Vi hade inte sett havet sedan den förtrollade tisdagskvällen i Alnmouth. Norr om Sunderland kom stranden allt närmare tills vägen gick intill kritklipporna när vi nådde fram till Marsden. Vi parkerade vid kanten, 119 trappsteg ovanför vattenytan – och tog hissen ner. Det finns nog bara ett ställe i England, där man kan åka hiss ner till havet, och det är i Marsden.
Ett anslag inne på väggen berättar att den 40 sekunder långa nedresan är gratis, men att det kostar 10 pence att åka upp. Vid slutstationen ligger puben The Grotto, uthuggen i klippan. Vi utforskade ivrigt de inre rummen innan vi hämtade en varsin öl för att slå oss ned på terrassen utanför. På vägen förbi den enarmade banditen fick den plötsligt en jack-pot, utan att någon hade spelat. Eftersom jag befann mig närmast började de andra gäster att gratulera mig när de insåg vad som hade hänt. Dumt nog berättade jag att jag inte hade något med det att göra, allt medan mynten fortfarande spottades ut.
– Då måste det vara spöket som är i farten igen, förklarade bardamen, som kom springande för att rädda undan pengarna.
Självfallet är det inget konstigt att en pub i en grotta har ett spöke, men det är första gången vi hör talas om ett som spelar på enarmade banditer. Det sägs att det är en smugglare som svalt ihjäl i grottan som går igen. Varje kväll lämnas en pint med öl kvar på bardisken, och varje morgon är den urdrucken.
Det känns civiliserat att sitta vid ett bord nere vid havet med ett glas öl. Trots att Marsden varit isolerat, länge var det enklast att ta sig hit sjövägen, så har det varit ett populärt utflyktsmål.
I mitten av 1800-talet insåg Peter Allan, som tillsammans med sin familj hade huggit ut en lägenhet i klippan, att behovet av en pub måste vara stort. Under en senare period förekom hotellverksamhet, vi undrar om rummen kallades för enkelgrottor och dubbelgrottor.
Peter Allan var en stor djurvän. Han hade tama grisar som följde honom som hundar, och han lärde upp korpar att göra tricks. Men han tvingades att sluta med bin i köket, eftersom kunderna klagade på att de surrade för mycket. Möjligen var det ett utslag av hans djurvänlighet som gjorde att han födde upp kaniner på den 35 meter höga klipplatån Marsden Rock, som står i havet alldeles utanför the Grotto. Kaninerna ramlade förstås över kanten då och då och slog ihjäl sig.
Platån blev ett omtyckt ställe efter att Allan med mycken möda hade byggt en kombination av trappor och stegar så att man under någorlunda säkra förhållanden kunde ta sig upp. Med avsmak beskrev han hur unga kvinnor ofta blev alldeles saliga där uppe och började recitera poesi.
Nu för tiden är klippan en populärt fågelplats, och man kan mycket väl sitta vid sin öl och studera den i lugn och ro med hjälp av en kikare. Tittar man åt andra hållet kan man långt i norr se färjan mellan Göteborg och England på sin väg in till Newcastle – åtminstone förr i tiden.
Vågornas skvalpande, ölets skummande, havets horisont, snacka om öppna landskap… Det är bäst att jag slutar innan jag börjar skriva poesi eller spöket kommer…
Från Edinburgh till Istanbul 