Turisthistoria: Kol-rutten

William-Wheelwrigh

William Wheelwright från Newburyport i Massachusetts var skeppsredare och importerade kol från England som bränsle till sina båtar. I mitten av 1800-talet kom han på ett alternativ. Det blev billigare att hämta de engelska gruvarbetarna, placera dem i chilenska gruvor, och frakta kolet på egna båtar.

En båtlinje längsefter den syd-amerikanska västkusten kunde förstås vara bra för lite av varje. Lika mycket djur (kor, höns, får) som människor transporterades på Pacific Steam Navigation Companys båtar. I ökentrakterna i norr var marken så torr att inget ätbart växte, och man kunde följaktligen inte föda upp sin egen boskap.

Williams boat.jpg

Rutten gick från västra Panama, från ostkusten kom man med tåg på en linje som byggts tvärsöver näset 1835, ned till Valparaiso i Chile. Skeppen lade till vid kolhamnarna Antofagasta, Iquique och Mollendo varifrån järnvägar, byggda av engelsmän, gick till gruvorna i landets inre.

På flera ställen, till exempel Mollendo, var det omöjligt att bygga kajer, så båtarna fick ankra utanför kusten. Pråmar hämtade last och passagerare, som firades ned från däck, antingen i grupp i stora korgar eller individuellt i korgstolar.

Jämfört med atlant- eller nilångare var det inget lyxliv på sydamerika-rutten. Det fanns ingen orkester ombord och simbassängen bestod av en presenning uppspänd inuti en stor låda. På lastningsdagarna flydde passagerna bort från koldammet som trängde in överallt.

Annonser

Turisthistoria: Klondike 1898

Klondike1

S/S Excelsior lämnar San Francisco den 28 juli 1897 på väg mot Klondike.

När guldruschen till Klondike startade 1897 började Thomas Cook sälja resor från Europa, men varnade för strapatserna: endast de starka och härdade borde ge sig iväg till landet med syfte att vaska guld, och endast de som var fullt förberedda och försedda med en komplett utrustning och ett års proviant.

Resan över Atlanten var den enklaste sträckan. När det gällde att ta sig till Stilla havs-sidan var faktiskt båt ned till Panama, och sedan diverse flodångare mm tvärs över näset till en ny båt med San Francisco som destination ett alternativ. Tro det eller ej, men det här var det bekvämaste sättet på den tiden att ta sig från ena kusten av USA till den andra. (Panamakanalen var påbörjad men det skulle dröja ytterligare sjutton år innan den var klar.)

Klondike2

Bennett Lake

De riktiga strapatserna, med låga temperaturer, mygg och knott, råkade man inte ut för förrän man var framme i Alaska. Det var långt till butiken i Klondike, så man gjorde bäst i att ha med sig 150 kg mjöl, 75 kg bacon, 50 kg vita bönor och diverse småsaker som kaffe, socker, salt, torkad frukt och ljus för att klara sig ett år. Kokkärl, hacka och spade, guldvågar och gevär kunde man också ha användning för.

Klondike3

Klondike City – Dawson City i fjärran.

Ruschen är över, men för den som ännu inte gett upp står numera Penguin Hotel i den gamla guldgrävarstaden Dawson City till förfogande.

 

Turisthistoria: Los Angeles 1896

Losangeles1
Järnvägen nådde Los Angeles 1876 när South Pacific-bolaget förband den lilla isolerade staden med metropolen San Francisco. Det dröjde inte länge förrän konkurrenten Atchinson, Topeka & Santa Fe började slåss om transporterna till södra Kalifornien. På vissa ställen gick spåren bara ett par kilometer ifrån varandra.

Pasadena

Satsningen på turister och invandrare ledde till att 60 städer växte upp i regionen mellan 1887 och 1889. På 90-talet hade en omfattande utflyktsverksamhet kommit igång. I själva Los Angeles kunde besökarna åka speciella guidade turer med spårvagnen. På de mindre ställena fick man förlita sig till hästskjutsar som stod och väntade vid järnvägsstationerna.

Losangeles2

Det moderna utspridda Los Angeles grundlades på den här tiden och mycket snart fick man behov av förbättrade kommunikationer. L A fick förbindelse med Pasadena 1895 och Santa Monica 1896. Pacific Electric Railway bildades 1901 och fram till 1910 köpte bolaget upp existerade spår och knöt ihop dem, så att de slutligen blev världens största urbana transportsystem.

cablecar.jpg

Spårvagnarna körde specialturer, inte bara för turister, utan också med skolbarn och privata sällskap. Det var inte bara linjetrafik; man kunde också åka speciella rutter: ”Ballong-rutten” inkluderade Los Angeles, Santa Monica och Ocean Park. ”Triangelturen gick mellan Los Angeles, Long Beach och Santa Ana. På ”Gamla missions och apelsinlunds-turen” färdades man genom San Gabriel Valley.

Mount_Lowe_Railway.jpg

Höjdpunkten var Mount Lowe-utflykten (ovan) som började med spårvagn genom Pasadena till Rubio Canyon, fortsatte med linbana till toppen av Eko-berget i Sierra Madre för att sluta med hårresande tur i öppen spårvagn upp för Mount Lowe (1860 m).

På 20- och 30-talen började spårvagnarna ersättas med bilar och bussar. Under andra världskriget kom ett kort uppsving, men sedan köptes bussar och spårvagnar upp av bilindustrin, som lade ned dem, så att folk skulle bli tvungna att köpa bilar.

Turisthistoria: Persien 1889

Batoum

Batoum under Krim-kriget.

Kring 1890 började Persien bli en bricka i Det stora spelet, som den nya stormaktspolitiken kom att kallas. Rysslands intresse i landet sågs av engelsmännen som ett hot mot säkerheten vid de norra gränstrakterna i Indien. Persien var stort, från Persiska viken till Indien och dess olja kunde bli ett användbart komplement till kolet.

Det var alltså hög tid att betrakta landet som ett potentiellt resmål. De två rekommenderade rutterna var dels via Wien och Budapest till Konstantinopel, varifrån man fortsatte med österrikiska eller ryska ångare till Batoum; dels via Berlin och Krakow till Odessa för vidarebefordran över Svarta havet till Batoum. Järnvägsresan till Baku tog 32 timmar. (Man kan mycket väl spendera två dagar här med att titta på (olje)källorna och raffinaderierna. Det bästa hotellet är Europe men det kan förbättras en hel del.)

Enzelli

Efter att ha korsat Kaspiska havet till Enzelli (ovan) var man nästan framme. Med vagn kom man till Resht (Tidigare ett viktigt centrum för silkesindustrin, men för några år sedan spred sig en smitta bland maskarna och handeln har fullständigt försvunnit.), varifrån man fortsatte på hästryggen.

Den bästa tiden att resa var på våren, men översvämningarna kunde bli besvärliga. Därför gjorde man kanske klokast i att föredra hösten. I packningen borde man stoppa ner: en engelsk sadel, tränsbetsel, knivar, gafflar, sked, emaljerad tallrik, dryckeskärl, handdukar, gummibalja, regnrock, pälsfodrade handskar och solhatt. Skjutvapen torde inte vara nödvändiga, men konserver rekommenderades. De enda matvaror tillgängliga under vägen var bröd, ägg och kött. Vi förutsätter att åtminstone en betjänt och en springpojke medföljde varför två extra hästar krävdes.

Resht

Två av Thomas Cooks barnbarn, Frank och Ernest, provreste till Persien 1889; det är deras kommentarer jag citerar. De hyrde hästar (Miserabla djur, men de blev varma efter en kort stund och gjorde sedan nästan 13 km/tim) i Resht (ovan)  den 9 november och färdades Rustemabad – Pachenor – Kasrin – Teheran (en ointressant stad) – Koom – Kashan – Ispahan (en mycket fin stad) – Shiraz – Bushire där de anlände den 12 december. Nätterna tillbringades i posthus, utan möbler men med mycken smuts. (Inte en resa man rekommenderar damer.) Vid Persiska viken gick de ombord på en ångare och lämnade landet.

Det finns inget som tyder på att gruppresor arrangerades till Persien vid den här tiden; det var alldeles för besvärligt. Äventyren skulle vara mer kontrollerade: en tur med Orientexpressen och sedan båt till Alexandria. På 1920-talet kunde man avsluta dem med snabba populära bilturer över Egyptens ökensand.