Turisthistoria – Vymålare på 1700-1800-talen.

https://i1.wp.com/www.lib-art.com/imgpainting/4/5/3854-rome-view-of-the-colosseum-and-the-antonio-joli.jpg

Precis som våra dagars turister köper souvenirer, så ville 1700-talets föregångare, de unga gentlemän som gjorde sin ”Grand Tour”, hemföra synliga bevis på sin resa. Italienska målare insåg snabbt en ny marknad och konstnärer som Canaletto och Guardi (samt en snabbt växande skara av plagiatörer) hamnade snart i den engelska överklassens herrgårdar med motiv från Venedig, Florens, Rom och Neapel.

När medelklassen började resa på 1800-talet och behovet ökade tog engelska ambassader och affärsmän i Egypten, Indien och på andra populära resmål över och anställde konstnärer. Några av de mest kända i Indien var George Chinnery, William Hodges och Thomas Daniell, medan Edward Lear målade i Europa och Mellanöstern, innan han blev mer känd för sina limerickar och kattdikter.

Färgade graveringar var ett populärt alternativ och Turner producerade ett antal målningar och akvareller (Alperna och Venedig) som låg till grund för tusentals billiga serietryckningar. Det ständigt ökande behovet resulterade i en hel del skräp jämförbart med de billigaste vykorten i våra dagar, men den som letar kan alltså hitta en intressant fas i konsthistoriens utveckling bland de tidigaste turisternas souvenirer.

Annonser

Turisthistoria – The Grand Tour

https://i1.wp.com/rlv.zcache.com/the_grand_tour_gift_tag_business_card_template-p240533216659600437b2ish_400.jpg
Låt oss tränga bakom begreppet Grand Tour. De började på 1500-talet med det seriösa syftet att ge unga engelsmän en utbildningsresa till de europeiska huvudstäderna på det att de skulle mogna och bli användbara vid det elisabetanska hovet. En kontinentalresa kunde på den här tiden ta ett abrupt slut på ett flertal exotiska sätt: banditer, inkvisitionen eller pest.

Allteftersom Englands makt i världen ökade blev dessa ynglingar alltmer dryga och överlägsna på sina färder över kontinenten. Lord Chesterfield beskrev en engelsk gentleman som någon som stiger upp sent, träffar sina engelska vänner vid en våt lunch, går på teatern, sedan krogen och alltemellanåt älskar med en irländsk tvättmadam eller en kringvandrande engelska som är ute för att bedra sin man. James Boswell frågade alltid efter de bästa bordellerna i Paris och Amsterdam.

Under början av 1800-talet gnälldes det en hel del över hur obekvämt det var att resa runt i Europa: fransmännen spottade jämt, fransyskorna var överdrivet målade, italienska värdshus var obeskrivligt obehagliga och deras mat förgiftade besökarna. Men när politiska och krigiska relationer med Frankrike, Österrike, Spanien och kolonierna hade stabiliserat sig – och placerat England i överläge – började en entusiastisk känsla för Europa att sprida sig, inte minst genom de engelska poeterna.

Detta sammanföll med den moderna turismens intåg och den nya resande medelklassen krävde att få göra sina egna Grand Tours för att på plats få uppleva Tennysons och Brownings lyriska beskrivningar.

När Thomas Cook firade sitt 150-årsjubileum genomförde man en 24 dagar lång nostaligisk och lyxig resa i Grand Tours anda: Galafest i London eller Bryssel – i Miss Matilda Lincolnes fotspår nedför Rhen – galafest i Wien och Mozart-firande – Venedig – Florens – Rom – Rivieran – i Miss Jemima Morrells fotspår genom Schweiz (de här båda pionjärresande damerna ska jag berätta mer om senare) – Loire – Paris – London. £7 500 kostade denna moderna Grand Tour, som delvis ägde rum med 1800-talsfordon.

Turisthistoria – En kort överblick.

https://i2.wp.com/image1.masterfile.com/em_w/02/79/17/846-02791749w.jpg

Det stora resandet började på 1800-talet i och med järnvägarnas födelse. Den sociala skiktningen speglades i de olika klassindelningarna på tåg och båtar, men även i aktiviteterna på resmålet.

Överklassen höll gärna till på ambassaderna eller i särskilda nationella kvarter där förortsvillor växte upp; medelklassen reste i grupp och togs om hand av Thomas Cooks resebyrå medan underklassen fortfarande begränsade sitt resande till det mellan hemmet och arbetsplatsen. 1800-talsresenären krävde horder av uppassare.

Genomgående betraktades lokalbefolkningen som primitiva, lägre stående varelser och behandlades som barn. De enda egentliga kontakterna var med de som arbetade som betjänter eller de som fick allmosor på gatan. Livsstil och levnadsstandard påverkades inte nämnvärt av den främmande miljön.

I början av 1900-talet spred sig resandet till den lägre medelklassen för att i och med charterresandet efter andra världskriget till slut omfatta alla samhällets grupper. I samma takt som antalet turister ökade minskade antalet uppassare per resenär. Kravet på oförändrad komfort och matvanor på det främmande resmålet finns dock fortfarande kvar.

Turisthistoria – Romarna i Bath.

https://i1.wp.com/www.bath360.co.uk/history/roman-baths.jpg

De första nedtecknade bevisen på turism är från romartiden. Med ett så utbrett rike låg det förstås nära till hands att se sig omkring. Pompeji, Baia och Bath var populära resmål för soldater som ville koppla av.

Under medeltiden var det pilgrimerna som utgjorde de stora turistskarorna. På ett år kunde 21 miljoner följa de markerade routerna till Santiago de Compostella i Spanien. Kyrkan tog hand om härbärge och utspisning. För de rikare stod korstågen till Jersualem som alternativ, men de urartade med tiden och kom ibland inte längre än till Venedig.

The Grand Tour blev under 1700-talet ett led i en gentlemans uppfostran, och en chans för familjen att bli av med “de sina medan de genomgår den förskräckliga puberteten.

Dag 64 – Isle of Man

https://i2.wp.com/s0.geograph.org.uk/photos/35/11/351101_1724237e.jpg

En sista försök.
I tax free-shopen på flygplatsen blev vi påminda om vår sista föresats, att dricka manxwhisky, men…

– Inte har vi den här. Det lönar sig inte. Och vi har bara plats för ett litet sortiment.

Konstigt. Borde inte nationaldrycken vara representerad i en sådan viktig butik? Hade vi blivit lurade? Är den vita manxwhiskyn bara en myt, en vals man drar för dumma turister? Vi vet fortfarande inte vad vi ska tro, men två av tre hade vi hittat, och vi skulle väl ha något att göra om vi kom tillbaka till Isle of Man.

https://i2.wp.com/www.airport-technology.com/projects/airport-isleofman/images/3-old-atc-tower.jpg

Transfer.
Flygförbindelserna mellan Isle of Man och resten av världen är goda, men udda. Vårt lilla plan brummade över till Dublin innan det släppte av oss i Cardiff, och sedan fortsatte det till Kanalöarna. Det verkar som de mer eller mindre till England oavhängiga delarna av den brittiska övärlden försöker hålla ihop.

Dag 63 – Isle of Man: Upp mot toppen.

https://i2.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/67/c7/80/filename-isle-of-man.jpg

Vi vaknade med ett ryck på morgonen den sista dagen, ja, det vill säga, hur fotografen vaknade vet jag inte, och det har egentligen ingen betydelse. Det viktiga nu var att vi bara hade en dag kvar på Isle of Man för att klappa svanslösa katter och dricka albinowhisky.

Efter några kvällar i Douglas insåg vi att vårt hotell låg i fel ända av strandpromenaden. Det var i söder på smågatorna innanför den gamla hamnen som håll-i-gånget fanns. Där hade vi skymtat en pub vid kajen och en lunchrestaurang på gågatan. Men uppe i norr var vi i alla fall i närheten av början på den elektriska järnvägen och det var den som väntade oss denna förmiddag.

Man kunde tycka att en elektrifierad järnväg skulle vara modernare än den ånglokslinje som vi berättade om i förra avsnittet, men på Isle of Man byter man inte ut något i första taget. De nyaste vagnarna är från 1904, och de två äldsta från 1893 är världens äldsta spårvagnar i drift.

Den bergiga kusten upp till Ramsey ställde till med problem för framtidsplanerarna på 1800-talet. Vägarna var så dåliga i den besvärliga terrängen att det var lättare att göra frakterna med båt. Backarna var för branta för ånglok. Elektriciteten blev lösningen.

https://i0.wp.com/www.gov.im/lib/images/cso/review/groudlerailway.jpg

Den 7 september 1893 invigdes den första sträckan på knappt 4 km till det populära turistmålet Groudle Glen. Ändstationen i Douglas, med biljettkiosk från 1897,  ligger vid Derby Castle, bara några fotsteg från hästspårvagnarnas norra slutstation.

I serien Toonerville Folks från 20- och 30-talen finns en skraltig spårvagn som studsar fram på vildsinta spår. Aldrig hade vi trott att denna fantasiskapelse existerade utanför den tecknade världen, men när vi skramlade uppför backen och ut på Onchan Head (Tolkien?), och havet blev alltmer avlägset under oss och., det är inte så konstigt att Buñuel gjorde en film som heter Fantasin åker spårvagn.

Som om vi befann oss i en välplanerad modelljärnväg dök ett litet ånglok och vagnar upp långt där nere i ravinen precis när vi kom runt hörnet på väg in i Groudle Glen. De viktorianska turisterna tyckte inte om alltför långa promenader, så i maj 1896 kunde  man inviga en liten smalspårig (2 fot) bana från hotellet vid Lhen Coan (vackra glen)  ut till kusten och längsmed den till pittoreska utsiktspunkter och ett numera nedlagt zoo vid Sea Lion Rocks. Idag är det mest på söndagar som turerna går, självfallet med det ursprungliga loket.

AI Groudle
Vi rasslade vidare, nu på en sträcka som blev klar 1895. Efter totalt en halvtimme var vi framme vid Laxey. Det fortsatta spåret mot Ramsey invigdes 2 augusti 1898 och den slingrande banan anses vara en av världens vackraste järnvägslinjer. Bakom ett sådant påstående döljer sig ett mödosamt arbete i att dra spåret över berg och dalar, besvärligast var det vid Bulgham Bay där 1000 män arbetade med att frakta bort 250 000 ton natur för 4 pence i timmen. Två vida broar strax söder om Ramsey gjorde att den allra sista sträckan in i staden inte kom i bruk förrän 24 juli året därpå.

AI rail 1

Allt detta kunde vi tyvärr inte se, för vi måste byta i Laxey (dvs Laxå), till bergsbanan upp mot toppen på Snaefell. Den var klar att invigas den 21 augusti 1895, efter bara sju månaders arbete. Den tänkande läsaren har insett vid det här laget att tåg är en betydande kommunikationsform på Isle of Man, och de mest fanatiska tågentusiasterna har antagligen redan bokat resan.

Det finns en speciell biljett som gäller för obegränsat resande på alla tåglinjer (längsta sträcka av sammanhängande smalspårig järnväg på de brittiska öarna) under 1 eller 3 dagar (dock bara en tur-och-retur till Snaefell).

Genom att utnyttja sluttningarna maximalt på längden, så blir inte stigningen värre än 1:12, men det behövdes ändå ett speciellt bromsspår i mitten, och kontakten med luftledningen är speciellt utformad för att motstå de starka vindarna i närheten av toppen.

De ursprungliga sex vagnarna används fortfarande, förstås, men motorer och kontrollpaneler byttes ut 1977 och 1979. Efter ett världsomfattande letande lyckades man lokalisera delar som passade i Aachen i Tyskland.

https://i2.wp.com/www.railholidays.com/media/8954897/Laxey-Wheel-Istock-715241.jpg

De första fem kilometer går uppför Laxey Valley. På andra sidan dalen syns ett stort rött hjul. Det är Lady Isabella, Europas största fungerande vattenhjul, nästan 70 m i omkrets och 22 m i diameter, som användes för att pumpa upp vatten ur gruvan. Driften har upphört och hela området har gjorts om till museum med vandringsleder både ovan och under jord. Besökets höjdpunkt är klättringen upp på plattformen ovanför hjulet. Det är inget för de nervklena, inte nog med att det är högt, allting under rör sig med 4 varv/minut.

AI rail 3

Bortom gruvan glesnar bebyggelsen och den bortre sidan av dalen kommer allt närmare tills det slutligen inte finns någon dal längre. Vi hade nått upp till platån strax under själva Snaefell. Där banan korsar vägen ligger en hållplats och en bit bort står en byggnad som innehåller ett motorcykelmuseum. Det är allt som finns på denna ödsliga plats och som mystiskt och exotiskt kallas för Bungalow.

http://manxtrams.files.wordpress.com/2010/10/snaefell-season.jpg

Sista biten skruvar sig tåget medsols runtom om berget tills det slutligen, utan någon större ansträngning, når toppen. Ett par minuter innan vi var framme slukades vi av ett vått och kallt moln och omvärlden försvann helt. Det var som att komma in i ett kylskåp.

Vi hade en halvtimme på oss och ville värma oss med dagens soppa, men det fanns ingen. Hur håller man en soppa varm i ett kylskåp. Sikten var några meter, så något av den hissnande utsikten märkte vi inte, men det sägs att man kan se hela ön.

Under resan upp hade vi sett toppen, klart och tydligt väntade den på oss, vi hade faktiskt sett toppen under alla dagar på ön. Så fort vi lämnade toppen såg vi den igen. Det var bara under halvtimmen där uppe som vi inte såg något

Tillbaka vid Bungalow bytte vi till väntande bil, för nu brådskade det. Vi var på väg till Curraghs Wildlife Park på andra sidan bergsmassivet. Det var vårt sista hopp att hitta en katt innan vi lämnade ön. Tanten i djurparkens biljettlucka tittade beklagande på oss.

– Vår katt är så gammal och trött att han inte tål några besökare. Han ligger antagligen i matsalen och sover nu.

När vi släntrade tillbaka mot bilen ropade hon efter oss:

– Vänta! Jag såg något i telefonkatalogen häromdagen.

Hon bläddrade och bläddrade och vi väntade och väntade. Till slut hittade hon det: Pishinyn Manniagh Manx Cats i Kirk Michael (Balley Keeill Vaayl), en by som låg på vägen tillbaka mot Douglas.
Efter lite letande hittade vi något bondgårdsliknande en bit bort från vägen. En kvinna stod vid uppfarten och målade grinden.

Något av en vild-gås-jakt, som engelsmännen träffade fått till det, kändes det nog som, men kvinnan bekräftade, att visst födde hon upp manxkatter, och att visst kunde vi få komma och titta på dem, fast de befann sig i ett kritiskt stadium just nu, så vi kunde inte få komma in i det allra heligaste.

Gårdsplanen mellan bostadshuset och uthuset var fylld med BMC i olika sönderplockade stadier. Det var sonens intresse. Mrs Glynn Shearman bjöd oss att stiga in i stugan och presenterade oss för maken Eddie. I alla vinklar och vrår låg det djur. I ett hörn myllrade små, små hundvalpar, på en diskbänk ovanför stod en fullvuxen katt (med svans) och fräste. I en skål på ett skåp låg en annan katt (med svans) och sov.

En av valparna vinglade ut över golvet och placerade sig mellan Mr Shearmans stora stövlar. När vi frågade honom lite senare om han hade varit medveten om valpen, och om de inte blir trampade på, så svarade han att den här gången hade han sett den, men de får vänja sig vid att få en fot på sig då och då.

Mrs Shearman, som försvunnit, kom tillbaka, till synes gravid. I värmen under hennes kofta låg ett helt fång med nyfödda manxkattungar. Hon föste bort katten från skålen och hällde upp. Och se, där låg de, en hel skål full, alla utan svans, och de skulle heller inte växa ut några, hur stora de än blev.

För Mrs Sherman använder vetenskapliga genetiska metoder i sin avel för att få fram en renare och renare ras. Hon hade börjat verksamheten för några år sedan när hon insåg att manxkatten höll på att dö ut och att det var lättare att hitta en katt i USA eller Japan.

– Det är en viktig symbol för Isle of Man, som inte får försvinna.

https://i0.wp.com/www.thecatsblog.com/wp-content/uploads/2009/10/Manx3.jpg

Isle of Man – Motorcyklar.

https://i1.wp.com/www.motorcyclenews.com/upload/194827/images/pacemakerTT%20CANCELLED%20McGuinness.jpg

Den stora årliga händelsen (sedan 1907) på Isle of Man är motorcykelloppet i juni. Mellan tio- och tolvtusen motorcyklar strömmar då till ön under en tvåveckorsperiod. Det 37 3/4 miles långa loppet, som räknas som bajkarnas Mount Everest,  på öns kurviga vägar, har blivit helig mark för världens alla motorcykelentusiaster.

Ön vaknar till liv och det är fester överallt. Det enda besvärliga är att man måste bestämma sig för vilka sida man ska vara på, innanför banan eller utanför, för när loppet går kan man inte korsa vägen. Det säger sig självt, om du inte är intresserad av motorcykeltävlingar och om du störs lätt av knattret från en motorcykel, så ska du undvika Isle of Man de här två veckorna.

https://i2.wp.com/www.iomguide.com/images/3D-mountain-circuit-map.gif