Dag 103 – Tyskland: Nürnberg.

Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss. Till skillnad från slotten i Würzburg och Coburg som ligger något tillbakadragna högt ovanför, respektive långt i utkanten, av sina städer, så står Kaiserburg lättillgänglig precis i kanten av Nürnbergs Altstadt.

Höjdskillnaden till borgen är inte särskilt stor, så jag behöver aldrig tänka “hiss” för att mentalt hjälpa mig uppför backen. Det är precis lagom höjd för att man från Freiung, den yttre borggården, ska få den berömda utsikten över de röda taken i den gamla innerstaden.

Första gången jag såg Nürnberg ovanifrån var i Leni Riefenstahls dokumentär Viljans triumf. I filmens inledning kommer Adolf Hitler till staden nedstigande som en gud ur molnen. På stadens gator nedanför syns trupper i rörelse på väg till de årliga partidagarna. Året är 1934 och man planerar den största nazistiska manifestationen någonsin.

Elva år senare ligger Nürnberg i ruiner, kriget är över och i november inleds rättegångarna mot krigsförbrytarna, skildrat i Stanley Kramers amerikanska spelfilm Dom i Nürnberg från 1961. Att Nürnberg valdes som rättegångsplats var en markering. Nazisterna skulle straffas i sin paradstad.

Minnet av Gustaf Adolf och Trettioåriga kriget vilar inte särskilt tungt över Würzburg i våra dagar. I Nürnberg däremot är det svårare att inte låta bli att tänka på paraderna och rättegångarna och krigsåren mellan dem. Inte bara för att det är så kort tid sedan det hände, inte bara för att krigsförbrytelserna upphöjts till sinnebilden för brott mot mänskligheten, något vi aldrig får glömma, utan också därför att det finns bevarat på film. 1900-talet är det första seklet som dokumenterats på film. Det är det första seklet som det kommer att bli svårt att glömma bort eftersom kommande generationer alltid kan återvända till det genom de rörliga bilderna.

Sydost om Nürnberg ligger parken Luitpoldhain. Här hittade nazisterna det utrymme som behövdes för paraderna. I dag är området en märklig blandning av övergivna halvfärdiga konstruktioner, bevarade som “ord i sten” och anläggningar som adapterats för annat utnyttjande.

Från vår minibuss gick det inte att se särskilt mycket. Regnet öste ner och ingen hade lust att gå ut. Vi kunde vagt skönja överdimensionerade byggnadskroppar genom de immiga fönstren och regnskyarna. Guidens röst var det enda verkliga på vår färd genom drömvärlden. Framför oss dök Roms Colosseum upp, en böjd trevåningsfasad med arkader längs bottenvåningen,  men rösten sa att det var den nya kongresshallen som skulle ha ersatt den gamla ombyggda maskinhallen från utställningen 1906. Den nya hallen blev aldrig klar och används nu som lagerlokal, den gamla bombades 1945.

På andra sidan sjön ligger Zeppelinerfältet som mellan 1935 och 1937 fick en 350 m lång tribun efter den ena sidan. Då paraderade soldater inför de politiska ledarna, idag används den för motorcykel- och biltävlingar. Stadion (1923-28) strax bortom är i dag hemmaplan för Nürnbergs fotbollsklubb, då härjade Hitler Jugend där med parader och ungdomliga idrottslekar.

Bussen svängde in på Den Stora Vägen, 2 km lång och 60 m bred. Det kändes lite ensamt på den stora granitytan. Utställningsdagar förvandlas den till parkeringsplats för den närbelägna mässhallen.
En liten idyllisk sjö skymtade till höger. Egentligen var det en vattenfylld grop, men i regn blir allt poesi, utom möjligen våta kläder. Gropen är det enda som påminner om det enorma idrottsstadium som planerades – 405 000 platser.

Den Stora Vägen blev inte heller färdig, den skulle ha varit mycket längre, men den ligger åt rätt håll i alla fall, den pekar rakt in mot borgen i Nürnbergs centrum och knyter ihop det gamla i den tyska historien med det nya i det tredje riket.

Vid stadsmuren står ett av stadens nyaste monument, De Mänskliga Rättigheternas Väg. Den israeliske konstnären Dani Karavan uppförde 1993 en kolonnrad med 27 8 m höga vita betongpelare, två stenblock och ett träd. På var och en av dem sitter kortversionen av de 30 mänskliga rättigheter som FN antog 1948. Texten är på tyska och ett annat språk, olika för varje pelare. Detta monument och det årliga utdelandet av ett Människorättspris är försök från staden att skapa en annan bild av Nürnberg än den som historien tvingat på den.

Från min utsikt på borgen försöker jag med hjälp av en karta och en guidebok att identifiera de tak som grytar ihop sig framför mig. Kan det där vara Albrecht Dürers hus? Det där är i alla fall en kyrka, de är lätta att känna igen, på tornen. Det måste vara S:t Sebalduskyrkan från 1200-talet, med det berömda gravmonumentet över Sebaldus. Och lite längre bort skymtar Rådhuset. Då ligger Hauptmarkt med den vackra 20 m höga Schöner Brunnen alldeles intill, fast den går inte att se från borgen.

Utsikter fungerar inte så bra när mörkret fallit. Då är det krogen och öl som gäller (även om vissa kanske skulle argumentera för frankenviner). Bamberg, hemstaden för Rauchbier,  ligger inte så långt från Nürnberg. Detta speciella öl är framställt genom rökning, malten torkas över en eld av fuktig bokved. Jag hade fått smaken beskriven för mig innan, som att dricka öl och korv samtidigt, och det stämde. Jag föredrar nog korven vid sidan om. Å andra sidan sägs det att man måste dricka tre sejdlar innan man vant sig.

Från fönstret på krogen under borgen kunde jag se små ljus tändas i Altstadt – Nürnberg måste nog vara som en riktig julkrubba när de traditionella julmarknaderna sprakar som bäst. Altstadt förresten – det heter så fortfarande, trots att staden praktiskt taget utplånades under kriget. Man har byggt upp det gamla igen (precis som i så många andra tyska städer) och guideböckerna låtsas som ingenting. Där är kyrkan från 1200-talet och man beskriver stadens äldsta hus, som om inget hade hänt. Det är också ett sätt att glömma. Det är sånt man sitter och tänker på efter ett par Rauchbier.

Dag 102 – Tyskland: Europas adels avelsvagga i Coburg.

Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss.

Men så mycket av staden gick det inte att se att se från bröstvärnet. Till skillnad från fästningen Marienberg, som vakande hänger direkt över Würzburg (se föregående avsnitt), så är Coburg Veste (Veste = fästning), trots att det är en av Tysklands största borgar,  mindre dominerande i lantliga omgivningar i stadens utkant.

Coburg ligger i Oberfranken nordost om Würzburg, i en dalgång till en av Mains tillflöden. En gång i tiden vakade fästningen över handelsvägen mellan Italien och Nürnberg, men efter andra världskriget hamnade staden i en återvändsgränd med gränsen till DDR på tre sidor. Den äldre stadskärnan kring marknadstorget trängs med floden, järnvägen och motorvägen mellan de omgivande kullarna.

Svensken Georg Christoph von Taupadel lyckades hålla slottet vid Wallensteins attack under trettioåriga kriget, men tre år senare föll det efter en fem månader lång belägring. Dess mest kände gäst var Martin Luther, som tog skydd här några månader 1530. För pilgrimer i Luthers fotspår utgör Veste ett viktigt mål.

I likhet med Würzburg har Coburg ett andra, nyare slott, inne i själva staden. Det är palatset Ehrenburg med en märklig gotisk fasad och tidiga vattentoaletter, importerade från England 1860.

Det lilla hertigdömet Saxe-Coburg-Gotha har sått sina frön i Europas alla kungahus. Två av hertigen Franz Friedrich Antons (1750-1806) och grevinnan Auguste Caroline Sophies barn gifte sig och fick barn i sin tur. Det är inget konstigt med det, utom att hertigen Ernst II:s (1784-1844) son med grevinnan Luise, prins Albert (1819-1861), 1840 gifte sig med prinsessan Victorias (1786-1861) och den engelska hertigen av Kent Eduards (1767-1820) dotter Victoria (1; siffrorna hänvisar till bilden)(1819-1901).

De två kusinerna Alberts och drottning Victorias giftermål var början på det engelska kungahuset Saxe-Coburg (senare Windsor).  De fick nio barn, fyra pojkar och fem flickor.

Den första dottern, Victoria (2), gifte in sig i det tyska kejsarhuset, med kejsar Friedrich III (1831-1888) Han hann regera i 99 dagar innan sonen, kejsar Wilhelm II (3)(1859-1941), tog över. När Wilhelm abdikerade 1918 upphörde det tyska huset.

Wilhelms syster Sofie gifte in sig i det grekiska kungahuset, med kung Konstantin (1870-1932). Deras två söner, Georg II (1890-1947) och Paul I (1901-1964), regerade en varsin stund innan den senares son, Konstantin II (född 1940) tog över kronan bara för att störtas 1967.

Tillbaka till huset Windsor. Alberts och Victorias son Edward VII (11)(1841-1910) blev kung 1901. Med prinsessan Alexandra av Danmark fick han bland annat dottern Maud, som 1896 gifte in sig i det norska kungahuset, med kung Haakon VII (1872-1957). Deras son, kung Olaf V gifte sig 1929 med den svenska prinsessan Martha och deras son, kung Harald (född 1937) är den som regerar nu.

Men tillbaka till huset Windsor. Edward och Alexandras son, George V (1865-1936) tog över kungaskapet 1910 och förde stafettspiran vidare till Edward VIII (1894-1972), som föredrog änkan Wallis, abdikerade, och lät brorsan George VI (1895-1952) styra istället tills den äldsta dottern (i brist på söner) Elisabeth II tog vid och där är vi nu.

En annan av Victoria och Alberts döttrar, Alice, gifte sig 1862 med storhertigen av Hessen, Ludwig IV (1837-1892). Deras son Ernst Ludwig  abdikerade 1918 och deras dotter Alix (6) gifte 1894 in sig i det ryska tsarhuset, med den jämngamle Nikolaus (5)(1872-1918), bara för att med make och fem barn mördas 1918.

Victoria och Alberts son nr 2, Alfred (28) (1844-1900), som förde vidare titeln hertig av Saxe-Coburg-Gotha, gifte sig med Marie-Alexandrowna, storhertiginna från Ryssland. De fick bland annat dottern Maria som 1893 gifte in sig i det rumänska kungahuset, med Ferdinand I (21) (1865-1927). Deras son Karl (Carol) II (1893-1953) abdikerade 1940 och deras dotter Maria gifte 1922 in sig i det jugoslaviska kungahuset, med Alexander I (1888-1934). Deras son Peter II (1923-1970) störtades 1945.

En tredje son av Victoria och Albert, Arthur (16), hertig av Connaught (1850-1942), gifte sig 1897 med den preussiska prinsessan Luise (15). En av deras döttrar, Margaret, gifte 1905 in sig i det svenska kungahuset, med Gustaf VI Adolf (1882-1973). Deras son, Gustaf Adolf (1906-1947) gifte sig 1932 med Sybilla, prinsessa av Saxe-Coburg, och deras son, Carl XVI Gustaf (född 1946) regerar fortfarande.

Margaret och Gustaf VI Adolfs enda dotter, Ingrid, gifte in sig i det danska kungahuset, med Friedrich IX (1899-1972) och deras äldsta dotter, Margrete (född 1946), fortsätter att styra och ställa än i dag.
Prins Alberts och drottning Victorias dotter Beatrice (12) gifte sig 1885 med Heinrich, prins av Battenberg. Deras dotter gifte 1906 in sig i det spanska kungahuset, med Alfons XIII (1886-1941). Två generationer senare regerar Juan Carlos I, efter ett uppehåll mellan 1931 och 1975.

Det är inte slut med detta. Både huset Saxe-Coburg-Braganza i Portugal och tsarhuset Saxe-Coburg-Kohary i Bulgarien var på den manliga sidan i direkt nedstigande led släkt med Franz Friedrich Anton och Auguste Caroline Sophie (det var där vi började), men regenterna i båda husen störtades, 1910 respektive 1946. Och så har vi kungahuset Belgien, men det är alldeles för krångligt att reda ut.

Av de tretton hus som Saxe-Coburg-Gotha haft förbindelse med har sju störtats eller avslutats genom abdiiktion , fem återstår: England, Norge, Sverige, Danmark, Belgien och Spanien. Att banden till Coburg betraktas som viktiga bekräftas av de europeiska kungafamiljernas vallfart till den lilla staden. Den svenske kungen och drottningen gjorde ett fyra dagar långt besök 1982, prins Charles av Wales och kung Konstantin av Grekland skrev sina namn i den gyllene boken 1987.

Och hur gick det då för släkten Saxe-Coburg-Gotha, den stora hovleverantören? En annan av Victoria och Alberts söner, Leopold, hertig av Albany (1853-1884) fick en son, Carl Eduard (1884-1954), som 1905 övertog hertigtiteln efter att hans farbror dött. Några generationer senare finner vi i dag huset Saxe-Coburgs ende son, prins Andreas (född 1943), bosatt i Coburg som administrator över egendomarna. Han gifte sig 1971 med Carin Dabelstein och de har två söner och en dotter, så släkten lever vidare.

Dag 101 – Tyskland: Gustav Adolf i Würzburg.

Utsikten från borgen var exalterande. Det är bara ett problem med vyer, ju bättre de är desto högre upp ligger de, och det är inte alltid det finns hiss.

Würzburg domineras av fästningen Marienberg, långt uppe på klippan på andra sidan floden Main. Würzburg tillhör Bayern, den allra nordligaste delen, men det bryr man sig inte om. Bayern förknippas med öl, Würzburg föredrar vin. Den här delen av Bayern kallas för Franken, närmare bestämt Unterfranken, och de frankiska vinerna i sina karaktäristiska platta, breda flaskor  tillhör Tysklands mest välsmakande druvor. Fickuret och jordgloben har uppfunnits i Franken. Det är det inte många som vet.

Stadens mest berömda kungliga besökare knackade på den yttre stadsporten den 4 oktober 1631 klockan nio på morgonen genom att placera en petard på den. Det var Gustav Adolf som på sin trettioåriga resa genom Tyskland hade hunnit fram till Würzburg. Stadsborna anade oråd och bad om tjugotre timmars betänketid. Kungen gav sitt samtycke och under natten passade stadens alla viktiga män på att samla ihop sina värdesaker och försvinna med dem upp till fästningen.

Nästa dag släpptes kungen och hans soldater innanför stadsmuren utan att möta något motstånd, men det var inte över med det. Uppe på den branta, höga, till synes ointagliga kullen stod en stor kanon som nu riktades mot de svenske nere i staden. Situationen var inte tillfredsställande.

Under några dagar dundrade kanonen från skyn medan svenskarna provade olika vägar att ta sig över floden och uppför sluttningen. Klockan fem på morgonen lördagen den 8 oktober gick man till allmän stormning. Fallbron, på den bortre mindre branta sidan, besattes av svenskar och något senare nådde man kanonen på vallen och vände den mot slottet.

Vid flera tillfällen hade fienden getts möjlighet att ge upp, men vägrat. När slottet till slut intogs slaktades motståndarna och de segrande soldaterna fick en timme på sig för plundring, eller som den gamla tyska folkvisan säger:

Der Schwede ist kommen,
hat alles genommen,
hat Fenster einschlagen,
hat Bley daraus g’nommen,
hat Kügeln draus g’gossen,
hat Bauern erschossen.
(“Svensken är kommen,
har alltsammans tagit,
har fönstren inslagit,
har bly’t från dem tagit,
har kulor från dem gjutit,
och bönder beskjutit.”)

Även utan beskjutning är det för en nutida besökare mödosamt att ta sig upp till fästningen. Den som genast vid ankomsten med tåg till Würzburg vill gå i våra anfäders fotspår har bara att följa gågatan som slingrar sig genom staden från stationen till bron över Mainz. På andra sidan leder en liten gränd, Tellsteige, in bland husen, och sedan följer en blandning av trappor och branta gångstigar uppför den gräsbevuxna sluttningen. Till höger står en redutt, Djävulsskansen, som möjligen kan vara den där den stora kanonen stod.

Den första försvarslinjen med porten Neutor kommer drygt halvvägs upp mot slottet.

Sedan kommer en serie av murar och portar innan man når den port, Echter Tor, där svenskarna vände slaget.

En stenbro (1716) och den gotiska Scherenberg-porten måste forceras för att nå den innersta borggården. Marienberg är en långsmal fästning som balanserar på den 266 m höga klippryggen ända fram tills den stupar lodrätt ned mot de branta vinodlingar som tar vid och fortsätter på sluttningen nästan till floden.

För att se slottets inre delar måste man följa med någon av de rundturer som startar vid fasta tidpunkter, men det finns många gratisattraktioner utanför. På den innersta borggården står Tysklands äldsta kyrka öster om Rhen, Marienkirche från 706. Här begravdes regenternas inälvor, medan resten av kroppen lades till vila i katedralen, utom hjärtat som hamnade på Ebrach-klostret. Detta bruk upphörde 1753.

Innanför det bortersta hörnets väggar, på den övre våningen, låg det berömda biblioteket. De flesta av böckerna finns nu i Uppsala som en del av krigsbytet; några skickade drottning Kristina vidare till Vatikanen.

Den största belöningen, efter den långa vandringen upp, är utsikten över Würzberg från Prinsarnas trädgård på terrassen framför borgen. Från Alte Mainbrücke kan blicken vandra in bland stadens gator på andra sidan floden till tornet som hör till Grafeneckart (rådhuset) och strax bortom domkyrkans dubbla spiror (1000-1100-talen; den fjärde största romanska kyrkan i Tyskland) fram till Würzburgs stolthet, Residenset (1719-44), med en slösande praktfull inredning, bland annat världens största målning.

Halvvägs till järnvägsstationen syns den höga, smäckra spiran till den sengotiska Mariakapelle.  Här ligger marknadsplatsen med många trevliga kaféer och krogar på de öppna platserna och längsmed de smala gränderna. Nere vid kajen står en gammal kran, Alter Kranen, från omkring 1730.

Den 9 november lämnade Gustav Adolf Würzburg och marscherade vidare genom Main-dalen. Den 16 mars 1945 utplånades staden nästan helt vid ett brittiskt luftanfall.

NOT
Petard: metallcylinder fylld med krut; användes förr i tiden när man saknade nyckel.

Mot de aningslösas dal – Femte fasen: Berget.

Ur sten kom liv. Bortom dalen reser sig berget. Den ström av flyktingar, som till slut blev så stark att den raserade muren, gick över bergskedjan på gränsen mellan Öst-Tyskland och Tjeckoslovakien.
Vid Tysklands enande blev nya inhemska turistmål tillgängliga på ”andra sidan”. Dresden och den närliggande trakten kom att bli det som lockade de flesta väst-tyskarna.

Floden Elbe och dess dalgång fungerar som en sammanhållande länk, handelsled i forna tider, turistled idag. Tjugosex kilometer norr om Dresden ligger staden Meissen, en vallfartsort för alla beundrare av det världsberömda porslinet. Från 1710 och genom alla regimer har den trygga tillverkningen fortsatt.

Men det är österut, bort mot den tjeckiska gränsen, som de hissnande upplevelserna väntar. På en 368 km² stor och 400 m hög platå reser sig en märklig skog av pelarliknande sandstensberg, de högsta över 400 m. Under 1700-talet döpte de tyska romantikerna denna natursköna trakt till Sächsische Schweiz.

Turismen gjorde sitt intåg genom ångbåtslinje (1837) och järnväg (1851). Det är ett klätterparadis med mer än 5000 olika vägar, från lätta promenader till lodrät bergsbestigning.

En av stigarna leder ned genom Schwedenlöcher och förbi Schwedenturm till Amselgrund med sjö och vattenfall. I en dalgång ligger en naturlig teaterscen med 2000 sittplatser och klipporna som kulisser. Här spelas varje sommar (maj-september) äventyrsteater, västernförfattaren Karl May och Mark Twain är alltid representerade, men även operetter och sagor finns med på programmet. Hästar och lägereldar är självklara ingredienser när fantasin väver sina trådar i verklighetens natur.

Sächsische Schweiz slutar i väster vid Elbe-stranden och från Bastei har man de vackraste utsikterna över flodens vindlingar. En spännande avgrundslabyrint med broar och trappor har byggts på flera hundra meters höjd mellan de olika bergstopparna. Hela anläggningen med modernt hotell, kaféer och souvenirbutiker ger en (oavsiktlig) känsla av ett sommarland konstruerat för turister. I en Disney-datoriserad värld är det lätt att inbilla sig att till och med bergen är uppförda till vår förlustelse.

Innan de sammanbindande broarna hade byggts kunde rimligtvis bara vana bergbestigare ta sig upp på de smala, tättstående topparna. Så det var med förvåning som jag upptäckte att människor hade bott häruppe och att det finns lämningar efter deras bostäder och leverne.

Spåren är av den där oansenliga varianten, skärvor och murrester, som genom sin blotta obetydlighet blir så övertygande – ingen skulle komma på tanken att arrangera något så blygsamt – men samtidigt så lätta att förbise. Turistens fartblindhet kräver stora vyer och magnifika monument. För att upptäcka detaljerna måste vi stanna upp, böja oss närmare marken och se på den med nyvakna ögon.

Den första borgen, Felsenburg Neurathen, byggdes på 1300-talet som en gränsfästning. Hur folket kom upp till den har jag inte lyckats lista ut, för den tidigaste bron (av trä) över de bredaste ravinerna mellan platsen för borgen och den jämnhöga Bastei-platån byggdes först 1826. Tjugofem år senare ersattes den av den nuvarande stenbron.

Rundvandringen går på nya broar och trappor över ett tiotal mycket smala bergstoppar som står i en cirkel kring den bredare där själva borgkärnan har stått. Det är en unik upplevelse med sin kombination av svindelkänsla inför djupen, hänförelse över de bländande vyerna och upptäckarglädje på den vindlande stigen. Den enda parallell jag kan föreställa mig vore om någon byggde gångbroar mellan taken på de tättstående skyskraporna kring Wall Street i New York.

Med all denna storslagenhet runtom är det lätt att missa de suddigare spåren, påminnelserna om borgen och dess människor: murarna, vattencisternen och inristningarna. På en vägg i en håla som kallas för Schwedenraum kan den uppmärksamme hitta en inskription: ”Christopf Hase 1706 war ter swete in lante es kustete vil gelt”. Vid det närbelägna slaget vid Fraustadt (nuvarande Wschowa i Polen) slog Karl XII 1706 den saxiske kurfursten August den starke, och det omkringliggande landet, inklusive borgen, var under ett par år ockuperat av svenskarna.

Så dyker alltså plötsligt en skärva ur den svenska historien upp på en bergstopp i gränstrakterna mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Informationen är till och med skriven på bergväggen framför oss. Få människor är tränade att upptäcka och tolka ett sådant budskap från det förgångna på egen hand, men med en bra guidning i form av en människa eller en bok kan vi öva oss i att uppfatta tidens minnen eller (för att använda det franska ordet) souvenirer.

Ett litet barn stod på trottoaren utanför porslinsfabriken i Meissen och stirrade intensivt på ett vissnande löv framför sig på marken. Så lyfte det långsamt på foten och stampade med eftertryck på lövet. Sedan gick hon belåtet vidare in i hösten för att söka efter fler erfarenheter som väntade på att erövras. Raden av minnen var knappt påbörjad.

Mot de aningslösas dal – Fjärde fasen: Dalen.

Nämn Hiroshima, Coventry eller Dresden och bilden av en stad i ruiner frammanas. Inga guideböcker kan berätta om dessa städer utan att börja med den tidpunkt de förstördes. Klockan 22.15 den 13 februari 1945 flög 245  RAF-bombare in över centrala Dresden.

Vid två tidigare raider koncentrerades bombningarna på industrierna i utkanten, men den här gången var den historiskt och arkitektoniskt värdefulla stadskärnan målet. En andra våg bestod av 550 bombplan.Staden jämnades med marken och krigets värsta  eldstorm rasade under fyra dygn. Vid middagstid .den 14 februari kom 450 amerikanska Flygande Fästningar för att tömma sin last över det som redan var utplånat.

Även militärer måste häpna över slöseriet med krigsmateriel, och någon rimlig förklaring till denna oproportionerliga krigsinsats har inte lagts fram. Var det ett misstag eller var det beräknande psykologisk krigföring för att tyskarna under krigets sista månader skulle känna att ytterligare motstånd var lönlöst? Minst 35 000 människor dödades, de flesta flyktingar undan ryssarna.

Den här typen av utplånande raid har ett namn på tyska, Coventrisieren, efter deras bombmatta över Coventry den 14 november 1940. En guideboksförfattare menar att tyskarna använde Baedecker-guiderna över England för att leta upp de minnesmärken som hade flest stjärnor (mest sevärda) och koncentrerade sina attacker mot dem. Ett något absurt påstående. Uttrycket Baedecker-raider uppkom inte genom att man siktade på de en- och två-stjärniga attraktionerna, utan därför att så många människor strök med när man missade de för krigsutgången betydligt viktigare industri- och militäranläggningarna.

Minnet av kriget är ännu i högsta grad påtagligt i Dresden. När Gedächtniskirche i Berlin av tiden förvandlats till en estetiskt tilltalande stump ligger fortfarande hela ruinkvarter oförändrat kvar i centrala Dresden, oavsiktliga minnen på grund av ekonomiska prioriteringar. Var det inte för de grönskande buskarna och träden i tomma fönsteröppningar och taklösa rum så kunde det lika gärna vara slutet av 40-talet.

”Florens vid Elbe”, smeknamnet på Dresden, låter oss ana vilken betydande kulturstad det en gång var. Bidrag från väst, uttryck för dåligt samvete kanske, har under åren hjälpt med restaureringar av de byggnader som gett skäl för smeknamnet.

Zwinger (1709-1732, precis färdigrestaurerad), barockens kanske svängigaste skapelse, var ett samarbete mellan arkitekten Matthäus Daniel Pöppelmann och bildhuggaren Balthasar Permoser och anses som ett av arkitekturens märkligaste byggnader överhuvudtaget. Semperoper (1871~78) återinvigdes 1985, 40 år efter bombningen.

Slottsruinen mellan det moderna (men redan föråldrade) Kulturpalats (1966-69) och den barocka Hofkirche  (1738-1755) ger en föreställning om hur det såg ut vid Marx-Engels-Platz i Berlin innan den ruinen fick lämna plats för Palats der Republik. I Dresden ska skattkammare, audienssal och kungligt sovrum vara återställda till sin forna prakt till 800-årsjubileet 2006.

För östtyskar som levt med konstant brist på byggnadsmaterial är detta en krävande tanke. 300 000 hem uppförda efter kriget är i skriande behov av reparationer, men planerna för dessa måste inskränkas när det förenade Tyskland fick ekonomiska åtaganden i Gulfkriget.

Utsikten från mitt hotellfönster påminde om Frölundatorg. Prager Strasse ansågs av den gamla regimen som ett modellbygge, gågata flankerad av höga hus, affärer i bottenvåningen, stora skulpturer, bland annat en till Lenin (om den har fått stå kvar). Det är samma pompösa sterilitet som vid Alexanderplatz.i Berlin, och det är en oförenlig kontrast till de gamla kvarteren. Uppsvinget i byggande med 30 hotell på gång och World Trade Center-planer i stöpsleven har lett till farhågor om att ett framtida Dresden kommer att göra allt mindre skäl för namnet ”Florens vid Elbe”.

Dresden ligger nästan längst söderut i östra halvan av Tyskland. Den omkringliggande Elbe-dalen var den enda delen av DDR som inte kunde se västtyska TV-sändningar. Och så uppkom uttrycket De aningslösas dal för de som fick nöja sig med den statliga kanalen. Massmedia, i synnerhet televisionen, styr i hög grad våra samtalsämnen, vår bedömning av vad som är viktigt och vår uppfattning av omvärlden.

Att det är farligt att vandra på en stads gator efter mörkrets inbrott vet vi inte av egen erfarenhet, utan därför att tidningarna säger så. När man åker genom Elb-Tal i dag förvånas man över mängden av parabolantenner. Praktiskt taget varje husfasad är försedd med en. Vid Tysklands enande blev Dresden-området förstås en jungfrulig marknad för TV-handlare, och parabolen var det prisbilligaste alternativet.

Det är svårt att helt föreställa sig hur det är att leva i ett land där all information från utlandet är förbjuden. I ett land där det till och med var en kriminell handling att slänga utländska dagstidningar i soporna (eftersom det inte var tillåtet att inneha dem till att börja med).

För ett antal år sedan, före glasnost dagar satt jag på en varieté i Moskva. I ett nummer parodierades olika nationaliteter, schweizare, mexikanare etc, ungefär som Hagge Geigert skulle ha gjort. Publiken skrattade, men knappast någon hade varit utanför Sovjet, och jag undrade vad de egentligen visste om andra länder och om de under skratten kände någon bitterhet över att aldrig kunna besöka dem. Hade de drömmar om det, precis som vi drömmer om New York eller Hongkong? Är vår uppfattning om avlägsna länder så mycket bättre? Varifrån kommer vår kunskap — television, tidningar och kanske någon bok. Hur stor är De aningslösas dal egentligen?

Semperoper

Vår guide Hannelore skrattade ibland till när hon i bussens mikrofon berättade om en byggnad eller plats som vi passerade. Det verkade till att börja med.omotiverat, men vi förstod så småningom att det var omöjligt för henne att hålla tillbaka sitt glada skratt när hon nämnde något som hade varit förknippat med den gamla regimens privilegier eller med Stasis (den hemliga polisens) aktiviteter.

Hannelore var barn när Dresden bombades. Hon blev bekant med en amerikansk soldat och har under åren hållit kontakt med honom och hans familj. Senare besökte hans barn henne i Dresden. Hon lärde sig engelska och ville börja guida. Men hon fick inga jobb, Stasi betraktade henne med misstänksamhet på grund av de utländska kontakterna.

När gränserna öppnades förändrades allt för Hannelore. Med en bekant for hon till Västberlin, men det var dimma den dagen, så de såg inget av muren. I kön till banken för de västtyska presentmarken talade hon lågmält, för hon skämdes lite grand för sin saxiska dialekt. Den första riktiga utlandsresan gick till USA. Vännerna skickade henne flygbiljetten.

Att se Hannelore är som att se en nyfödd. Om det finns en bitterhet över de förlorade åren, så döljs den av glädjen att kunna upptäcka omvärlden. Museer i Västberlin och Paris, som hon tidigare bara läst om, vill hon besöka så fort som möjligt. Inte en minut av livet får gå till spillo. Det är så mycket att hinna med.

En kväll fick hon förfrågan om hon kunde vara ledare för en resa till Schweiz nästa dag. Ingen tvekan, trots att hon blev tvungen att sova över i bussen på nätterna eftersom hon inte hade pengar till hotell. På morgnarna gick hon ut på parkeringsplatsen och tittade på alptopparna och njöt.

I slutfasen tar vi oss ur dalen, upp på berget på andra sidan och skådar världens begynnelse i en krukskärva och ett vissnat löv.

Den här artikeln speglar förhållanden året efter murens fall. Mycket har hänt sedan dess.

Stadt Schloss i dag.

Mot de aningslösas dal – Tredje fasen: Kulissen

Träden växte tätt alldeles inpå vägen, utan att lämna plats för en dikesren, som om någon hade haft bråttom och bara röjt undan minimalt för att det skulle gå att komma fram. När bussen passerade en kalhuggen remsa tittade flera passagerare samtidigt ut genom fönstren under några ögonblick innan de återgick till vad de sysslat med innan. Jag förstod att vi hade passerat stadsgränsen där muren tidigare stått, och att det fortfarande, nästan ett år efter den rivits, för många människor inte var en vardaglig händelse.

Vi åkte med buss 99, en nyinrättad linje, mellan Wannsee i sydvästra Berlin och Potsdam i gamla DDR. Jag var på väg till DEFA-ateljéerna i Babelsberg. Om jag hade försökt göra samma sak för två år sedan skulle jag dels ha behövt ordna ett besöksvisum innan jag lämnade Sverige, eftersom det enklare dagvisumet bara gällde för själva staden Öst-Berlin, inte för landsbygden utanför; dels skulle jag ha varit tvungen att resa en lång omväg via Friedrichstrasse och med tåg i en halvcirkel söder om Väst-Berlin.

DEFA-studion står inte längre under statligt beskydd och privatiseringsprocessen är lång och besvärlig. Man försöker locka internationella filmintressenter, men troligtvis är det tv-produktion som kommer att bli den huvudsakliga inriktningen. Studio Hamburg och Bavaria är Tysklands ledande inom området och för att kunna konkurrera med dem måste DEFA göra moderniseringar inom ett flertal områden.

Oljeeldning ska ersätta koluppvärmningen, de manuella skrivmaskinerna ska förvandlas till datorer och ett internt kommunikationssystem införs, en ganska viktig åtgärd på ett ateljéområde som omfattar 500 000 m². Personalminskningar behövs, i studiokantinen var 27 människor anställda för att servera 260 måltider/dag. Trots underutvecklingen fick dokumentäravdelningen i höstas uppdraget att göra en film om Brandenburger Tor.

Ett av DEFA:s försök att få studions ekonomi på fötter är att öppna den för turister och bjuda på studiotur med specialevenemang. De som blivit bortskämda av Universal i Hollywood och liknande hyperelektroniska platser har kanske inte så mycket att hämta i Babelsberg, här går det så att säga med ångmaskin, men om man rättar förväntningarna efter förutsättningarna, så kan man tillbringa en fascinerande dag vandrande mellan studioområdets olika avdelningar. För de filmhistoriskt intresserade är det ett Mekka, att stå i ateljén där Metropolis spelades in, och att se Marlene Dietrichs kläder från Blå Ängeln är en andlig upplevelse.

Ufa (Universum Film AG) bildades 1917 genom sammanslagning av privata filmbolag. DEFA (Deutsche Film AG) etablerades 1946. Tanken var att den tyska filmindustrin skulle bli tillräckligt stark för att motverka de allierades propaganda.

Ateljéerna som byggdes i Berlins utkant blev Europas största och på 20-talet florerade den tyska filmproduktionen. Under rekordåret 1922 spelades 472 filmer in. Ufas ljussättning och dekor blev stilbildande i Europa. Regissörer som Murnau, Pabst, Lubitsch, von Sternberg och Lang, skådespelare som Pola Negri, Emil Jannings, Greta Garbo och Marlene Dietrich gjorde några av sina bästa filmer här. De flesta hamnade så småningom i Hollywood; den amerikanska filmen är i hög grad byggd på europeiskt kunnande i filmarbetets alla faser.

Metropolis är kanske den film som mest förknippas med Ufa-ateljéerna. Den största studiobyggnaden uppfördes 1926 för att härbärgera den futuristiska stadens stora kulisser. I dag är den uppdelad i en större och två mindre och kallas för Metropolis-Halle. Att filmproduktion pågick kunde vi se genom det spelcasino som var uppbyggt i en av de mindre, men i den större studion var man i färd med att bygga om för ett franskt teaterbesök. Senare på hösten användes lokalen för utdelningen av det europeiska filmpriset Felix. Två bevis på hur man på olika sätt försöker hitta alternativa användningsområden. Några spår av Moloch syntes inte till.

En rundvandring på studioområdet tar en halv dag och då visas ändå bara en femtedel av hela ytan. Det är svårt att göra det snabbare eftersom man hela tiden slussas runt i grupper mellan de olika aktiviteterna. Somt är rent töntigt, till exempel sjörövarna som demonstrerar stunts, annat är riktigt informativt, som när vi följer en filminspelnings olika faser; från dekorverkstad via studiohallarna och klipprum till en liten biograf där en halvtimmes film visar klassiska scener ur studions rika produktion.

I den stora kostymgarderoben får barnen klä ut sig och sminka sig, och i Europas största rekvisitaförråd, med över en miljon föremål, kan vi leta bland minnen från filmer som är lika konkreta och påtagliga som de som springer ur verklighetens föremål.

På en uppbyggd berlingata från 20-talet demonstreras hur en filminspelning går till. Besökarnas kameror klickar, precis som på en riktig gata i Berlin. Och är det egentligen någon skillnad mellan filmstudions kulissgata och dagens Unter den Linden med Brandenburger Tor, som förvandlats från en kuliss för de preussiska ritualerna till en bakgrund för turistisk kommers.

Det som vi ibland uppfattar som aningslös valhänthet i det gamla DDR bottnar i att den statliga tryggheten inte krävde att man behövde utveckla något speciellt kunnande i att konkurrera. Nu när man lär sig kommersiellt tänkande är det som att se ett barn börja ta stapplande steg. Det ser lite komiskt ut ibland, lite ovant, men antagligen springer man snart. Om inte DEFA-studion kan trygga sin sysselsättning kommer vi att få en ny ruin, en ruin av kulisser. Det finns fler än ett sätt att bomba en byggnad, politiska beslut och processer kan vara lika effektiva.

I nästa fas stiger vi ned i den aningslösas dal och når Dresden – en stad som till en del påminner om Västra Frölunda.

Sedan mitt besök strax efter murens fall har de första trevande försöken att bygga en temapark ersatts av en mer sofistikerad anläggning. Och filminspelningarna fortsätter när studion firar 100 år.

Mot de aningslösas dal – Andra fasen: Mosaiken.

Skärvor i en stad. Förändring. De gamla symbolerna ger fel minnen. Står Marx-Engels-statyerna ännu på Marx-Engels-Forum? Finns graffitin kvar på dess sockel: ”Wir sind unschuldig”. Existerar själva platsen fortfarande? Har mina gamla vänner en ny adress trots att de bor på samma gata som förr?

Efter kriget låg Berlin, Dresden, Hamburg och andra tyska städer i ruiner. I DDR stod det klassicistiska och intima för traditionen och det gamla. Breda paradgator och vindpinade torg utan relation till och känsla för omgivande byggnader blev kännetecknet för den nya socialistiska framtiden. Då som nu döptes platser, gator, byggnader, parker om; hus och minnesmärken som gav fel minnen raserades.

Berlins nyaste ruin var Palast der Republik, en konstruktion nästan helt i glas som inrymde Volkskammer, kongresshall, restauranger och kaféer. Lagom till sammanbrottet upptäckte man att byggnaden var asbestförgiftad och förseglade den. Verkligheten generar sig inte för att ibland skapa överdrivna liknelser.

På den här platsen stod Hohenzollernas stora palats, byggt av Schlüter mellan 1698 och 1706 och färdigställt av Eosander von Göthe 1813. Det låg i ruiner efter kriget, men inte värre än att en restaurering var möjlig. Trots protester från öst och väst valde DDR att riva, endast Eosanderportalen bevarades genom att inkorporeras i den nya Parlamentsbyggnaden söder om torget, och därmed försvann en av Tysklands viktigaste barockbyggnader för alltid – eller?

 

Ett av alternativen till den kostsamma avlusningen av glaspalatset som diskuterats är att riva alltsammans och bygga upp det ursprungliga palatset igen. Symbolvärdet i denna barocka handling skulle bli så enormt mycket större än det arkitektoniska värdet. (Byggnaden revs 2008. Det rekonstruerade slottet beräknas vara invigningsklart 2016.)

Några kvarter från Palast der Republik ligger Platz der Akademie, fram till 1950 Gendarmen-Markt. (Har den fått tillbaka sitt gamla namn än? Ja, det har den.) Här gör inramningen med de franska och tyska katedralerna och Schauspielhaus, Schinkels vackraste byggnad (1819-21; restaureringen efter kriget klar först 1984), att torget får den rumskänsla som modern arkitektur så ofta misslyckas med.

Ingen som sett Fantomen på Operan kan sitta oberörd under Schauspielhaus’ fjorton lampkronor. Konsertsalen är en korsning av kyrkorum och grekiskt tempel, en hybrid som passande utmärkte DDR:s hållningslösa relation till historien. När Sjostakovitj tionde symfoni, där han beskriver Stalin-terrorn, spelas i Öst-Berlins förnämsta konsertsal, blir det ytterligare en rituell bekräftelse på tidens förändring.

    *

I restaurang Spree Athenas små rum går en kvinna omkring och sjunger sånger från det gamla Berlin för att locka fram en nostalgisk stämning mellan maträtterna. Inte ens hennes utmärkta tolkning av Brecht/Weill får de tre affärsmännen vid ett av borden att hålla upp för ett ögonblick med sitt samtal – trots att hon ibland riktar sig direkt till dem.

Hur bevarar man minnet av det man helst vill glömma, men inte får? Hur undviker man att ett monument över nazismen blir en hyllning? (Blir det kvar något som minner om kommunismen?)

Trakten kring Potsdamer Platz har alltsedan kriget varit bortglömd av stadsplanerarna, ett ingen-mans-land med muren som gräns. Vid Prinz-Albrecht Strasse 8 låg högkvarteret för Geheime Staatspolizei (Gestapo) och i kvarteren runt om fängelseceller och kontor för den omfattande verksamheten.

När en arkitektävling utlystes 1983 krävde man av förslagen att de på något sätt skulle påminna oss om att det här var centrum för judeförföljelsen och -utrotningen. Det vinnande alternativet föreslog att platsen täcktes av järnplattor utformade som kopior av Gestapo-dokument. Tanken var väl att minnena skulle förnedras tillräckligt mycket av att vi gick över dem och våra hundar sket på dem. Som tur var rann allt ut i sanden och nu när muren är borta måste planeringen av trakten kring Potsdamer Platz börja om från början igen. Så här blev det.

Ett sätt att minnas utan att ära det onda är att hylla offren och motståndet. Vid Plötzensee, intill Westhafenkanalen och Berlins grossistmarknad, avrättades mer än 3000 människor efter orättvisa rättegångar. De två små rummen är skrämmande kala och ger en påträngande påminnelse om vad som hänt innanför dess väggar. Eller? Är de kulisser för en TV-serie? Det vore enklare.

I dokumentet som utgör dödsdomen mot medlemmarna i motståndsgruppen Rütli-Schule redovisas noggrant deras yrkestitlar: bagarlärlingen Hans, arbetaren Wolfgang, metallsvarvaren Bernhard, kontorsanställde Emmerich, musikanten Alfred och stenografen Dagmar. Bara en av dem var jude.
En stor stenurna innehåller jord från samtliga koncentrationsläger.

Berlins kanske mest berömda föremål, det egyptiska museets mest prisade ägodel, är den kalkstensbyst från 1350 fKr som föreställer Nefertiti. Från sin centrala, upplysta plats mitt i ett nästan mörkt rum stirrar hon emot dig när du kommer upp för trappan. Vad säger hon? Har hennes budskap förändrats när år lagts till år och regimer och ideologier störtats?

    *

I nästa fas ska jag titta in bakom kulisserna i DEFA:s filmateljéer, en gång i tiden Europas största, efter murens fall på ruinens brant.

Mot de aningslösas dal – Första fasen: Porten.

Mitt Berlin finns inte mer.

Vem känner en stad? Måste jag ha tillbringat min barndom i en stad, som någon påstått, för att uppriktigt kunna säga att jag känner den? Måste jag ha sett samma gata i regn, i sol, på morgonen, på kvällen, i alla sinnestillstånd och alla årstider innan jag kan yttra mig? Kunskap – och känsla – summor av alla tidigare möten. Och nästa sammanträffande kan med ens förändra ekvationen.

Mitt Berlin finns inte längre. Mitt Berlin började i transitvisakön på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Varje år återkom samma ritual, steg för steg en bekräftelse på att jag återvände till staden med den modernaste stadsmuren: de nattliga kontrollerna på tåget, det tristaste av morgondis i Öst-Berlins nordöstra förorter, de timmeslånga uppehållen vid Ostbahnhof och Friedrichstrasse, vakterna med automatvapen på perrongen och hundarna som sniffade mellan tåghjulen. Till slut, godkänd och initierad, färdades jag de sista tio minuterna längsmed Spree in till friheten och dekadensen i Väst-Berlin.

Muren är borta, men för dem som såg den kommer den alltid att finnas kvar. Luftkorridorerna mellan Väst-Tyskland och Väst-Berlin, tidigare reserverade för enbart de allierades flygbolag, är numera bortdunstade. En förstagångsbesökare som flyger med en direktlinje från Sverige närmar sig staden obehindrat, ovanifrån, utan konstigheter och utan förutsättningar att jämföra med hur det var förr.

Det blir allt svårare att hitta muren, att se var den drog fram, att fatta dess betydelse. Men den finns kvar, osynlig. I berlinarnas medvetande existerar fortfarande en skiljelinje mellan öst och väst, en mental mur. För den tillfällige besökaren är den omöjlig att finna, så istället söker man sig till den nyöppnade port som blivit symbolen för både delningen och helningen – Brandenburger Tor.

Min allra första promenad på Unter den Linden slutade vid Brandenburger Tor. Slutade därför att ett kravallstaket spärrade vidare framfart över den stora, öppna, tomma platsen framför portalen. Då upphörde världen här för östtyskarna, vid Pariserplatz, ett hånfullt namn.

Staketet var inte högre än att det gick att kliva över det. Vid slutet av östberlins paradgata ville man ge ett så sympatiskt intryck som möjligt, ingen taggtråd eller andra obehagliga hinder. Muren gick i en båge bortom porten, där den var extra tjock som om man väntade sig att någon skulle ta sats längsmed hela långa, långa Strasse des 17. Juni genom Tiergarten för att spränga förseglingen.

Vid sidan av staketet framför Pariser Platz stod en liten vaktkur som den aningslöse kunde ta för en turistinformation. Jag var för första gången i Öst-Berlin och det var min första direktkontakt med muren. Avspärrningen och den tomma platsen gick mot allt förnuft och en känsla av trots och faan också steg i mig. Vad skulle hända om jag helt stilla började gå mot porten? Skulle jag bli skjuten i ryggen? En lång stund stod jag fångad i den vidsträckta, hypnotiska ytans absurda utstrålning, innan jag vände och gick tillbaka nedför Unter den Linden.

Tolv år senare kom jag en måndagskväll i februari på Otto Grotewohl Strasse. Från tunnelbanestationen vandrade jag i mörkret mellan halvfärdiga hyreshus. Jag hade varit med om premiären på filmen om rockkonserten som firade murens fall. På en av Berlins äldsta biografer, Babylon, i närheten av Alexanderplatz, höll Väst-Berlins borgmästare ett tal före filmen.

Muren var fallen, men utlänningar kunde fortfarande bara passera gränsen vid de gamla övergångarna – Check Point Charlie och Bahnhof Friedrichstrasse. Just den här måndagskvällen planerade man att börja riva sträckan mellan Brandenburger Tor och riksdagshuset och jag hoppades kunna smita ut i viller-vallan.

Pariser Platz var fullt av folk. Trängseln vid den övergång som tidigare öppnats för berlinare var så stor att passpolisen hade gett upp all kontroll och förresten slank människor fram och tillbaka genom mindre murhål som uppstått efter alla murknackare. För sista gången lämnade jag DDR, men enligt passet är jag fortfarande kvar.

På den västra sidan var det folkfest. Ovanpå det bredare partiet av muren, mitt framför Brandenburger Tor, stod en skara människor, en fana i spetsen, vända mot den punkt där maskinerna förväntades börja angripa. Det drog ut på tiden och man skanderade otåligt: ”Arbeit! Arbeit! Arbeit!”

Jag såg Brandenburger Tor igen ett år senare. Muren var borta och porten öppnad för fotgängare. Pariser Platz var full av gatuförsäljare som sålde minnesskärvor från historien: ryska pälsmössor, armémärken, spännen, medaljer, murbitar, flaggor, ordnar, soldatrockar. Mycket var säkert nyproducerat, varför lämna tillgången till slumpen när efterfrågan är som störst, och för den tillfällige turisten är det ändå bara frågan om ett minne från inköpsstunden.

Varje plats, varje byggnad, varje föremål existerar samtidigt i all den tid som förflutit sedan dess tillkomst, precis som en människa är sin levnad ackumulerad. Och kanske finns där antydningar om framtiden. Att lära känna en människa eller en stad är att företa en tidsresa.

Kan man se på Brandenburger Tor att den var ett misstag? Arkitekten Carl Gotthard Langhans påstod att han baserat sin design på Atens stadsport, men man skickade fel ritningar och han fick några taskiga skisser över Akropolis istället. Eftersom han aldrig hade varit i Aten, eller sett någon film eller TV-program om staden, så upptäckte han inte felet. Förändrar detta ditt intryck av porten?

De preussiska tullofficerarna kvitterade tre bord, sex pallar, ett skåp och fyra nycklar till det vidhängande kontoret och öppnade grindarna (nu försvunna) den 6 augusti 1791. I början var det inte många som upptäckte den nya byggnaden där den låg i utkanten av centrum, men snart blev den en populär dekor vid iscensättningar av kungliga och kejserliga seger-, bröllops- och begravnings-parader.

Fyrspannet med segergudinnan vid tömmarna placerades ovanpå porten 1794, gjuten i brons av skulptören Johann Gottfried Schadow. Napoleon tog den som krigsbyte 1807, men den lämnades tillbaka 1814. Under andra världskriget blev skulpturen svårt skadad och 1950 förstördes resterna av DDR i ett angrepp på historien. Men redan 1956 hade man restaurerat både kvadrigan och minnet, fast utan järnkors och preussisk örn den här gången.

När muren byggdes blev porten en symbol för delningen – när muren revs blev den en symbol för återföreningen, och vid det entusiastiska nyårsfirandet 1989 skadades fyrspannet, som fick tas ned för reparationer. Precis till 200-årsjubileet kom den tillbaka. Kan du se på den nu utan att minnas nyårsafton 1989?

Vem äger Brandenburger Tor? Frågan blev aktuell när en reklambyrå sökte tillstånd för att få fotografera en modell på porten. De skickade sin förfrågan till rådhuset i Schöneberg, som inte ville veta av den och hänvisade till Inrikesministeriet, vars Berlinkontor trodde att det nog var staden som ägde porten, men i Bonn lutade man mer åt Finansministeriet, men ingen ville ta ansvaret för den. På presskontoret sa man:

– Så länge Brandenburger Tor står kvar på sin plats i Berlin tänker vi inte oroa ihjäl oss.

I andra änden av Unter den Linden, vid Marx-Engels Platz, låg Palast der Republik, stadens nyaste ruin. Där ska jag börja den andra fasen av min minnesresa.

Se även Berlinale 1990: Muren

Dag 99 – Tyskland: Hannover: Max & Moritz.

”Dumhet är också en naturlig begåvning.”
”Frågan är ofta lögnens moder.” (Två Busch-citat)

Den otäckaste sagan är inte den där häxan knuffas i ugnen, inte heller den där en snövit vacker prinsessa tas ut i skogen för att undanröjas och träffar ett gäng konstiga dvärgar, den ena perversare än den andra. Nej, i alla otäcka sagor vinner det goda, och då kan de omöjligt vara otäcka på allvar. Om Hans och Greta hade hamnat i spisen eller Snövit satt sitt äpple i halsen och slumpen i form av en prins utan filter inte hade väckt henne – DÅ hade det varit otäckt. Men sagor är inte på det viset. Eller…?

Den som tror att sagor ALLTID ordnar upp sig till det bästa har inte hört talas om Max och Moritz. De var stygga pojkar som hittade på fantasifulla spratt i Pigge och Gniddes och Emil i Lönnebergas anda. Och stygga pojkar ska förstås ha sitt straff. Så när Max och Moritz matar de fyra hönorna med brödbitar som de bundit snören i så att hönorna stryper sig själva när de försöker komma loss och sedan stjäl och äter upp hönsen när de stekts och när de till hälften sågar igenom spången över bäcken och fyller kantorns pipa med krut eller stoppar ollonborrar i onkelns madrass – så är det helt riktigt att de i slutet får lära sig veta hut.

Först ramlar de mjölet och sedan i degen och bagaren får tag på dem och gör limpor av dem som han gräddar. Men de överlever! Då tar mjölnaren dem till kvarnen och mal ner dem så att ankorna kan picka i sig de små bitarna och hur det går sedan, det vet bara de stinna ankorna. Tänk om Emil skulle råka ut för det här!

Berättelsen om Max och Moritz kom till 1865 och även om det inte finns några pratbubblor till bilderna, utan verser under dem, så får den nog räknas som den första tecknade serien; inte minst därför att alla tecknade busungar i fortsättningen tycks ha drag av Max och Moritz, om än i måttligare framtoning.

Wilhelm Busch var en mångsidig man, född 15 april 1832 i Wiedensahl som den äldste av sju barn. Han hoppade av de tekniska studierna vid högskolan i Hannover och tog upp måleriet istället. Men det var först när han bröt med den akademiska konsten och började teckna sina humoristiska bagateller som han uppmärksammades i vidare kretsar. Humor förresten? Hur kan man finna något roligt i skuldkomplex och fritänkande, i pessimism och sadism, i påhopp och motstånd, i smälek och förståelse? Typiska karaktärsdrag hos en satiriker och karikatyrtecknare där humorn inte är ytligt underhållande, utan slungar hullingförsedda pilar mot samhällets sjuka sår.

Genombrottet kom med Max och Moritz och under de kommande tjugo åren producerade Buschs vilda fantasi en ström av bildberättelser: Hans Huckebein, olyckskorpen, Den fräcka mjölnardottern, Snurriburr eller bina, Apan Fipps, Småhantverk för småögon och småöron och många, många fler.

Det vimlar av svåröversätta ordvitsar. Tyskans ”Schnurr” betyder inte bara ”snurr”, utan för tankarna även till ”spelman”, ”mustascher”, ”tokigt påhitt”, ”skrumpen kärring” och ”morrhår” medans ”burr” betyder både insektsljud och ”ptro!”. ”Stippstörchen”, som jag översatt med ”småhantverk”, består av orden ”stipp” (”småsak”, ”prick”, ”sås”, ”peta på”) och ”störchen” som kan komma ifrån ”Stör” som betyder fisken ”stör” eller ”hantverksarbete”, men som också har att göra med ”Storch” (”stork”) och att ”kliva som en stork”. Denna associationsrikedom bidrar förstås en hel del den stimulerande upplevelsen om man läser berättelserna på tyska.

Den första översättningen av Max och Moritz var en dansk utgåva 1866. I dag finns det närmare 200; en av de svenska kom 1977 och var gjord av Lennart Hellsing.

På äldre dar ägnade sig Busch mestadels åt att måla lugna landskap, fjärran från de utmanande teckningarna. Han dog 9 januari 1908 i Mechtshausen där han ligger begraven.

Sedan 1937 finns ett Wilhelm Busch-museum i Hannover. Efter kriget flyttade det in i Georgenpalais (byggt 1779-1782) i Georgengarten – en av de tre trädgårdarna som ingår i parkanläggningen Herrenhausen. Wilhelm Busch-sällskapet ger ut en årsbok och faksimiltryck av hans anteckningsböcker.

Busch ingår i en tradition av satiriska tecknare och museet har en stor samling verk av andra konstnärer som arbetat i genren: Olaf Gulbransson, Heinrich Zille, A Paul Weber, Mirko Szewczuk, H E Köhler, Ronald Searle, Ewert Karlsson m fl. Det hålls regelbunda specialutställningar.

Dag 98 – Tyskland: Frankfurt: Pelle Snusk.

Hyreshuset var av den anonyma efterkrigstypen och innanför de stora fönstren i bottenvåningen var det släckt och tomt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men en aning besviken måste jag ha varit eftersom jag kontrollerade en extra gång att adressen stämde – jo, Hochstrasse 45.

Här, i all obetydlighet, låg alltså museet till minnet av en världens mest kända figurer. En figur som alla måste ha sett någon gång i sitt liv, till helt nyligen fanns den vid Götaplatsen i Göteborg. En figur som blivit till symbol, inte bara för sin hemstad Frankfurt, utan för barnböcker i hela världen.

Jag menar förstås Buste-Peer, jag menar förstås Bobo Atama, jag menar förstås Slovenly-Peter, jag menar förstås Jehoshua Haparua, jag menar förstås Pelle Snusk, jag menar förstås Struwwelpeter.

Alla dessa, som egentligen är samma person, men i Norge, Japan, USA, Israel, Sverige och Tyskland, hade jag kommit till Frankfurt för att träffa. Och nu såg det mörkt ut. Jag kände försiktigt på dörren, som öppnade sig.

Från det inre av lokalen kom en gammal dam vänligt hälsande emot mig. Hon tände i taket, och när hon fick höra att jag kommit till Frankfurt enbart för hennes lilla museum, tog hon mig ivrigt runt bland montrarna och började berätta, med den enklaste och tydligaste tyska hon kunde uppbringa, om hemligheterna bakom fotografier, teckningar, dagböcker och andra minnen efter läkaren Heinrich Hoffman:

När lille Heinrich blev kvarsittare i skolan tvingade fadern honom att studera tretton timmar varje dag. På så sätt blev han läkare för sinnessjuka. 1840 gifte han sig med Therese. De fick tre barn, men bara två av dem finns på bild, vilket är konstigt med tanke på hur ofta Heinrich ritade och tecknade.

Brev och skissböcker fylldes med figurer, allra populärast bland barnen var Pfennig- och Dukatenbilden. Mest imponerades jag av hans uttrycksfulla sätt att fånga en pianist som spelar ett musikstycke i tempot Presto rabbiato con fuoro vulcanico.

Under åren 1851-1888 var han läkare vid Anstalt für Irre und Epileptische. Tillsammans med arkitekten Oskar Pichler uppförde han 1859-64 ett modellsjukhus där familjen bodde tillsammans med patienterna. Praktiken flyttade när ett storföretag köpte byggnaden, rev den och byggde nytt. Efter kriget använde amerikanerna den som högkvarter, men det hör inte hit.

Det sägs att en väns upphetsade agiterande vid en politisk demonstration var inspirationen till Struwelpetters vilda utseende. Men själva berättelserna kom inte till i ett försök att slå igenom som barnboksförfattare. Nej, de var ett resultat av vardagsjobbet som läkare.

Inte bara sotaren har varit användbar som hot för att få barn att göra som man vill: ”Om du inte äter upp all mat, så kommer farbror doktorn och ger dig hemsk medicin eller sätter en blodigel på dig.”

Det säger sig självt att med den bakgrunden var det ganska hopplöst att undersöka och behandla de barn som blev intagna på sjukhuset. För att lugna dem hade Heinrich med sig ritblock på ronderna. Med några enkla streck och en engagerande historia fick han dem att glömma bort sin doktorskräck.

På julaftonen 1844 gick Heinrich omkring i affärerna och letade efter en bok åt sin treårige son. Alla var tjocka, tråkiga och träigt moraliska. Till slut så fick han en med sig hem, räckte den till sin fru och sade:

– Här är den önskade boken till pojken!

Hon ropade förvånat och sade:

– Men det är ju en skrivbok med tomma, vita sidor.

– Nu ja! Men vi ska göra en bok utav den.

Den julen samlade Heinrich sina sjukhushistorier tillsammans med sin son. Redan året efter blev de publicerade. I dag är de spridda över hela världen och en symbol för själva begreppet barnbok.

I Sverige känner vi berättelserna under namnet Julbocken eller Pelle Snusk. Lustiga historier och roliga bilder. Här möter vi Pelle som inte ville klippa naglarna eller kamma håret, flickan som blev en askhög när hon lekte med tändstickor, pojken som blev mager som en sticka och dog därför att han inte ville äta soppa och andra lika drastiska historier.

Pelle Snusk påminner om Wilhelm Buschs Max och Moritz. Det är intressant att jämföra dem: båda kommer från Tyskland under nästan samma period, båda berättar med en kombination av färgglada bilder och verser, båda är ytterst sedelärande, men använder mycket hemska och tillspetsade situationer. Det skulle vara intressanta att få veta om de av några betraktades som den tidens videovåld.

Till skillnad från Max-und-Moritz-museet i Hannover, som ligger i ett litet slott, så är Struwwelpeter-museet en ideell organisation med obetald arbetskraft. På senare tid har staden Frankfurt bidragit till hyran och elräkningarna – där har vi förklaringen till varför man gärna släcker när det inte finns några besökare i lokalerna.

Museet samlar förstås utgåvor från hela världen, men här finns också många exempel på spin-off-produkter: Struwwelhitler, De hemska berättelserna om Goebbels och tändstickorna, Struwwelpeter-kantaten för barnkör, spel, vykort och rockkragsmärken (från tiden efter kriget) som bevis på att man gett bidrag.

Bland nytolkningar kan man hitta Struwwelpeter som hårdrocksångare, tillsammans med Pinocchio, i Meissen-porslin och i en variant helt tillverkad av olika sorters pasta, gjord av en italiensk restaurangägare i Frankfurt.

Jag blev inte helt ensam besökare. Två barn kom in, slog sig ned vid ett bord för att få ett par berättelser lästa för sig av den vänliga damen. Sedan gick de vidare. Det verkade som om de hade varit här tidigare och de skulle nog komma igen.