Dag 53 – Wales: Katedralen

st-davids-campsites.jpg

Den borde han synts på långt håll över det platta, vinddrivna  landskapet. Den i Ely står som en fyr på en ö i Fenlandets vida hav och syns praktiskt taget så fort man kommer ut ur Cambridge. Den i Lincoln står som en båk på ett berg.

En katedral sätter man inte så lätt under skäppan, men den i St David́s lyser mysteriöst med sin frånvaro. Inte ens när man kommer in i staden syns det några spår av den, och St David’s är ändå Storbritanniens minsta stad, vore det inte för katedralen skulle det vara en by, och en ganska liten sådan dessutom.

Här tarvas en förklarande utvikning. Det finns två namn för ”stad” i det engelska språket, ”city” och ”town”.  Större städer kallas i regel för ”city”, inte därför att de är större, utan därför att de har en katedral, och bara större städer brukar ha en sådan. London, som kallas ”town”  verkar vara ett undantag, men London består av flera cities, City of London, vardagligt kallat City och med St Paul’s Cathedral som kvalificerare, och City of Westminster med Westminster Cathedral (ej att förväxlas med den mer kända Abbey).

St David’s kunde ha haft bara en enda gata, den har inte så mycket mer i själva verket, den skulle ändå kallas för ”city” eftersom den har en katedral. Men var har de gömt den?

AW David

Mittpunkten i byn, förlåt staden, är bygrenen (village green), där det omkringliggande landskapets vägar kommer samman från olika håll som i ett nav. De många restaurangerna och bed & breakfast-skyltarna tyder på en större turisttillströmning än vanligt för en plats av den här storleken (1 500 innevånare).

En av de mindre ekrarna leder förbi några souvenirbutiker och ett ovanligt välförsett bokantikvariat. På höger sida skymtar Alun-dalen, även kallad Vallis Rosina (Glyn Rohsyn = Rosornas dal), men det är först när man går ut genom den massiva stadsporten (från 1200-talet) som den dyker upp. Långt där nere, i slutet av en lång trappa, intill ett litet vattendrag i botten av dalen, står den massiva byggnadskropp som kallas för katedral, den sista stora normandiska som byggdes i Storbritannien. Hur har den hamnat här ute i obygden?

Även helgon kan få barn. David var son till St Sant, en hövding av den framstående Cunedda-familjen och St Non, en irländsk nunna. De två lär ha fallit för varandra under studietiden vid klostret Ty Gwyn. Hon flydde undan sin ilskne fader till en liten stuga vid den bukt som bär hennes namn där hon födde sin son år 520.

AW Bishop

Bishop’s Palace

David skickades i skola vid samma kloster och hans kamrater måste ha förstått på ett tidigt stadium att det var något särskilt med honom när de såg att han tränade hymner tillsammans med en näbbförgylld duva. Hans karriär som helgon fick en bra start när han tio år senare genom kontakter ärvde en abbotspost. Han reste vida omkring och grundade kloster i Irland, Frankrike, England och Wales.

Vid återkomsten till Wales tyckte han sitt barndoms kloster inte var tillräckligt heligt och drog med följe ut på Wales sydvästligaste udde. Här levde han på bröd och vatten och någon enstaka grönsak, särskilt purjolök (det är därför den växten nu är Wales nationalsymbol). Han tyckte om att som straff sänka sig ned i kallt vatten (fast om han tyckte om det kan det inte ha varit mycket till straff) och att dra plogen själv. Det sägs att han uppfann rugby när han slängde bort stenarna som låg i vägen.

Synoden valde honom till ärkebiskop över Wales och den lilla platsen blev centrum för den keltiska kyrkan. Han dog tisdagen den 1 mars 589 (det datumet firas av walesare över hela världen) och ryktet om hans helighet spreds till den var så stor att mer än 50 kyrkor bara i västwales bär hans namn, och två pilgrimsfärder till katedralen likställdes med en till Jerusalem.

När ärkebiskopen av Canterbury och den engelske kungen två gånger vägrade godkänna walesarnas val av biskop till St David’s förvandlades han till nationalhelgon och en symbol för frihet. Hans namn sammanfattar essensen av Wales och skrivs på walesiska Daffyyd.

Dag 52 – Wales


Liftare.
Besökare är inte välkomna till St. Donat’s, annat än vid speciella tillfällen. Ingen har tid att ta hand om folk som dyker upp, och att låta främmande människor ströva omkring på egen hand vore en alltför stor säkerhetsrisk. Ett tips för den som absolut vill se slottet och skolan är att plocka upp liftande studenter på vägen hem från den närbelägna staden Llantwit Major. Om ni har tur blir ni kanske visade runt som tack för hjälpen.

atlantic

Prospekt.
Atlantic College är avsedd för 16-19-åringar och ger universitetsbehörighet över hela världen.
Förutom studier i sex ämnen som väljs ur sex grupper,  deltar studenterna i en eller två aktiviteter: socialhjälp med besök hos gamla och sjuka, sjöräddning (skolan har ansvaret för kuststräckan utanför och har räddat livet på mer än 200 nödställda sedan starten),  lantbruk på den egna bondgården eller konstcentrat. Prospekt kan beställas från United World College of the Atlantic, St. Donat’s Castle, Llantwit Major, South Glamorgan, UK CF6 9WF.

ATenby

Tenby.
Den första kvällen i Wales kom vi till Tenby, bortom Swansea – bortom Carmarthen, Merlins stad – bortom Dylan Thomas och hans hus i Laugharne; Tenby, en före detta fiskeby högt på klipporna ovan Bristolkanalen, födelsestad 1510 för Robert Recorde, likhetstecknets uppfinnare. Här, vid foten av den sydvästligaste udden i Wales, skulle vi ha vårt högkvarter under de närmaste två nätterna.

Dag 52 – Wales: Skolan.

Wales har sina slott och William Randolph Hearst hade sitt San Simeon. Det vet alla som varit i Wales och som sett Citizen Kane, men att de två storheterna skulle vara mer intimt förknippade med varandra, det är mindre bekant.

I den finstilta texten i en mer detaljerad guidebok kan lusläsaren kanske hitta en mening om St Donat: ”…a restored 15-16C baronial mansion, was owned by Randolph Hearst the American publisher in the 1930s and is now Atlantic College, an international school.” (Blue Guide: Wales and the Marshes)

Sedan skolan flyttade in 1962 har mer än 35 000 studenter från 105 länder fått sin utbildning här. Den ligger 30 km sydväst om Cardiff  invid den eroderande klippkusten mot Bristol-kanalen.
Tillbyggnaderna stör inte helhetsintrycket, tvärtom bidrar de till en känsla av kreativitet och aktivitet, som vanligtvis saknas i gamla museislott.

Matsal, undervisningsrum och bibliotek finns i den gamla slottskärnan. Studentrummen och personallägenheterna är spridda i det intilliggande skogslandskapet. Ladan och stallet är ombyggt till ett konstcentrum för drama, musik och konst. Det var Hearst, sin vana trogen, som gjorde de riktigt omfattande ingreppen på slottet.

AWales school

De äldsta delarna byggdes omkring 1300 av familjen Stradling som bodde här i över 400 år. Deras vapensköld välkomnar fortfarande ovanför den yttre porten. Det finns ingen plats här att berätta om slottets brokiga historia: om en storm som ledde till ett religiöst mirakel, om drottning Elizabeths intriger mot unga älskande eller varför 1738 den sistes i ätten Stradling kista tog eld när den stod i hallen.

Förfallet tog över tills Hearst en dag 1925 såg slottet i ett nummer av Country Life. Han telegraferade genast till Alice Head, redaktören för hans nystartade engelska version av Good Houskeeping: ”Buy St. Donat’s Castle.”

Slottet San Simeon i Kalifornien hade varit ett favoritprojekt sedan 1918 och han hade inte tid att besöka sitt nya slott förrän i juli 1928. Han stannade bara över natten och på båten på vägen tillbaka skrev han ett tjugofemsidigt brev om hur St Donat’s skulle byggas om med ny design för alla rum och en standard som anstod en amerikansk miljonär, centralvärme och rinnande vatten i både de 32 nya badrummen och de tre gamla.

När Hearst kom på besök med sin älskarinna Marion Davies under somrarna strömmade kändisar dit från hela Europa. Kockar och servitörer rekvirerades från Savoy och Claridges i London. Lloyd George lånade slottet vid ett par tillfällen, men 1936 kom ekonomiskt dystrare tider och Hearst sålde slottet 1938 efter att ha blott tillbringat sammanlagt fyra månader där.

st-donat-s-castle

Den inre gårdens omkringliggande byggnader är låga. På bottenvåningen i den norra längan fanns två panelklädda rum, ett rött och ett grönt, sovrummen för slottsherren Hearst och älskarinnan Davies.

Matsalens utsirade och förgyllda trätak är från 1500-talet och hörde tidigare till Boston Stump, den berömda kyrkan i Lincolnshire. Det var i dåligt skick i början av 1930-talet och Hearst passade på att köpa en lämplig bit. Stenskärmen från 1400-talet, som avskärmar en passage från matsalen hittade en annan av Hearsts arkitekter i en stuga i Devon där den byggts in i en vägg när den blev utslängd från en närbelägen kyrka under reformationen.

Bradenstoke Hall flyttades från Wiltshire och fick precis plats i passagen innanför den inre ringmuren. Originaltaket, byggt omkring 1320, är  ett av de finaste exemplen från den tiden. Vid det här laget hade parlamentet börjat ställa frågor om det riktiga i att en amerikansk miljonär köpte upp och flyttade omkring det engelska arkitektoniska arvet.

På en lägre avsats ned mot havet byggdes en stor swimmingpool, numera uppdelad i två, och i rosenträdgårdens italienskinspirerade sommarhus installerades en telefon så att Hearst kunde ha kontakt med sitt tidningsimperium i USA.

Det här var bara början. När slottet såldes 1938 låg 20 panelklädda rum förvarade i en lagerlokal, interiörerna till en ny flygel som aldrig byggdes. Det är nära till hands att tänka på slutscenen i Citizen Kane med den stora slottshallen fylld av samlarbråte när man försöker föreställa sig hur 20 hemlösa rum ser ut.

AWales school 2

Dag 52 – Wales: En introduktion till det nya språket.

Vår första stad i Wales,  Llantwit Major, utgjorde ett lätt uppvärmning för vad som skulle komma under resten av veckan. För att fråga efter vägen måste man uttala ortsnamnet högt och helst på sådan sätt att man inte blir visad till någon helt annan ort.

Den som har för vana att läsa högt vet redan vad vi menar. ”w” är en vokal i walesiskan och uttalas som ”o” (ungefär), ”ll” är kanske den mest berömda bokstavskombinationen i språket och uttalas ”chchl” samtidigt som man harklar sig, alltså, om vi tar alla bokstäverna på en gång: ”chchlantoit major”. Man kan förstås alltid peka på kartan.

En speciell egenhet med walesiskan är att man inte har några efterljud i orden. Vi uttalar en mening som ”jag vet” egentligen mer eller mindre tydligt som ”jageh veteh”. Säg orden högt och lyssna på dig själv för att avgöra hur tydligt det låter hos dig. I walesiskan klipper man av orden direkt.

Llantwit Major är en viktig plats förknippad med den tidigaste kristendomen i Wales och staden har en kuriös dubbelkyrka med en stor samling keltiska kors.

Dag 52 – Wales: Antikvariaten

Hay 2

Den 1:a april 1977 föddes en ny republik på gränsen mellan England och Wales. Då råkade den lilla staden Hay on Wye (Y Gelli på kymriska) med drygt tusen innevånare, ut för Richard Booth, en universitetshatare som tyckte illa om att stadens traditioner och gamla byggnader började hotas av Londonbyråkrater och butikskedjor.

hay-castle-02

Han utropade staden till republik, och sig själv till kung Richard I, men skrek samtidigt:

– Auktoritet får inte komma från någon  Länge leve anarkin  Välstånd åt folket

För att finansiera det nya riket sålde han hertigtitlar för £25 stycket. De mindre välbärgade kunde skaffa sig en grevevärdighet för £50. Självfallet bodde han i den normandiska slottsruinen och från dess tak vajade den hemmagjorda nationalsymbolen.

Men detta var inte allt som Richard Booth gjorde 1977. För i så fall skulle nog inte Hay tio år efter nybildningen fortfarande vara så känt utanför sitt eget lands gränser. Han köpte böcker också, Richard. Massor med böcker. Två nedlagda walesiska länsbibliotek fraktades till staden och blev grunden till världens största bokantikvariat och början på en unik utveckling.

Hays enda sevärdheter tidigare var Cusop-Dinglè-sniglarna, får som ser ut som grävlingar i ansiktet och  magiska svampar  som enligt folkmun lär växa i omgivningarna. Nu har Hay blivit Storbritanniens största turistfälla för bokälskare.

Resenärer på väg in i Wales riskerar att få sin semester förstörd. När man närmar sig staden ser den ut som vilken liten by som helst. Det finns inget som varnar den oförberedde att hon kommer in i ett samhälle med  många gånger fler bokantikvariat än pubar. För vissa blir det en sådan chock att de omedelbart lämnar staden. För andra kan det bli det sista de ser under sin resa – innan det plötsligt är dags att åka hem igen.

Hay 3

Hay Cinema Bookshop är inte en filmbokhandel. Richard Booth placerade nämligen alla sina böcker i en nedlagd biograf. Det blev 13,7 km bokhyllor med omkring 21 miljon böcker på en 2 795 m säljyta. Lagret fylldes på genom båtlaster från USA. 5 för £1 upp till £1000 för en bok

Med tiden flyttades vissa avdelningar till egna lokaler runt om i staden. Inkunablerna förvarades till exempel i slottet. Staden blev känd för sina begagnade böcker och andra antikvariat kom dit och öppnade filialer. Men det är förstås svårt med konkurrensen i en stad där det bofasta kundunderlaget utgör 75 innevånare per bokhandel.

De flesta av antikvariaten är öppna alla årets dagar utom juldagen, med kvällsöppet sommar tid. Affärer är ju inte som berg, sjöar och andra naturfenomen, som i regel står eller ligger, eller hur de nu uppför sig, där de vid skapelsen placerats, oavsett om det kommer några turister och tittar på dem. Affärer är beroende av att någon kommer och handlar i dem. Sålunda förändras ständigt antikvitetsbeståndet i Hay.

hay-wye.jpg

Hay 4

Av någon anledning äger inte Richard Booth längre Hay Cinema Bookshop. Han har tydligen haft en hel del problem med bland annat en brand på sitt slott. I stället har han öppnat Richard Booth’s Bookshop, som från sitt läge i andra ändan av staden försöker konkurrera med Cinema Bookshop om utmärkelsen att vara världens största antikvariat. Gemensamt för båda är att det är lika kallt som i en grotta att gå omkring i dem, även på sommaren.

Det finns en liten broschyr med karta över alla antikvariat, men den blev snabbt inaktuell. Book World var en av de större av de mindre affärerna innan den delades upp mellan Quinto’s of Hay och Performing Art Book Shop, som specialiserar sig på dans, musik, film, teater, opera.Den anrika Francis Edwards har slagit igen och i lokalerna finns en av de tvä Book Dumps, som säljer böckerna per kilo.

För några år sedan fanns fortfarande: Children’s Bookshop, Rose’s Books (som med sina två små söta rum satsar på ljus och värme i motsats till de stora kalla grottorna, The Poetry Bookshop, Five Star Military Book Shop, Hay-onWye Book Services (mot en avgift spårar de upp sällsynta böcker), Hay Prints, River Wye Booksellers, J. Geoffrey Aspin, Castle Street Books, The Avona Gaüery, The Corner Shop och Pemberton’s.

Hay 1

Människor förhåller sig på olika sätt till böcker. Det finns de som bara läser dem. Den kategorin blir smått förvirrad när någon visar dem en bok. Sedan finns det de som känner på boken, bläddrar i den, tittar på stilsorter och layout, till och med luktar på den, för att med alla sinnen försöka komma underfund med boken. Man måste förstås klä sig efter den kategori man tillhör när man handlar böcker i Hay, så man inte förfryser sig.

Hay ligger kvar, men vilka antikvariat som är öppna i dag upptäcker man bäst på plats. Informationen i den här texten går inte att lita på i år.

.hay27.jpg

 

Dag 51: På väg till Wales:Kyrkor med sheela-na-gigs

Kilpeck Church ligger i England, strax söder om Hereford och inte långt från gränsen till Wales. Det är en liten byggnad ute på landsbygden, omgiven av betande kor, en bondgård och en pub. Vi skulle inte ha haft någon anledning att besöka den under vår bilresa, om inte boken ”Images of Lust” hade fått oss att börja leta efter sexuella skulpturer.

På kyrkans fasad finns en praktfull demonstration av vad som menas med en sheela-na-gig. Den stora mängden av småskulpturer, dels längs en runt hela exteriören löpande fris, dels runt om den södra dörren, gör kyrkan till det bäst bevarade exemplet på romansk (eller normandisk) småskulptur i Storbritannien.

Frisen domineras av människo- och djurmasker i olika grader av groteskhet, vilket är helt representativt, eftersom detta var det vanligaste motivet under medeltiden. Höjdpunkten är dock sheela-na-gigen, som trots sin litenhet och ålder fortfarande lyckas vara utmanande.

Utformningen är den klassiska. Hon sitter med särade ben och drar ut sitt könsorgan med båda händerna. På en runsten på Gotland finns en liknande avbildning, men den är en isolerad företeelse och anses inte ha någon anknytning till riktiga sheela-nagigers.

Det faktum att dessa figurer inte har helt mänskliga drag är viktigt för tolkningen av innebörden. Det var meningen att betraktare skulle få djuriska associationer. Som en total kontrast kan man runt hörnet, på kyrkans absid, hitta en gullig hund och en kanin som helt fredligt sitter kind mot kind.

Masker som drog ut tungan eller mungiporna gav ofta sexuella associationer. Tungan symboliserade fallosen och sättet att dra ut munnen med händerna påminde om sheelans.

sheela.jpg

Avsikten med att låta ormar, mönsterbårder eller blomstergirlander komma ut ur en ansiktes olika öppningar, så kallade lövverkskräkare, kan ha varit att symbolisera blasfemi, kätteri eller ondska i största allmänhet. Det är en direkt utveckling från ett klassiskt motiv, huvuden i stil med Medusas. Både mundragare och lövverkskräkare finns representerade vid Kilpeck-kyrkan.

whittlesford.jpg

Manliga blottare är sällsynta på de brittiska öarna, men på kyrkan i Whittlesford, strax söder om Oxford, hade vi tidigare hittat, med bokens hjälp, både en sheela och en man med prominent fallos. Till vänster ovanför ingången finns sheelan, i det här fallet med en hand i könsorganet. Från andra sidan dörröppningen sträcker sig mannen över mot kvinnans sida.

Det första intrycket är en förundran över hur ett sådant motiv kan ha tillåtits finnas kvar i alla århundraden. Men man inser sedan att det inte finns något erotiskt över framställningen. Den sexuella akten framställs djurisk och grotesk, något att ta avstånd ifrån, och slutintrycket blir i högsta grad moralisk.

Ett av de populäraste pilgrimsmålen under medeltiden var Santiago de Compostela i Spanien.  De pilgrimsvägar som ledde dit sammanfaller med de områden där sheela-na-gig och andra sexuella skulpturer var oftast förekommande.

Utanför norra Spanien, västra Frankrike (Auvergne, Normandie) och Brittiska öarna, finns ytterst få sheela-liknande figurer.

Pilgrimsfärdema var den tidens turism och de ledde till att andra människor fick sin levebröd ifrån dem: underhållare, sångare, jonglörer, trollkarlar, akrobater, dansare, lurendrejare, vinmånglare och värdshusvärdar.

Kyrkan levde själv gott på kommersen kring pilgrimsfärderna, men såg ändå inte med blida ögon på aktiviteterna. Prostitution följde i färdernas spår, liksom det hade gjort i korstågens.

Pilgrimerna och deras följen var långt från hem, fru och barn, och eftersom syndernas förlåtelse väntade vid framkomsten spelade det inte så stor roll med några extra synder på vägen. Det är detta som är orsaken till att just dessa områden är ursprungen till den här typen av avskräckande avbildningar.

Dessutom var Poitiers, tillsammans med Provence och Languedoc, centrum för den hovkärlek som trubadurerna sjöng om, och de var därför också centrum för kyrkans attacker på det lösaktiga levernet. Älskandet var satt i system med libertiner som studerade konsten att tillfredsställa kvinnor på alla omoraliska manér. Det verkar som om de första exhibitionistiska motiven dök upp här 1055.

Prästernas protester när de beordrades att göra sig av med sina konkubiner, de vandrande trubadurernas sånger om kärlek, allt talade för att de sensuella nöjena var de enda kompensationerna för ett hårt liv och den ständiga fruktan för den himmelska hämnden.

Kyrkan erkände detta behov genom att vända bort blicken från överdrifterna vid karnevaler och liknande evenemang, då vanliga människor kunde få en glimt av en annan värld där människor var lika, kunde äta sig mätta och dela samma lycka.

Efter all synd återvände människorna trots allt till kyrkan mot förnyat dåligt samvete och ökad fruktan. Själva var vi på väg till Wales.

Themsen – Den tolfte dagen: Källan

Den här dagen var inte lik någon annan. Solen hade försvunnit och svarta moln samlades vid den södra horisonten. Den två veckor långa perioden med rekordvärme, som exakt sammanfallit med vår Themsen-resa, var över. Floden vid Ewen var inte bredare än en ko-längd, och vad det gällde djupet var risken för att icke simkunniga ankor skulle drunkna obefintlig.

Med tanke på det annalkande ovädret åkte vi direkt till den sista bron. Härifrån borde vi snabbt kunna hitta både platsen där vattnet började rinna och den officiella källan. ”Bro” är förresten en överdrift, den övre delen av Themsen rinner via kulvertar genom vägbankar. Många anser att den sista riktiga bron är Ha’penny Bridge i Lechlade.

Från A433, som följer den urgamla Foss Way ut från Cirencester, märks inte Themsen överhuvudtaget. Gröna fält breder ut sig på båda sidor om vägen i dalgången strax innan järnvägskorsningen. Vi lämnade bilen och vandrade i syd-ostlig riktning. På kartan började det blå strecket som föreställde Themsen några hundra meter från vägen. I verkligheten var det grönt, grönt, överallt. Inte ett spår av vatten.

Vid den lägsta punkten fanns en liten fördjupning, men den var lika gräsbevuxen som resten av fältet. Om detta var flodfåran, så kan det inte ha varit vatten i den på länge. Vi kom till slut fram till att det var bättre att åka ned till nästa bro, men först skulle vi göra en utflykt åt andra hållet från Foss Way, för att leta efter den officiella, men torrlagda, källan.

Det händer att det står japaner vid Themsens källa och ser besvikna ut. Paddington Station är inte två veckor borta, utan bara två timmar, inklusive promenaden från järnvägsstationen i Kemble. I London är floden firad och uppmärksammad. Utflyktsbåtar och pråmar far fram över dess vatten, ståtliga broar korsar den, historiska pubar och slott kantar dess stränder. Vid källan finns ingenting, inte ens en teservering eller glassförsäljare.

Finalen blev som en CinemaScope-film i stereo. Blixtar lyste upp den mörknade himlen och åskmullret vandrade mellan effekthögtalarna medan vi gick igenom en koflock, som närsomhelst kunde bryta ut i panik, ned mot det ensamma trädet i hagens slut.

En hög med stenar, som rester av en gammal eldstad, markerade källans exakta plats, men något vatten såg vi inte till, trots att vi passade på att kasta vårt eget. (Det är något trösterikt i tanken att det i princip skulle rinna tillbaka samma väg som vi kommit.) I guideböcker sägs det att vattnet springer fram på vintern, men England har haft torka under en lång tid, så antagligen stämmer det inte längre.

En gravsten restes i närheten 1974 då Flodkonservatoriet gick upp i Thames Water Authority.
Spänningen ökade när vi på vägen tillbaka till bilen upptäckte att korna var ungtjurar, men ovädret var fortfarande en bra bit bort och kritterna såg alldeles för slöa ut för att tänka på ”stampede”.

Nu hade vi sett källan, Themsens teoretiska födelseplats, men vi ville också hitta den exakta punkt där vattnet verkligen började rinna. Någonstans på ängen innan bron i Kemble måste det finnas en plats där den snustorra fåran fylls av den första rännilen.

I samma ögonblick som vi lämnade bilen i Kemble kände vi de första regndropparna. Närmast bron var Themsen vattenfylld, men strax bortom övergick den i gräs. Vi skyndade fram längs stigen och upptäckte att gräset växte mitt i fåran och att det fanns mer fritt vatten på andra sidan. Regnet hade övergått i ett lätt strilande när vi ilade vidare sökande efter det definitiva slutet. Här någonstans, kanske bakom nästa krök, låg upprinnelsen till det vattendrag som vi följt under två veckor från den långa piren i Southend, där vi knappt kunnat se den andra stranden.

Men Themsen lekte med oss. Bortom nästa gräsbevuxna parti fanns ytterligare en kort sträcka med fri vattenyta. Och innan vi hann upptäcka om det var den sista, så öppnades himlens stora slussport och i nästan ögonblick var det vatten överallt.

Themsen – Den tolfte dagen: Cricklade – Ashton Keynes

Nästa dag var den stora dagen. Slutet nalkades. Floden var inte evig. I dag skulle den upphöra, försvinna inför våra ögon.

Themsen ovanför Cricklade är en liten bäck som rinner genom privata ängar, allemansrätt existerar inte i England. Vår nya strategi var att åka med bil till varje bro och se hur floden långsamt förtvinade. I Cricklades västra förorter körde vi vilse bland de nybyggda villorna innan vi slutligen kom fram till en stig som ledde genom hagen ned till en gångbro. Vår gamla bekanting såg lika pigg ut som vid High Bridge inne i Cricklade.

Vid Waterhay Bridge (överst) började Themsen bli riktigt stöddig igen, men när vi följde det blå strecket på kartan för att hitta vår nästa kontaktpunkt, upptäckte vi att det var Swill Brook (ovan) som rann fram under oss. Vart hade Themsen tagit vägen (eller heter det ”tagit floden”)?

Strax innan bron såg vi ett annat, smalare blått streck. Kunde den lilla bifloden vara Themsen? Jo, längre upp stod det ”River Thames or Isis”. Vi vandrade tvivlande tillbaka längsmed Swill Brook bara för att hitta ett uttorkat dike. Desperata frågade vi en kvinna som gick omkring och samlade gröda till sin kanin: ”Är det här verkligen Themsen”. Hennes ”Ja” kom som en dolkstöt. Themsen, ett igenvuxet dike som ”biflöde” till en bäck. Var detta verkligen det nesliga slutet?

Vi hade tappat bort Themsen. När förlamningen så småningom släppte försökte vi tänka rationellt. Vi visste att den sista sträckan närmast källan var uttorkad, men det var fortfarande en bra bit dit, och det blå strecket på vår storskaliga karta fortsatte långt bortom Ashton Keynes innan det började blekna bort. Kunde det finnas vatten längre upp fast Themsen var så fullständigt uttorkad vid sammanflödet med Swill Brook? Det låg bortom vår fattningsförmåga, men vi ville inte lämna något åt slumpen.

Halvvägs genom Ashton Keynes såg vi ett levande vattendrag längsefter vägen. Det kunde väl aldrig…? Vi stannade, sprang fram till några skrämda infödingar och kastade oss över dem:

”Vad heter bäcken?”

”Themsen!”

Förvirring. Kartan fram. Varför hade vi inte sett det här vattendraget? Och vad var då det vi hade trott vara Themsen? Jo, där fanns ett blått streck, så nära vägen att det knappt var synligt, och det gick också ihop med Swill Brook. Mysteriet var löst och sökandet efter källan kunde återupptas.

Vårt nyupptäckta Themsen var en grund och bred bäck med simmande änder och en låg stenbro till varje trädgård. Om det inte var för den parallella bilvägen, så kunde det ha varit lika pittoreskt som i Bourton-on-the-Water. Kring de flesta av husen pågick det en intensiv verksamhet, det var den årliga bydagen, då ett tjugotal villaträdgårdar öppnades för allmänheten.

Ashton.jpg

Längre fram i byn, i närheten av kyrkan där folk kom ut från gudstjänsten, hittade vi platsen där bäcken delade sig. Det fanns en aning vatten i den andra fåran och vi tänkte, med seriösa forskares noggrannhet, att vi borde undersöka den också, åtminstone en aning. Diket doldes bakom husen, men på ett ställe lyckades vi kika in i över muren och hittade en uppdämd sektion av vattendraget som gick tvärs igenom trädgården.

En kvinna kom fram till oss och undrade vad vi ville. Vi berättade att vi letade efter Themsens källa och frågade vad det var för damm hon hade på tomten.

”Det är Themsen”, svarade hon.

”Men Themsen rinner ju där borta”, invände vi.

”Den där andra är en konstgjord fåra. När man grävde upp den, så försvann vattnet härifrån. Men det här är den riktiga Themsen.”

Hon lät bitter, och vem skulle inte ha varit det. Tänk känslan av att ha något som rinner igenom ens trädgård ner till Oxford, Wallingford, Streatley, Henley, Marlow, Windsor, Richmond, London, Gravesend, Southend och ut i Nordsjön. Och nu bara en stillastående damm. Vi förstod att Themsen-frågan var en strid som delade Ashton Keynes i två läger.

Men den riktigt stora boven var grusgroparna. Trakten är full av enorma hål, som en gång i tiden vattenfylldes och sedan dess har det inte varit någon ordning på nivån i Themsen. De konstgjorda sjöarna har blivit Cotswold Water Park med alla möjliga vattensporter: vattenskidor, segling, simning, flygplan.

Det är något av ett mirakel att Themsen överhuvudtaget lyckas ta sig igenom det här området. På några ställen rinner floden på smala näs mellan stora sjöar som hotar att dränka den. Vi vandrade en stund på några av de många stigarna, men det var vår sista dag och källan väntade. Nu var det inte långt kvar.

I Somerford Keynes körde vi fel och hamnade i Ewen istället. Vår plan var att besöka varje bro i tur och ordning för att få uppleva Themsens sista skälvande kilometer innan den helt försvann, uppslukad av jorden. För floden var det början, en födelse lika oförklarlig och gradvis som livet själv, för oss innebar det slutet.

Themsen – Den elfte dagen: Lechlade – Cricklade (fast tvärtom)

Vänner av ordning torde läsa detta avsnitt om Themsens utforskande baklänges. Av naturliga skäl, det vill säga för att inte behöva kämpa mot strömmen, rekommenderades vi att paddla från Cricklade ned till vårt högkvarter i Lechlade. Eftersom våra kanotkunskaper inte ens räckte till att konstatera vad som var för och akter, vi upptäckte flera gånger under färden att inte heller kanoten var säker på det, så ansåg vi att det för vårt eget bästa var säkrast att följa rådet, även om det betydde att vi för en dag fick ge upp vår ambition att uppleva hur Themsen blev smalare och smalare.

Mannen vid båtfirman Riverside Lechlade lyckades dåligt dölja sin skepsis när han förstod att vi ville paddla, men han surrade ändå fast en kanot på taket till sin bil och körde oss de två milen till Cricklade. För säkerhets skull gav han oss ett telefonnummer, som vi kunde ringa om vi ville bli hämtade någonstans på vägen.

Cricklade (av Criccagelad = plats för lastkaj eller vik där floden kan korsas) ligger vid Ermine Street, en av de gamla romerska vägarna, och hade i forna tider en stor betydelse. Idag är det en lugn stad med 1700-talsbyggnader kring den breda huvudgatan. Themsen märks inte mycket, floden rinner som ett brett dike i en kulvert under High Bridge, strax norr om bebyggelsen. Det passade oss utmärkt, för vi ville inte ha någon publik vid sjösättningen.

Detta är den absolut översta gränsen för att ta sig fram med båt på Themsen, med undantag för barkbåt och möjligtvis badring, om man har förstärkta badbyxor. Teoretiskt sätt alltså. Vi fick i kanoten, satte oss i den och började paddla, utan att komma någon vart. Kanoten stod stadigt på den steniga botten. Vi försökte göra oss så lätta som möjligt och lyckades förflytta oss några decimeter.

Till slut insåg vi att vi antagligen måste stiga ur kanoten och lyfta den, vilket innebar att vi skulle bli våta om fötterna, en motbjudande tanke så här tidigt på dagen. Med ena benet utanför genomförde vi en manöver som är svår att beskriva, men på något sätt påminner om trestegshopp för tandemcykel. Plötsligt var vi flott och genast vände sig kanoten med aktern i färdriktningen, som om den längtade tillbaka till tryggheten bland bottenstenarna. I nästa ögonblick satt vi fast igen. [För att undvika upprepningar har det här gjorts en kraftig redaktionell kortning i texten.]

Ett par hundra meter längre fram förändrades vårt beteende, blev mindre artfrämmande och mer i samklang med stillheten i naturen. Det var River Churn (från ”coryn” som betyder ”topp” eller ”summit” och används om den övre delen av Themsen) som förenade sig med oss och höjde vattennivån. Bifloden har faktiskt mer vatten och vi hade varnats för att det var lätt att ta fel fåra här.

Nu lyckades vi få riktigt bra fart på kanoten, tills aktern började försöka komma ikapp fören. Varje gång det hände lät vi kanoten fortsätta runt ett helt varv och intalade oss själva att det var ett praktiskt sätt att med jämna mellanrum få en chans att se oss omkring, det är så sällan man ser bakåt när man färdas. Läget var under kontroll, vi paddlade allt oftare i takt, och yrseln började gå över. Då dök den första svanen upp.

Från vår motorbåt hade vi överlägset tittat ner på svanarna och obarmhärtigt följt vår kurs utan att veja. Från botten av en kanot ser en svan väldigt stor ut. På den övre delen av Themsen är de inte särskilt vana med människor och vaktar sina revir aggressivt, särskilt om de har ungar, och det hade de.

Känslan av floden som ett dataspel blev åter igen mycket påtaglig. Det gällde att undvika stenar, strandkant och att bli uppäten av svan. Det finns många revir längsmed flodfåran och för varje nivå i spelet ökade antalet svanar tills vi till slut stod emot en hel flock. När vi kom till Hannington Bridge hade vi blivit så skickliga att vi samtidigt klarade av att åka baklänges nedför den steniga forsen och hålla svanarna stången med paddeln.

Men först stannade vi i Castle Eaton och klättrade uppför den höga, branta sluttningen till Red Lion, en pub lämpligt placerad nästan halvvägs till Lechlade. Visserligen stod det på ett par skyltar att det var förbjudet att lägga till, men vi försökte se ut som om vi hade kommit vandrandes längs landsvägen med kippande skor. Ett par kanotister som samtidigt anlände från andra hållet berättade att en svan faktiskt hade slaget den ene av dem med vingarna, en dramaturgiskt perfekt placerad information som skruvade åt spänningen några varv.

Nedanför Hannington började vi möta andra båtar, till och med ett par motorbåtar trots att de inte var tillåtna att gå så högt, men de verkade veta vad de gjorde och var antagligen från trakten. På ett ställe hade ett gäng sjöscouter lämnat sina kanoter och flytt upp på stranden undan svanarna.

Themsen liknade vid det här laget en liten flod och med undantag för några sandbankar och stenar var den i regel tillräckligt djup för att inte ställa till med några större problem. Vattenytan täcktes ibland helt av vass som försökte fånga oss. Under de sista timmarna, när nyhetens behag ersatts av ett enformigt paddlande, gled vi gradvis allt längre in i ett hypnotiskt tillstånd.

Efter sammanlagt sju timmar, inklusive en halvtimmes rast, slog vi trötta och lättade mot kajkanten vid Lechlade. Båtuthyraren hade svårt att dölja sin förvåning när han fick syn på oss, och antagligen lyste vår stolthet igenom lika tydligt.

Themsen – Den tionde dagen: Lechlade

För utforskandet av Themsens övre lopp hade vi under de tre sista dagarna vårt högkvarter i Greystone Gallery i Lechlade. Med ett stänk av vemod lade vi till med vår båt för sista gången, försökte hitta alla kringspridda prylar, slängde sista brödbitarna på svanarna och släpade bagaget upp till bed & breakfast-stället. (I normala fall kan man inte bara överge sin båt på det här sättet, men båtuthyraren i Abingdon hade lovat att komma och hämta den.)

Ett sista råd från Tre män i en båt: ”…använd er egen båt – så till vida, förstås, ni inte kan ta någon annans båt utan större risk för att bli upptäckta. Båtarna som hyrs ovanför Marlow är, i regel, mycket goda båtar. De är någorlunda vattentäta; och så länge de handhas med varsamhet faller de sällan i bitar, eller sjunker.

Greystone Gallery fick oss genast att glömma saknaden av båten. Morag och Alan Soulsbys bed & breakfast-etablisemang levde upp till alla föreställningar vi har om det typiskt engelska, och några till. Smala vindlade trappor, rum i olika etager, mystiska toalettkonstruktioner, dörrar som inte gick att stänga, lampor utan kontakter, tomte i trädgården, elorgel i frukostrummet och trädgårdsskjulet uthyrt som kontor. Vi kände oss genast hemma. Som förlorade söner som återvänt från Indien, Australien eller någon annan koloni togs vi emot av familjen och bjöds varje morgon på en av de största frukostar vi sett.

Morag och Alan är något av ett centrum i Lechlade. I lokalen mot gatan säljer de hantverk från traktens konstnärer. Turister och båtfolk blir rekommenderade deras frukost och eftermiddagste. Just den här helgen var vi de enda övernattande gästerna, men om ett par dagar väntade man femton schweisiska roddare som för egen kraft skulle ta sig nedför Themsen till London.

Lechlade har fått sitt namn från bifloden Leach, som rinner ut vid St John’s Lock, och ”lade” som betyder ”att lasta”. Det finns inte så många spår från stadens ursprungliga verksamhet som hamn och slutstation för Themsen-transporterna, om inte dit ska räknas den ovanligt ruffiga stämningen i pubarna. Ett av de mer sympatiska inslagen i en engelsk pub är blandningen av generationer, men Lechlades pubar påminner mer om stöket en fredagskväll på en svensk krog.

För nästa etapp på Themsen är det bara kanot som gäller. Vi har sett kanoter på teve, men ingen av oss hade varit i närheten av ens en paddel. Kvällen innan fick vi veta att det är inte särskilt lätt att ta sig fram mellan Lechlade och Cricklade i normala fall och med den värsta torkan på länge är förutsättningarna högst osäkra. Man utfärdar till och med ett intyg för dem som kan bevisa att de klarat av hela sträckan. Vi började undra vad vi hade gett oss in, och nattsömnen blev knappast lugnare av att kroppen efter en vecka på Themsen fortsatte att gunga den första natten iland, trots att sängen stod helt stilla.