Grekland: Kavala: Utflykt till Xanthi.

Det känns att man kommit närmare Turkiet, inte minst på marknaden i Xanthi, men även i delar av staden. Det är en timme med buss från Kavala.

Foto: Sara Ryhre (de tre ovan)

Grekland: Kavala: Utflykt till Philippi.

De romerska ruinerna i Philippi ligger 20 minuter med buss (varje halvtimme) norr om Kavala.Det är en välkänd plats som omnämns både i Apostlagärningarna och hos Shakespeare (Julius Cesar). Paulus skrev brev till församlingen.

 

Grekland – Kavala, 28 oktober: Nej-dagen.

Buss ned till hamnpromenaden. Alla är finklädda, särskilt barnen, i mörkblått och vitt. Det är mycket folk, skolor och föreningar, militär och folkdräkter. Det är Ochi-dagen, firandet av när man sa nej till Mussolini.

Tyckte att jag hörde rop av Sieg Heil, väldigt absurt, men där är en ensam full skin-head som rumlar omkring och ropar på Hitler. Ett konstigt flygfä landar på min arm, upplöses i två och flyger iväg åt varsitt håll.

Dricker dåligt filterkaffe på kafé Bergina. Margareta, en av gäster i svenskhuset, dyker upp, dricker frappé. Jag beställer också en, min första. Det är en blandning av nescafé, mjölk och nånting.

Imaretets kafé är öppet och fullt av ungdomar vid bord under hela arkaden och i sidonischerna. Vilket märkligt beteende att gå omkring med mobiltelefonen i handen. Det vore bättre att ha en bok till hands och så fort tillfälle ges, snappa upp lite kunskap ifrån den. (Det här skrev jag 1999. Nu har det blivit väldigt vanligt, men jag tycker inte att det är mindre märkligt, att se folk på gatan med telefonen i den framsträckta handen och tummen lyft och beredd.)

Ingen kommer och frågar vad vi vill äta. Efter 20 minuter går en fet man förbi med en beställning som måste ha gjorts för länge, länge sedan. Det är grekernas andra nationaldag och på en annan restaurang i gamla stan går det sista bordet framför mina ögon. Nere i hamnen hittar jag en plats med utsikt över en parkeringsplats, men jag får min souvlaki och Mythos.

 

Grekland: Akvedukten och borgen i Kavala.

Tog tvåans buss ner till stan. Det är bara några få steg till hållplatsen från svenskhuset och det är mycket praktiskt, särskilt för att slippa uppförsbackarna på hemvägen. En dag var det begravning i ett av husen vid den smala gatan och bussen kom inte fram för alla bilar. Kistan stod lutad mot väggen bredvid dörren. Jag vet inte hur länge bussen behövde vänta, busschauffören tog det lugnt, för jag gav upp och gick i stället. Oftast promenerade jag nedför, olika vägar och trappor varje morgon, men idag ska jag till den andra ändan av stan, till akvedukten.

Det är mycket mer trafik, går ett par hundra meter in på Odhos Ellenikis Dhimokratias för att titta efter gamla turkiska hus, men hittar inga, återvänder. (Akvedukten utforskade jag mera vid mitt andra besök i Kavala.)

Börjar den mödosamma, slingrande vandringen upp mot slottet. Bilar och gamlingar tycks inte det minsta besvärade av backarna, nära 45º på ett ställe. Jag måste gå snett med fötterna och gripa i skåror i vägen för att inte halka ned. På ett ställe ligger ett minitorg där varje yta används för parkering, utom på en plats som bilarna behöver som manöverutrymme för att komma vidare uppåt.

Genom en port i en mur, som är för smal för bilar, men de är på andra sidan också, så det måste finnas en andra väg. Kvinna med barnvagn på väg mot stupet, den väg jag kom upp. Jag antar att hon gjort det förr.

Borgen är förstås stängd. Det är i slutet av oktober och de få turister som hittar till Kavala gör det inte den här tiden på året. Men mitt andra besök var i början av september och då fick jag se insidan. Nu hörde jag bara mystiska tassande steg på andra sidan porten.

Jag fortsätter runt och kommer fram till samma nedförsbacke som i går. Dörren till Imaretet är öppen och det pågår städning. De öppnar i morgon.

Längs kajen ligger fiskarnas nät i drivor, några sitter och lagar. Båtarna varierar mycket i storlek, några har två våningar och ”livbåt”, andra är inte mycket större än den förres livbåt. Alla är försedda med stora lampor att imponera på fisken med.

Grekland: Gamla stan i Kavala.

Bröllopsfoton i skyltfönster. Brudparet halvligger framför altaret. Bruden ligger leende på dubbelsängen, alltid samma menande leende på läpparna. Barn används som fotomodeller för att sälja tidskrifter.

Art café ligger på en liten bakgård med tre bord framför en hög glasvägg som skiljer entrén till ett bostadshus. Många stora blomkrukor kantar väggarna. Man torkar skorna ordentligt innan man går in. De har varm choklad, men vill man ha kaffe man är van med, ska man fråga efter ”filtered coffee”.

Jag anländer till en restaurang kl 20.35. Det är tomt inte ens hela personalen har dykt upp. Man äter inte tidigt i Grekland. Det är litet som ett kafé i Soho, London, 8 blåa bord, blå dörr, blått golv och delvis blåa väggar.

I gamla stan ligger Café Aldebaran mitt emot Imarét, som också ska ha ett café, men det är stängt. På en skylt står det möjligen att det öppnar den 26 okt. Jag lyckas gå omkring i den gamla byggnaden utan att bli utslängd. (När jag återkom några år senare hade det blivit ett tjusigt hotell.) Ett träd sträcker sig över hela gatan, fullt av fågelkvitter.

Passager med branta trappor leder upp till borgen (Kastro, Akropolis) mellan moderna hus med långa balkonger. Husen på den nedre sidan av vägen har smala trappor som går ned till en ”dold” källarvåning (påminner om londonhus). Plastkassar med sopor står utanför husen. Katter gnager på dem för att komma åt innehållet.

Det finns inte mycket yta som inte används, men gatan ger ändå ett grönt intryck. Dels genom träd som är planterade där de får plats, dels genom mängden av stora krukväxter på de många balkongerna.

Längre ut på udden står Muhammed Alis hus (det är inte boxaren). Det är för sent på året för att vara öppet för turister och när jag kom till Kavala nästa gång hade det blivit ett privathus. En stenhund på trappan visade sig vara levande. När några besökare (och en katt) kommer för nära börjar den skälla, och en annan mindre dyker upp och håller med.

Udden slutar vid en ramp med fin utsikt. Ett par båtar glider förbi. De är antagligen fiskare. Det är helt vindstilla, men Thassos är fortfarande bara en skugga i diset. Ett barn leker med en hundvalp på terrassen, som har en liten fyr. Det finns trappor ned mot klipporna och vattnet. Ett par sitter längst ut och svärmar.  Hit går lokalbefolkningen för att bada.

Bilarna till kyrkan vänder på terrassen, kör tillbaka en bit och parkerar fantasifullt. Det är vigsel med kanske 100 gäster och tomburkar bakom brudparets bil.

Grekland: Den första dagen i Kavala.

Den första promenaden ned till staden. Aemilanou består mest av trappor. Det är ingen väg man släpar väskor på. Parkering i backe får en ny betydelse. Hur klarar sig gamlingarna och barnvagnarna? Fortsätter på Trikoupi, Grigoriau och Kominon.

Eftersom det är lördag är det marknad längsmed stranden. I parken står stånden flera rader djupt. Det är två stora skepp på vattnet, ett på väg in, det andra ligger stilla. En lång pir bortom en kortare av obestämt material ger skydd åt hamnen. Thassos skymtar borta i diset.

Gamla stan ligger på en udde med en hög ås, som skjuter ut på andra sidan hamnen, överst en borg. Vid uddens fot ligger stora likformiga stenblock huller om buller på stranden och gör det omöjligt att nå vattnet. Vilken funktion har det? Kanske ett hinder för att förrädiska strömmar ska svepa iväg badare. Tänker inte testa.

I en liten bokhandel i en passage visade man mig vägen till den engelska bokhandeln på Aminda St. Det blir en central punkt de kommande veckorna. Här står ett hus som är mindre nedtill än upptill. Många byggnader är fallfärdiga.

I bokhandeln Galikis Dimoraktias finns det läroböcker i engelska. Jag har aldrig sett så många på samma ställe. Centralcafé ligger i närheten av Megalou Alexandrou, många smågator norr om busstationen

Konsum ligger på Omonia, idén kommer från Sverige, precis som de gula postlådorna. En grek som arbetat som brevbärare i Sverige kom tillbaka och blev på grund av sina meriter postmästare i Grekland.

Grekland: Svenska huset i Kavala.

Souidiko spiti är Svenska huset i Kavala, byggt 1935 av Svenska Tobaksbolaget för representation och bostad åt personal. Vid den tiden importerade Sverige stora mängder tobak från norra Grekland. Svenska Ateninstitutet fick 1974 villan, som är i funkisstil och byggnadsminnesförklarad av grekerna, och sedan dess kan författare och journalister få stipendievistelse där.

Åtta av de tio sovrummen kan hyras. Det finns två kök och två badrum, ett arbetsrum och ett finrum. Möbler och inventarier är tidsenliga. Här är mer information.

 

Dag 156 – Grekland: Natt och dag mot Kavala.

Är det kanske för värmens skull, men mycket av resandet kring Medelhavet tycks äga rum på nätterna. Första gången jag kom till Grekland var efter några dagar på Malta. Vi lämnade ön  0.55, mellanlandade i Istanbul, där vi var tvungna att tillfälligt lämna planet, innan vi anlände 6.05 i Aten. Min slutliga destination var Kavala i norra Grekland. Förutsättningarna var inte de bästa för att klara av resten av dagen.

9.15-planet till Thessaloniki gick från en annan flygplats, eller om det var en annan del av samma. I varje fall behövde jag åka buss. Efter incheckningen satt jag och halvsov vid gaten. Vid ett tillfälle när jag tittade upp var planet borta, på skylten ovanför utgången alltså. Det hade blivit inställt.

Tillbaka till incheckningen för att få en plats på München-planet 10.00, som sas mellanlanda i Thessaloniki. Det gällde bara att hålla sig vaken. Det gick bra.

Resan med lokalbussen in till centrum var lång och promenaden med väskorna till den lilla busstationen i en bortglömd del av staden var lång. Större grekiska städer tenderar att ha mindre busstationer lite här och där beroende på åt vilket håll man tänkte åka. Jag hoppades att jag var på väg mot rätt. När jag frågade hade jag svårt att göra mig förstådd, inte på grund av att en och annan inte pratade engelska, utan därför att jag uttalade namnet på min destination på fel sätt.

Vid ett-tiden lämnade bussen och jag Thessaloniki. Jag minns inte så mycket av resan, jag tror jag sov större delen av tiden. Två och halv timme senare var jag framme i Kavala. Jag tog en taxi till svenskhuset eftersom jag inte hade någon aning om var det låg. Strax före fem låg jag i min säng och slocknade. Det visade sig att en kyrkklocka var precis utanför fönstret på andra sidan den väldigt smala gatan. De ringer av minsta anledning i Grekland, men framåt halv åtta (på kvällen) var jag redo att möta de andra, som jag skulle dela huset med de närmaste veckorna.

Dag 155 – Maltas filmstudio.

Europas sydligaste filmstudio ligger på Malta i Medelhavet. När det gäller antalet soltimmar – tolv inspelningstimmar per dag – kan den lätt konkurrera med de mer berömda ateljéerna i Kalifornien. Men den verkliga attraktionen för internationella filmproducenter ligger i de två enorma vattentankarna, världens största. Stora filminspelningar som Ridley Scotts Gladiator har gästat Malta-studion, men man gör också reklamfilm och musikvideor. World War Z och Kon-Tiki är ett par senare filmer. Avfärden med flotten från Peru har typisk Malta-arkitektur i bakgrunden.

Det började1964 när den engelske special effects-makaren Jim Hall kom till ön och byggde en tank med falskt perspektiv för de många sjöscenerna i Jakt på främmande utbåt (The Bedford incident). Andra filmproduktioner kom för att utnyttja Malta Film Facilities speciella resurser, som den udda James Bond-filmen Casino Royale (1966). Namnet ändrades till Mediterranean Film Studios, och 1995 köptes anläggningen av kanadensiska Catalyst Entertainment och brittiska Artcraft Group.

Den äldsta tanken, som är 92 x 122 meter och med ett varierande djup på 1,2-1,9 meter, kompletterades senare med en andra tank, 107 meter i diameter och ett djup på 10,5 meter. I filmen Erik the Viking seglar vikingaskeppet ända fram till världens ände där havet tar slut och vattenmassorna spektakulärt rinner över kanten ut i tomma rymden. Eftersom den scenen inte kunde tas på plats, fick djuptanken på Malta rycka in istället.

Filmstudion ligger fem minuter bortom Cottonera, Maltas trippelstad. Kustvägen passerar högt uppe på den branta sluttningen mellan kontorsbyggnaderna och vattentankarna nere vid vattnet. Det är en imponerande syn, även när de är tomma, med Medelhavets blå vatten som bakgrund. Renny Harlin placerade två fullskaliga piratskepp i yttanken för filmen Cutthroat Island. När bataljscenerna spelades in måste det ha varit trafikkaos på vägen ovanför. Det är knappast troligt att någon annan studio har en lika bra åskådarläktare.

Man har 40 anställda, men när större produktioner dyker upp kan det växa till ett par hundra. Den stora händelse, som maltaserna fortfarande pratar om, var hur producenten Steven Spielberg flög in en hel skog för inledningsscenerna av Gladiator.

Ridley Scott gillar Malta. Han har varit där fem  gånger, antingen som producent eller regissör. Hans film White Squall utspelar sig nästan helt på en segelbåt. Man hade två specialbyggda båtar som stod på plattformar under vattnet, så att rörelserna kunde kontrolleras. En central sekvens i filmen är den extrema orkan som titeln syftar på. Då fick studions resurser utnyttjas maximalt med vindmaskiner som blåste upp en vind i nästan 1000 km/tim och vattentorn som plötsligt kastade ut ton med vatten och vågmaskiner som rörde om alltsammans.

Malta har fått släppa till många miljöer som ska föreställa andra platser: Sicilien, Italien, Afrika, Grekland, Spanien och Frankrike. Med tanke på hur kritisk Midnight Express är kunde Alan Parker knappast räkna med att göra den i Turkiet. Den är helt inspelad på Malta.

För Christopher Columbus byggde man tre skepp i full skala och för Orca the Killer Whale ett stort isberg. Även reklamfilmer spelas in vid studion. Om ni sett en där en bil kommer farande på  vattnet, så är den antagligen inspelad i den grunda vattentanken, och Lewis-reklamen med sjöjungfrun som tar av sig byxorna är också härifrån. Några kulisser som stod kvar när vi vandrade förbi de tomma tankarna var från en reklamfilm för en Beirut-bank där man byggt upp gammal fenicisk by. Och Jesus har förstås gått på vattnet – i den grunda tanken.

Malta har fått föreställa en hel del platser och länder runt om i världen. Märkligt nog är det väldigt sällan som Malta får vara Malta på film.

Några TV-serier inspelade vid Malta filmstudio: Atlantis, Shipwreck, Greven av Monte Cristo med Gerard Depardieu, Odysseus med Armand Assante och Remington Steele. Och flera musikvideos, bland andra Congo med Genesis.

Intill studion finns en turistanläggning, Rinella Movie Park, som på inga sätt kan jämföras med Universal Studio Tour, men här kan man få se en video med avsnitt ur filmer som spelats in i vattentankarna, och man kan också göra en tur med studiotåget ner till själva inspelningsplatsen.

Malta: Riddarspår i Valletta.

The Hospital of the Order

Den stora sjuksalen ansågs med sina 161 m vara det längsta existerande rummet på 1500-talet. Alla patienter behandlades lika oberoende av social ställning, alla fick en egen säng och maten serverades på silverfat. Komplexet är återuppbyggt och renoverat efter andra världskriget och innehåller i dag ett konferenscenter. Det lär ska finnas en tunnel under viken till Fort St Angelo.

Härbärgen / Auberge

Riddarorden bestod av åtta olika språkgrupper, sju av dem uppförde sina egna byggnader i Valletta. Flera av dem, som den italienska (ovan), provencanska, aragonska och den för Kastilien-Leon-Portugal, har överlevt ombyggnader och bomber.

St John’s Co-Cathedral

Varje språkgrupp hade sitt eget kapell (det tyska ovan), som de försåg med utsmyckningar och monument i försök att överträffa varandra. Den 8 september firas årsdagen av när Den stora belägringen bröts med procession av tempelriddare i full utsmyckning.

Presidentpalatset

var tidigare Stormästarens residens. De olika paradrummen och vapensamlingarna är öppna för allmänheten.

Riddare i Sverige

Efter närmare undersökningar visade det sig att det finns två svenska riddarordnar, något som greve Kinski inte nämnde. Den ena är Johannitersorden, som bedriver en omfattande hjälpverksamhet och som är öppen för både katoliker och protestanter. Den andra är de katolska Malteserriddarna med greve Sparre som chef och biskop Brandenburger  som spirituell ledare. Denna orden tycks vara mer hemlig, och har en mindre verksamhet, bl a hjälp åt sjuka i Lourdes.