Dag 119 – Schweiz: Med Mark till Chillon.

http://maxmdesign.files.wordpress.com/2013/01/montreux-nature-landscapes-switzerland-1200x1920.jpg

Den 30 augusti 1878 lämnade Twain och Twitchell Zermatt med häst och vagn och for tillbaka ned till St Niklaus för att sedan vandra till Visp där de tillbringade natten. Nästa dag tog de tåget till Beveret (Twains felstavning för Bouveret) och bytte till båt som förde dem över Genève-sjön (Lac Léman) till Lausanne där de förenades med resten av ressällskapet, som det inte sett sedan Interlaken.

Vi följde efter med tåg, men bara till Montreux. Den 1 augusti var en söndag och Twain besökte den engelska kyrkan i Lausanne, men nästa dag tog han båten över sjön till Montreux för att titta på deras mest omskrivna sevärdhet, slottet Chillon.

https://i2.wp.com/www.shellybort.com/uploads/2/8/7/8/2878992/6995835_orig.jpg

Byron kom till Chillon 1816 och skrev ett poem, “The prisoner of Chillon”, om deras mest kända fånge, François Bonivard. Twains reaktion var: “Hans [Bonivards] håla var en trevlig, sval, rymlig plats, och jag kan inte förstå varför han var så missnöjd med den. Om han hade varit fängslad i ett privat hus i St. Nicholas, där gödseln härskar, och där getterna sover med gästerna, och där hönorna häckar på honom, och där kon kommer in och stör när han vill vara ifred, så skulle det ha varit en helt annan sak…”

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/9d73b-wallpaperbasement-of-chillon-castlepicture.jpg

Twain fortsatte sin utflykt via Martigny och Argentière till Chamonix för att besöka Mont Blanc, ett berg som, till schweizarnas stora förtret, ligger i Frankrike, och därför utanför vår skildring, innan han kom till Genève som sin sista ort i Schweiz. Den 14 september avreser de till Italien där de skulle komma att tillbringa nästa två månader. Han gör en anteckning i dagboken “Sept. 14 – E.M. – Man fruktar att resa till Italien på grund av dess rykte.”

Dag 119 – Schweiz: Med Mark till Gonergrat.

https://i2.wp.com/www.bahnbilder.de/bilder/rit-riffelalp-tram-213090.jpg

Twain greps av klättringsfebern och planerade en uppstigning tillsammans med Twitchell till Riffelalp. I A Tramp Abroad fantiserar han i tre kapitel kring den strapatsrika färden som företogs med hjälp av “198 personer, inklusive åsnorna, eller 205 inklusive korna”. I själva verket är rör det sig om en gradvis stigning på 900 meter, som man lätt promenerar på fyra timmar.

https://i0.wp.com/europeforvisitors.com/switzaustria/images/plan_riffelalp_old_hotel_folks_on_slopes_bw.jpg

Vi gjorde det ändå lättare för oss. Vi tog tåget. Linjen till Gornergrat, som invigdes 1898, är den högst belägna öppna järnvägslinjen i Europa. Det är också den populäraste tågsträckan i Schweiz. Vi nådde Riffelalp (2 210 m) på tjugo minuter. Tågets slingrande väg gav oss ständigt nya vyer över Matterhorn.

https://i0.wp.com/thumbs.dreamstime.com/thumblarge_299/1218531131D6KtMV.jpg

Slutstationen på 3 089 meters höjd erbjuder ett äkta panorama. Hela horisonten är full av alptoppar och glaciärer, från legendariska Monte Rosa vid den italienska gränsen i sydost via Breithorn i söder och Matterhorn i väster till Mischabel i norr. Ett femtiotal berg omger Gornergrat.

https://i0.wp.com/www.sanmarkotravel.com/images/Zwitserland/Gornergrat/Gornergrat09_breed.jpg

Vi blev påminda om vårt gamla problem: hur mäter man ytan i Schweiz för att förhållandet mellan berg och dalar ska bli rättvist återgivet? Ett meddelande med lösningen hade hunnit ikapp oss från turistbyrån i Interlaken. Man bryr sig helt enkelt inte om att det lutar. Ytan mäts strikt horisontellt, från kant till kant. Om man äger en 1 000 meter hög bergssida som är 100 meter bred och 1 meter djup (dvs det horisontella avståndet från bergets fot till dess topp), så är markytan 100 kvadratmeter även om bergsytan är 100 000 kvadratmeter.

Mark Twain såg en uppgift i sin Baedeker att glaciären nedanför Gornergrat var i ständig rörelse ner mot Zermatt och föreslog att de skulle åka tillbaka med den istället för att gå. Så småningom upptäckte han att den rör sig en tum om dagen, det vill säga 30 fot på ett år, och att de inte skulle vara framme förrän år 2378, på sommaren.

https://i0.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4e/2012-08-17_13-34-14_Switzerland_Canton_du_Valais_Gornergrat_8v_199%C2%B0.JPG/1280px-2012-08-17_13-34-14_Switzerland_Canton_du_Valais_Gornergrat_8v_199%C2%B0.JPG

Dag 118 – Schweiz: Med Mark i Zermatt.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/da747-zermattswitzerland_4.jpg

Zermatt (1631 m) i Matterhorns skugga är helt ägnad turism och bergsklättring. Turismen började 1820. Innan dess såg man ingen mening i att åka omkring och titta på gamla berg. Kirurgen Josef Lauber öppnade 1838 det första värdshuset, Hotel Cervin, med tre bäddar. I dag finns det 114 hotell med 6500 sängar och lika mycket plats i semesterlägenheter. De som besökt Zermatt i tjugo år och stannat minst en vecka varje gång kan bli hedersgäster vid en ceremoni.

Zermatt station

Alla transporter på orten sker med eltaxi, och tre elbussar, som avgår från stationen en gång i kvarten. För de som vill förlita sig på hästkrafter finns gammaldags hästdroska. Man använder sällan några gatunamn. Ett spindelnät vävt av 73 bergjärnvägar och linbanor för besökarna till varenda bergstopp värt namnet. Nätet har en sammanlagd längd på 24 km.

https://i1.wp.com/cdn1.vtourist.com/4/4882866-Hinterdorf_Zermatt.jpg

Det enda som finns kvar av det gamla Zermatt är Hinterdorf, som, med sina fallfärdiga traditionella Valaishus och lador alldeles bakom affärsgatan, utgör en märklig kontrast till lyxbutikerna.

De små kyrkogårdarna kring församlingskyrkan och den engelska kyrkan är fulla av gravar med före detta bergsklättrare.  Det började fredagen den 13 juli 1865 när ett sällskap på sju personer under ledning av Edward Whymper (vänster bild) erövrade Matterhorn på 32 timmar utan några problem, men på vägen ned halkade en av dem och drog tre med sig nedför den 1200 meter höga norra väggen. En av dem hittades aldrig, men de andra ligger begravna på kyrkogården omgivna av många andra som fallit, bl a en amerikan vars gravsten säger “Jag valde att klättra.” Och de gjorde allt fler, ovana turister, damer i långklänningar. Det blev trendigt att klättra.

https://i0.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/1/10/Whymper_Grave.jpg/220px-Whymper_Grave.jpghttps://i1.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n6134/images/detail/Bergsteigerfriedhof_001.JPG

Under sin första kväll i Zermatt studerade Mark Twain bergklättring teoretiskt i flera böcker. Han kom fram till att det viktigaste för en alpinist var att inte tänka på att om han föll “så skulle han inte sluta falla förrän han kom till en del av Schweiz där ingen väntade honom.” Han läste om Mr Whymper som föll och studsade fram och tillbaka mellan bergväggarna sju-åtta gånger innan han fastnade precis före det stora språnget. Blodet sprutade från tjugo hål, men han lyckades få stopp på det värsta och tog sig upp på en avsats där han svimmade. Tillbaka i byn blev han sängliggande i flera dagar innan det var dags att börja klättra igen. “På det här sättet är det med en äkta alpinist; ju roligare han har, desto mer vill han ha.”

Zermatt Matterhorn_disaster_Dore

Dag 118 – Schweiz: Med Mark mot Zermatt.

https://i2.wp.com/www.lake-geneva-switzerland.com/wp-content/uploads//2012/02/leukerbad-burgerbad.jpg

Leukerbad (1404 m) har varit känt sedan medeltiden för sina hälsosamma källor (kalk och svavel), som lindrar hudsjukdomar och reumatism. Patienterna tillbringar flera timmar i sträck i vattnet med små flytande bord framför sig för tidningar, böcker och kaffekoppar. I dag är Leukerbad en så fashionabel turistort att vi passerade busstationen två gånger innan vi upptäckte den.

Twain stannade ett par nätter i Leukerbad och besteg bland annat en stegby. Vi hastade vidare. Förr i tiden ledde en smalspårig järnväg upp från dalbotten vid Leuk till Leukerbad, men den är ersatt med buss. Det var första gången vi åkte med buss på slingrande alpvägar, men vi hade läst i en av guideböckerna att de schweiziska busschaufförerna får en mycket noggrann utbildning.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n23691/images/detail_gross/leukerbad_albinen.jpg

Den långa, breda Rhône-dalen är omgiven av djupa, vilda sprickdalar med otillgängliga högplatåer. De flesta av de gamla stegbyarna har numera fått kontakt med resten av världen genom linbanor eller utsprängda vägar, men det existerar fortfarande platser som bara kan nås genom att man klättrar upp på en serie av stegar. De har sina fördelar, när fienden kom var det bara att dra upp stegen, men det måste också ha funnits nackdelar, särskilt sena kvällar med ihållande snöfall.

https://i0.wp.com/www.sbb.ch/content/sbb/en/desktop/bahnhof-services/am-bahnhof/standort/mehr-bahnhof/mehr-bahnhof-in-visp/_jcr_content/contentPar/completeimage_1/image.spooler.completeimage.553.jpg/1300644984603.jpg

I Leuk (623 m) stannade bussen vid perrongen. Vi gick fem steg över till andra sidan och tog tåget till Visp (651 m), längre in i dalgången, där vi klev av och lämnade stationen för att vänta på Glaciärexpressen på gatan framför stationshuset. De låter tågen gå lite hur som helst i Schweiz. Särskilt om de är smalspåriga och har viktiga namn.

Glaciärexpressen tar sig igenom en stor del av Schweiz på tvären, från Davos och St Moritz i öster till Zermatt i väster. En japan på Internet frågade om tågen gick åt andra hållet också och fick till svar: Nej, de monteras ner i Zermatt och byggs upp igen varje dag i Davos

https://i1.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/53644277.jpg.

Mark Twain tog häst och vagn från Leukerbad till Leuk och sedan tåg till Visp för en sex timmar lång promenad i regn upp till St Niklaus (1127 m). Med tåg tar det 37 minuter, men järnvägen invigdes först tolv år efter Twains besök. Från fönstret såg vi lökkupolen på den kyrka som betytt så mycket för Twain: Kyrkklockan började ringa 4.30 på morgonen, och att döma av den tid den fortsatte att ringa så tar det en god stund för en schweizisk syndare att få in inviten i sin skalle.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/26758/images/buehne/Taesch_im_Sommer-1.jpg

Det finns ingen bilväg till Zermatt. Den slutar i Täsch, fem kilometer innan. Det enda sättet att komma vidare är till fots, med tåg eller helikopter. Under högsäsongen har man femtio förbindelser om dagen och 1985 invigde man ett signalsystem som tillåter att tågen kan gå med 80 sekunders intervaller.

Vi kom till Zermatt (1631 m) ungefär samma tid som Mark Twain: Vi nådde Zermatt tre på eftermiddagen, nio timmar från St. Nicholas. Avstånd, enligt guidebok, tolv miles; enligt stegmätare, sjuttiotvå. Vi var i bergsklättrarnas hjärta och hembygd nu, vilket allt synligt vittnade om. Snötopparna höll sig inte förmer, i aristokratisk reservation; de kröp inpå på ett vänligt socialt sätt…

Nu skulle vi erövra vårt sista berg.

Zermatt-Village

Dag 118 – Schweiz: Med Mark rakt ner till Leukerbad.

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2c/Leukerbad2.jpg/265px-Leukerbad2.jpg

Om det inte var för den nästan tusen meter lodräta klippväggen ovanför Leukerbad, så skulle Gemmipasset ha varit den perfekta transportvägen över berget till grannarna i kantonen på andra sidan. Vår långa vandring var snart över. Vi hade gått i nästan ständig uppförsbacke, men lutningen blev aldrig särskilt ansträngande. Själva passet på 2348 meters höjd är som en liten port i bergskedjan, men en port utan fortsättning på andra sidan. Eller som Mark Twain uttryckte det:

“Vi var omgivna av en förskräcklig ödslighet. Vi steg framåt till en sorts avstampsplats och konfronterades med en häpnadsväckande kontrast: vi tycktes se ned i ett förtrollat land. Två eller tre tusen fot under oss låg ett lysande grönt plan, med en vacker stad i dess mitt, och en silverglänsande ström ringlade genom markerna; den charmanta platsen var omgärdad på alla sidor av gigantiska stup beklädda med pinjer; och ovan pinjerna, ur det stilla fjärran, reste sig de snöklädda kupolerna och topparna i Monte Rosa-regionen.”

Twain borde ha skrivit Valais-alperna istället för Monte Rosa, som ligger långt borta vid den italienska gränsen. Om man vill se dessa alper i hela sin bredd,.från Zermatt till Mont Blanc, så måste man, enligt vår Baedeker från 1922, klättra i trekvart uppför Vordere Plattenhorn öster om passet, “en lätt klättring”.

Mellan 1737 och 1740 hjälptes Valais och Berne åt med att hugga ut en smal stig uppför bergsväggen. Det enda stället vi sätt något liknande är i Kalle Anka-filmer. Mark Twain var imponerad:

S gemmi

“Vi började vår nedfärd, nu, på den mest anmärkningsvärda väg jag någonsin sätt. Den vred sig i korkskruvskurvor längs med fasaden på det enorma stupet – en smal väg, med den solida klippväggen alltid vid den ena armbågen, och en perpendikulär intighet vid den andra. Vi mötte en ständig ström av guider, bärare, åsnor, bårar och turister som klättrade uppför denna branta och leriga stig, och det fanns inte mycket utrymme över när man tvingades möta en tolerabelt fet åsna. Jag tog alltid insidan, när jag såg eller hörde åsnan komma.”

Vår Baedeker varnade: “…att rida nedför Gemmiwand är opraktiskt … De brantare partierna skyddas av ett staket (ruttet på sina ställen).” Och så var det redan på Mark Twains tid. De skarpaste kurvorna hade förstärkts med murbruk som vittrat i regnet:

“En ung amerikansk flicka kom ridande på en åsna, och när den tog kurvan fick åsnans bakre fot allt löst murbruk och en stolpe att falla överbord; åsnan tog ett våldsamt språng inåt för att rädda sig, och lyckades i sin ansträngning, men flickan hon blev vit som snön på Mont Blanc för ett ögonblick.”

Twain citerar sin Baedeker: “Nedfarten med häst bör undvikas. 1861 föll en Comtesse d’Herlincourt från sin sadel över stupet och dödades ögonblickligen.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15965/images/img_3983.jpg

Från linbanans gondol såg vi människor som klamrade sig fast på olika ställen av bergssidan. Rent teoretiskt tyckte vi att det skulle ha varit en intressant upplevelse att vandra nedför den unika stigen, men bara rent teoretiskt. Vid foten av berget finns en liten begravningsplats för fallna turister.

Dag 118 – Schweiz: Med Mark mot Gemmipasset.

https://i1.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n15618/images/buehne/schloss_spiez_1_mini-5.jpg

Vi stod inför vårt schweiziska mandomsprov, alpvandring över ett pass. Alla som reser omkring och upptäcker Schweiz lockas förr eller senare till åtminstone korta vandringar på de välansade stigar som slingrar sig runt varje berg. Vi planerade med berått mod att korsa hela bergskedjan. Det fanns inga bussar eller tåg som kunde rädda oss om vi utmattade sjönk ihop halvvägs. Det fanns inga skydd att gömma sig under om vi överraskades av regn eller blåst. Vi var inte särskilt alputrustade, utan såg det som en vanlig promenad, fast mycket längre. Precis som med kanotpaddlingen i Themsen för några år sedan, så hade vi aldrig gjort något liknande innan. Då gick det bra.

Mark Twain kom till Europa för att vandra. Redan från början blev det ett skämt. På första sidan i A Tramp Abroad skriver han: Efter en kort vila i Hamburg förberedde vi oss på en lång promenad söderut i det milda vårvädret, men i sista stund ändrade vi programmet, av privata skäl, och tog expresståget. Och på det viset fortsatte det – tills han kom till Schweiz.

…min äventyrslusta hade tänkt ut ett formidabelt företag – ingenting mindre än en tripp från Interlaken via Gemmi och Visp, hela vägen till Zermatt, till fots! …och sedan gick vi till sängs efter att ha lagt fram vandringskläderna och placerat dem på sådant sätt att de omedelbart kunde ockuperas på morgonen. Emellertid, när vi kom ner till frukost vid åttatiden såg det så mycket ut att börja regna att jag hyrde en tvåhästars gigg för den första tredjedelen av resan.

Vi tog tåget ut ur Interlaken (567 m) kl. 8.54 (tab 310) längsmed Thunsjön och kom efter exakt tjugo minuter till Spiez (628 m). Mark Twain gav sig iväg den 23:e augusti tillsammans med sin vän Twichell. Resten av familjen åkte direkt till Ouchy vid Lac Léman (Genève-sjön) där man återsågs den 31:a augusti. Vi hade två dagar på oss för samma färdväg. I två eller tre timmar lunkade vi längs den plana väg som kantar den vackra Thunsjön, med en dim- och drömlik bild av regndigra vidder och hela tiden spöklika alpina former framför oss, höljda i en dämpande dimma.

kandersteg up to sonenbuhel

Fyra minuter senare satt vi på ett nytt tåg (tab 301), på väg in i en ny dalgång. Spåret slog knut på sig själv några gånger så att tåget kunde komma upp. Det här var på huvudlinjen mot Italien och kugghjulssträckor var inte att tänka på. I Kandersteg (1176 m) steg vi av kl. 9.26, medan tåget fortsatte in i den långa tunnel som förde det till andra sidan på 20 minuter. För oss skulle det ta betydligt längre tid.

De enda två sätten att komma vidare från Kandersteg är med tåget eller fötterna, egna eller något djurs. Twain övernattade i här, men vi bytte till en buss som tog oss till linbanan (tab 2412) som tog oss upp till Sunnbüel (1936 m). Tre byten mellan tre olika typer av fordon och med en sammanlagd väntetid på mindre än tio minuter. Det säger något om den perfekta ordning man har i Schweiz.

https://i1.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26384/images/buehne/restaurant.jpg

Vi inledde vandringen med att vila och att äta en andra frukost, utifall vi inte skulle få någon mat på en tid. Vi köpte med oss lite färdkost också, från den restaurang som finns vid linbanans övre station. Alla linbanor i Schweiz tycks vara ihopkopplade med någon form av förtäring.

https://i2.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/38251585.jpg

Vandringen började på en normal stig i lagom kuperad terräng. Den kantades till och med av några träd. Om man bortsåg från de 3000 meter höga bergen på vardera sidan så kunde det till och med ha varit i Slottsskogen. Att det här en gång i tiden var huvudvägen mellan kantonerna Bern och Valais var svårt att föreställa sig, men innan tunnlar, tåg och bilar fanns var det djur som användes för transporter, och det gällde att hitta en väg där de kunde ta sig fram.

Det fanns ett problem med Gemmi-passet. Från vårt håll sluttade dalen långsamt uppåt,  men på andra sidan stupade berget lodrätt ned. Innan man lyckades lösa det problemet i början på 1700-talet var det omöjligt att använda passet som en kommunikationsled. Hur det gick till ska vi berätta när vi kommer dit.

Härifrån rörde vi oss framåt genom en stormsvept sorglig ödslighet. Runtomkring oss reste sig gigantiska massor med  klippsprång och vallar av dystra stenar, utan en tillstymmelse till plantor eller träd eller blommor någonstans.

Efter 90 minuter kände vi några regnstänk och befarade att få plaska fram i våta kläder resten av vägen. Vi hade inga paraplyer med oss eftersom vi upplevde det som ett stilbrott med uppfällda paraplyer på fjällvandring. Men stänken var allt som kom, kanske var det en fågel, och vi stapplade vidare uppför en brant och lång backe.

https://i1.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/12839640.jpg

På andra sidan krönet tittade vi ned i en liten gryta med en sjö – och ett hus. Vi hade nått fram till Berghotell Schwarenbach på 2061 meters höjd. Restaurangen var öppen. På deras pappersduk kunde vi läsa att detta var ett av  Schweiz’ äldsta berggästhus och att det byggdes 1742 för att fungera som tullhus. Lenin och Picasso hade en gång i tiden tittat in. Andra författare än Mark Twain hade också kommit vägen förbi, Alexandre Dumas (Impressions de voyages) och Guy de Maupassant (L’Auberge).

Vi stannade för en tolvis vid ett kraftigt byggt litet värdshus som hette Schwarenbach. Det ligger på en enslig plats bland topparna där det insveps av molnen, regnas på, snöas på, bombaderas och förföljs av stormar nästan varje dag i sitt liv. Det var den enda bebyggelsen i hela Gemmi-passet.

https://i1.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/20247736.jpg

Vi hade fortfarande två timmar kvar till passet. Nu blev det brantare och snöigare. Man hade varnat oss för att snön kunde ligga kvar på den högsta sträckan. En stor sjö dök upp, Daubensee, den högst belägna (2206 m) naturliga sjön i Berns Oberland. Isen ligger på den större delen av året och på den vänstra stranden dit solens strålar inte hittar alla dagens timmar låg drivorna kvar. Det var bara att traska på. Att vända nu var inte att tänka på när bara en backe återstod till öppningen i bergskedjan framför oss, Gemmipasset (2322 m).

Själva passet var snöfritt, och vi sprang nästan fram den sista biten, stannade och stirrade nedför en lodrätt bergvägg mot Leukerbad. Nu gällde det bara att ta sig dit ner.

https://i0.wp.com/steverabone.com/more%20swiss%20walks/gemmip3.jpg

Dag 117 – Schweiz: Jungfrau.

http://wandrairas.files.wordpress.com/2011/11/jungfraumap1.jpg

Mark Twain kom aldrig upp på Jungfrau. Antagligen gjorde han inte ens något  försök. Hans erfarenheter från det jämförelsevis lilla Rigi-berget var väl inte helt positiva och tanken på de fysiska strapatser förknippade med att ge sig upp i det vilda massivet vann över det sug som utsikten utövade – ett sug som alla som går omkring i Interlaken känner. Han ritade till och med av utsikten i en skiss där han försökte förklara fenomenet att snögränsen på Jungfrau till synes låg lägre än topparna på de mer närliggande bergen.

Det var vildare på hans tid. Världens första internationella gruppresa leddes av Thomas Cook från London den 26 juni 1863 med Schweiz och Jungfrau-regionen som huvudmål. Då var inte järnvägen byggd, men det hindrade inte de äventyrslystna pionjärerna. Miss Jemima Morrell skrev i sin dagbok om att vissa stigar bara var “en enkel fåra uthuggen i klippytan, precis lagom bred för en mulåsna.”

I dag går spåren nästan ända upp till toppen, så vi hade ingen anledning att hålla emot när berget lockade. Tanken på att få åka på vad som kanske är världens märkligaste järnväg gjorde att vi för en dag glömde bort Mark Twains fotspår.

Vädret är viktigt i Schweiz – och komplicerat. Väderleksrapporterna är liksom tredimensionella. Förutom den “horisontella” aspekten måste man också tänka vertikalt. För varje meter uppåt i höjd sjunker temperaturen, och förr eller senare passerar man nollpunkten. Var den punkten ligger anges dagligen i rapporterna. Den centrala alprygg som delar Schweiz gör att vädret ofta är helt annorlunda på de båda sidorna, en aspekt som blir viktig de dagar man korsar ett pass från den ena till den andra sidan och kanske har polletterat större delen av resegarderoben. Flera TV-kanaler har kontinuerlig direktsändning från kameror utplacerade på de mest kända topparna och i de större turistorterna, så att man redan i hotellrummet på morgonen kan se hur vädret ser ut på utflyktsorten. Att åka upp till en topp omgiven av dimma eller moln är ingen större mening. Det visste vi redan av egen erfarenhet.

Det känns konstigt att förbereda sig för snö och minusgrader när det är sommar. Två obligatoriska detaljer i utrustningen när man besöker ett snötäckt berg är solglasögon och sololja. Så på vägen till stationen kompletterade vi i en affär med skyddsfaktor 6.

https://i0.wp.com/www.bahnbilder.de/bilder/interlaken-38148.jpg

Det tog inte lång stund innan vi upptäckte att det fanns japaner överallt i Schweiz, särskilt i Interlaken, där de med sina 22% utgör den största utländska  turistgruppen. Restaurangerna har menyer på japanska, och tågets högtalare upprepade informationen på detta tungomål när vi 8.32 gled iväg på den smalspåriga rälsen (tab 312). Vår startnivå var 567 meter.

https://i2.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2f/WilderswilStation.JPG/220px-WilderswilStation.JPGEfter bara fem minuter var vi framme i Wilderswil (584 m) vid öppningen till dalen omgiven av två portalberg, väktare över alplandskapet bortom. De som har verkligt ont om tid kan här byta och ta bergjärnvägen (tab 314) på mindre än en timme upp till Schynige Platte (1965 m).

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/25813676.jpgTio minuter senare, i Zweilütschinen (652 m), delade sig spåret. Den ena halvan av tåget fortsatte i dalen rakt fram till Lauterbrunnen, medan vår del svängde upp i skogen på baksidan av Schynige Platte. Den här y-liknande linjen, som invigdes 1890, utgör den första delen av erövringen av det vilda berget med tåg. Jungfrau försvann bakom Männlichen, berget som skiljer de båda dalgångarna åt, och tåget började dansa fram och tillbaka över en bilväg och en älvfåran Schwarze Lutschine i den smala passagen.

https://i2.wp.com/img1.etsystatic.com/013/1/6244670/il_570xN.459692377_aabn.jpg

Utsikten är begränsad på den här sträckan, vilket gör att kontrasten blir maximal när loket efter en kraftryckning och lite kugghjulsdrift tagit oss upp till Grindelwalds (1034 m) överväldigande omgivningar med Wetterhorn (3708 m) och Mettenberg (3104 m) alldeles ovanför bygatan. Den beryktade norra sidan av Eiger (3974 m), med mer än 50 döda på sitt samvete, avslutar panoramat. Clint Eastwood klättrade omkring där i The Eiger Sanction (1975). Grindelwald är en av de populäraste turistorterna i den här delen av Schweiz.

http://shortfinal.org/pics/2007EuroTrip/gallery2/images/Train%20station%20with%20a%20view%20-%20Grindelwald%20(Switzerland).jpg

Här var det dags att byta till den andra tågetappen, Wengenalp-järnvägen öppnades 1893 som en förbindelse mellan Grindelwalds och Lauterbrunnen, de båda slutstationerna på “Y-järnvägen”. Med sina 19 km är det den längsta kugghjulsbanan i Schweiz.Efter 45 minuter nådde vi Kleine Scheidegg (2061 m). Ungefär samtidigt anlände de som hade valt att åka över Lauterbrunnen från andra hållet och vi bytte alla, utom fotvandrarna till tåget på den tredje och sista etappen.

https://i2.wp.com/afcvacations.com/AFCTours/Images/GfxPkg/swissvillagestrain.jpg

Nu befann vi oss på en långt högre höjd än vår första topp dagen innan, men ändå var vi bara vid foten av Jungfrau. Det fanns inget visuellt som bekräftade att vi var så högt upp, men det kändes i kroppen att alpängarna och sluttningarna runtomkring låg en bit ifrån havsytan. Solen sken, men sommarvärmen hade förvandlats till en sval vårdag.

Så här rakt underifrån såg berget högre och brantare ut. Att vi skulle kunna ta oss upp ditt med tåg verkade vara en omöjlighet. Att någon överhuvud taget hade kommit på tanken att det skulle vara möjligt tedde sig som största vansinne.

https://i0.wp.com/cdn.c.photoshelter.com/img-get/I0000wvXF29GrtJY/s/850/850/20100925-europe-2418.jpg

https://i0.wp.com/www.swissinfo.ch/media/cms/images/null/2003/06/sriimg20030627_3986292_0.jpgTåget gick rakt mot berget och efter tio minuter var vi framme vid Eigergletscher (2320 m) där vi försvann rätt in i klippan och påbörjade den branta stigningen inne i en tunnel. Sjutton minuter senare stannade vi vid Eigerwand för ett fem minuters uppehåll vid något som såg ut som en vanlig tunnelbanestation, men med en viktig skilllnad, det inte fanns ingen utgång. Några grottgångar ledde fram till fönster uthuggna i bergsväggen. Vi tittade ut inifrån Eiger och såg långt där nere Grindelwald och i fjärran de blå sjöarna kring Interlaken. Nu började det bli lite kyligt.

https://i1.wp.com/static0.akpool.de/images/cards/14/140715.jpg

Samma sak upprepades vid nästa stopp, Eismeer, men nu fylldes utsikten ut genom bergssidan av en evig issjö, Eigerglaciären. Det hade blivit förbaskat kallt och passagerna började riva i sina väskor och plockade fram tröjor, jackor, tjockare skor och vantar, utom några som försökte intala sig att de inte frös eftersom de hade “glömt” vinterkläderna.

https://i1.wp.com/myweb.tiscali.co.uk/jgrimbleby/jungfrau/Eismeer.jpg

Efter trettio minuter i tunneln var vi framme vid hela Europas ändstation, på höjden. Ingen annan järnvägsstation i Europa ligger högre än Jungfraujoch med sina 3454 meter.

Vi befann oss på sadeln mellan Mönch och Jungfrau, fortfarande under jord. De ursprungliga planerna var att bygga tunneln ända upp till toppen (4158 m), men man hade för många problem. Den första delen, fram till själva berget blev klar 1898. Man nådde Eigerwand 1903 och Eismeer 1905. Sedan tog pengarna slut och först 1912 nåddes Jungfraujoch.

https://i0.wp.com/www.switzerlandholidays.com/images/Swiss-jungfraujoch.png

Från den övre stationen leder ett system av gångtunnlar i olika riktningar, bl a till restauranger och ett ispalats med skulpturer i is (Sherlock Holmes och en sumobrottare), men vi ville komma ännu högre upp. Väderstationen Sphinxen. Europas högst belägna byggnad, fick en ny observationsterrass för några år sedan. Att komma ut på den på 3571 meters höjd, efter mer än en halvtimme i tunneln, var något av det mest hissnande vi varit med om.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n14127/images/buehne/jungfraujoch-2.jpg

På andra sidan Jungfrau är allting vitt, och svart där berget sticker fram. Den eviga snön täcker landskapet och mellan nya bergstoppar, som vi inte ens kunnat ana innan, har en glaciärflod stelnat.och bädden av frusen snö sträcker sig mot horisonten. Åt norr kan man se ända till Schwarzwald i Tyskland, men den utsikten kan ändå inte konkurrera med den främmande, tysta världen i söder.

Lite senare hittade vi ut ur berget och stod avvaktande på kanten av glaciären. En markerad stig lovade säker passage över till Möchsjochhutte, där man kan övernatta, men naturen kändes för vild och otämjd för att vi skulle våga oss på några äventyr.

Syret i luften är en tredjedel av vad det är vid havsytan och skyltar uppmanar till försiktighet, särskilt i trappor. På vägen ned till tåget togs en kvinna som hade drabbatts av syrebrist om hand.

https://i2.wp.com/www.pdnphotooftheday.com/wp-content/uploads/2009/06/swit_04.jpg

Tilllbaka nere vid Kleine Scheidegg valde vi den andra färdvägen, den mot Lauterbrunnen. Här passerar tåget över alpängar med Jungfrau tätt inpå. Guideboken berättade att det dräller laviner ner här under varma dagar. Vi väntade förhoppningsfullt men fick inte uppleva det minsta snöskred innan tåget svängde runt hörnet och in i den bilfria turistorten Wengen för att sedan störta ned mot den utsträckta byn Lauterbrunnen (806 m) omgiven av lodräta klippsidor.

https://i0.wp.com/swissholidayhouse.com/wp-content/uploads/2012/06/Trummelbach-Falls.jpg

Sju minuter med buss (Tab 311.15) härifrån, längre upp, ligger Trümmelbachfallen. Det lär ska finnas 70 vattenfall i hela dalen. Det kan tyckas att har man sett ett eller två, så har man sett alla, men inget fall liknar Trümmelbach. Det faller inne i berget i en vertikal grotta och i fem etapper. En bergbana tog oss upp halvvägs. Även de som vid det här laget tröttnat på vattenfall måste bli imponerad – och blöt. 20 000 liter vatten dånar genom berget varje sekund. Trappor och avsatser slingrar sig upp runt denna naturkraft tills man kan se ljuset från den övre öppningen.

18.27 var vi tillbaka i Interlaken igen. Nu kunde vi gå på Höheweg och titta upp på Jungfrau med andra ögon.

Härnäst: I Mark Twains fotspår på riktigt – en fotvandring till andra sidan.