Tisdag 7 maj – Islington 4: Clerkenwell.

Clerkenwell 2

Clerkenwell är den allra sydligaste delen av Islington och gatorna mellan St John’s Gate och Clerkenwell Green är stadsdelens centrum. Närheten till city gjorde att den här trakten drog till sig hantverkare som ville slippa ifrån de stränga skråreglerna. Den stora branden 1666 ledde också till en hel del utflyttning. Moderna hantverkare och andra kreativa människor har under de senare år följt i deras spår.

IF

Vatten är ett ständigt närvarande tema i Clerkenwell. Redan namnet antyder det. De många medicinska källorna gjorde att människor strömmade till trakten i slutet av 1700-talet för att dricka brunn eller roa sig vid alla de etablissemang som dök upp som en följd. De flesta av källorna är försvunna eller dolda, men den som har gett Clerkenwell sitt namn, Clerk’s well, återfanns 1924 och är nu inglasad i en modern byggnad vid Farringdon Lane 16.

Clerk’s well i sin tur fick sitt namn utav att församlingsklerker på 1300-talet uppförde årliga mysteriespel i närheten. Källan var i början inbyggd i nunneklostret St Marys västmur. De som inte nöjer sig med att titta på den genom fönstret kan kontakta biblioteket på St John Street 245.

Clerkenwell 4

Tillgången på gott vatten drog till sig ginbrännerier som Gordons, Nicholsons och Booths. De senare ligger fortfarande kvar vid Farringdon Road. Whitbread’s ölbryggeri började verksamheten 1749 på Chiswell Street och länge fortsatte man att leverera ölen till citys pubar på hästdragna vagnar. Det stenbyggda stallet i tre våningar på Garrett Street var en uppskattad sevärdhet bland de besökare som lyckades hitta dit, men nu har de sista sexton enorma shirehästarna för länge sedan lämnat stadens asfalt.

Gindrycken drev många människor i fördärvet på 1700- och 1800-talen och man öppnade faktiskt en hel rad med pubar för att förbättra folks dryckesvanor; öl ansågs som hälsosamt. Ännu ett alternativ erbjöds 1859 då Metropolitan Free Drinking Fountain Association bildades för att bekämpa det utbredda supandet. Tanken var att folk skulle bli otörstiga (och därmed inte få i sig så mycket sprit) genom att erbjudas fria vattenfontäner runt om i staden. Efter två år hade man installerat 85 och 1886 strilade det på hela 600 ställen. Som tur var hade Londons första offentliga toalett (”a public waiting room”) invigts vid Fleet St 95 redan 1852 av Royal Society of Arts. Initiativtagare var Sir Samuel Merton Peto, den förste tillverkaren av engelska julkort.

Clerkenwell 6

I St James, som 1788-92 ersatte den förfallna nunneklosterkyrkan som församlingskyrka, finns längsmed vestibultrappan ett modesty board, det vill säga ett litet plank som ska hindra herrarna från att kika upp under kjolarna på damerna när de går uppför trappan. De med gott minne känner kanske igen sig på gatorna utanför. Några scener från En fisk som heter Wanda spelades in här.

Clerkenwell 5

Andra kända filmgator ligger fem minuter västerut. Cappucino (Queen of Hearts) handlar om italienska invandrare i London och spelades in i Little Italy, de italienska kvarteren. Många flyttade på 60-talet ut till andra Londonstadsdelar (Highbury, Enfield, Wembley), och området minskade i betydelse, men det är fortfarande i viss mån ett centrum för italienarna, särskilt den 16 juli (eller den närmaste söndagen) då den livliga kyrkoprocessionen äger rum. Festen fortsätter hela natten med musik på gator och i kaféer. St Peters Church på Clerkenwell Road byggdes 1863 av italienska murare och är en exakt kopia av St Crisogono i Trastevere i Rom.

Annonser

Tisdag 7 maj -Islington 3: S:t John’s Gate.

Varför går vi omkring och tittar på gamla hus när vi är på semester? Är det för att de är uppräknade i guideboken och vi vill bocka av dem? Många människor går med energi in för att göra Louvren eller British Museum när de kommer till Paris eller London, medan de aldrig ägnar en tanke åt sin hemstads museum. Andra nalkas en tavla, en plats eller en byggnad med förväntan eller vördnad som kan ha byggts upp under många år.

Nackdelen med guidade rundturer i grupp är att man inte hinner tänka, man hinner inte lyssna på de gamla byggnaderna eller tavlorna. Naturälskare vet vad jag menar, för det är på samma sätt vid stranden till en skogstjärn.

De tankar och associationer man får inför något man möter beror förstås på tidigare erfarenheter och kunskaper. Jag tror att det är få som förstår varför jag tänkte på filmprojektorer vid mitt besök i S:t John’s Gate, den enda del som finns kvar av det en gång i tiden så stora priorsklostret i Clerkenwell. För att se sambandet måste vi gå tillbaka till början.

När det första korståget återerövrat Jerusalem 1099 grundade riddarna ett klosterhärbärge intill den heliga gravens kyrka. Det blev den helige Johannes (St John) av Jerusalem sjukhus. Ordern, med sina tre uppgifter: religiösa, vårdande och militära, växte och spreds till många europeiska länder. Den militära aspekten kom sig av att huvudorden betraktade sig som en självständig stat och ansåg att den behövde kunna försvara sig..

Muselmanerna återerövrade Jerusalem och St John tvingades flytta, först till Acre (1291) och senare till Rhodos (1309). Greklandsfarare har säkert sett spår av dem på ön, men det är med sin nästa uppehållsplats, Malta, som de flesta av oss förknippar dem. Turkarna drev bort dem från Rhodos 1522 och åtta år senare blev huvudorden erbjuden den lilla ön mellan Sicilien och Tunisien av kejsar Karl V. Det var här deras speciella åttataggade kors fick sitt namn, malteserkorset.

St John-orden anlände till England under 1100-talet och växte upp på ett stort antal platser, med högkvarter i Clerkenwellklostret, byggt 1140. Robert Hales var prior 137-1281, men också Englands skattmästare. I den senare egenskapen utfärdade han (för första gången) en poll tax som ledde till bondeuppror, nedbränning av klostret och halshuggning av skattmästaren. Man tycker att senare politiker borde ha lärt sig av historien.

I England upplöstes orden av Henrik VIII 1540 i samband med kyrkoreformationen och Clerkenwell-klostret överlämnades till adeln. Malta upphörde att lyda under riddarorden när Napoleon tog ön 1798. Påven gav dem en fristad i Rom där orden fortfarande lever kvar under namnet den självständiga militärorden St John av Jerusalem, av Rhodos, av Malta.

John 2

När man i början av 1800-talet försökte nystarta den engelska grenen blev den inte godkänd av Stormästaren i Rom. I sökandet efter en meningsfull sysselsättning, motsvarande de ursprungliga idealen, tog man Röda korset som utgångspunkt och skapade en motsvarande organisation för fredstid, St John Ambulance Brigade. Deras uniformerade sköterskor har sedan drottning Victorias jubileumsparad 1887 blivit ett permanent inslag vid alla offentliga sammankomster i England, där de på frivillig basis är beredda att rycka in om olyckor skulle inträffa.

John 3

Av Clerkenwell-klostrets många byggnader återstår i dag i bara två, båda numera i den nya  ordens ägo. St John’s Gate är den enda kvarvarande port i London som går över en allmän väg. När man står framför den är det lätt att missta sig och tro att den fungerat som stadsport, men den var alltså den södra ingången till klostret.

Efter reformationen har den använts för diverse ändamål: coffee house (med William Hogarths far Richard som föreståndare), tryckpress (som publicerade Edward Caves Gentleman’s Magazine med Dr Johnson, David Garrick och Oliver Smith som medarbetare) och pub, Old Jerusalem Tavern.
I dag används portalen och en intilliggande byggnad för St John-ordens sammankomster, men den är också öppen för allmänheten vissa dagar i veckan. Det är en inspirerande atmosfär i rummen och mest så i västra tornets bibliotek, som alla är välkomna att använda, bara man bokar tid i förväg.

Hela tiden när vi gick igenom byggnaden tänkte jag alltså på filmprojektorer. Varför då? Jo, malteserkorsets speciella form är precis vad som behövs för att filmremsan ska kunna föras med rätt staccatofart genom projektorn, och på varje porträtt av ordensmedlemmarna fanns detta lilla underverk till drivhjul prominent placerat.

John 1

Strax norr om St John’s Square står den moderna, sterilt tråkiga klosterkyrkan, men under den, hittar vi den andra och äldsta kvarlevan av det ursprungliga klostret, kryptan från 1100-talet. (För att se den måste man följa en av de guidade turerna.) I ett sidokapell ligger graven med den makabra, nästan skelettartade avbildningen av William Weston, som dog 1540 av brustet hjärta när han fick höra att klostret skulle upplösas.

Det fordras en hel del fantasi för att på St John’s Square frammana den gamla klostermiljön, samtidigt som tät trafik drar fram mellan kyrkan och portalen, men lite hjälp får man av markeringar i marken, som visar var några av de gamla byggnaderna stod. Och en liten gränd i närheten heter Jerusalem Passage. Den leder till Clerkenwell Green och stadsdelen Islington.

Clerkenwell

Londonborna kallar Islington för det nya Hampstead och turisterna har hittat dit från trängseln i Covent Garden. Islington London Borough består egentligen av flera stadsdelar. Den norra halvan, som sträcker sig upp mot Highgate och Finsbury Park, är till stora delar ett ganska trist och enahanda industri- och bostadsområde. Men längre söderut, kring tunnelbanestationen Angel, har ett litet alternativ till West End vuxit fram, med teatrar, biografer och ett rikt utbud av pubar och restauranger.

Tisdag 7 maj – Islington 2: St Bartholomew

Bartholomew 1

De som efter  frukosten känner att de rnåste ta konsekvenserna av att ha hängett sig åt  överdrivet ätande kan välja mellan andlig uppbyggelse i St Bartholomew the Great eller söka läkarhjälp vid sjukhuset med samma namn eller varför inte stå och meditera en stund framför den lilla feta, nakna pojke som hänger på husfasaden vid Pye Corner i början av Cock Lane. Det sägs att han, blev så fet därför att han åt för mycket paj. (För att komma till statyetten, gå över torget West Smithfield söder om saluhallen. På höger sida en kort bit nedanför Giltspur Street ligger Cock Lane.)

Många människor ansåg att den stora branden i London 1666 var Guds straff över syndiga människor, särskilt frossare, eftersom branden hade, börjat vid Pudding Lane och slutat vid Pye Corner. Egentligen brann det en bit bortom, men det blir ingen bra historia om man tar hänsyn till det. I ett hus i närheten brukade likrövare lämna sina fynd. Tjuven satte fast sitt namn på kroppen så att läkarna vid sjukhuset visste vem de skulle betala.

Bartholomew 2

Återvänd till torget så hittar ni huvudentrén till sjukhuset. Det ser privat ut, men det är bara att gå in genom grinden. St Bartholomew’s Hospital grundades på 1100-talet av Rahere, Henry I:s hovnarr, som på gamla dar skolade om sig och blev munk. Det är Londons äldsta sjukhus.

Bartholomew 3

På den första gården, direkt innanför grinden, står St Bartholomew the Less, ett oktagonalformat kapell (1823). Den inre gården, byggd av James Gibbs på 1700-talet, är värd att besöka för sina träd och fontänen, men om ni vill se den barocka trappan med William Hogarths två stora muralmålningar, så måste ni följa med på en visning.

Väl utanför sjukhusgrindarna tar ni till höger och ser omedelbart framför er den byggnadsstil som mest förknippas med typiskt engelskt, i varje fall brukar alla plagiatpubar utsmyckas på det sättet. Det halvtimrade Tudor-huset (1559) med sina svarta bjälkar och vita rappning står på ett stenvalv från 1200-talet. Fasaden var under en lång tid täckt med plattor, och det var först när en bomb, släppt från en zeppelinare 1915 under första världskriget, sprängde bort dem, som man upptäckte vilken kulturskatt huset egentligen var.

Om ni går in genom valvet kommer ni fram mot St Barholomew the Great.  Det här är den äldsta fristående kyrkan i London, grundad 1123 av samma Rahere. Kapellet inuti White Tower i Tower of London är äldre och dess runda normandiska valvbågar återkommer här i större skala.

Kyrkan var mycket längre från början. Mittskeppet gick över hela den nuvarande kyrkogården fram till Tudor-huset, vars valv utgjorde entrén. Nu börjar byggnaden vid korsmitten, så det som används som mittskepp var ursprungligen koret.  Henry VIII stängde klostret och kyrkan har sedan använts till smedja (det är därför västfasaden är svart), skola, snickarverkstad, förråd, och tryckeri (där Benjamin Franklin var anställd) innan den restaurerades 1863-1910).

Bartholomew 4

Norr om St Bartholomew the Great ligger ett intressant gytter av gamla passager. På Cloth Fair (vars namn påminner om att Englands största årliga tygmarknad hölls här i närheten) och vid två små sidogränder står ett par av Londons äldsta hus och några fina gamla pubar.

Bartholomew 5

 

Ytterligare en bit norrut finner ni det magnifika Charterhouse Square (1700 -75) dominerat av ett högt Art Deco-hus bakom vars fasad Hercule Poirots lägenhet döljer sig, åtminstone i TV-serien. Vid torgets västra sida står Charterhouse (från franska Chartreuse), Londons enda medeltida kyrkobyggnad, som bevarat sin klosteratmosfär.

Bartholomew 6

Efter den första tiden som kloster förvandlades byggnaden till privathus (Henry VIII hade förstås ett finger med i spelet). På 1600 talet blev den sjukhus för 80 gamlingar och skola för 40 pojkar, en något märklig kombination, men det fanns säkert ett socialt värde i det. Thackeray var en av eleverna här, men tycks inte ha trivts eftersom han döpte om skolan till Slaughterhouse, antagligen inspirerad av närheten till köttmarknaden.

Tisdag 7 maj – Islington 1: Smithfield Meat Market

Kring Smithfield Market finns allt man kan begära av livet. Här är marknaden med färskt kött, här ligger de morgonöppna pubarna som serverar den största engelska frukost vi har sett, här finns sjukhuset St Bartholomew och kyrkan med samma namn. Alla existentiella behov (kött, öl, frukost, medicin och religion) kan tillfredsställas inom några hundra meters radie.

Sedan både grönsaker och fisk utlokaliserats från Covent Garden respektive Billingsgate, till mindre trånga områden, är det bara köttmarknaden vid Smithfield Market som finns kvar i centrala London. Besökare tolereras i den långa, låga byggnad som, uppförd 1851-66 av Horace Jones, sträcker sig över flera kvarter, men fotografer utan tillstånd slängs ut. Bästa tiden för besök är måndag-fredag mellan fem och åtta på morgonen.
Den morgontrötte har chans att få se åtminstone lite kött släpas omkring, bara hon kommer före tolv.

smithfield 1

Smithfield har ett typiskt brokigt förflutet med en hästmarknad på 1100-talet, och då kungliga tornérspel var på modet fanns här en lämplig öppen plats, precis i kanten av City. De tidigare så populära offentliga avrättningarna har under historiens gång kunnat bjuda på ett omväxlande program: häxor och avfällingar grillades eller kokades levande medan katoliker brändes i järnburar.

smithfield 3

Hästhandeln övergick så småningom i boskaps-, får- och grismarknad och från 1614 pågick verksamheten året om. I början drevs djuren genom gatorna till slakten, men vid mitten av 1800-talet hade det blivit så trångt på tillfartsvägarna att korna orsakade trafikstockningar. Vid flera tillfällen greps de av panik när blodlukten från de djur som gått före strömmade mot dem och det hände att de stormade in i butikerna. Dickens skrev om det i Oliver Twist.

smithfield 2

1885 flyttade handeln med levande djur norrut till Caledonian Market i Islington. Utbyggandet av järnnvägsnätet gjorde att det småningom blev lättare att transportera döda, styckade djur på hjul, än att driva dem till fots. Under saluhallen fanns järnvägsspår som underlättade transporterna till och från, men numera använder man lastbilar, som i tidigaste morgontimmarna stör  sömnen för dem som bor längsmed tillfartsvägarna.

Det bästa sättet att börja ett Smithfield-besök är med en tidig frukost på en av pubarna i trakten. Redan innan pubtiderna avreglerades hade pubarna kring marknaden dispens för att utskänka öl under de morgontimmar då ”the bummarees” (som arbetarna vid Smithfield kallas) bäst behövde något stärkande. På den tiden rekommenderades turisterna att se ut som de hade burit något tungt för att vara säkra på att bli serverade.

Smithfield 4

Fox and Anchor, Charterhouse Street 115, sägs ha den bästa engelska frukosten i London. Om det är fullsatt där så finns Sir Loin runt hörnet, vid Cowcross Street 94. Bered er på den största engelska frukost ni sett. Det stora fatet är fyllt med inte bara ägg, bacon, korv och tomater, utan också stek, njure, lever, black pudding, svamp och något mer som vi inte kunde identifiera. Som tur är kan alltsammans sköljas ner med öl istället för te. Sedan är det bara att gå över vägen in i saluhallen för att titta på halvfabrikatet.

London måndag 6 maj – Southwark 3: London Bridge Station & Britain at War Museum.

 

Bridge 1
Den 8 februari 1836 anlände det första passagerartåget på Londons första ånglokslinje till vad som senare skulle bli London Bridge Station. Den nuvarande byggnaden är från 1849, men med en hel del reparationer efter andra världskrigets bombningar.

Alltfler av de många privata järnvägsbolagen som tuffade ut till olika destinationer söder och sydost om London började använda London Bridge Station som sin londonterminal, och under högperioden på 1800-talet bredde spåren ut sig över betydligt större områden än i dag, vilket vi såg flera offer för i föregående avsnitt. Varken pubar, kyrkor eller sjukhus kunde stoppa järnhästens framfart.

Bridge 2

På norra sidan av stationen ligger Tooley Street. Namnet är en förvrängning på klassiskt londonvis av St Olave’s Street. Under medeltiden, då den hette Short Southwark, var den en fin gata med rikemän och präster. Keats bodde på en sidogata medan han studerade vid St Thomas-sjukhuset.

Bridge 3

Themsen är bara ett kvarter bort, och området var känt som “Londons skafferi” tills kajerna stängde 1970 och lagerlokalerna började förfalla. En av de första som vände trenden var The London Dungeon, ett museum ägnat fängelse och tortyr, som helt stilriktigt är inrymt i de gamla valven under järnvägsspåren.

Bridge 4

Vi var mer intresserade av ett nyare museum, längre bort på Tooley Street, även det under de järnvägsvalv som fortsätter en bra bit, så vi kan antagligen vänta oss många fler nyetableringar “underneath the arches”. Winston Churchill’s Britain at War Experience dokumenterar Englands stoltaste stund, åren under andra världskriget.

Gräsklipparnas surrande slutade tvärt söndagsmorgonen den 3 september strax efter klockan elva när Chamberlain förklarade i radionyheterna att England befann sig i krig med Tyskland. Kvinnor och barn hade redan börjat evakueras från London, men inget hände förrän sommaren därpå. Perioden kallas för “the phony war”, bluffkriget.

I juli 1940 började slaget om England, i luften, och den 7 september inleddes “the Blitz”, bombningarna av London. Andra viktiga centra för krigsindustrin bombades också, Portsmouth, Glasgow, Birmingham, Liverpool, Plymouth, Manchester. 1942 plockar Hitler fram Baedeker och börjar bomba engelska städer utifrån hur många stjärnor sevärdheterna fått i den berömda guideboken. London utsattes för en “Baby Blitz” 1943 och från juni 1944 regnade V-bomber över östra England. Den sista föll 27 mars 1945.

Det var brist på skyddsrum, så när blitzen startade köpte londonborna den billigaste tunnelbanebiljetten och gick ner till plattformen och tillbringade natten där. Det var inte planerat av myndigheterna, men de insåg snabbt att det var en vettig lösning och satte upp sängar, toaletter och utspisning. Tågen gick fortfarande nästan som vanligt, utom på en liten sidolinje till Aldwych, som gjordes om till ett skyddsrum för 8000 människor.

Ingången till krigsmuseet är via en gammal tunnelbanehiss, som stånkande och skakande för oss nedåt, men vi upptäcker snart att det är ett trick. Genom ventilgallret skymtar hisschaktets väggar, men det är inte hissen som rör sig förbi dem, utan det är “väggarna” som rör sig på något slags rullband.

I museets första rum är ett skyddsrum återskapat med sängar, filtar, tekoppar och annat livets nödtorft. Det är instängt och murket och man kan lätt föreställa sig hur det skulle vara att sova här vecka efter vecka. Under den första tiden pågick bombningarna 57 nätter i följd med i genomsnitt 200 bombplan per natt. 12 696 londonbor dödades och 20 000 skadades allvarligt.

Bridge 7

Det var bara 9% som utnyttjade de allmänna skyddsrummen. 27% hade egna skyddsrum, oftast ett Anderson Shelter, uppkallat efter inrikesministern Sir John Anderson. Tanken var att man skulle sätta upp det inomhus, men de allra flesta placerade det i trädgården. Den enda nackdelen var att det tenderade att bli vattenfyllt när det regnade. Man kan gå in i ett Anderson Shelter i museet och känna efter hur det skulle vara.

De allra flesta, 64%, brydde sig inte om söka skydd alls. Antingen låg man kvar i sin säng och tänkte “är det min tur, så är det inget att göra åt”, eller också hade man olika typer av yrken som gjorde att man var tvungen hålla igång, nattvakt, brandman, utkik, polis, räddningsarbetare. Taxi och bussar fungerade, under förutsättning att det gick att komma fram.

Bridge 9

Så fort bombningarna upphörde dök de mobila tebrigaderna upp, Womens Voluntary Service, KFUM och Frälsningsarmén. Brandmän, räddningsarbetare och skadade stärktes av en kopp te när de mest behövde det. Bombade pubar förvandlades till improviserade tesalonger. Det anses att Englands viktigaste hemliga vapen var te.

Två saker ransonerades aldrig under kriget: tobak och öl. Man ansåg att de behövdes för stärkandet av moralen. Ölkvalitén sjönk stadigt när tillgången på riktiga råvaror försämrades, men konsumtionen ökade ändå med 25%. En pub är uppbyggd i museet.

När kriget bröt ut stängde regeringen alla teatrar och biografer och BBC gick på sparlåga. Men inom några veckor insåg man vikten av “business as usual”. BBC flyttades ut på landet och blev den viktigaste källan för upplysningar och underhållning. Krigsindustrin installerade högtalare i sina verkstäder och det var nu som musik under arbetet första gången användes.

Bridge 8

En burleskteater i London, Windmill Theatre, höll öppet varje kväll under mottot: “We never close”. Typisk information till teaterpubliken: “Ni kommer att meddelas från scenen om ett flyglarm har gått. Om ni vill gå hem eller gå till ett skyddsrum så är ni fria att göra det. Det enda vi ber er om – om ni känner att ni måste gå – är att ni gör det tyst och utan upphetsning.”

Bridge 6

Museet visar alla dessa aspekter och mycket mer. Här finns tidningssidor, affischer, klädmodet, en typisk affärsgata under krig, kvinnornas insatser i krigsindustrin, evakueringen av barn, jänkarnas ankomst till England – och till sist, ett bombat kvarter av London under blitzen inklusive lukt-, rök- och vatteneffekter.

Bridge 5

Museet stängde 2013.

Mitt emot krigsmuseet ligger Hay’s Wharf, Londons äldsta lastkaj. I dag är byggnaderna moderniserade till Hays Galleria och när man ser gallerians höga valv från motsatta sidan av Themsen känner man att det är porten till en ny värld på andra sidan. Det är fortfarande ruffigt på många ställen, men det här området längsmed den södra Themsenstranden är det som förändras snabbast i dag i London.

London måndag 6 maj – Southwark 2: Borough Market & Old Operating Theatre.

Borough 1

Southwark
var från romartiden till mitten av 1700-talet det enda distriktet söder om Themsen. Det växte gradvis ut från den bro som romarna byggde, antagligen strax efter de anlänt till England år 43. Pubar och värdshus byggdes för att ta hand om resande från och till södra England eftersom London Bridge var för smal för diligenserna. Chaucers pilgrimer startade från Tabard (uppkallad efter det kortärmade plagg med öppna sidor som riddarna bar ovanpå rustningen). White Hart figurerar i Shakespeares Henry VI och Dickens The Pickwick papers. Ägaren till Queen’s Head, John Harvard, sålde sin pub, så att han skulle få råd att grunda Harvard University i USA

Southwark hade sin egen stora eldsvåda 1676 då de flesta av de gamla pubarna försvann. De byggdes upp igen, men började tappa kunder när tågen gjorde hästdiligenserna överflödiga. I dag är alla spår av de äldsta pubarna försvunna, utom i ett fall, och den ska vi besöka.

hp photosmart 720

Den korta, mörka Clink Street slutar vid St Mary Overie’s Dock (overie = over the river), antagligen en av Themsens äldsta skeppsdockor. En lagerbyggnad i närheten har byggts om till puben Old Thameside Inn, som är ett bra alternativt lunchställe till Anchor Inn.

Strax bortom dockan står Southwark Cathedral (överst), den minst besökta av Londons tre katedraler. Kyrkan har en lång och brokig historia. Det är en av de äldsta i London, med perioder då den använts som bageri och svinstia. Det vimlade av präster och lekmän när vi tittade in, det pågick någon sorts kongress, så vi lyckades varken se monumentet till Shakespeare eller fönstret av Christopher Webb med scener ur Shakespeares pjäser.

VB-00038634-001

Uppfarten till London Bridge börjar alldeles intill östra sidan av katedralen, men vi valde att gå söderut, under järnvägsarkaderna och igenom Borough Market, kanske Londons äldsta frukt- och grönsaksmarknad. Det gäller att vara här mycket tidigt, mitt i natten, om man vill uppleva marknadshandeln i full gång. När vi på eftermiddagen vandrade genom labyrinten av smågator, det gamla medeltida gatunätet är bevarat, var det helt folktomt. Det här är ytterligare ett område som  turistifieras med underhållning och restauranger.

På andra sidan nådde vi Borough High Street, huvudgatan i Southwark. Det är en av dessa levande lokala gator som påminner om att London är uppbyggt av många småbyar. På 1600-talet beskrevs gatan av Thomas Dekker som “ett kontinuerligt ölhus utan en tillstymmelse av affärer emellan”.

Borough 4

Sedan dess har trafiken ökat, det är fortfarande den viktigaste tillfarten mot London Bridge, och de gamla pubarna försvunnit, utom George Inn (1677) som är det enda av diligensvärdshusen som finns kvar. Två av innergårdens sidor är från senare tid, järnvägen rev de ursprungliga byggnaderna, men den tredje har kvar både sin exteriör, med ett georgianskt galleri och interiör med små, låga rum. Det händer att man fortfarande spelar teater på gården på somrarna.

En liten bit norrut låg Marshalsea Prison, London viktigaste fängelse efter Towern. Här hamnade de som inte kunde betala sin skulder. Dickens far fängslades 1824 och miljön spelar en stor roll i Little Dorrit (1856).

Borough 6

Traktens mest dolda sevärdhet är så gömd att den var försvunnen i flera år. En bit in på St Thomas’s Street, en tvärgata till High Street, står St Thomas som tidigare var församlingskyrka men idag är kapitelhus till Southwark-katedralen. En smal öppning till vänster om entrén leder till en trång spiraltrappa som vindlar uppåt. Här på kyrkans vind hittar man inte bara en örtträdgård, utan också ett operationsrum. Medan man skärskådade själen i bottenvåningen karvade läkaren i kroppen en våning upp.

Det var 1821 man kom på den fiffiga lösningen att om man slog upp en dörr i väggen mellan sjukhusets kvinnoavdelning och kyrkans vind, så skulle man kunna utnyttja den tomma vinden, och utan att kyrkobesökarna märkte det – om inte blodet sipprade ned förstås. Av den anledningen hade man en låda med sågspån till hands, men det var inte alltid det räckte med bara en låda för att suga upp all blod som kan rinna ur en patient medan man opererar.

Borough 5

Operationsrummet användes till 1862 då hela St Thomas-sjukhuset (grundat på 1200-talet) tvingades flytta på grund av järnvägen. 1957 återupptäcktes rummet och det har nu restaurerats med spånlåda och allt. Den halvcirkelformade läktaren rymmer fem rader med ståplatser, som är så trånga att blodskygga studenter inte hade någon möjlighet att ramla när de svimmade – om de inte stod längst ut förstås. Inga operationer görs här längre, men det händer att teatergrupper ger föreställningar.

Sjukhus tycks vara fyllda av märklig historik.  Tidigt på 1400-talet byggde Londons berömda borgmästare Richard Whittington “en ny kammare med åtta sängar för unga kvinnor som hade kommit på kant, med förvissning om att de skulle bättra sig.” Allt som hände i kammaren var en hemlighet på det att kvinnornas goda rykte och giftermålschanser skulle bevaras – men från 1561 blev ogifta gravida kvinnor inte ens insläppta, därför att sjukhuset hade byggts för “hederliga människor och inte skökor.”

1752 kom ännu fler regler, inga patienter fick tas in mer än en gång för samma sjukdom, och det var inte tillåtet med mer än en patient per säng.

London måndag den 6 maj – Southwark 1: Bankside & Clink Prison

Bankside 1

Min senaste londonpromenad började under Waterloo Bridge, i National Theatres betongskugga. Numera kan man vandra längsmed nästan hela Themsen, från havet till källan. I London är det särskilt hamn- och industrikvarteren som öppnats. Den södra stranden mellan Waterloo Bridge och London Bridge, har tidigare varit lite svår att komma till, men med den nya tunnelbanan Jubilee line och med gångbron över Themsen har ett ett nytt turistområde skapats. När vi gjorde promenaden var det fortfarande en lite halvt övergiven stämning, ungefär som området kring Covent Garden åren efter att grönsaksmarknaden hade flyttat ut.

Bankside 2

Bortom London Television Centre lämnade vi kulturbunkrarna, och spåren av de gamla industribyggnader som en gång i tiden dominerade området började dyka upp. Det renoverade, unika OXO-tornet står med sina nya lägenheter och ateljéer som en symbol för förnyelsen. För att kringgå det dåtida reklamförbudet byggde man fönstren så att de bildade bokstäverna O, X och O.

Bankside 3

Nybyggda gångtunnlar tog oss förbi de tre Blackfriars-broarna, först vägbron, som 1760-69 blev den tredje bron över Themsen i London. Den byggdes med bötespengar från de som vägrat bli sheriff  i City, och hette egentligen från början William Pitt Bridge, men det var ingen som sa. Av de båda järnvägsbroarna används bara den ena idag.

På andra sidan kom vi ut på Bankside, historiskt beryktade Bankside, som väl gjorde skäl för “smeknamnet” Stew’s Bank. “Stew” är ett av dessa mångtydiga engelska ord som bland annat betyder “vånda”, “ångest”, “förvirring”,” långsamt koka” och “lätt berusad”. Den relativa isoleringen på den södra stranden främjade både bordeller och teatrar. De fyra vanligaste typerna av byggnader i området var förlustelsehus, fängelser, värdshus och prästgårdar.

Bankside 6

Präster och osedlighet hör ju ihop, utan synd skulle de bli arbetslösa. Biskopen av Winchester styrde, från sitt londonpalats, 22 bordeller under 1100-talet. Henry VIII stängde dem 1546, men på 1600-talet var de tillbaka, nu i sällskap med flera teatrar: Rose (byggd 1586-7), Swan (1594-6), Hope (1613-4) och framförallt Globe (1598-9), Shakespeares teater. Bankside ändrade karaktär under seklernas lopp, men tycks alltid ha varit ett livligt område på något sätt. 1850 besökte den österrikiske generalen Haynau London. Ungerska immigranter hade spritt dåliga rykten med följd att uppretade folkmassor släpade honom längs gatan i hans mustach.

Att upptäcka de olika historiska lagren i en så blandad miljö som området kring Bankside, är som att lägga pussel med verkligheten. Några spår av den ohelgade horkyrkogården lär det inte gå att hitta, och den första byggnaden efter Blackfriars Bridge ser väldigt ny ut, Founder’s Arms, puben på piazzan framför, har definitivt inte många år på nacken, men bara några hundra meter söderut, på Hopton Street, står fattighus från 1752, som fortfarande används av pensionärer; vid nr 61 finns en liten stuga från omkring 1700.

Bankside 4

Arkitekten Sir Giles Gilbert Scotts sista stora monument, Bankside Power Station, öppnades så sent som 1963, efter 15 års byggande. Nu har den stora den stora kolossen renoverats, så att Tate Gallery of Modern Art kunde flytta in år 2000.

Bankside 5

I den nya Globe-teatern blandas signalerna, det är nytt och gammalt på en gång, en rekonstruktion i nytt brandsäkert material (den gamla teatern brann ner), ett försök att komma den elizabetanska teatern så nära som möjligt för att öka förståelsen för hur Shakespeares pjäser iscensattes. Den nya byggnaden ligger precis vid Themsen, den gamla låg längre söderut, på Park Street.

Bankside 7

Vi fortsatte under Southwark Bridge, med snabbare steg, för nu närmade vi oss en av våra favoritpubar i London, Anchor Inn från 1770. Fem barer och tre restauranger döljer sig i den fristående byggnaden, med labyrintiska passager och trappor som gör att man kan gå på pubtur utan att lämna huset.

Längsmed hela Bankside är det ett utomordentlig utsikt över Themsen mot City och St Paulskatedralen, men allra bäst är den från terrassen utanför Anchor i sommarskymningen. Det historiska pusslet gör sig påmint genom ölglaset. Anchors väggar är prydda med föremål hittade i trakten, bland annat från Globe Theatre och Clink Prison.

Bankside 8

Bortom puben tvingades vi för första gången bort från Themsenstranden. Under järnvägsbron till Cannon Street Station börjar den smala Clink Street omgiven av höga lagerbyggnader. Här i det ständiga dickensdunklet gör sig det förflutna påmint, förstärkt av Clink Prison Museums skildringar av fängelsets horribla roll i Banksides historia.

Biskopen av Winchester hade ensam ansvaret för ordningen i den här delen av London. I palatsets källare växte ett fängelse fram. 1134 utgjorde en speciell avdelning antagligen det första kvinnofängelset i England.

Bankside 9

Uppfinningsrikedomen när det gäller tortyrmetoder, den aspekt av äldre tiders fängelseliv som tycks fascinera den moderne turisten mest, var gränslös: från det enkla – att låta någon stå i vatten tills fötterna ruttnar – till komplexa makapärer som drog kroppsdelar ur led. Det traditionella straffet för dåliga ölförsäljare och bagare var en dopp i Themsen med hjälp en av ducking-stool.

En variant var att placera dem med baken bar på ett säte med hål och en “shyttynge-pan” (“skitpanna”) under, så att de kom att sitta i sin egen avföring. Skattebetalarna klagade dock på de höga kostnaderna för rengöring och reparation. 1530 gjorde Henry VIII det legalt att slänga kvinnor som mördat sina män i kokande olja. Om bödeln var på det humöret kunde ha låta kvinnan ligga i medans oljan långsamt upphettades.

Detta och mycket mer om Clinkfängelsets historia kan man lära sig vid ett besök på museet. Av fängelset finns inget spår i dag, det brändes ned under Gordon-upploppen 1780, men vid en brand i en lagerlokal 1814 upptäcktes ett fönster som tillhört den stora hallen i biskopspalatset; det kan man se strax bortom museet.

Sitt namn fick fängelset antagligen genom ljudet från kedjor och bojor, all detta “clinking and clanking”. Ordet “clink” har idag blivit ett allmänt slanguttryck för “fängelse”.