Fredag – Spökjakt i York.

En sak kan man vara säker på i England: En cheese sandwich är alltid en cheese sandwich; om det finns en tomatskiva på ostsmörgåsen, så är det en cheese-and-tomato-sandwich.

Den sista kvällen i York gick vi på spökjakt. Det finns fyra nattliga guidade turer genom stadens gränder och skrymslen – med olika seriös karaktär. Den vi hamnade på var väldigt seriös. Guiden, i svart slängkappa och annat i samma stil, spände ögonen i oss och lät oss från början förstå att detta var allvar. Inget flams och fnissande skulle tolereras. Det kändes som att vara tillbaka i skolan, som den var förr i tiden alltså, om det fortfarande är någon som minns det. Vi fick bara en anmärkning.

Tisdag kväll – Spöken och antikvariat i York.

Det hände sig att en rörmokare stod på en stege i en källare i York. Han arbetade med att försöka slå hål i en vägg, för det var tidigt 50-tal, och centralvärme hade kommit på modet, och detta var det sätt som engelsmän hanterade dylika ting.

Långt borta hörde han någon som spelade trumpet, inte särskilt bra, och rörmokaren brydde sig inte mycket om det. Men ljudet växte, tills han insåg att det var alldeles intill. När han vände sig om, såg han hur en romersk soldat i hjälm kom ut direkt genom väggen, följd av en stor häst med ryttare.

Rörmokaren ramlade förstås ner från stegen, och liggande på golvet betraktade han i tvivlande förvåning hur en hel trupp marscherade tvärs över rummet och ut genom motsatta väggen. Han såg dem bara från knäna och uppåt, utom på ett ställe där arkeologiska utgrävningar hade frilagt den gamla romerska landsvägen en bit under källargolvet.

Harry, rörmokaren alltså, tog sig upp till våningen ovanför för att pusta ut. När intendenten för den gamla byggnaden kom förbi och såg Harrys vilda uppsyn, sa han lite skämtsamt: ”Du ser ut som om du just har sett de romerska spökena.”

Rörmokaren blev senare utfrågad om händelsen av lärda män och det visade sig att han kunde ge en mycket korrekt beskrivning av hur soldaterna hade varit klädda. Hans tidigare erfarenheter av romare hade bestått av Hollywoodfilmernas varianter och de var inte alls likadana.

När vi kom tillbaka till civilisationen, efter äventyren på heden, och anlände till York på tisdagskvällen visste vi att staden var känd för två saker som vi var särskilt intresserade av: spöken och antikvariat.

Men York har annat också:

* den näst bäst bevarade medeltida stadsmuren i landet (nästan 5 km lång);

* en katedral – som inte kallas för ”cathedral”, utan ”minster” (en av blott tre som går under den benämningen) – och som har 1/4 av allt färgat medeltida fönsterglas i England;

* ett välbevarat medeltida gatunät och byggnader – den mest kända gatan, Shambles, är så smal att grannarna tvärs över kan skaka hand med varandra från fönstren i de överhängande övervåningarna;

* Whip-Ma-Whop-Ma-Gate, som måste vara det längsta namnet på den kortaste gatan (namnet kommer av att brottslingar piskades vid en påle på gatan);

* Blake’s Book’s Coffeeshop på Micklegate, som är det andra stället vi hittat i England där man kan få ett riktigt gott kaffe (på den här tiden) – att det dessutom ligger innanför en bokhandel som har öppet till nio på kvällen gör att York får ett nattliv som börjar påminna om Londons (nåja).

* En förvirrande detalj, inte bara för de som kan lite engelska, är att i York kallas ”streets” för ”gates”,”gates” för ”bars”, och ”bars” självfallet för ”pubs”.

Treasurer’s House är antagligen Yorks mesta kända spökhus, förutom att det innehåller välbevarade vackra rum från 1500-talet. Vi hade förstås inga förväntningar på att verkligen få se några spöken, varken romare eller andra, under våra tre dagar i staden (de följer ju inte några bestämda visningstider), men vi ville i alla fall titta på den romerska trottoaren i källaren. Men ack, det visade sig att det inte fanns något att visa, källarrummet var bara ett källarrum. Och borde vi ha väntat oss något annat förresten, det var rörmokarens upplevelse som hade varit det märkvärdiga, inte platsen för den.

York har ett tio-tal antikvariat, och de flesta specialiserar sig på ett antal ämnen – Taikoo Books har t ex, Orienten, Polartrakterna, storviltsjakt och bergsklättring inmutat, medan Pandion Books lovar att alltid ha böcker illustrerade av ”B.B.” och Tunnicliffe i lager.

Vi hittade till vår förvåning inga reseskildringar om Yorkshire i Barbicans 14 rum. När vi frågade efter dem fördes vi ut igenom en sidodörr, över en bakgård och in i ett rum i en angränsande byggnad. Det var fyllt av böcker om England (Bokhandeln stängde tidigare i år).

P.S. För de som undrar: Chester är den engelska stad som har den bäst bevarade medeltida stadsmuren; Beverly och Southwell är de andra två katedralerna som kallas för “minster” och Pasticceria capucetto på Moor Street i London är det andra stället där vi gärna drack kaffe utan att tveka i England (numera stängt).

Torsdag kl. 12.50 – På spökpub i Marsden.

Vi hade inte sett havet sedan den förtrollade tisdagskvällen i Alnmouth. Norr om Sunderland kom stranden allt närmare tills vägen gick intill kritklipporna när vi nådde fram till Marsden. Vi parkerade vid kanten, 119 trappsteg ovanför vattenytan – och tog hissen ner. Det finns nog bara ett ställe i England, där man kan åka hiss ner till havet, och det är i Marsden.

Ett anslag inne på väggen berättar att den 40 sekunder långa nedresan är gratis, men att det kostar 10 pence att åka upp. Vid slutstationen ligger puben The Grotto, uthuggen i klippan. Vi utforskade ivrigt de inre rummen innan vi hämtade en varsin öl för att slå oss ned på terrassen utanför. På vägen förbi den enarmade banditen fick den plötsligt en jack-pot, utan att någon hade spelat. Eftersom jag befann mig närmast började de andra gäster att gratulera mig när de insåg vad som hade hänt. Dumt nog berättade jag att jag inte hade något med det att göra, allt medan mynten fortfarande spottades ut.

– Då måste det vara spöket som är i farten igen, förklarade bardamen, som kom springande för att rädda undan pengarna.

Självfallet är det inget konstigt att en pub i en grotta har ett spöke, men det är första gången vi hör talas om ett som spelar på enarmade banditer. Det sägs att det är en smugglare som svalt ihjäl i grottan som går igen. Varje kväll lämnas en pint med öl kvar på bardisken, och varje morgon är den urdrucken.

Det känns civiliserat att sitta vid ett bord nere vid havet med ett glas öl. Trots att Marsden varit isolerat, länge var det enklast att ta sig hit sjövägen, så har det varit ett populärt utflyktsmål.

I mitten av 1800-talet insåg Peter Allan, som tillsammans med sin familj hade huggit ut en lägenhet i klippan, att behovet av en pub måste vara stort. Under en senare period förekom hotellverksamhet, vi undrar om rummen kallades för enkelgrottor och dubbelgrottor.

Peter Allan var en stor djurvän. Han hade tama grisar som följde honom som hundar, och han lärde upp korpar att göra tricks. Men han tvingades att sluta med bin i köket, eftersom kunderna klagade på att de surrade för mycket. Möjligen var det ett utslag av hans djurvänlighet som gjorde att han födde upp kaniner på den 35 meter höga klipplatån Marsden Rock, som står i havet alldeles utanför the Grotto. Kaninerna ramlade förstås över kanten då och då och slog ihjäl sig.

Platån blev ett omtyckt ställe efter att Allan med mycken möda hade byggt en kombination av trappor och stegar så att man under någorlunda säkra förhållanden  kunde ta sig upp. Med avsmak beskrev han hur unga kvinnor ofta blev alldeles saliga där uppe och började recitera poesi.

Nu för tiden är klippan en populärt fågelplats, och man kan mycket väl sitta vid sin öl och studera den i lugn och ro med hjälp av en kikare. Tittar man åt andra hållet kan man långt i norr se färjan mellan Göteborg och England på sin väg in till Newcastle – åtminstone förr i tiden.

Vågornas skvalpande, ölets skummande, havets horisont, snacka om öppna landskap… Det är bäst att jag slutar innan jag börjar skriva poesi eller spöket kommer…