ytan rör sig vågorna med nio knops fart. Om någon ändå vågar sig ut kan man följa med en erfaren guide på promenad från Grange-over-Sands.

Att gå på egen hand ska man överhuvudtaget inte tänka på.  Tio minuter in i landet från Grange ligger den pefekt pittoreska byn Cartmel ruvande på traktens tragedier. Golvet under kyrkan  är full med kroppar som som överraskats av det märkliga naturfenomenet.

Vid extremt lågvatten, och med mycket höga stövlar, är det även möjligt att gå ut till Piel Island. Det var inget vi funderade på.

Gå ner till bryggan och vinka när ni vill åka tillbaka, hade Alan Cleasby sagt. Till vår förvåning fungerade det, och tjugo minuter senare var vi tillbaka i verkligheten.

Dag 60 – Lake District: Födelsebyn

https://i0.wp.com/ih1.redbubble.net/work.4916498.1.poster,375x360,ffffff.jpg

Om man går upp på det allra översta däcket och sträcker på halsen åt höger, så kan man, strax efter att färjan kommit innanför mynningen till River Tyne, se en liten park omgiven av låga bostadshus på tre sidor. Här, på Dockway Square i North Shields, står en staty av Stan Laurel. På sockeln är han avbildad i relief tillsammans med sin partner Oliver Hardy. En text förklarar: “The great duo”. För oss är de mer kända som Helan och Halvan.

Stan Jefferson (som han hette då) bodde en tid under sin barndom i ett av husen runt parken. Hans scendebut ägde rum vid pappans teater på Prudhoe Street i närheten. I dag är både bostadshus och teater ersatta med andra byggnader. Men på andra sidan England, vid den västra kusten, står Stan Laurels födelsehus kvar i den lilla staden Ulverston.

https://i0.wp.com/www.laurelandhardy.org/images/Dscf0225.jpg

Argyle Street är en kort fridfull, bostadsgata några kvarter söder om huvudleden genom Ulverston. Det är inget speciellt med radhuset, men det känns rätt att stå en stund framför minnesplaketten på väggen och säga ett tyst tack till en komiker som skapat så många glada stunder åt så många människor runt om i världen. Det var här allt började.

Stan besökte hemstaden, tillsammans med sin partner Ollie, sista gången 1947 i samband med englandsturnén. Det var vid en renovering 1974 som plaketten sattes upp. En del saker från bostaden togs till vara och blev startpunkten för ett museum ägnat åt Laurel & Hardy.

Initiativet togs av Bill Cubin, Ulverstons borgmästare. Numera drivs museet av hans dotter Marion Grave. Att Helan och Halvan inte är bortglömda i dag bekräftas av att en grupp med franska skolbarn sprang omkring i de två små rummen, poserade i Helans kubbhatt (ej original) eller satt framför en liten TV-apparat och såg en film i vad som lite ambitiöst kallas för biografen – stolarna är äkta i alla fall, med alla biografer som läggs ner är det inga problem att få tag på gamla biograffåtöljer.

https://i0.wp.com/i.ytimg.com/vi/1UYl6xRwdU4/0.jpg

Museets väggar och tak är fullklistrade med bilder och tidningsklipp. Det skapar en entusiastisk atmosfär, om något rörig. Man får mer en känsla av att ha kommit hem till ett super-fan som på alla sätt vill hylla och dyrka sina idoler än till ett genomtänkt museum.

För andra fans finns mycket att känna igen, men för de som inte vet vilka Helan och Halvan var kan det vara svårt att bilda sig någon uppfattning, eftersom det inte finns någon strukturerad information om deras barndom, karriär och komikerstil. För att lära känna dem är det nog bäst att noviserna går direkt in i “biografen” och ser ett par filmer.

https://i0.wp.com/farm3.static.flickr.com/2455/3867094363_9cfe248b54.jpg

Numera har även Ulverston en staty, inte bara över stadens son, som i North Shield, utan en som inkluderar hans partner. Halvan är inte komplett utan Helan.

https://i0.wp.com/www.wordsworthcountry.com/sitepics/ulverston-l+h-600.jpg

Museet ligger på Upper Brook St, bara ett par minuter från det centrala Market Square (som hyser en välsorterad affär med nostalgisk musik och film och ägare i tidstrogen klädsel). En trång passage leder fram till en liten, romantisk gård med museientrén under en trappa intill en gammaldags gatlykta. Hela inramningen är sympatisk och trevlig, det är synd att innehållet inte är mer givande.

Ulverston ligger lite avsides i den södra utkanten av Lake District, och det är nog inte värt besväret att ta sig hela vägen enbart för Helan & Halvan-museets skull. Men missa inte ett besök om ni befinner er i trakten.

Det finns många märkligheter i omgivningarna, inte minst de kilometerlånga sanddyner som torrläggs varje gång tidvattnet går ut och mitt ute i denna ödsliga drömvärld en liten ö med en liten pub som har rättigheter, inte bara för alkohol, utan för att förära kunderna en adlig titel. Men det är en helt annan historia.

Dag 58 – Lancashire: Järnvägsstationen

https://i0.wp.com/www.herodote.net/Images/StanleyLivingstone.jpg

Livets notiser, de korta mötena, de som etsar sig fast, till och med i historieboken, som det mellan Livingstone och Stanley.

George Washington gick en dag 1789 och shoppade i affärerna på Broadway, när familjen Irving såg honom i fönstret. De skyndade sig in och presenterade sin sex-årige son Washington, uppkallad efter presidenten. Den blivande författaren fick en vänlig klapp på huvudet.

Det fick också Lilian Gish när hon 1910 stod i kulisserna i en teater i New York och väntade på att göra entré i en liten biroll. Den som klappade hette Sarah Bernhard och hon såg tydligen något i den unga Lilians ögon. Vad, fick Lilian aldrig veta för Sarah talade franska, men några år senare var hon Griffiths största stjärna i Hollywood.

Själv har jag blivit upplyft av Tage Erlander, på den tiden jag gick att lyfta. Hur det påverkat mig vågar jag inte tänka på.

Livets fotnötter, möten så korta att en blinkning kan sudda ut dem.

Kvinnan i fönstret i det mötande tåget i natten mellan Hamburg och München, när hennes ansikte lystes upp av ljuset från min kupé. I Agatha Christies 4.50 från Paddington tror sig en passagerare se ett mord på det andra tåget.

En snabb blick från Stefania Sandrelli, italiensk films vackraste kvinna, några bänkrader bakom min i en biograf i Rimini. Jag hade nog stirrat för intensivt, som Lufsen på Lady.

Till skillnad från buss och flyg, där folk sitter vända åt samma håll, som flyttfåglar i sträck, så inbjuder de små tågkupéerna till möten. En snöig decemberdag träffade jag en japan mellan Bologna och Milano. I januari skulle han börja han sin karriär som salaryman, och det här var hans sista chans att se världen. I en tjock guidebok var allt han skulle se i Europa förprickat, närmast kom Da Vincis Nattvarden.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/02/brief_encounter.jpg?w=300

De korta mötenas skyddshelgon är Celia Johnson som i David Leans film Kort möte (Brief encounter) spelar hemmafrun Laura. Varje vecka tar hon tåget in till stan för att handla. En dag gör slumpen att hon möter läkaren Alec (Trevor Howard) på stationen. Deras känslor fördjupas vid de upprepade korta mötena mellan tågen.

Brief-Encounter

Filmen spelades in under andra världskrigets sista år. För att öka chansen att stationen stod kvar nästa dag flyttade man inspelningen från London till Carnforth i norra Lancashire.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/03/11/67/3116722_e9732a67.jpg

Arkitektguiden Nikolas Pevsner beskrev på 50-talet Carnforth som en av de få orter helt utan byggnader av intresse. När jag kom dit, långt senare, var det lika deprimerande. Två genomfartsleder med hög trafik korsar varandra, och allting stänger tre på eftermiddagen. Men Carnforth har ett högst anmärkningsvärt antikvariat – och sin järnvägsstation.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/photos/04/86/048655_bcb44696.jpg

När stationen öppnade 1846 var den bara en enkel anhalt på linjen Lancaster-Carlisle. Men den engelska järnvägen byggdes upp av många privata bolag, och Carnforth blev en knutpunkt för linjer från Skottland, Lake District, Liverpool, Leeds och London. Ibland tillät bolag andras tåg på en delsträcka, men helst skulle man ha en egen plattform, och som mest fanns det hela sex stycken i lilla Carnforth. I dag återstår två. På platsen för gamla plattform 1 ligger nu en stor parkeringplats framför ett modernt, lågt stationhus.

AE Carnforth

De ovanliga, sluttande nedfarterna till passagerartunneln mellan plattformerna finns kvar. Dessa var, enligt Lean, den viktigaste orsaken till att Carnforth valts; han kunde inte föreställa sig Celia Johnson springa i trappor, utan att det såg löjligt ut.

AE Carnforth 2

Inspelningen i Carnforth ägde rum på nätterna mellan den 5:e och 16:e februari, med en extra dag för upptagningar av olika typer av tågljud (som också användes många år senare för Lawrence av Arabien). Scenerna i stationskaféet utgör filmens emotionella centrum, men de är inspelade i studio, i en dekor som var baserad på Carnforths, sedan länge rivna, kafé.

Till 60-talet såg stationen i stort sett ut som vid inspelningen, men då kom tiden ikapp.  Plattformar stängdes, byggnader förföll och klockan, som varit så viktig i filmen, stannade.

http://maricopa1.files.wordpress.com/2012/02/carnforth-clock.jpg?w=470&h=314

Men i oktober 2000 hände något. En kampanj för att skaka liv i stationen tog sin början. I januari 2002 kunde man åter köpa tågbiljetter, och i början av april var den reparerade klockan tillbaka. Ett kafé öppnade, baserat på filmens kafé, och tillägnat David Lean.

Så blir en liten järnvägsstation i en bortglömd stad förevigad genom en gammal film. Och alla som dyrkar livets korta möten har fått en plats att vallfärda till.

http://images.nypl.org/?id=3959152&t=w

I Noël Cowards pjäs Still Life utspelar sig Lauras och Alecs fem möten i fem korta scener på stationskaféet.

Dag 51: På väg till Wales:Kyrkor med sheela-na-gigs

Kilpeck Church ligger i England, strax söder om Hereford och inte långt från gränsen till Wales. Det är en liten byggnad ute på landsbygden, omgiven av betande kor, en bondgård och en pub. Vi skulle inte ha haft någon anledning att besöka den under vår bilresa, om inte boken ”Images of Lust” hade fått oss att börja leta efter sexuella skulpturer.

På kyrkans fasad finns en praktfull demonstration av vad som menas med en sheela-na-gig. Den stora mängden av småskulpturer, dels längs en runt hela exteriören löpande fris, dels runt om den södra dörren, gör kyrkan till det bäst bevarade exemplet på romansk (eller normandisk) småskulptur i Storbritannien.

Frisen domineras av människo- och djurmasker i olika grader av groteskhet, vilket är helt representativt, eftersom detta var det vanligaste motivet under medeltiden. Höjdpunkten är dock sheela-na-gigen, som trots sin litenhet och ålder fortfarande lyckas vara utmanande.

Utformningen är den klassiska. Hon sitter med särade ben och drar ut sitt könsorgan med båda händerna. På en runsten på Gotland finns en liknande avbildning, men den är en isolerad företeelse och anses inte ha någon anknytning till riktiga sheela-nagigers.

Det faktum att dessa figurer inte har helt mänskliga drag är viktigt för tolkningen av innebörden. Det var meningen att betraktare skulle få djuriska associationer. Som en total kontrast kan man runt hörnet, på kyrkans absid, hitta en gullig hund och en kanin som helt fredligt sitter kind mot kind.

Masker som drog ut tungan eller mungiporna gav ofta sexuella associationer. Tungan symboliserade fallosen och sättet att dra ut munnen med händerna påminde om sheelans.

sheela.jpg

Avsikten med att låta ormar, mönsterbårder eller blomstergirlander komma ut ur en ansiktes olika öppningar, så kallade lövverkskräkare, kan ha varit att symbolisera blasfemi, kätteri eller ondska i största allmänhet. Det är en direkt utveckling från ett klassiskt motiv, huvuden i stil med Medusas. Både mundragare och lövverkskräkare finns representerade vid Kilpeck-kyrkan.

whittlesford.jpg

Manliga blottare är sällsynta på de brittiska öarna, men på kyrkan i Whittlesford, strax söder om Oxford, hade vi tidigare hittat, med bokens hjälp, både en sheela och en man med prominent fallos. Till vänster ovanför ingången finns sheelan, i det här fallet med en hand i könsorganet. Från andra sidan dörröppningen sträcker sig mannen över mot kvinnans sida.

Det första intrycket är en förundran över hur ett sådant motiv kan ha tillåtits finnas kvar i alla århundraden. Men man inser sedan att det inte finns något erotiskt över framställningen. Den sexuella akten framställs djurisk och grotesk, något att ta avstånd ifrån, och slutintrycket blir i högsta grad moralisk.

Ett av de populäraste pilgrimsmålen under medeltiden var Santiago de Compostela i Spanien.  De pilgrimsvägar som ledde dit sammanfaller med de områden där sheela-na-gig och andra sexuella skulpturer var oftast förekommande.

Utanför norra Spanien, västra Frankrike (Auvergne, Normandie) och Brittiska öarna, finns ytterst få sheela-liknande figurer.

Pilgrimsfärdema var den tidens turism och de ledde till att andra människor fick sin levebröd ifrån dem: underhållare, sångare, jonglörer, trollkarlar, akrobater, dansare, lurendrejare, vinmånglare och värdshusvärdar.

Kyrkan levde själv gott på kommersen kring pilgrimsfärderna, men såg ändå inte med blida ögon på aktiviteterna. Prostitution följde i färdernas spår, liksom det hade gjort i korstågens.

Pilgrimerna och deras följen var långt från hem, fru och barn, och eftersom syndernas förlåtelse väntade vid framkomsten spelade det inte så stor roll med några extra synder på vägen. Det är detta som är orsaken till att just dessa områden är ursprungen till den här typen av avskräckande avbildningar.

Dessutom var Poitiers, tillsammans med Provence och Languedoc, centrum för den hovkärlek som trubadurerna sjöng om, och de var därför också centrum för kyrkans attacker på det lösaktiga levernet. Älskandet var satt i system med libertiner som studerade konsten att tillfredsställa kvinnor på alla omoraliska manér. Det verkar som om de första exhibitionistiska motiven dök upp här 1055.

Prästernas protester när de beordrades att göra sig av med sina konkubiner, de vandrande trubadurernas sånger om kärlek, allt talade för att de sensuella nöjena var de enda kompensationerna för ett hårt liv och den ständiga fruktan för den himmelska hämnden.

Kyrkan erkände detta behov genom att vända bort blicken från överdrifterna vid karnevaler och liknande evenemang, då vanliga människor kunde få en glimt av en annan värld där människor var lika, kunde äta sig mätta och dela samma lycka.

Efter all synd återvände människorna trots allt till kyrkan mot förnyat dåligt samvete och ökad fruktan. Själva var vi på väg till Wales.