Tisdag kl 10.15 – Legenden om Dunstanburgh Castle.

Dunstan
I en längesedan förfluten tid hände det sig att en riddare vid namn Sir Guy Sökaren var på väg hem från striderna mot moren i Spanien då en våldsam storm tvingade honom att söka skydd innanför slottet Dunstanburghs murar. Vid den förhäxade timman efter midnatt blev han av en jätte visad in i en hemlig kammare där en förtrollad prinsessa låg i sin sömn på en likbår av kristall.

Blott genom att bruka antingen ett juvelprytt svärd ett elefenbenshorn som hängde i kammaren skulle sir Guy kunna befria den ljuva. Kanske var det så att han mindes Roncesvalles och balladen om Roland och Oliver och därför valde att blåsa i hornet. Men, oh ve, hans val var fel.

Han inte bara misslyckades med att väcka den sovande, utan föll själv medvetslös till marken. Först nästa morgon kom han till liv och fann sig liggande utanför slottets port. Resten av sitt liv var han dömd till att vandra runt dess murar, jagad av tankarna på det förlorade paradiset och sin egen dumhet.

Och har hans ande ännu inte fått ro, så spökar den där fortfarande.  Åtminstone finns det de som säger det.

Dunstanburg Castle ligger vid Northumberlands kust, drygt en mile norr om fiskeläget Craster – känt för att röka landets bästa kippers. Slottet kan bara nås per fot över de sluttande ängarna.

Turner promenerade flera gånger den här vägen för att måla av den romantiska ruinen. 1300-talsslottet har haft en stormig historia, särskilt under Rosornas krig, och det  blev en ruin redan på mitten av 1500-talet.

Lyssna på ljuden. Är det måsarnas skrik, är det havets, är det kornas råmande eller är det en osalig ande som jagas av ett elfenbenshorn blåst i andanom?

dunstanburgh.jpg

Måndag kl. 13.55 – Tio kloka råd för en Helig ö (Holy Island).

Holy 1

Ingen seriös bilturist planerar sin dag i norra Northumberland utan att konsultera tidtabellen. Vårt nästa resmål skulle förvandlas från ö till fastland kl. 13.20 när tidvattnet drog ut och la bar, inte bara vägen ut till Holy Island, utan också miles efter miles med sand som strax innan hade varit havsbotten.

Det finns förstås en viss fara med en väg som hamnar under vatten två gånger om dygnet vid oregelbundna tider. Riktigt spännande blir det när man inser att det inte är säkert att man hinner köra ifrån det snabbt återvändande havet om man befinner sig mitt ute på ”the causeway” när det är dags. Det är därför det står ett säkerhetstorn halvvägs, att klättra upp i.

Holy 3

Men det finns fördelar med en periodisk isolering också. När tidvattnet kommer in kan de fyra pubarna i den 200 innevånare lilla byn hålla öppet, även om det inte skulle vara pubtid. Det är inte så stor risk att polisen plötsligt dyker upp från fastlandet.

Holy Island ligger mittemellan Berwick och Bamburgh och att vi inte åkte direkt dit när vi vaknade i Berwick berodde alltså på att vi hade studerat tidtabellen i förväg. En sådan får man på turistbyråerna i trakten. Ön är det populäraste turistmålet i annars (orättvist) negligerade Northumberland – och det finns många skäl att åka hit. Här kommer några av dem:

1. Av religiösa skäl
Från början hette ön Lindisfarne – ”Lindis” efter namnet på en närbelägen bäck och ”fahren” = en plats för retreat/tillflykt. År 635 kom de första pilgrimerna och skapade ett kristet centrum utan motsvarighet i Englands senare historia.

Cuthbert, Lindisfarnes mest dyrkade och heliga människa, blev biskop där 684 och begravdes på ön. Nästan 200 år senare grävde de trogna munkarna upp hans kropp och förde den i säkerhet undan de anfallande vikingarna. Under sju år bar de omkring på liket och skapade otaliga legender. Ögonvittnen säger att kroppen var ”oförgänglig”.

De slog sig så småningom till ro i Chester-le-Street, men 113 år senare var det dags igen när de otrevliga danskarna nalkades. Den här gången hamnade kroppen i Durham Cathedral där den under en lång tid låg och hindrade kvinnor från att komma in i kapellet. St Cuthbert hade nämligen inte haft så hög uppfattning om det könet.

Titta in på British Museum i London på vägen till eller från Holy Island för att se på Lindisfarne-bibeln, och förundras över att en så blek och isolerad miljö kan ha åstadkommit något så vackert och färgsprakande.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/03/Lindisfarne_Gospels_folio_209v.jpg

2. För att titta på fåglar.
Det lär ska finnas 250 arter på ön, men eftersom vi bara känner igen svanar och rapphöns avstår vi från gå närmare in på ämnet.

Lindisfarne birds

3. För att leta på stränderna.
När havet drar sig tillbaka vid ebb blir det förstås en massa spännande saker att upptäcka. Barnen letar gärna efter Cuddy-pärlor, som egentligen är fossilen krinoid, men det lokala namnet kommer ifrån St Cuthbert.

Holy 2

4. För filmintresserade.
Polanski spelade in Cul de sac/Djävulsk gisslan i slottet på Holy Island. I slutet av filmen kan man se hur det går om man inte hinner undan med bilen när tidvattnet kommer.

Lindisfarne cul de sac

5. För de som vill dra sig undan.
Det finns några små hotell i byn, och privatpersoner hyr ut rum, men det gäller att undvika sommarmånaderna, om man vill uppleva isoleringen. Den lokala näringen är mjödtillverkning och fiske. I församlingskyrkan står en hummertina framför St Peters altare, som en påminnelse om det dagliga arbetet.

holy island

6. För de arkitekturintresserade.
Klosterruinen är en av norra Englands vackraste och intressantaste byggnader. Här kan man i spåren ana hur livet en gång i tiden levdes i den kristna världens utkant. Över kyrkans korsmitt sträcker sig en ensam tunn valvribba i ett trots mot år av förfall och som en inspiration till andliga och filosofiska tankar.

https://i0.wp.com/en.citizendium.org/images/thumb/3/3e/Lindisfarne,_2011.jpg/350px-Lindisfarne,_2011.jpg

7. För att bli lycklig.
Nygifta rekommenderas ett hopp över en Petting Stone som ligger utanför kyrkan. Det sägs att det ger lycka åt äktenskapet, men vad vi vet finns ingen undersökning som bevisar detta.

https://i0.wp.com/www.undiscoveredscotland.co.uk/lindisfarne/stmarys/images/pettingstone.jpg

8. För sociologer.
För att göra en undersökning om folk verkligen får ett bättre äktenskap om de hoppar över stenen.

9. För utsiktens skull.
Det är ett känt faktum att man aldrig har någon bra utsikt över det berg eller den ö som man själv befinner sig på. Detta gäller också Holy Island. Däremot är utsikten bort mot Farne Islands i söder fin.

holy island2

10. För att titta på tuppen på parkeringsplatsen.
Om han inte dött.

Måndag kl. 13.00 – Livbåtshjältinnan i Bamburgh.

Grace 4

Att stå med båda fötterna på jorden är en sak, att stå med dem fastklibbade i halvtorkad målarfärg och betrakta föremål i ett museum är en helt annan. Varje gång vi flyttade på oss var vi tvungna att rycka helt lätt i benen för att komma loss. Det var ett märkligt besök i ett märkligt museum. Borta i ett hörn låg två målare på knä och gav golvet en andra strykning.

När vi dök upp i Bamburgh före lunch för att besöka det pyttelilla Grace Darling-museet var det stängt.  En skylt satt på en pinne och två män låg på gräset bredvid de vidöppna dörrarna. Skylten sa att det var stängt i två dagar, och männen sa att det var inte mycket att göra åt, för de hade alldeles nyss målat golvet. Snabbt insåg de att vi inte var några vanliga besökare, förbarmade sig och bad oss komma tillbaka om en dryg timma. Då skulle golvet ha torkat och vi kunde gå på det innan de gav det en andra strykning.

Några minuter bort längs kusten ligger Seahouses. Därifrån kan man ta en båt ut till de fågelrika Farne Islands, ögruppen alldeles utanför kusten.

Den 7 september 1838 omkring fyra på morgonen tittade Grace ut genom fönstret från fyren Longstone på Inner Farne och upptäckte ett vrak. Två timmar senare såg hon överlevande som klamrade sig fast på en liten kobbe. Grace och hennes far förstod att ingen räddningsbåt skulle orka gå ut från fastlandet i den hårda stormen, så hon tog av sig alla underkjolarna och tillsammans satte de ut fiskebåten.

Grace 3

De tvingades ro en omväg för att i lä av en ö söka sig upp mot de nödställda. Båten var av en sådan storlek att den även i lugnt väder var svårrodd, men trots det lyckades 22-åriga Grace hålla den intill kobben medan fadern hoppade iland för att hjälpa de överlevande ombord. Totalt nio stycken räddades i två omgångar.

Det var först några dagar senare, kom ihåg att det här var före CNN:s tid, som den engelska allmänheten blev medveten om händelsen, när The Times skrev i sin ledare: ”Finns det i hela vida historien, eller till och med i fantasin, något enda exempel på kvinnlig heroism som kan jämföras ens ett ögonblick med detta?”

Grace 6

Det blev startskottet för den stora Grace Darling-febern. Alla blev som tokiga. På tolv dagar fick Grace och hennes far sitta för sju porträtt. I Bamburgh och Seahouses köade målare, journalister, agenter och vanligt folk för att få träffa henne. Hon fick otaliga teatererbjudanden. Lockar som påstods komma från hennes hår och tygbitar från kläderna såldes i tonvis.
Grace 1

Wordsworth och andra poeter skrev henne till, och konstnärer tävlade om att måla allt vildare tolkningar av själva räddningsaktionen. England hade fått en hjältinna i samma klass som Frankrikes Jeanne d’Arc.

Inget av detta påverkade Grace, som fortsatte att leva sitt normala lugna liv tillsammans med sin far. Fyra år senare dog hon i tuberkulos. På 100-årsdagen av räddningsaktionen invigdes museet i det hus som hade varit hennes hem.

Grace 2

Uppståndelsen kring henne måste ha varit ett av de allra första exemplen på merchandising. Industrialismen hade precis introducerat masstillverkningen som princip. I museet finns porslin och krukor med minnesmotiv, varuförpackningar som avbildar Grace vid årorna, vykort, romaner, sångblad, teckningar och dikter, även på främmande språk, tom kinesiska.

Bamburgh är en liten by av typ två. Den är så liten att går man runt hörnet från den triangelformade ”village greenen” så befinner man sig genast på väg ut ur byn. Dominerande mot havssidan ligger ett av Englands ståtligaste slott, många gånger använt vid filminspelningar, bland andra Ivanhoe. Men det är inte därför som folk vallfärdar hit.

På kyrkogården, tvärsöver gatan från Grace Darlings museum, står en grav med indiskinspirerad effigy; ett ståtligt arrangemang som vanligtvis förknippas med herremän, där hustrun möjligtvis ibland fått komma med på köpet. Den är rest till minne av Grace, men hon vilar inte där. Hennes riktiga grav ligger mer i skymundan – med utsikt över havet.

Grace 5

Måndag kl 9.40 – De vilda vita kossorna i Chillingham.

Chillingham

Söderut, bort från A1:s breda filer och på små slingrande vägar in i Northumberlands hemligaste avkrokar. Ty, detta är det minst besökta av de engelska grevskapen.

Här, i närheten av den lilla byn Chillingham, finns sedan 700 år en vild boskapshjord, isolerad från resten av världen genom en inhägnad. Det är inte helt lätt att hitta dit. Först gäller det att inte blanda ihop reservatet med Chillingham Park och dess herrgård, sedan gäller det att undvika alla tisdagar och timmarna kring lunchtid de andra dagarna, för då är det stängt.

Det är en lång promenad från parkeringsplatsen, upp genom skogen och över ängarna fram till den plats där man inväntar skogvaktaren.     Boskapen är som sagt vild, det är inte tillåtet att leta upp den på egen hand; en skogvaktare blev ihjälstångad i början av 1900-talet, men än så länge har man inte förlorat några turister.

Natten tillbringar djuren uppe i skogen, för att på morgonen långsamt beta sig ner mot de öppnare områdena. Har man otur kan man få leta ganska länge innan man får syn på dem. Sedan gäller det för skogvaktaren att bedöma hur nära det är riskfritt att gå, och att hela tiden ha ett öga på deras beteende för att upptäcka om de börjar känna sig hotade. Då går de till attack, och det finns ingenstans att gömma sig.

För mer en 700 år sedan kom någon på att bygga en mur kring en vild boskapshjord för att på så sätt säkra sig om ett kontinuerligt matförråd. Att det gjorde det svårare för de skotska boskapstjuvarna att röva med sig de vilda djuren var bara en fördel.

Med tiden dog hela arten ut, utom de som befann sig innanför murarna. På senare år har forskare som tagit blodprov upptäckt att blodtypen är unik i Väst-Europa, det har alltså inte gått att få fram några ledtrådar till varifrån djuren härstammar.

Inaveln under de 700 åren har inte lett till någon degenerering, vilket lär bero på att endast den starkaste tjuren, ledaren för gruppen, får göra kalv. De andra får nöja sig med att titta på, tills någon inte kan hålla sig längre, utan utmanar kungen på duell.

Det har under en lång period varit mellan 40 och 60 djur i hjorden. Antalet regleras automatiskt genom att födan inom det begränsade området inte räcker till alltför många.

1947 höll djurarten på att dö ut. En ovanligt sträng vinter hade föregåtts av en torr vår och en blöt sommar, som förstörde det mesta av grödan. Efter att en fjärde snöstorm härjat i parken i mars återstod endast 13 djur, inga av dem kalvar. Under tolv månader föddes inga nya. Honorna var egentligen för gamla för att föda, men genom ett naturens under förlängdes deras dräktighetsperiod, och efter några år var antalet uppe i det normala igen.

Eftersom kossorna inte kan beta utanför det inhägnade området räcker inte det naturliga gräset under vintern, så de måste utfordras. Men det enda som duger är gräs som är slaget inom området. All konstfoder och halmgräs utifrån vägrar de äta, de dör hellre. Antagligen har det att göra med att naturen på deras mark är helt orörd av  människohänders besprutningar och påverkan.

Förutom hjälpen med vinterfödan klarar sig djuren helt utan människoinblandning. De föder sina ungar själva och de klarar sjukdomar utan  veterinärinblandning, men de blir sällan sjuka, vilket lär hänga ihop med deras isolering från människor.

1939 bildades The Chillingham Wild Cattle Association för att ta över ansvaret för boskapen, som fram tills dess varit Lord Tankervilles privategendom. Då 9:e greven av Tankerville dog 1980 var djurens framtid i fara eftersom det fanns planer på att sälja parken. Området köptes av Sir James Knott Charitable Turst, en fond som arbetar för att bevara Northumberlands natur, och som garanterar djuren betesrätt i ytterligare 999 år.

Skogvaktaren gjorde oss uppmärksamma på en stor skogklädd kulle i närheten. Under något krig hade den skövlats på träd. Kalhuggningen ledde till att ett vadställe där en liten bäck rinner över bilvägen ofta svämmade över fotgängarbron. Nu när snabbväxande träd planterats har vattennivån sjunkit igen.

På vägen ifrån Chillingham stannade vi till vid den obetydliga bäckfåran. När vi hade passerat på morgonen var den bara en vattenpöl, nu hade den förvandlats till en ekologisk modell.

Söndag kl. 17.25 – Berwick-upon-Tweed, staden som glömde sluta fred.

https://lh5.googleusercontent.com/-oofCJ8TJaKI/TgMpojSzr7I/AAAAAAAACJI/_c9Hwh8d6JE/Berwick%2525203.jpg

Berwick-upon-Tweed är Englands nordligaste stad. Läget i närheten av den flexibla gränsen har gjort att innevånarna tretton gånger förvandlats fram och tillbaka från skottar till engelsmän. Deras fotbollslag spelar fortfarande i skotska ligan.

Genom sin tidigare unika status som fri stadskommun krävdes i vissa fall att Berwick särskilt omnämndes i de parlamentariska handlingarna. När England slöt fred med ryssarna efter Krimkriget glömdes Berwick bort och staden befinner sig officiellt fortfarande i krig med Ryssland.

https://europaresa.files.wordpress.com/2012/10/d9e54-viaductberwick-upon-tweed.jpg

Berwick är en spännande stad med små trevliga gränder omgärdade av vallar som en gång i tiden bar upp stadsmuren. I öster ligger Nordsjön, och i söder rinner Tweed överkorsad av en märklig gammal bro (1634) med 15 valvbågar, alla av olika längd och höjd; någon har liknat den vid en elefanthjord som drar fram.

Det var här vi slog läger resans första kväll, i det anrika 1700-talshotellet Kings Arms. Engelska övernattningsinrättningar upphör aldrig att förbluffa och roa – om man har den läggningen – andra blir bara irriterade. Jag ägnade kvällen åt att försöka fundera ut hur strömbrytaren till sänglampan fungerade.

Här är en guide till staden.

Söndag kl. 15.40 – På jakt efter gränsen mellan Skottland och England.

När vi närmade oss gränsen började vi hålla utkik efter bevis på att vi lämnade Skottland och kom in i England. Historiska bevis alltså, inte moderna trafikskyltar. Av den gamla tullstugan fanns inget spår. Där hade tjänstemän gift ihop flickor och pojkar som rymt hemifrån, precis som i den mer kända byn Gretna i andra ändan av gränslinjen.

Boskaps- och hästtjuvar lär fortfarande göra raider över gränsen, precis som i gamla vilda västern. Traditionen går tillbaka till medeltida fribytare, och är det något man bevarar med omsorg i Storbritannien så är det sedvänjor, även om det mesta av stjälandet nuförtiden förekommer vid boskapsmarknader.

Besvikna över bristen på gränstecken stannade vi vid den lilla bondgården Marshall Meadows för tips, bara för att få bekräftat det vi anat. Men vi gavs, med en viss tvekan, tillstånd att gå ner till stranden (det finns ingen allemansrätt i England) för att försöka hitta ett fotografiskt bevis på att kusten övergick från att vara skotsk till att bli engelsk.

Borders

På de höga klipporna nedanför bondgården låg en djup krater mitt bland husvagnarna på campingplatsen. Vi klättrade ner och upptäckte början av en lång brant tunnel som ledde genom sandstensklipporna ner mot vattnet. Det var mörkt, vått och halt, men det fanns ett rep att hålla sig i.
Tunneln mynnade ut på en klipphylla ett tjugotal meter över havet. Resten av vägen ner gick lodrätt. Visserligen fortsatte repet, men vi avstod från vidare strapatser, trots att St John’s Haven, en grotta med vattenfall framför mynningen, skulle ligga en bit bortåt stranden. Engelska stränder har för vana att försvinna då och då och man gör klokast i att ha mycket bra koll på tidvattnets rörelser.

Ryktena säger förstås att tunneln använts av smugglare, men det är bara ett utslag av romantik. I själva verket var det en godsägare från tidigt 1800-tal som låg bakom hela anläggningen. Han behövde både sjögräs för att gödsla med och en metod att transportera stenarna från sitt stenbrott. Två små järnvägsspår anlades genom tunnel. När stenarna for ner på det ena spåret kom gräset upp på det andra.

 

Border pub 1.

Border pub 2

Söndag kl. 13.10 – Poststrejk i Dunbar.

dunbar

I Dunbar tävlade två pojkar om att imponera på en flicka genom att hoppa bock över en lång och smal, rund och röd brevlåda utanför John Muirs hus. Och Sigmund Freud jublade.

Den engelska poststrejken hade precis börjat, så det gällde att hitta på alternativa användningsområden. Några dagar senare firade freudianerna nya triumfer när brevbärarna trädde postsäckar över lådorna i preventivt syfte. Andra sa att vi hade snuskig fantasi.

muir house

Amerikaner kommer till Dunbar för att besöka John Muirs födelsehus. Övriga nationaliteter, inklusive skottarna själva, fattar inte uppståndelsen kring honom, men för amerikanerna är han mannen som skapade deras stora nationalparker.

Lite senare ville två japaner att vi skulle ta en bild på dem med deras kamera med traktens sevärdhet som bakgrund. Eftersom fotografen vägrar att ta bilder som han inte tror att han kan få betalt för föll uppgiften på min lott. Det visade sig vara en nit – kamerabatteriet var slut. Vilken katastrof – två japaner framför en slottsruin utan fungerande kamera en söndagseftermiddag i Skottland.

Söndag kl. 10.30 – Duvslag i Haddington och andra platser.

Stilla söndagsförmiddagar äger bara två aktiviteter rum i en engelsk by: man promenerar till kyrkan, och man försöker få tag på ett exemplar av sin engelska favorittidning. Av någon anledning finns det aldrig söndagstidningar så det räcker åt alla. På vissa platser kan man vara glad om man överhuvudtaget hittar något ställe som är öppet på söndagar.

Haddington ligger förstås i södra Skottland, men för att inte krångla till resonemanget kallar jag den för en engelsk by, principen är den samma. För precis som en skotsk frukost ser ut som en engelsk (den enda skillnaden är att den serveras i Skottland), så ser en skotsk by ut som en engelsk (den enda skillnaden är att den ligger i Skottland).

https://i0.wp.com/www.saxonlodge.net/photos/Stockton-on-Tees_1790.jpg

Det finns två typer av engelska byar: den ena är oftast av stadskaraktär och har som centrum ett torg, i regel i form av en huvudgata som är extra bred. Haddington är ett typiskt exempel på typ 1; en vecka senare åkte vi igenom Stockton-on-Tees i  Cleveland, en by vars berömmelse helt vilar på att den har Englands bredaste torg-gata. Den andra typen av by är mer lantlig och har de trädgårdsomgärdade husen utspridda oregelbundet kring ett grönområde (”the village green”).

I södra Skottland har många gränsstrider och slag utkämpats genom historien. Men vi var mer intresserade av en fredligare variant, duvslag. Dovecots (doocots i Skottland)  förekom mest i de skotska jordbruksområdena, och det är i trakten av Edinburgh, som turisten med läggning åt det här hållet, har chansen att hitta de flesta fjäderfähusen, en unik variant av bostadsarkitektur.

Det var antagligen normanderna som förde med sig bruket att hålla duvor. I en tid när saltat och torkat kött var den vanligaste vinterfödan blev duvorna uppskattade som färskvara. De hade också den extra fördelen med sig att man inte behövde sköta om dem, de klarade sig själva, och blev man hungrig gick man bara och plockade en fågel.

De tidigaste duvslagen är förknippade med klostren i Crossraguel och Melrose på 1400-talet. På den tiden var straffen för att förstöra ett duvslag eller döda duvorna mycket stränga. Odlingen av rovor och kålrötter på 1700-talet medförde att man fick foder åt husdjuren och därmed tvingades man inte att slakta dem i början av vintern. Så numera står de flesta duvslagen tomma och de runda fristående byggnaderna utgör lustiga inslag i landskapet. De enstaka duvor som fortfarande bor kvar riskerar inte längre att ätas upp.

Under söndagen hittade vi tre duvslag på en kort sträcka. Det i Haddington, som står i Lady Kitty’s Garden, under medeltiden platsen för pilbågsträning och kägelspel, används numera som ett tolkningscentrum.

Dirleton

Dirleton är med sina dubbla triangelformade ”village greens”, åtskilda genom ett utskjutande hörn av slottsruinen, ett ovanligt exempel på bytyp nr 2. Här står mitt i byn ett duvslag av bikupevarianten. Tyvärr är det låst, men man kan trösta sig med att klappa den sällskapssjuka åsnan i närheten.

Phantassie 1

Phantassie 2

Det bäst bevarade är Phantassie Dovecot, som nås genom en kort promenad över fälten från 1500-talsvattenkvarnen Preston Mill. På ytterväggen kan man se nischer som hindrade råttorna från att klättra upp till duvorna inflygningshål. En vridbar stege på insidan gör att man kom åt de 500 nästena. Det är inte ett ställe att stanna länge i, den färska spillningen på golvet varnar för att det närsomhelst kan hända en olycka.

Phantassie 3

Söndag kl. 9.01 – Likrövarna i Crail (en tillbakablick i huvudet)

Ett sekundsnabbt beslut, och vi hade nonchalerat den avledande pilen. Vi ville inte åka åt det hållet. Vi hade våra egna planer. Det var ju söndag, och vägarbetarna var säkert lediga, och enligt kartan skulle vi komma fel om vi följde skylten. I nästa ögonblicken tornade sig en annalkande asfaltkokare upp sig, egentligen stod den stilla, medan vi rörde oss mot den, men det såg ut som vi låg under attack.

Det slog mig plötsligt att trakten kring Edinburgh var känd för sina likrövare, åtminstone förr i tiden. Jag visste inte om man fortfarande höll på traditionen. Det var på 1800-talet som efterfrågan på lik blev så stor att man fick ta till särskilda åtgärder för att vara säker på att få behålla den avlidne. (Den första kända stölden var bortförandet av Mrs Jane Sainsburys kropp 1777 från kyrkogården vid Gray’s Inn Lane i London.) Anatomiker och läkare behövde ständigt nya kroppar att dissekera i den yrvakna  medicinforskningen och Edinburgh University var ett av de livligare i Europa. Men de enda lik som var lagligen tillgängliga var hängda brottslingars och de var relativt få.

body snatch

Straffen för gravplundring var stränga, höga böter och deportering, men om man lämnade kvar likets kläder och tillhörigheter blev man inte fälld för stöld och kom följaktligen betydligt lindrigare undan när man åkte fast.

https://i0.wp.com/img2.wikia.nocookie.net/__cb20130717194743/criminalminds/images/e/e9/BurkeHare2.jpg

William Burke och William Hare var två företagsamma herrar som 1827 började förse en doktor Robert Knox och hans anatomiskola vid Surgeon’s Square i Edinburgh med lik. Deras ambition var så hög att de ganska snart hjälpte offren att dö. De blev så småningom tagna av polisen och Burke hängdes, efter att kollegan vittnat mot honom. Hans sista leverans till Knox blev hans egen kropp. Skelettet sattes ihop och finns nu att beskåda i Museum of Anatomy vid Edinburgh Museum.

body snatrch 1

Robert Louis Stevenson inspirerades av händelserna och skrev The Body Snatchers som 1945 filmades med samma namn. Filmen, som regisserades av Robert Wise, blev aldrig visad på bio i Sverige på grund av censurförbud. Boris Karloff och Bela Lugosi spelade de två hantlangarna.

body snatch2

Många är de skräckfilmer som har behövt färska lik. Den mest kända är den ursprungliga Frankenstein (1931, regi: James Whale) som skapade Boris Karloff med hjälp av den kropp som så atmosfäriskt grävdes upp i filmens inledningsscen.

Crail

Runt om i Storbritannien finns bevis på den gamla uppgrävande företeelsen. Vid en utflykt norr om Edinburgh hittade vi i den lilla byn Crail en kraftig byggnad i form av kub. Den hade rests för att skydda de döda innan de kom i graven, en sorts kropparnas Fort Knox. En inskription ovanför dörren säger: ”Erected for securing the dead”.

https://i0.wp.com/www.themodernantiquarian.com/img_fullsize/8584.jpg

När vi ändå är i Crail kan vi passa på att nämna ”den blå stenen” utanför kyrkogården, ditslängd av djävulen när han var på besök på den närbelägna ön Isle of May. Han försökte egentligen träffa kyrkan, men var tydligen dålig på att sikta.

I en helt annan del av England, i Stevenage i Hertfordshire, hände det sig på 1700-talet att köpmannen Henry på sin väg hem från puben blev åsyna vittne till hur rövare stal lik från kyrkogården. Detta skrämde honom i så hög grad att han i sitt testamente lät införa en klausul som stadgade att hans kropp efter döden placerades i en kista som skulle förvaras högt uppe på takbjälkarna i ladan. Hans bror gick stad och gjorde sålunda, ty annars skulle han inte ha kommit i åtnjutande av arvet. Många år senare började kistan förfalla och för att inte någon skulle få herr Triggs kvarlevor i huvudet byttes den ut mot en ny som åter placerades i höjden. Nuförtiden anses tydligen risken för likrövare vara minimal eftersom benen begravts i jorden, men själva kistan ligger kvar däruppe, i åminnelse. Ladan och dess innehåll ägs förresten numera av en bank.

Med dessa tankar farande genom huvudet passerade vi asfaltkokaren och under, något som såg ut  som ett motorvägsbygge. Lite senare kom vi utan vidare distraktioner fram till Musselburgh (ett litet samhälle vid kusten öster om Edinburgh och knappast känd för någon av de tidiga golftävlingar som ägde rum där i slutet av 1700-talet) och såg fram emot att svänga höger in på, in på… Men vad nu, ingen A1? Vi skulle kanske ha köpt en ny bilkarta ändå.

Söndag kl 8.30 – Det underliga landet.

Edinburgh 1

…och det blev morgon den första dagen. Framför oss låg två veckors sökande efter brittiska excentriciteter i Northumbria och Yorkshire. Vi hade redan börjat anat att det engelskt egendomliga, det skotskt konstiga och det walesiskt mystiska var så oändligt, att jakten på det skulle kunna sysselsätta oss resten av livet. Vi lämnade i varje fall Edinburgh åt rätt håll, utan det extra varvet på ringvägen som vi hade behövt då vi förväntansfullt hade kastat oss ut i vänstertrafiken på vår första brittiska biltur i Peterborough för två år sedan.

Det var tidig en söndagsmorgon och vi kryssade genom tomma smågator i de sydöstra förorterna. Tanken var att  slippa den värsta trafiken genom att undvika huvudvägarna. Förutseende planering kallade vi det. Det var bara det att vi hade glömt att det inte finns någon trafik överhuvudtaget tidigt på söndagar.

Edinburgh 2.jpeg

Vi lämnade Edinburgh mitt under den årliga festivalen.

Edinburgh 3

Edinburgh 4

Edinburgh 5

Alla vet att britterna är excentriska. Om det finns två sätt att göra något på, så gör dom det på det andra sättet. Ta det här med att köra bil. Situationen går bara att förklara på engelska: If other countries are driving on the right side of the road, then Britain must be on the wrong side because their is no other side left.

Det kanske bästa och mest kända exemplet på brittisk logik är vattenledningarna som sitter utanpå husfasaderna och därför ofta fryser på vintern, men det gör inget eftersom de är så lätt åtkomliga för reparation.

Vi vill meddetsamma stöka undan de vanligaste brittiska anomalierna för att sedan kunna koncentrera oss på mer exotiska excentriciteter.
Siffror är ju faktiskt internationella och borde begripas över hela världen, men allt som har att göra nummer har engelsmännen lyckats krångla till. Visserligen har de övergivit det gamla myntsystemet där 12 pence (pence förkortades självfallet d.) utgjorde 1 shilling och 20 shilling var 1 pund (förkortat L; det är mer än en som påpekat att det måste ligga något bakom det faktum att det blir  LSD om man sätter ihop förkortningarna).

Vågar vi påminna om att 21 shilling blev 1 guinea?

Även måttsystem och temperaturer har som bekant normaliserats i England (det är något tryggt över det faktum att vatten fryser vid 0 grader, och inte vid en massa plusgrader). Vid ett besök i en konfektionsaffär i Sheffield strax efter övergången såg jag hur en lycklig expedit mätte upp tyg och konstaterade att en meter nog var lika lång som affärens bredd.

Tidigare var alla telefonområden uppdelade så att det var olika riktnummer till samma område beroende på varifrån i landet man ringde. Hur visste man då att man frågade efter rätt område jo, områdena hade namn också och namnen på varje område var likadant oavsett var man befann sig.

Det vore dock trist om allt blev normalt i England, det är för konstigheterna som vi älskar landet, men det är ingen större risk. En pint kommer enligt beslut att vara en pint, det går inte att dricka öl på annat sätt, även om det mesta andra mäts i litrar och halvlitrar.

Pubarna får allt enklare regler som styr deras öppethållande (av vissa anledningar har de alltid varit liberala i Edinburgh), men det kommer antagligen alltid att finnas en flora av bestämmelser som i detalj visar hur drinkar ska tas. Den berömda tidrymden efter stängningstid som går under beteckningen ”drinking up-time” blev förlängd till tio minuter, men rent teoretisk är det alltså olagligt att röra glaset efter den tidsfristen om man inte hunnit dricka upp.

Engelsk schacknotation är andra siffror för sig. Pjäsernas position anges genom att de lod- och vågräta raderna betecknas med siffror respektive bokstäver. På så sätt kan man lätt ange att ett drag gjorts från en ruta till en annan. I England utgår varje spelare ifrån sin sida av brädet när notationen görs. Detta innebär att varje schackruta har två par av beteckningar, dvs den ruta som jag kallar för a1 kallar motståndaren för h8. Att läsa ett engelskt schackparti innebär att man måste tänka om mellan varje drag. Antagligen är det gjort på det här sättet för att inte någon av spelarna ska känna sig orättvist behandlad.

Köer är en populär brittisk företeelse som skapat en värld av subkultur, buskers (gatumusikanter) lever på att den blivande publiken på biografer och teatrar tvingas stå på trottoaren en stund innan de släpps in. Det sägs att det beror på att man vill kunna visa upp långa köer utanför sitt etablissemang som ett bevis på att det är en succé. Men oftast är det en fråga om organisation, biobiljetter kan utom i undantag bara köpas i samband med att publiken går direkt in i biografen, och det kan man inte göra förrän föregående föreställnings publik har gått ut. Det är inte ovanligt att de som står sist missar början av filmen. God brittisk organisation går inte ut på att få bort köerna, utan visar prov på fantasifulla sätt att arrangera köerna åt olika håll och efter olika system.

Att sitta och filosofera om konstigheterna i det brittiska samhället samtidigt som man letar efter bakvägen ut ur en storstad som Edinburgh kan lätt straffa sig, men utan att missa en enda korsning, och efter ett pärlband av rondeller, detta brittiska föredöme på automatisk trafikkontroll, tyckte vi oss börja ana A1, den stora bilartär som slutar först i London, och som var det rättesnöre som vår route de närmaste veckorna skulle slingra sig söderut kring. Äntligen kände vi att resan hade börjat, att vi var på väg mot vår första upptäckt. Med vad var detta? Ett vägarbete! En skylt med texten Diversion! – Omväg!