Turisthistoria: Mellan-Östern

Suezkanalens öppnande medförde att en hel del människor började fundera på hur man skulle kunna korta restiden till Kina ännu mer genom att bygga järnväg genom Mellan-Östern. En av dem var J R Pilling från byn Rossendale i Yorkshire. Han fick sin idé om en järnväg i Syrien, som tänkt länk i en superlinje från England till Kina, genom att läsa Bibeln.

Mellan-Östern var under turkisk kontroll vid den här tiden och när den turkiska regeringen 1888 ställde sig öppen för förslag lade Pilling in anbud på sträckan från Haifa till Damaskus. Ganska snart upptäckte det nybildade bolaget Asia Ltd att den planerade sträckningen skulle leda spåren in i en återvändsgränd i den bergiga terrängen. Den turkiska ingenjörspartnern avskedades utan krusiduller, men skadad var redan skedd.

För att undvika ytterligare skandaler krävde nu turkarna att bolagen måste vara turkregistrerade och Pilling bildade därför två nya: Syrian Ottoman Railway Company och Syrian Construction Company. Till en stor invigningsfest i Haifa inbjöds guvernörer, konsuler, shejker och viktiga affärsmän. Dagen förklarades en allmän helgdag och skolbarnen fick ledigt. Det dröjde inte länge förrän bolagen hade gått i konkurs.

År av rättegångsförhandlingar följde för Pilling som därmed lämnade järnvägsbranschen. 1899 påbörjades byggandet på sträckan av Thames Ironworks and Shipbuilding Company. Småningom kom den att ingå i linjen Haifa-Dera och är numera en del av den Israeliska Järnvägen.

Turisthistoria: Mecka

De första organiserade ”turistresorna” torde ha varit pilgrimsfärderna. Nu var det förstås si och så med organisation förr i tiden och någon reklamationsnämnd kunde man inte vända sig till. Att det överhuvudtaget nådde fram några muhammedaner till Mecka är förvånande med tanke på hur lätt de kunde bli lurade och rånade på vägen.

Många av pilgrimerna reste den sista biten med båt från Indien till Arabien. Ofta hade de då kommit vandrandes ned från det inre av Asien, Afghanistan, Samarkand och andra fjärran platser. Vid ankomsten till Bombay var de i regel i dålig kondition, för att använda ett milt uttryck, och lättplockade byten för skrupulösa värvare som låtsades ta sig an dem och ge dem husrum. De kvarhölls tills de gick med på att betala överpris för båttransporten.

Pilgrimscenter i Indien

Värvarna, eller Haj-mäklarna som de själva föredrog att kalla sig, överbokade gärna skeppen, och när dessutom fripassagerare lätt kunde ta sig ombord blev det något trångt under resan. Avresedagen bestämdes med kort varsel och vid rusningen ombord hände det att pilgrimer blev klämda till döds.

Under den två veckor långa överfarten stängdes passagerarna in i lastutrymmena. En sjökapten berättade för The Times of India: Män, kvinnor och barn packades som sardiner i en låda… Män ropade på Allah, kvinnor skrek och barn och bebisar grät och sakernas tillstånd var sådana att den mest hårdhudade man kunde dra slutsatsen att pilgrimstrafiken var en skam för varje civiliserad nation.

I Aden stannade man för en tio dagars karantän,  vilket gjorde det möjligt att skölja ur skeppet innan det fortsatte till Jeddah och ytterligare en karantänsperiod på Ed Abassad-ön, innan pilgrimerna slutligen kunde nå fram till Mecka. Vid det här laget hade många dött av umbärandena.

När Indien 1877 blev en del av det Brittiska imperiet föll ansvaret för pilgrims-handeln på engelsmännen och i ett försök att förbättra villkoren gavs 1885 Thomas Cooks resebyrå uppgiften att ta hand om transporterna. Det var ett svårt jobb, Haj-mäklarna ville förstås inte bli av med sin inkomstbringande verksamhet.

1892 skickade Cook en räkning till den indiska regeringen och krävde att bli kompenserad med £1000 för förluster i samband med transporten av 12032½ pilgrimer på 18 ångare. Året därpå lades verksamheten ned.

—-

Den första riktiga järnvägen öppnades i Kina i september 1888. Den var bara 10 km lång och gick mellan Tientsin, Taku och Tong-shan. Försök hade gjorts tidigare på sträckan Shanghai-Woosung men mandarinerna gillade inte järnvägen, utan slängde den i Formosa-kanalen.

Turisthistoria: USA 1880-talet

Atlantic City blev den viktigaste badorten för den amerikanska medelklassen. Den tog sina engelska motsvarigheter som förebild: piren invigdes 1881 och strandpromenaden (the boardwalk) blev så småningom nästan en mil.

Järnvägarna, det fanns mer än 50 under 1880-talet, ledde till att nya semesterhotell öppnades i öst: Wentworth-by-the-Sea i New Hampshire (1874), Grand Hotel på Makinac-ön, Michigan (1887); i väst: Del Coronado Hotel i San Diego, Kalifornien (1888); och syd: Ponce de Leon i St Augustine, Florida (1887).

Två Henrys, Flagler och Plant, tävlade om att erövra Florida turistmässigt. De var båda miljonärer och president för varsitt järnvägsbolag. Flagler lade beslag på ostkusten (Oromond Beach, Palm Beach och Miami), medan Plat exploaterade den västra sidan (bl a ett morisktinspirerat hotell i Tampa).

Lyxhotellen användes för att locka till sig rika klienter, tilltänkta markspekulanter. Bröderna Marx första långfilm, Cocoanuts, driver med företeelsen.

Dricks på hotell och restauranger är ingen amerikansktfödd idé. Det var först efter att ett flertal emigrantvågor dragit fram över USA som det började införas. Innan betalade man en fast summa som täckte både mat och husrum.

American Express, som började med resecheckar 1882 (ungefär 10 år efter Thomas Cooks ”circular notes”), har sina rötter i Wells Fargo-bolaget, som under en tid drev Pony-expressen.

I början av det förra seklet var resande för nöjets egen skull i stort accepterat, även om viktoriansk moral dröjde kvar på många avlägsna platser. De flesta nordamerikaner nöjde sig med att åka omkring på sin egen stora kontinent. Resorna till Europa lockade 1900 enbart 120 000 och betraktades mera som pilgrimsfärder till det gamla hemlandet.

Turisthistoria: Australien

Turistresandet till Australien tog fart i samband med den internationella utställningen i Sydney 1879. Det är rimligt att ett land dit brottslingar deporterades inte till en början inbjöd till något större frivilligt resande, men släktingar till tjänstemän och frisläppta fångar kom på besök och bidrog till att Australien koloniserades.

Att Thomas Cook var född i Melbourne, England, hade säkert en avgörande betydelse när han förlade sitt första lokalkontor till Melbourne, Australien. Härifrån utgick rundturer till Victoria, New South Wales, Tasmanien och Queensland. När järnvägen tvärs över Australien byggdes förkortades resan från England till Sydney med tio dagar.

Småningom tillkom utfärder till Nya Zeeland med besök i Auckland, Rotorua, Taupo, Tarawera, Napier, Christchurch och Dunedin. Till och med Japan inkluderades i reseprogrammen. 1895 inleddes specialturer till guldfälten i västra Australien, och vid sekelskiftet hade Cook hand om alla typer av resor i Sydost-Asien inklusive emigrationen.

Efter 1:a världskriget ökade resandet bort från Australien. Det var främst före detta soldater som ville återbesöka slagfälten i Europa. En särskild tripp anordnades till Gallipoli.

I slutet av 1920-talet och början av 30-talet kom flygresandet igång i Australien. Det var i regel små nio-sitsiga plan med toalett, paketerade luncher och färska dagstidningar, ett koncept som ännu håller i sig. Ett av de många bolagen, Queensland and Northern Territory Aerial Service, finns fortfarande kvar i dag, men är nu mer känt under förkortningen Qantas.

När flygrutten mellan Karachi i Indien och London öppnades sjönk restiden till Australien till en vecka. Priset £124 var ungefär lika stort som om man åkte ångbåt hela vägen mellan Australien och England.

Turisthistoria: Kipling i USA

Rudyard Kipling förknippar vi inte i första hand med USA, men en gång bestämde han sig för att åka den långa vägen hem till England ifrån Indien. Vid ankomsten till San Francisco 1889 tog han in på Palace Hotel, det näst största hotellet i USA. (United States Hotel i Saratoga Springs var större.)

Hotellet hade öppnats 1875 och upptog ett helt kvarter med tre innergårdar och egen vattenförsörjning från artesiska brunnar. Kipling fascinerades av San Franciscos berömda kabelvagnar (invigda 1873) och gav sig inte förrän han hade åkt på varenda linje.

Efter en avstickare upp längsmed kusten ända till Vancouver bordade han en Pullman-vagn i Tacoma och följde Northern Pacific-järnvägen till Yellowstone. USA:s första nationalpark kom till 1872, men det var först när den transkontinentala järnvägen öppnades 1883 som parken började bli praktiskt tillgänglig för turister.

Thomas Morans akvareller och oljemålningar samt William H Jacksons fotografier från Yellowstones storslagna naturmotiv hade under 1870-talet skapat förväntningar. De skaror som kom till nationalparken samma år som Kipling hade visserligen haft en bekväm resa dit, men det var fortfarande förenat med strapatser att ta sig runt på det vidsträckta området, som sträckte sig från nordvästra hörnet av Montana in i de två angränsande staterna Montana och Idaho. Inte förrän två år senare skulle en 25 mil lång cirkulär väg bli klar och ett första klass hotell öppnas.

Kipling konstaterade att Mammoth Hot Springs Hotel bara var ”en enorm gul lada” och att de andra hotellen till större delen var ”träskjul”. Kring sekelskiftet började turismen erövra vilda västern på allvar. Atchinson, Topeka & Santa Fe-järnvägen drogs förbi Grand Canyon i Arizona, som blev en av de verkligt stora attraktionerna. För att hänga med tvingades Yellowstone förbättra faciliteterna.

Ett sidospår drogs 1903 från Northern Pacific-järnvägen ända fram till entrén till parken. Fler första klass hotell byggdes, bland andra Old Faithful Inn (1904). Samma år kom 13 000 besökare för att titta på självsprutande geysrar, heta källor, grottor, bergsformationer och vida utsikter. Året därpå var besökssiffran fördubblad.

Kipling fortsatte sin amerikaresa. Efter ett besök i Salt Lake City genomkorsade han Klippiga bergen på Denver & Rio Grande Western-järnvägen innan han slutligen kom till Chicago. På tåget skrev han: ”Jag älskar detta folk. Självsäkra, laglösa och lika slappa som de är självsäkra; men jag älskar dem.” Senare skulle Kipling gifta sig med en amerikanska och bo några år i Vermont.

Thomas Cooks resebyrå hade efter den amerikanska debutrundturen 1866 utvecklat en livlig reseverksamhet till alla delar av USA. Järnvägens utveckling, introduktionen av pullmanvagnen och européers och östkustbors nyfikenhet på vilda västern bidrog till en stark expansion under 1880-talet. Hotell, pensionat och annan service växte upp i turisternas spår. Den livligaste amerikanska konkurrenten till Cook, Raymond & Whitcomb, byggde egna hotell.

Det var inte bara grupper som hade nytta av Thomas Cook. Även individuella resenärer som Kipling fick sina resor skräddarsydda av resebyrån. Kipling blev en sådan betydelsefull kund att sonen John Mason Cook personligen tog hand om hans planering och bokning. Vid varje större resa var John nere vid järnvägsstationen eller kajen för att vinka av Rudyard. Vilken resebyrå tar hand om sina resenärer på samma sätt nuförtiden.

Turisthistoria: Resecheckar

Den enda gångbara internationella valutan för forna tiders turister var guldmynt, ett tungt och i rövartrakter något riskabelt betalningsmedel. Så när Thomas Cook 1865 började utfärda kuponger (vouchers) som ett alternativ, blev de ganska snart populära.

Hotellägare i fjärran länder var i början tveksamma. Visserligen hade Samuel Morse uppfunnit telegrafen redan 1839 (den första linjen upprättades mellan Paddington och Slough – utanför London – 1843; tvärsöver USA 1861 och Australien 1872), men det gick fortfarande inte att kommunicera på ett enkelt sätt över längre avstånd. Att ligga ute med tjänster mot en papperslapp som enda garanti var alltså i högsta grad osäkert, men när hotellen märkte att det ledde till en stadig ström av gäster, så ökade intresset.

Även individuella resenärer hade nytta av kupongerna. Övernattningspriset på de deltagande hotellen var fixerat, så samma kupong gällde hos alla som var med. Den var uppdelad i fyra delar: för den första fick man ett rum (inklusive service och ett ljus, de flesta hotell hade fortfarande ingen elektricitet), för den andra frukost, den tredje lunch och den fjärde middag. Och det bästa av allt: för de delar man inte använde fick man pengarna tillbaka när man kom hem.

Småningom kunde man köpa alltmer för kupongerna: te i restaurangvagnen på de siamesiska tågen eller en bärstol med två bärare i Peking. Steget var nu inte långt till kuponger som kunde växlas in mot pengar och därmed såg resecheckarna dagen.

Efter inbördeskrigets slut i USA ökade intresset för de utvandrade européerna att komma tillbaka och hälsa på i det gamla landet. Deras behov blev den direkta orsaken till införandet av resecheckarna, men det var i början fortfarande hotellen som fick ställa upp. Det fanns ingen utvecklad internationell bankverksamhet, så amerikanerna visade upp sitt utfärdade äkthetsintyg i receptionen och fick lösa in sina checkar mot dollar, pund eller guldmynt.

Den stabila världsekonomin gjorde att man till och med kunde trycka växelkursen på checken. $10 motsvarade £2 10d, ₣51,25 eller DM41,65. Även priserna låg stilla, en 15 dagars rundresa i Italien kostade 1890 £25. 1938 hade priset gått ner till till £23. Fler resenärer gav lägre kostnader.

Turisthistoria: Shanghai

Shanghai var en stor världshandelsstad i början av 1800-talet. Engelsmän, fransmän och amerikaner byggde upp en internationell stadsdel på 1840-talet, men det skulle dröja ytterligare några decennier innan turisterna började hitta dit, och då ofta i samband med en jorden-runt-resa.

När Thomas Cook anlände till staden 1873 var opiumkriget över. Handeln florerade och miljontals kineser kom till metropolen med förhoppningar om jobb. Cook chockerades av intrycken och skrev hem:

Trånga, smutsiga och motbjudande gator, fullsmockade och nästan kvävande basarer, besvärande och stötande tiggare i alla tänkbara hiskliga deformationer; syner, ljud och lukter bidrog alla till att göra vår promenad kort.

Det tycktes finnas föga hopp om förbättringar då kineserna var ytterst skeptiska mot alla förändringar och motsatte sig både järnväg och telegraf. Fiskare skar sönder kabeln mellan Shanghai och Hong Kong eftersom de trodde att fisken vägrade simma över den. Och på land, där luftledningens skugga föll över gravar, gick den samma öde till mötes.

När Colin Thubron besökte Shanghai 1986 jämförde han stadslivet med en gammal hollywood-film, livets schatteringar stiliserade till ett antal extremer:

I den ena extremen körde de kinesiska multimiljonärerna i en kavalkad av oldsmobiler bland livvakter överhängda med automatvapen: gangsterlorder i silke. I den andra fabriker överfyllda med slavbarn; gatorna fördelade mellan syndikat av deformerade tiggare; och varje dag spolade tidvattnet tillbaka liken från sjöbegravningarna som var det enda de fattiga hade råd med.

Norra järnvägsstationen

Turisthistoria: Cooks brev hem

Han var tvungen att lova att skriva hem till sin fru varje söndag, Thomas Cook, när han personligen ledde en grupp med tolv människor på en 220 dagars jorden-runt-resa under åren 1872 och -73. Färden gick från Liverpool på fartyget Oceanic till New York; över USA med tåg och diligens; tio veckor ombord på SS Colorado över Stilla havet till Japan; vidare till Kina, Singapore och Indien innan man närmade sig England via Suezkanalen.

Nästan samtidigt som Cooks brev från jorden-runt-resan publicerades i The Times kom Jule Vernes Jorden runt på 80 dagar ut, men det är i hans privatbrev till hustrun Marianne som vi ska smygläsa:

New York 13 oktober … Vi kom till det största av Hotell, the Grand Central, och mitt sovrum är 459 vilket är ungefär halvvägs till toppen på huset.

3 november, på väg över Stilla havet: Det finns omkring 50 hyttpassagerare och mer än 500 på mellandäck – de senare nästan alla kineser och japaner. Jag har en stor hytt tilldelad mig med tre kojer, en soffa och ett bekvämt bord att skriva på…

10 november: Vi inser nu vad som menas med att var helt och hållet på havet utan någon utsikt att se land ännu på fjorton dagar.

Yokohama, 28 november: Äntligen är vi verkligen i ett Främmande Land. I går reste vi med järnväg till Jeddoe – en stad på mindre än en miljon japaner.

Ombord på Yangtse utanför den kinesiska kusten rapporterar Cook att han blivit hård i magen, men några medhavda och intagna piller ger önskad effekt. Ett par dagar före julafton befinner han sig på Mirzapore i Bengaliska bukten och sänder ett jultelegram hem:

Jag avskickade telegrammet kl 9.45 och skrivaren förklarade att det antagligen skulle nå dig på två och en halv timmar, vilket enligt din tid skulle bli fyra timmar innan det var avskickat…

Delhi, 16 januari: Sedan jag skrev till dig från Calcutta har vi rest 1 600 km på indiska järnvägar…

Efter att ha tillbringat större delen av mars i Kairo far han med båten Mars till Beyrouth (Beirut) för att via Konstantinopel så småningom nå Neapel. Med tanke på att den lilla gruppen befunnit sig 200 dagar på resa, måste man beundra den självbehärskning de visar när de så nära England inte tar den kortaste vägen hem.

Cykeln blev enormt populär under 1870-talet och inte minst damer började cykelturista. Deras bagage skickades i förväg, så att de på kvällen vid ankomsten till hotellet kunde byta om och bli ljuvligt kvinnliga efter dammet på vägarna. Prospekten utlovade att chanserna till att träffa angenämt ressällskap var stora under dessa resor.

Den första cykelturen till Normandie ägde rum 1896, tolk och reseledare medföljde. Senare utsträcktes pedaltrampandet till Holland, Schweiz och Italien.

Turisthistoria: Korea

Korea, liksom Japan, isolerade sig länge från utländsk påverkan. Resande som förirrade sig dit möttes av fientlighet. Först efter traktaten på 1870- och 1880-talen började utlänningar välkomnas.

De första besökarnas intryck av Korea var utbredd fattigdom och efterblivenhet. En brittisk konsulatstjänsteman konstaterade att det ”inte finns överflöd på något i landet utom skator”. Seoul imponerade med sin storlek (uppskattningsvis 250 000 innevånare) på de erfarna resenärer som lyckades ta sig ända till Korea innan sekelskiftet.

Lord Curzon skrev att ”vad storlek och befolkning angår, så kan Seoul gott räkna sig till de storslagna städerna i Fjärran Östern. Isabella Bird Bishop ansåg att det var ”den mest stinkande staden på jorden”, medan andra besökare inte tyckte att den var så farligt smutsig om man jämförde med kinesiska städer.

Irländaren John McLeavy Brown, tullkommissarie, var ansvarig för att gatorna rensades och avloppen började fungera. Han grundade också stadens första park, Pagodaparken, som senare blev platsen för 1919 års oavhängighetsförklaring mot det japanska styret.

I dagens Seoul finns bara fragment kvar av den gamla bebyggelsen. Det mesta förstördes av japanerna. Några europeiska byggnader från den första utlänningstiden på slutet av 1800-talet står ännu, bland andra den brittiska ambassaden, den ny-gotiska romerska-katolska katedralen och den byzantisk-influerade anglikanska katedralen. Skatorna är också kvar.

Chosun Hotel

Turisthistoria: Amerikanska storhotell

Det var järnvägen och de stora hotellen som erövrade den amerikanska västern i den andra omgången. Affärsmän, advokater, handelsresanden och andra som gav sig ut till de nya territorierna inrättade mer eller mindre permanenta kontor och bostäder i hotellen. Med den ständiga tillströmningen av folk österifrån var det hela tiden en brist på hus.

Européer förvånades över storleken på de amerikanska hotellen. Foajéer, sällskapsrum och matsalar var enorma och hade oftast betydligt större kapacitet än vad som behövdes för att ta hand om övernattande gäster. Många hotell förlorade på uthyrningen av rummen, men tog igen det genom att hotellets faciliteter utnyttjades av tillfälliga dagbesökare.

Barerna, matsalarna och spelrummen användes som mötesplatser för att göra upp affärer. Läsrummet med dagstidningar och affärsnytt var gratis för gästerna, men tillgängligt mot en liten avgift för andra.

De lyxiga pullmanvagnarna satte standarden. Det var ingen vits att resa lyxigt för att komma fram till ett medelmåttigt hotell. De första lyxhotellen i vilda västern byggdes på 1870-talet i San Francisco och vid Klippiga bergen.

Hotel Del Monte vid Monterey Bay uppfördes 1880 av Southern Pacific-järnvägen och blev omedelbart en succé och en förebild. De kunde erbjuda botanisk trädgård, labyrint, idrottsanläggning, havsbad och utflykter till de natursköna omgivningarna.

Den bostonbaserade resebyrån Raymond & Whitcomb imponerades av den starka responsen och gav sig själva in i hotellbranschen. Mitt bland apelsinlundarna i Pasadena uppförde de Raymond Hotel, en mastodont till hotell (1886) med egen järnvägsstation längs Los Angeles & San Gabriel-järnvägen. Under det första halvåret kom 35 000 gäster.

Mängden av immigranter och priskrig mellan konkurrerande järnvägsbolag ledde till en våldsam inflyttning till södra Kalifornien. Mellan 1887 och 1889 skapades 60 nya städer i området, 36 av dem i San Gabriel Valley.

Nya första klass hotell växte ständigt upp i Los Angeles, Santa Monica och Santa Barbara, men det mest spektakulära nybygget var Hotel del Coronado (1888) i närheten av San Diego. (Thomas Edison övervakade personligen den elektriska installationen.) Trakten hade länge varit isolerad på grund av frånvaron av järnväg, och när den slutligen kom 1885 bröt en vild mark- och spekulationsjakt ut.

Fem månader innan hotellet var klart bokade de första gästerna rum med vägledning av arkitektens ritningar. Det fanns plats för 1 000 gäster, men där var ändå en avspänd atmosfär. Den amerikanske författaren Henry James avsky för USA var välkänd, och han föredrog att bo i Europa. Men efter en vecka på Hotel del Coronado skrev han sina första berömmande ord om Amerika:

Södra Kalifornien har fullständigt bragt mig ur fattningen. …blommornas skönhet riktigt rasar med sin strålglans över landskapet… jag lever på apelsiner och oliver, färska direkt från träden, och jag ligger vaken på nätterna och lyssnar, medvetet, till den lugnande slagsidan från Stilla havet, vilket mitt fönster hänger över.

Under de första sju åren kom 350 000 gäster för att ta del av allt som hotellet hade att bjuda: inomhusspel, föredrag, teater, illustrerad information om investeringsmöjligheter i Kalifornien, dans, minstrelshower, undervisning i teckning, sång och musik. Utomhus kunde man bada, fiska, ro, segla, skjuta pil, spela tennis, jaga harar och fåglar eller spela polo.

Hotel del Coronado är i stort sett oförändrat idag. Det är det äldsta överlevande viktorianska storhotellet på västkusten och den största träbyggnaden i hela USA.