Onsdag kl. 13.15 – Cragside, världens första hus med elektricitet.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/e4/Cragside_(5472222948).jpg

Cragside är en bit Schweiz i norra England. Högt uppe på en sluttning, på en utsprängd avsats, står ett hus som ser ut som om någon försökt ta ett tyroliskt chalet och trä det över en engelsk tudorvilla. Den storslagna miljön (lantegendomar med parker på höjden är inte vanliga i England) är en tillräcklig anledning för ett besök, men det som lockade oss dit oss var att huset är det första i världen som installerade vattendriven elektricitet.

Det enorma området kring huset är fullt av bevis på grundarens uppfinningsrikedom med gångbroar över raviner och förbi vattenfall. Den 1:e lorden av Armstrong byggde pumpar och generatorer och anlade hela sjöar innan han kunde byta ut oljelamporna mot glödlampor i sitt hus.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/photos/66/38/663887_ab407976.jpg

The Ram House, eller Pumphuset, ligger i början av ravinen vid en damm. Vattnet driver en hydraulisk pump som pumpar källvatten ifrån en tank på taket upp till två reservoarer belägna högre upp på sluttningen,  ovanför bostadshuset. En anläggning längre fram i ravinen användes för att leda ner vatten till köksträdgårdarna, dels för bevattning, dels för att rotera stora krukor med planterade fruktträd så att de skulle bli solbelysta på alla sidor.

https://i0.wp.com/www.williamarmstrong.info/assets/images/power-house.jpg

Sist kommer man till The Power House, själva el-centralen. Vattnet föll från de högt upp belägna Nelly’s Moss Lake och drev i början (1886) en 24 hästkrafters turbin. 1895 byttes den ut mot en något kraftigare på 14189 hästkrafter. Först 1945 kopplades Cragside in på det allmänna nätverket och fick därmed elräkningar som andra hus.

Armstrong köpte den första marken 1863. När han dog 1900 hade han ökat ut, både huset, som från början fungerade mer som ett fritidshus, och området. En stor del av den manliga befolkningen i närbelägna Rothbury engagerades i arbetet. Bland annat planterade de 7 miljoner träd.

Arkitektpurister kan hitta många fel i det flera gånger påbyggda huset, men vi andra njuter av den nyckfulla rumsplaneringen, som i inredningen blandar engelsk stil med vild orientalism. Man behöver timmar på sig för att utforska det, och vi kan här bara berätta om det allra mest anmärkningsvärda.

Cragside

I det stora köket i bottenvåningen finns ett massivt spett som fås att rotera genom det vatten som rinner förbi utanför från Nelly’s Moss Lake. Samma vatten driver också husets hiss genom en lång pistong och en kedja. Det interna telefonsystemet är ett annat exempel på Armstrongs många fiffiga uppfinningar.

https://i0.wp.com/www.mabbs.co.uk/uk/northeast/castles/cragside494.jpg

I biblioteket kan man se fyra stora cloisonné-vaser av emalj. De fungerade från början som oljelampor, men 1880 anslöts de till Armstrongs elgenerator och försågs med glödlampor uppfunna av Joseph Swan i Newcastle. Lamporna doldes av kupor gjorda av rökglas och varje vas hade en skål med kvicksilver i basen. Strömmen gick upp genom en ledning i mitten och tillbaka genom kopparen i själva vasen. Detta var det första rummet i världen som lystes upp med permanent installerade glödlampor som fick sin ström från en vattendriven generator.

https://europaresa.files.wordpress.com/2012/10/7ee6c-c26-05cragsidecoldplunge.jpg

I källaren finns ett turkiskt bad med varmluftsbad, vattenbassäng och duschar. Vattnet kommer förstås från de två reservoarerna. Det japanska rummet innehåller en finurlig sekretär med små utrymmen, lådor, fack och andra finesser. I arbetsrummet står dels en fåtölj med infällt läsbord i armstödet  enligt den där principen man kan se på tåg ibland, dels ”metamorfisk biblioteksstol” – en fåtölj som raskt kan förvandlas till en trappa så att man når upp till de översta böckerna i bokhyllan.

Övervåningen har ett stort antal sovrum och utanför ett av dem kan man se den elektriska gong-gong som butlern ”slog på” genom att trycka på en knapp i köket, när han förvarnade om att det snart var matdags.

De som tänder på tapeter bör styra kosan till Bi-rummet, uppkallat efter de bin som länge bott i ytterväggarna. Flera av rummen har tapeter gjorda av självaste William Morris och här visas några av de tapeter som hittats vid restaureringar. Ett par elektriska porslinslampor är av intresse, eftersom de ansågs inte bara lysa upp rummet, utan också suga ut den ”skämda” luften. I Uggle-rummen, högst upp i tornet, övernattade 1884 den dåvarande prinsen och prinsessan av Wales.

https://i0.wp.com/media-cache-ec0.pinimg.com/736x/22/1a/65/221a659e88272009a8a89cd410e26250.jpg

När man tror att man har sett allt kommer oväntat den stora finalen. Övervåningen  är  betydligt större än bottenvåningen genom ett galleri som leder fram till vardagsrummet byggt över ett komplext system av centralvärmerör i markplanet. Det här är det senaste och största rummet i huset. Ena kortsidan upptas av en två våningar hög öppen spis som måste vara en av de största världen. Utrymmet inne i spisen, framför själva eldstaden, är möblerat och nästan lika stort som ett av de mindre sovrummen.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/26/97/be/cragside-house-and-gardens.jpg

Gamla slott och palats och villor som vi sett under våra strövtåg i England har nästan alltid gett ett obekvämt intryck, som om de redan från början byggts för att passa bättre som museer. Det är först Cragside som ingett oss en känsla av hemtrevnad, genom den inspirerande och kreativa atmosfären. Föga anade vi att redan nästa natt skulle bo på ett riktigt slott.

Onsdag kl. 11.30 Bland gripar i Wallington House

Wallington 1

Fyra griphuvuden av sten på gräsmattan framför Wallington House var det som lockade oss att åka dit. Vi tycker mycket om de hemska och fula stenfigurer som ofta gömmer sig i vinklar och vrår i kyrkor, men det här var första gången vi hörde talas om att man använde dessa bestar som prydnad framför ett slott, som om de vore vanliga trädgårdstomtar.

Från början hade dessa mytologiska djur varit stöd för vapensköldar ovanför Bishopsgate i London. Man kan tänka sig att husets ägare en gång i tiden färdats upp till sin huvudstad (man färdas upp till London) och som alla andra turister ville ha någon minnessak från resan. Men antagligen är förklaringen till att de nu finns i en park i norra England mycket mer komplicerad.

Wallington 2

Wallington 3

Själva huset, som vi egentligen inte hade planerat att se, visade sig vara mycket intressant, med en stor samling dockskåp, en ännu större kuriosaavdelning, ett riktigt edwardianskt kök, av den där typen som finns i tv-serien Herrskap och tjänstefolk.

Frustrerade rusade vi genom rummen, upptäckte att Grace Darling var avbildad i den stora hallen bland panoramamålningarna över traktens viktigaste händelser, innan vi drog iväg mot det som vi egentligen hade planerat att ägna eftermiddagen åt, världens första hus med elektricitet.

Wallington 4

Onsdag kl. 11.05 Byar huller om buller.

https://i0.wp.com/img.groundspeak.com/waymarking/display/b71b9ed4-ce0a-45cb-997d-ff1825ba06c6.jpg

Belsay och Ripley är två byar som egentligen är så obetydliga att de inte vore värda att nämnas, om inte det var för de sätt som de kommit till på.

Belsay flyttades på 1830-talet eftersom ägaren till Belsay Castle tyckte att husen skymde utsikten från hans fönster. Nu är byn 800 m från slottet återuppbyggd i en italiensk stil med arkader och liten piazza.

Ripley, som ligger i västra Yorkshire, byggdes om efter att Sir William blivit förtjust i en by han sett i Frankrike. Han rev alla slitna hus och lät uppföra en kopia av den franska byn. På gården finns ett märkligt ångerkors med åtta nischer där syndarna kunde knäböja och ångra sig.

ripley.jpg
Town hall, Ripley

Det här skulle bli vår sista dag i Northumberland. När kvällen så småningom kom åkte vi söderut mot County Durham, som stod i tur att utforskas under de när­maste dagarna. Vi såg fram mot att få en för­kla­ring till hur så många konstiga by­namn kunde ha samlats kring staden Dur­ham. Eller vad sägs om Pity Me och Un­thank?

Pity me.jpeg

Onsdag kl. 10.20 Ek(o)tur i Warkworth.

warkworth.jpg

Det är bara om man har tur som någon vid slottet i Warkworth har tid att sätta sig i ekan och ro besökaren över Coquet-ån till ett 1300-tals-eremitage inuti den låga sandstensklippan. Vi hade inte det. Men vi lärde oss att husprästen hade bott där och bett för slottsherrskapets själar. I mitten av 1500-talet lämnade den siste eremiten det uthuggna kapellet, sakristian, sovrummet och köket.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/72/Inside_the_Hermitage,_Warkworth_-_geograph.org.uk_-_735374.jpg

Onsdag kl 9.45 – I gasen i Morpeth.

Morpeth

Dagen efter, var vi inte längre vid världen ände. Borta var nattens förtrollade kokong och verkligheten bestod åter igen av vägar och en kaleidoskopisk rad av små byar och korta upplevelser. I Morpeth såg vi en gaslampa på en gångbro. Den är deras enda som drivs med gas från kloakerna. Annars är staden kanske mest känd för sitt säckpipsmuseum.

morpeth bagpipe

Här är mer om museet-

Tisdag kl. 20.45 Alnmouth

alnmouth.jpg

När kvällen kom försvann världen på andra sidan mörkret och det strilande regnets ridåer. Allt som återstod var en bygata, som omgiven av låga byggnader, ledde ner till havet. Om det inte var för att allt gick i samma grå-gröna ton, så skulle vi ha sett att taken på husen i Alnmouth var röda och blå, innan vi svängde in på gården bakom Schooner Hotel och parkerade.

Det var inte ett väder att finpromenera i som den engelska Nordsjökusten visade upp, utan ett väder att gå ut och ta på. Och efteråt, ett väder att inomhus känna sig trygg ifrån, när det gjorde sig påmint mot fönsterrutorna.

Holy 4

Vi gick ner till stranden för att se elementen i vitögat. Fotografen nöjde sig inte förrän han hade traskat över den vidsträckta sanden blottlagd av ebben, tills han inte kunde komma längre. Uppifrån gräsdynerna såg han ut som den franske löjtnantens kvinna, med vinden och regnet slitande i kläderna, outsägligt spejande ut över havet. Antagligen längtade han till Göteborg och till Mauritz kaffe.

På byns landsida, uppe vid rondellen, låg en nordengelsk företeelse, the working men’s club. Kvällens underhållning annonserades med en textad skylt på dörren: “50 % rabatt på all alkohol.” Men om den stora kommande attraktionen kunde vi läsa på en affisch i fönstret:  11 okt. Gästuppträdande av exotiska dansöser.  Vi gissade att de för säkerhet skull inte var hämtade från trakten, utan någon mer avlägsen plats – Skottland kanske.

Alnmouth (vid floden Alns mynning) var den viktigaste hamnen mellan Tweed (Berwick) och Tyne (Newcastle) under medeltiden. När det blev billigare att frakta varorna på järnvägen London-Edinburgh minskade behovet av sjötransporter. I slutet av 1800-talet byggdes de sista spannmålsmagasinen om till bostäder. Och nu för tiden gör man  ingenting i Alnmouth.

Namnet på Schooner Hotel är förstås inspirerat av de skonare som en gång i tiden seglade in i hamnen. Då lär det i staden ha varit ett drickande, smugglande och horande, som på alla ställen där sjömän gick i land. John Wesley beskrev den som “en liten hamnstad berömd för all sorts syndfullhet (wickedness).

När man skriver om England måste man förr eller senare citera Samuel Johnson. Så låt oss inte fördröja det oundvikliga:  Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet.  Schooner Hotel är ett georgianskt värdshus i tre våningar med murriga träpanelade rum och avdelningar, vindlingar och trappor. Precis den rätta miljön att förlora sig bort i från resten av världen.

I baren hittade vi Eileen och Derek Eastwood, som rest tvärs över landet, från sin kumbriska hemby Seascale vid kusten mot Irländska sjön. De undrade vad två svenskar gjorde på en sådan liten plats som Alnmouth, och vi förklarade att vi var på jakt efter det ovanliga och excentriska. Som exempel berättade vi att vi hoppades hitta Englands minsta kyrka om några dagar.

– Den har vi hos oss, utbrast paret Eastwood. Vår är känd för att vara minst.

Och vi som hade fått veta att det var i Upleatham, i närheten av Middlesbrough som den låg. Men när vi så småningom kom dit förstod vi att vi hade blivit lurade. Den var inte anmärkningsvärt liten, och det satt ett anslag på dörren om att den skulle byggas om till bostadshus.

En kuriös bok från 1940, Edmund Vales  Curiosities of Town and Countryside , hittad i ett antikvariat i Edinburgh, påstod att kyrkan i Culbone, Somerset, innehade rekordet. Och själv har jag minnen från många år tillbaka av vad som sägs vara Londons minsta, St Ethelburga, på Bishopsgate i City, vilken borde kunna vara en kandidat även i rikssammanhang.

https://i0.wp.com/www.visitcumbria.com/photos/julian/seascale-f134p6.jpg

Seascale

upleatham

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/01/56/41/1564189_d6ed688c.jpg

London

Tisdag kl 10.15 – Legenden om Dunstanburgh Castle.

Dunstan
I en längesedan förfluten tid hände det sig att en riddare vid namn Sir Guy Sökaren var på väg hem från striderna mot moren i Spanien då en våldsam storm tvingade honom att söka skydd innanför slottet Dunstanburghs murar. Vid den förhäxade timman efter midnatt blev han av en jätte visad in i en hemlig kammare där en förtrollad prinsessa låg i sin sömn på en likbår av kristall.

Blott genom att bruka antingen ett juvelprytt svärd ett elefenbenshorn som hängde i kammaren skulle sir Guy kunna befria den ljuva. Kanske var det så att han mindes Roncesvalles och balladen om Roland och Oliver och därför valde att blåsa i hornet. Men, oh ve, hans val var fel.

Han inte bara misslyckades med att väcka den sovande, utan föll själv medvetslös till marken. Först nästa morgon kom han till liv och fann sig liggande utanför slottets port. Resten av sitt liv var han dömd till att vandra runt dess murar, jagad av tankarna på det förlorade paradiset och sin egen dumhet.

Och har hans ande ännu inte fått ro, så spökar den där fortfarande.  Åtminstone finns det de som säger det.

Dunstanburg Castle ligger vid Northumberlands kust, drygt en mile norr om fiskeläget Craster – känt för att röka landets bästa kippers. Slottet kan bara nås per fot över de sluttande ängarna.

Turner promenerade flera gånger den här vägen för att måla av den romantiska ruinen. 1300-talsslottet har haft en stormig historia, särskilt under Rosornas krig, och det  blev en ruin redan på mitten av 1500-talet.

Lyssna på ljuden. Är det måsarnas skrik, är det havets, är det kornas råmande eller är det en osalig ande som jagas av ett elfenbenshorn blåst i andanom?

dunstanburgh.jpg

Måndag kl. 13.55 – Tio kloka råd för en Helig ö (Holy Island).

Holy 1

Ingen seriös bilturist planerar sin dag i norra Northumberland utan att konsultera tidtabellen. Vårt nästa resmål skulle förvandlas från ö till fastland kl. 13.20 när tidvattnet drog ut och la bar, inte bara vägen ut till Holy Island, utan också miles efter miles med sand som strax innan hade varit havsbotten.

Det finns förstås en viss fara med en väg som hamnar under vatten två gånger om dygnet vid oregelbundna tider. Riktigt spännande blir det när man inser att det inte är säkert att man hinner köra ifrån det snabbt återvändande havet om man befinner sig mitt ute på ”the causeway” när det är dags. Det är därför det står ett säkerhetstorn halvvägs, att klättra upp i.

Holy 3

Men det finns fördelar med en periodisk isolering också. När tidvattnet kommer in kan de fyra pubarna i den 200 innevånare lilla byn hålla öppet, även om det inte skulle vara pubtid. Det är inte så stor risk att polisen plötsligt dyker upp från fastlandet.

Holy Island ligger mittemellan Berwick och Bamburgh och att vi inte åkte direkt dit när vi vaknade i Berwick berodde alltså på att vi hade studerat tidtabellen i förväg. En sådan får man på turistbyråerna i trakten. Ön är det populäraste turistmålet i annars (orättvist) negligerade Northumberland – och det finns många skäl att åka hit. Här kommer några av dem:

1. Av religiösa skäl
Från början hette ön Lindisfarne – ”Lindis” efter namnet på en närbelägen bäck och ”fahren” = en plats för retreat/tillflykt. År 635 kom de första pilgrimerna och skapade ett kristet centrum utan motsvarighet i Englands senare historia.

Cuthbert, Lindisfarnes mest dyrkade och heliga människa, blev biskop där 684 och begravdes på ön. Nästan 200 år senare grävde de trogna munkarna upp hans kropp och förde den i säkerhet undan de anfallande vikingarna. Under sju år bar de omkring på liket och skapade otaliga legender. Ögonvittnen säger att kroppen var ”oförgänglig”.

De slog sig så småningom till ro i Chester-le-Street, men 113 år senare var det dags igen när de otrevliga danskarna nalkades. Den här gången hamnade kroppen i Durham Cathedral där den under en lång tid låg och hindrade kvinnor från att komma in i kapellet. St Cuthbert hade nämligen inte haft så hög uppfattning om det könet.

Titta in på British Museum i London på vägen till eller från Holy Island för att se på Lindisfarne-bibeln, och förundras över att en så blek och isolerad miljö kan ha åstadkommit något så vackert och färgsprakande.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/03/Lindisfarne_Gospels_folio_209v.jpg

2. För att titta på fåglar.
Det lär ska finnas 250 arter på ön, men eftersom vi bara känner igen svanar och rapphöns avstår vi från gå närmare in på ämnet.

Lindisfarne birds

3. För att leta på stränderna.
När havet drar sig tillbaka vid ebb blir det förstås en massa spännande saker att upptäcka. Barnen letar gärna efter Cuddy-pärlor, som egentligen är fossilen krinoid, men det lokala namnet kommer ifrån St Cuthbert.

Holy 2

4. För filmintresserade.
Polanski spelade in Cul de sac/Djävulsk gisslan i slottet på Holy Island. I slutet av filmen kan man se hur det går om man inte hinner undan med bilen när tidvattnet kommer.

Lindisfarne cul de sac

5. För de som vill dra sig undan.
Det finns några små hotell i byn, och privatpersoner hyr ut rum, men det gäller att undvika sommarmånaderna, om man vill uppleva isoleringen. Den lokala näringen är mjödtillverkning och fiske. I församlingskyrkan står en hummertina framför St Peters altare, som en påminnelse om det dagliga arbetet.

holy island

6. För de arkitekturintresserade.
Klosterruinen är en av norra Englands vackraste och intressantaste byggnader. Här kan man i spåren ana hur livet en gång i tiden levdes i den kristna världens utkant. Över kyrkans korsmitt sträcker sig en ensam tunn valvribba i ett trots mot år av förfall och som en inspiration till andliga och filosofiska tankar.

https://i0.wp.com/en.citizendium.org/images/thumb/3/3e/Lindisfarne,_2011.jpg/350px-Lindisfarne,_2011.jpg

7. För att bli lycklig.
Nygifta rekommenderas ett hopp över en Petting Stone som ligger utanför kyrkan. Det sägs att det ger lycka åt äktenskapet, men vad vi vet finns ingen undersökning som bevisar detta.

https://i0.wp.com/www.undiscoveredscotland.co.uk/lindisfarne/stmarys/images/pettingstone.jpg

8. För sociologer.
För att göra en undersökning om folk verkligen får ett bättre äktenskap om de hoppar över stenen.

9. För utsiktens skull.
Det är ett känt faktum att man aldrig har någon bra utsikt över det berg eller den ö som man själv befinner sig på. Detta gäller också Holy Island. Däremot är utsikten bort mot Farne Islands i söder fin.

holy island2

10. För att titta på tuppen på parkeringsplatsen.
Om han inte dött.

Måndag kl. 13.00 – Livbåtshjältinnan i Bamburgh.

Grace 4

Att stå med båda fötterna på jorden är en sak, att stå med dem fastklibbade i halvtorkad målarfärg och betrakta föremål i ett museum är en helt annan. Varje gång vi flyttade på oss var vi tvungna att rycka helt lätt i benen för att komma loss. Det var ett märkligt besök i ett märkligt museum. Borta i ett hörn låg två målare på knä och gav golvet en andra strykning.

När vi dök upp i Bamburgh före lunch för att besöka det pyttelilla Grace Darling-museet var det stängt.  En skylt satt på en pinne och två män låg på gräset bredvid de vidöppna dörrarna. Skylten sa att det var stängt i två dagar, och männen sa att det var inte mycket att göra åt, för de hade alldeles nyss målat golvet. Snabbt insåg de att vi inte var några vanliga besökare, förbarmade sig och bad oss komma tillbaka om en dryg timma. Då skulle golvet ha torkat och vi kunde gå på det innan de gav det en andra strykning.

Några minuter bort längs kusten ligger Seahouses. Därifrån kan man ta en båt ut till de fågelrika Farne Islands, ögruppen alldeles utanför kusten.

Den 7 september 1838 omkring fyra på morgonen tittade Grace ut genom fönstret från fyren Longstone på Inner Farne och upptäckte ett vrak. Två timmar senare såg hon överlevande som klamrade sig fast på en liten kobbe. Grace och hennes far förstod att ingen räddningsbåt skulle orka gå ut från fastlandet i den hårda stormen, så hon tog av sig alla underkjolarna och tillsammans satte de ut fiskebåten.

Grace 3

De tvingades ro en omväg för att i lä av en ö söka sig upp mot de nödställda. Båten var av en sådan storlek att den även i lugnt väder var svårrodd, men trots det lyckades 22-åriga Grace hålla den intill kobben medan fadern hoppade iland för att hjälpa de överlevande ombord. Totalt nio stycken räddades i två omgångar.

Det var först några dagar senare, kom ihåg att det här var före CNN:s tid, som den engelska allmänheten blev medveten om händelsen, när The Times skrev i sin ledare: ”Finns det i hela vida historien, eller till och med i fantasin, något enda exempel på kvinnlig heroism som kan jämföras ens ett ögonblick med detta?”

Grace 6

Det blev startskottet för den stora Grace Darling-febern. Alla blev som tokiga. På tolv dagar fick Grace och hennes far sitta för sju porträtt. I Bamburgh och Seahouses köade målare, journalister, agenter och vanligt folk för att få träffa henne. Hon fick otaliga teatererbjudanden. Lockar som påstods komma från hennes hår och tygbitar från kläderna såldes i tonvis.
Grace 1

Wordsworth och andra poeter skrev henne till, och konstnärer tävlade om att måla allt vildare tolkningar av själva räddningsaktionen. England hade fått en hjältinna i samma klass som Frankrikes Jeanne d’Arc.

Inget av detta påverkade Grace, som fortsatte att leva sitt normala lugna liv tillsammans med sin far. Fyra år senare dog hon i tuberkulos. På 100-årsdagen av räddningsaktionen invigdes museet i det hus som hade varit hennes hem.

Grace 2

Uppståndelsen kring henne måste ha varit ett av de allra första exemplen på merchandising. Industrialismen hade precis introducerat masstillverkningen som princip. I museet finns porslin och krukor med minnesmotiv, varuförpackningar som avbildar Grace vid årorna, vykort, romaner, sångblad, teckningar och dikter, även på främmande språk, tom kinesiska.

Bamburgh är en liten by av typ två. Den är så liten att går man runt hörnet från den triangelformade ”village greenen” så befinner man sig genast på väg ut ur byn. Dominerande mot havssidan ligger ett av Englands ståtligaste slott, många gånger använt vid filminspelningar, bland andra Ivanhoe. Men det är inte därför som folk vallfärdar hit.

På kyrkogården, tvärsöver gatan från Grace Darlings museum, står en grav med indiskinspirerad effigy; ett ståtligt arrangemang som vanligtvis förknippas med herremän, där hustrun möjligtvis ibland fått komma med på köpet. Den är rest till minne av Grace, men hon vilar inte där. Hennes riktiga grav ligger mer i skymundan – med utsikt över havet.

Grace 5