Rom: Campidoglio

29 maj

Blue Guide: Tur 1 – Michelin: Tur 2

Italien har bara en storstad, Milano. Rom består av ett antal kvarter med en massa små gränder, åtskilda av mer eller mindre trafikerade vägar. Det enda stället där det hettar till är Piazza Venezia. Här kan det vara lika knepigt att komma över som kring Triumfbågen i Paris.

venezia

Ovanför torget ligger Capidoglio, den minsta av Roms sju kullar (50 m ö h).

Trappan upp till

0_Cordonata.JPG

Piazza del Campidoglio
planerad av Michelangelo på 1600-talet.

Piazza_del_Campidoglio_Roma.jpg

Det är alltid något som är in restaurio i Italien, ibland in definito, så ryttarstatyn med Marcus Aurelius (möjligen från år 166) var inpackad som om Christo hade varit på besök.

Senatorio.jpg

Palazzo Senatorio
i fonden är guvernörens säte. Fasaden (1592) av G B della Porta och Girol. Rainaldi är en modifiering av Michelangelos design.

tabularium_large

Under byggnaden ligger Tabularium (78 f Kr) med stadsarkivet. (Det här är alltså baksidan på Senatorio och man kan få en fin utsikt över Forum Romanum om man tittar runt hörnet.från torget.)

Capitoline.JPG

På den vänstra sidan av torget ligger Palazzo del Museo Capitolino. Jag skulle återvända hit flera dagar senare för att titta på samlingarna. Problemet med museer är att varje målning, varje skulptur är en hel värld i sig som kräver sin tid, och när jag kommer till en ny stad föredrar jag alltid verkligheten. Jag hann aldrig fram till Rembrandt i Amsterdam.

Palazzo_dei_Conservatori.JPG

Mitt emot ligger Palazzo dei Conservatori, ombyggt flera gånger, men senast 1564 av Giacomo della Porta efter en design av Michelangelo. Här finns det också stora samlingar som jag väntade med.

belvedere

En trappa i hörnet av torget leder ned till Belvedere Monte Tarpeo med utsikt över Rom och Forum Romanum.

santa_maria_aracoeli

Santa Maria in Aracoeli, som ligger på kullens högsta punkt, är från åtminstone 600-talet då den redan räknades som gammal. Trappan upp till torget syns i vänstra hörnet. Det finns också en trappa mellan torget och kyrkan.

dalbret.jpg

Kardinal Lebrettos grav av Andrea Bregno (1465).

crivelli

Ärkebiskop Giovanni Crivellis grav av Donatello (1432).

Bernardino.JPG

Fresker från St Bernardinos liv av Pinturicchio (ca 1484).

acquasparta

Kardinal Matteo di Acquaspartas grav, omnämnd i Dantes Paradiso.

Santa_Maria_in_Aracoeli_interior

Det här var bara något av det jag såg i kyrkan.

Tillbaka Piazza Venezia.

victor emanuel

Det trafiktäta torget domineras av monumentet till Victor Emmanuel II av Giuseppe Sacconi, invigt 1911, sex år efter hans död. Det har kallats för bröllopstårtan och skrivmaskinen.

venezia2

Palazzo Venezia ligger på ena sidan av torget med samma namn. Det är det första stora renässanspalatset i Rom, påbörjat 1455 men inte klart förrän en bit in på 1500-talet. Kanske av Alberti, kanske da Maiano eller till och med Rossellino.

San Basilica

San Marco (grundad 336 ombyggd och restaurerad många gånger sedan dess) utgör en del av Palazzo Venezia.

san marco.jpg

Annonser

Rom: Ankomsten

Rom var den tredje stora staden som jag erövrade genom att vandra på gator och torg och i parker och byggnader. Den andra var Paris. Den första, London, lärde jag känna under många år och genom att bo där ett tag. Jag var nästan 30 innan jag kom till något annat land än England. Efter det gjorde jag New York, Istanbul och Aten på två till tre veckors promenader. Andra städer har fått mindre ambitiösa besök: Wien, Venedig, Köpenhamn, Bologna och Berlin. De två senare har jag besökt upprepade gånger, Berlin mer än 30 resor, men då har jag varit där för att titta på film, inte på staden.

Jag tycker om att vandra ofta och länge, i regel med tre guideböcker, Blue guide, Michelin Green guide och Everyman. Det minsta finstilta letar jag upp för att suga i mig staden. Jag ser ingen mening i att bara gå förbi byggnader och platser utan att veta vilka de är och vilken betydelse de haft och har. Mina tre veckor i Aten är redan redovisade. Här kommer min Romresa, dag för dag, timme för timme, plats för plats. Året var 1984.

28 maj

Lämnade Göteborg 15.45 och anlände till Rom 18.45. Det var en charterresa som jag hoppade av efter en vecka för att stanna några dagar extra på hotellet innan jag fortsatte till andra destinationer i Italien.

ariston.jpg

Hotel Ariston
Via Filippo Turati 16
06-7310341

Det ser snyggare ut än vad jag minns, både utsidan och inne, kanske för att jag hade ett litet rum in mot ett litet schakt, inte sista gången det hände, kanske för att de renoverat sen dess.

Blue Guide, tur 12 – Michelin, tur 8

Piazza dei Cinquecento

cinquecento

cinquecento

Det är torget framför Statione Termine.

statione1statione2

Vågade inte gå för långt från hotellet första kvällen. Åt helstekt lamm i en liten restaurang på en sidogata. På den här tiden var det inte så lätt att hitta något annat än italienska restauranger i hela Italien, jag såg en kineskrog en dag.

 

 

 

Turisthistoria:Jerusalem och tillbaka

Det här är det sista avsnittet av serien Turisthistoria. De tidigaste, europeiska, är ”inbakade” i respektive land på resan från Edinburgh till Istanbul. Klicka på länken på Startsidan.

Twain 1

Jerusalem har sedan pilgrimernas dagar fortsatt att vara ett ”måste” för turister i alla tider. Mark Twain skriver i sin dagbok att han snabbt fick nog av landskapets enformighet. Det Heliga Landets sevärdheter visade sig vara enkla byggnader vars storhet och rykte låg i vad som hade hänt kring dem, inte i hur de såg ut. Turisterna blev därför ofta besvikna.

Kring sekelskiftet tog det mellan fem och sex timmar att ta sig från båten vid Jaffa till Jerusalem. Rundturens tempo var ofta högt. På en eller två dagar försökte man klara av Salomons tempel, Staffans-porten, Hedron-bäcken, Absaloms grav, Omar-moskén, den Heliga gravens kyrka, riddarorden St Johns kyrka, Sion-porten, Kaifas hus, samt byarna Siloam och Betlehem.

I Betlehem kunde man se kvinnor hämta sand på en plats där enligt legenden Maria hade spillt mjölk när hon matade barnet Jesus. Sanden blev vit och kvinnor som är nära att föda tar lite av sanden varje dag och häller den i dricksvattnet på det att de själva ska välsignas med ett överflöd av mjölk.

twain

Taurus3.jpg

Det fanns ett tåg bortom Orientexpressen. Från Haydarpasa på den asiatiska sidan, mitt emot Istanbul, gick Taurusexpressen på 30-talet till Kairo, Jerusalem, Damas, Basra och Teheran. Ännu i början på 70-talet gick det att resa direkt till Bagdad.

När överste Mains slutade sin tjänst i Indien 1953 tyckte han att det skulle bli intressantare att återvända med tåg istället för att ta den mer enformiga sjövägen. Hos Thomas Cook i Bombay köpte han för sig själv, sin fru och sin fyra-månaders-baby alla erforderliga biljetter, inklusive sovplatser, matkuponger, hotellvouchers, transfers mellan stationerna och utflykter i Istanbul, Aten och Venedig.

Från Bombay seglade man den nionde januari till Basra varifrån man fortsatte över land till Bagdad där Taurus-expressen bordades. Restaurangvagnen kopplades på först vid den turkiska gränsen, men när den väl kom demonstrerades kupongsystemets effektivitet. Servitören hade en kopia av överstens matvoucher och plats var redan reserverad.

Samma tågtidtabell användes 1953 som 1941, med den stora skillnaden att tåget nu hade lärt sig att hålla tiden. Hydarpasa nåddes efter frukost på tågresans femte dag. Efter fyra dagar i Istanbul bordades Barletta för båtresan till Piraeus; järnridån i Östeuropa gjorde det opraktiskt att resa till Thessalonika med tåg, men detta innebar att man kunde ägna en vecka åt sightseeing i Aten.

Tåget lämnade Aten på förmiddagen och anlände till Thessalonike på kvällen, till Skopje nästa morgon, Belgrad den andra kvällen och slutligen Venedig den tredje dagens eftermiddag. Efter tio dagars uppehåll i gondolstaden anträdde man den sista etappen och inträffade slutligen på Victoria Station i London den 26 februari.

Resan hade tagit nästan två månader. Babyn var nu sex månader gammal och hade således tillbringat ⅓ av sitt liv på resa. Pappa Mains var förstås lokomotivintresserad.

Om man i dag [när detta skrevs] försökte ta sig till Indien med tåg, så skulle man inte komma längre än till Gaziantep i Turkiet. I Thomas Cooks Overseas Timetable är en fotnot placerad vid avgångstiderna i Syrien och Irak: ”Service temporarily suspended.”

Taurus

Beamish Museum

Det här besöket gjordes under bilturen från Skottland till Harwich. Här är sammanhanget.

BeamishEntrance.jpg

När en enorm ånghammare oväntat dök upp framför bilen förstod vi att det började dra ihop sig, och när vi efteråt kom fram ur skogen kunde vi se ut över en dalgång. På vår sida låg ett litet gruvsamhälle: en länga med stugor i slagghögens skugga och intill tuffade ett ånglok på väg mot en järnvägsstation. Från andra hållet kom en spårvagn fram till ändstationen.

Närmast oss bredde sig den stora parkeringsplatsen ut sig. Vi hade anlänt till en av England största turistattraktioner (350 000 besökare om året), Beamish friluftsmuseum, vinnare av titlarna ”Årets brittiska museum 1986” och ”Årets europeiska museum 1987” [det har säker kommit fler sedan vi var där].

På en yta av 1 km° mellan Newcastle och Durham har man försökt återskapa livet i England som det var i början av 1900-talet, genom att samla gamla byggnader, placera dem i tidstrogna miljöer, möblera dem och befolka dem med utklädda människor.

En någorlunda erfaren englandsresenär frågar sig genast: Ska detta vara nödvändigt? Är inte hela England ett enda stort museum av pittoreska byar, halmtäckta, förfallna ruiner och lantliga kyrkor. Förvisso, även om ovanligt mycket bevaras, så läggs ändå mycket ner, bondgårdar rationaliseras, hela stadskärnor och bostadsinteriörer och affärssortiment moderniseras – det senare ett tveksamt påstående.

Nedanför entrén ligger gruvområdet. Den långa låga bostadslängan av sten kommer ursprungligen från Street i Hetton-le-Hole och uppfördes mellan 1860 och 1865 av Hetton Coal Company. Gruvarbetare och familjer bodde i husen ända fram till 1976. Man utnyttjar de sex lägenheterna för att visa olika sidor av det gamla livet i dem. Gruvkontoret låg i ändan av en länga, så det finns i nr 1. Nr 2 representerar 1890-talet, kolbrytningens höjdpunkt, medan 6:an är inredd i 30-talsstil med de nymodigheter som det förde med sig. Däremellan kan vi se, dels hur ungkarlen Joseph Barry bodde och dels få en demonstration av hur man bakade bröd över kolelden.

Beamish_Colliery.jpg

Själva gruvbyggnaderna är inte så upphetsande i sin museala skepnad, men en tur in i
driftsgruvan ger en enkel men effektiv antydan om gruvarbetets hårda liv. En ”drift” var en tunnel som grävdes rakt in i bergssida på ställen där malmen kunde brytas nära ytan. Gången gjordes inte högre i tak än nödvändigt och det behövs inte en lång stund inne i en innan den ständigt böjda ryggen börjar leda till en känsla instängdhet och vanmakt.

Riktiga, före detta gruvarbetare guidar besökarna, ingen annan skulle klara av att göra det hela dagarna. Hans berättande var fyllt av anekdoter, samtidigt som han aldrig gav fem-minutersbesökarna en chans att glömma hur hårt ett liv i gruvan var.

Hela museet är ett stort, tidskrävande område så vi tog den gamla dubbeldeckaren direkt till staden, utan att besöka Home Farm – bondgården – och fordonsmuseet. Därmed missade vi både den sista hästdragna kärran och en zigenarvagn

beamish.jpg-520x315

Allt kring stadsgatan är samlat från olika håll, men det ska sammantaget ge en bild av en typisk nord-engelsk marknadsstad på 20-talet. Musiktribunen mitt i Victoria Park kommer från Saltwell Park i Gateshead och används fortfarande ibland på sommarsöndagarna.

I Annfield Plain Industrial Co-operative Store kan man i ekonomiförpackningens tidevarv se att man en gång tiden kunde köpa precis så mycket som behövdes. Allt vägdes upp och slogs in i olikfärgat papper: socker i blått, linser i gult och russin i lila. Smöret såldes från stora björkträbyttor, fläsket skars upp och kaffet maldes för hand.

beamish-museum-

Andra avdelningar sålde kläder och tyger, gruvarbetarverktyg och möbler. Kooperativet försåg en med allt från vaggan till graven. Mitt emot affären ligger pappershandeln och tryckeriet där sekelskiftets trycktekniker demonstreras.

En engelsk stad är aldrig utan en pub och the Sun Inn, troligen från Bishop Auckland, är inte en museiattrapp, utan en fullt fungerande pub där besökare oavsett ålder kan ta sig ett glas. Interiören har återställd till sitt ursprungliga skick med två avdelningar den enklar ”Bar” och den finare ”Select”. Bakom puben ligger stallarna där de kraftiga Clydesdale-hästarna står när de inte är ute och drar bryggerivagnen.

beamish kitch.jpg

På den del av gatan som kallas för Ravensworth Terrace står en rad georgianska hus från Gateshead. De var på sin tid fashionabla bostäder och visar i Beamish hur tandläkare och advokat verkade och hur en 20-talsfamilj bodde.

Beamish_Museum2.JPG

Man gick inte till tandläkaren förr i tiden förrän det var nödvändigt. De höga priserna, de primitiva och osäkerheten om bedövningen verkligen fungerade bidrog till avhållsamheten. Det behövs inte alltför vild fantasi för att man ska kunna föreställa sig hur patienten i tandläkarstolen väntande på den fotdrivna borren. Antagligen är detta den upplevelse i Beamish där besökarna bäst kan känna igen sig i sin egen tid, och är därför inte att förvånas över att det alltid är trängsel i det här rummet. Till 1920 var det fullt lagligt för vem som helst, utan utbildning, att säga att han kunde dra ut tänder, bara han inte kallade sig för tandläkare.

Beamish_Museum.jpg

Järnvägsstationen är typisk för de som låg ute i landet kring 1910. Själva stationshuset kommer från Rowley. Det blir mer levande när man står inne i väntsalen med vetskapen att ett helt tåg med passagerare var insnöade här i tre dagar under den hårda vintern 1914. Då och då kommer världens äldsta lokomotiv in till stationen. Det är en kopia av det lok som byggdes av Stephenson för Stockton-Darlington-järnvägen.

I ett land där alla är vana med att det sitter skyltar på alla dörrar (”Private”, ”Do not Enter”, ”Way Out”.) kan det uppstå problem när man går omkring i ett område med många skyltar av enbart historiskt värde. Om det står ”Ladies” på en dörr, betyder det att verkligen finns en användbar toalett innanför den eller  är det meningen att man ska gå in och se hur en toalett såg ut på forna tiders järnvägsstationer? Gäller fortfarande varningen ”Do not spit – Penalty for offence £2” eller är det fritt fram att spotta nu för tiden?

Vid skollov och på Bank Holidays är det mest trängsel på Beamish och allra mest trängs man som sagt kring tandläkarstolen. Anläggningen har inte funnits så länge och den byggs fortfarande ut; om sex år kommer det att vara dubbelt så stor. 1990 blir gruvsamhället utökat med ett metodistkapell från 1854 och 1992 invigs en sekelskiftesskola.

Områden ska byggas ut i etapper fram till 1993 med godisbutik, apotek, ett finare hus med trädgård, en arkad med åtta affärer från Handyside Arcade i gamla centrum. Farmen blir en fungerande liten bondgård som de såg ut innåt landet i början av seklet, och spårvagnen ska småningom slippa vända när cirkeln är sluten. Det verkar faktiskt vara så, att ju längre du väntar, desto mer kommer du att kunna se vid Beamish Museum.

Besök hemsidan för att få veta vad som hänt sedan artikeln skrevs.

Turisthistoria: Blandat 40-tal.

benares-train-2

På 40-talet tog det två dagar med tåg från Bombay till Madras. Eftersom vagnarna inte hade några längsgående korridorer stannade tåget vid särskilda anhalter när det var matdags, så att passagerarna kunde springa längsmed spåret till restaurangvagnen. På grund av stöldrisken rekommenderades att hälften av kupéns passagerare var kvar och vaktade. När det första laget hade ätit klart gjorde tåget återigen uppehåll så att man kunde byta plats med varandra.

Aquila-Solent

1948, när flygbåtarna började bli omoderna och andra flygbolag lade ner sina linjer startade Aquila Airways sin verksamhet. Ett av de första uppdragen blev att flyga salt till Berlin under blockaden. På grund av korrosionsrisken kunde inte landsbaserade plan användas. Cigaretter var det också stor efterfrågan på i den isolerade staden. 11½ miljoner fick plats i en enda sändning.

Senare tog flygbåtarna passagerare till Jersey, Skottland, Marseilles, Capri, Genova, Santa Margherita och Madeira-Las Palmas. Det var ett populärt resealternativ med kändisar, som kunde känna sig mer ostörda på de mindre planen. Filmtrupper chartrade planen för att kunna ta sig till besvärliga inspelningsplatser, t ex John Huston under filmningen av Moby Dick.

    *

Bilsemestrat tog fart först efter andra världskriget. När turister reste med bil mellan krigen, så hyrde de i regel bil med chaufför. Dels ägde man oftast ingen egen bil, dels var vägnätet i de främmande länderna i regel undermåligt. En lokal förare var den bästa garantin för att man skulle komma rätt.

Att komma till Schweiz och köra bilen själv på alpvägarna var rent av dumdristigt. Grusvägarna var smala och saknade skyddsvallar. Vid snösmältningen på våren spolades delar av vägbanan bort och utlagda bräder fick utgöra temporära broar över ravinerna.

Swiss-Road

Turisthistoria: Panama

panama colon.jpg

Panama-kanalen var ett äventyr på 30-talet. Att färdas med skepp genom djungeln, tvärs över en kontinent, om än på dess smalaste ställe, från hav till hav, måste ha varit en bekräftelse på mänsklighetens förmåga att ständigt göra nya erövringar.

Fransmännen hade försökt först, 1881, men det var för svårt. Amerikanerna var mer motiverade. Landvägen över USA, från kust till kust, var en lång och tröttande resa. Redan innan kanalens byggande var båt från New York till Panama-näset, tvärs över det på flod, sjö och landväg, och vidare med båt upp till Kalifornien ett bekvämare alternativ. USA hade militära intressen också, säg när de inte har det, och man tänkte att man kunde tjäna en hacka, som engelsmännen i Suez. 1914 var den klar, 81,6 km lång.

Innan båtarna gick in i kanalen ankrade de vid Colon, en liten stad med nybyggarkänsla och en gnutta New Orleans-atmosfär. (Var det en slump att namnet betyder tjocktarm?) Affärer och tvättinrättningar ägdes av kineser. Nattklubbarna var enkla som en western-saloon och närsomhelst kunde Hedy Lamar komma in utan pass och räddas av Charles Boyer. Han hade hittat en desillusionerad fiskare, Humphrey Bogart, som ställde upp med sin båt utan frågor. Innan de smög iväg i gryningen lyssnade de på Marlene Dietrichs sång. Men allt var en fälla.

panama-3 sluss

Tredje slussen

När båten gick i den första slussen serverades lunchen på däck. Ingen ville missa händelsen. Små maskiner som kallades för mulor drog med kablar skeppet framåt. Tre slussar senare kom den längsta sträckan på naturligt vatten, Gatun-sjön, och fartyget kunde fortsätta för egen maskin.

panama gatun.jpg

 

Culebra-(Orm)-kanalen skar igenom kullarna till Pedro Miguel där båten sänktes ned till Miraflores-sjön och sedan vidare genom Miraflores-slussen ned till havsnivån och den amerikanskbyggda staden Balboa (låter som något från Brecht).