Torsdag – De tre grottorna i Knaresborough.

Knares 2

kl. 10.40
Vi stod på det kullerstensbelagda marknadstorget i Knaresborough, intill ”Ye Oldest Shoppe in England”. Här var ett liv och kiv och för dagen extra nostalgiskt. Det pågick en inspelning av en reklamfilm för en pub med  bryggarhästar och statister i sekelskifteskläder vimlade bland torgstånd och reflektorer. Vi lämnade stojet och tog oss nedför den branta sluttningen mot floden. I norr strävar två broar, den ena för tåg, den andra för bilar, på höga pelare över den djupa ravinen.

På den bortre skogklädda stranden av River Nidd (låter det inte som Tolkien) vindlar en stig fram till mötesplatsen framför entrén till tre grottor. Där står alltid en förväntansfull skara: turister och barn och kanske en hund. De väntar i lövverkets flimmerljus på att klockan ska bli hel eller halv timme, väntar på det magiska ögonblicket när guiden ska leda vägen nedför trapporna till en förtrollad värld.

Knares 1

I den Förstenande källan droppar ett kalciumkarbonat-sodiumsulfat-haltigt bäckvatten ut över en bred överhängande klippa. 55 kubikdecimeter vatten faller varje minut över upphängda föremål som långsamt förvandlas till sten. Det tar 4-6 månader för en sked, 12-18 månader för fåglar och djur.

När jag frågade hur lång tid det tar för en hund möts jag av ett indignerat sus från de andra besökarna, och en matte drar skyddande sin jycke till sig. En gång i tiden var det populärt att hänga upp avlidna katter och hundar för att föreviga sina käraste fyrfotingar genom förstening. Tyvärr blev allt intressant avhämtat och det enda riktigt gamla man finna är hattar ifrån 1853.

Kändisar och andra publikdragare uppmuntras att lämna något, och därför kan vi stå och förundras över Victoria Woods och Julie Walters sockor. Ytan på berget påverkas förstås också där vattnet rinner över kanten, så för att källan inte ska förstena sig själv måste den skrapas var sjätte vecka.

”…när man önskar i denna källa, ge sin hand men inget säga.”

Knares 3

Önskebrunnen ligger runt hörnet. Längst in i en pytteliten grotta finns ett urholkat kar fyllt med vatten. Vi ställde prydligt upp på led för att genomgå ritualen. Handen (det måste vara högra) sträcktes genom den smala passagen och sänktes ned i vattnet, som var så iskallt att de flesta bara hann önska korta saker. Det är också viktigt att låta handen självtorka.

Med viftande tassar lunkade vi bort till den sista och största av grottorna, Mother Shipton’s Cave. Här föddes i juli 1488 en kvinna som kom att kallas för både häxa och djävulens dotter. Hennes mor Agatha var en femtonårig tjänsteflicka som hade förletts på en skuggig sluttning av en vacker yngling. Ilskna grannar krävde att hon dömdes för prostitution, men målet lades ned när hon i domstolen påminde domaren om han var orsaken till att två av hans tjänsteflickor just då var med barn.

När tiden var inne drog hon sig tillbaka till en grotta vid floden Nidds strand i närheten av en källa med mystiskt vatten. Och det var en av dessa kvävande julinätter då åskan lurar i mörkrets utkanter. Kvinnan som hjälpte Agatha berättade om att det luktade svavel när barnet kom till världen i en åskknall. Från första andetaget hånade och skrattade det, och stormen tystnade.

Efter två år i grottan hamnade Ursula, så var barnets namn, hos en fostermamma och Agatha tillbringade resten av sina dagar i ett kloster. Det var inte direkt ett vackert barn som växte upp, och ingen trodde att hon skulle få en karl, men när hon var 24 år gifte hon sig med snickaren Toby Shipton.

”…järn på vattnet ska flyta lika lätt som en träbåt”

Nu började en period när Mother Shipton blev känd för att kunna förutsäga framtiden och folk kom vida ifrån för att få hennes råd. Den inledande skepticismen försvann när till synes omöjliga påståenden visade sig slå in: “Vatten skall komma över Ouze Bridge, och en väderkvarn skall placeras på ett torn, och ett almträd skall ligga vid var mans dörr.” (När staden York drog in vattenledningar hämtade man sitt vatten ifrån River Ouze. Det pumpades upp med en väderkvarn och leddes i ledningar över bron. Ledningarna tillverkades av uppborrade trädgrenar ifrån almar.)

”Innan Ouze Bridge och Trinity Church träffas, vad som är byggt på dagen skall falla på natten, tills kyrkans högsta sten blivit den lägsta av brons stenar.” (Kort efter detta uttalande ramlade kyrkspiran ner på bron som i sin tur föll ihop och delvis spolades bort. Bron byggdes om och till fundamentet användes stenar från spiran.)

Hon fortsatte att förutse händelser i kungars och andra dignitärers liv. Kardinal Wolsey blev mäkta förgrymmad när hon påstod att han kanske skulle se York, men inte nå fram till staden. Han hotade med att låta bränna Shipton, men det gick förstås som hon hade spått.
Hon dog 1561. På hennes gravsten stod:

”Here lies she who never lied,
whose skill so often has been tried
her prohecies shall still survive
And ever keep her name alive.
Den är nu försvunnen.

Knares 4

kl. 12.40 Kort uppehåll i Ripley – byn som är en kopia av en by i Frankrike.

Knares 5

kl. 13.15 Greenhow Hill – Englands högst belägna by, lunch i puben.

Knares 6

kl. 14.00 Stump Cross Caverns
Strax bortom Greenhow ligger Stump Cross Caverns, ett grottsystem med fantastiska och vackra bergformationer, alla med fantasifulla namn: Vaggan, Bröllopstårtan, Den sovande katten, Snödrivan. De är instängda i gallerburar, som om man var rädd för att de skulle springa bort, och det är precis vad det är frågan om. Turister plockar ofta med sig bitar av vad de tittar på, och över hela England blir sevärdheterna mindre för varje år.

Knares 7

kl. 15.20 Brimham Rocks
Egentligen hade vi inte tid att titta på Brimham Rocks, men eftersom de låg längs vägen stannade vi till.  Över ett långt område ligger stora stenblock utslängda av istidens krafter, och formade av väder och vind.

Redan under drottning Victorias tid var platsen ett omtyckt utflyktsmål. De gamla officiella namnen på de lustiga bumlingarna – Babianens huvud, Druidens skrivbord, Kysstolen, Sköldpaddan, Blomkrukan och så vidare – konkurerar ibland ut av tidsaktuella, t.ex. Kalle Anka och Charles de Gaulle. Med Stump Cross Caverns i närheten måste denna del av England anses vara ett paradis för de som tänder på stenar.

Knares 8

kl 16.15 Ripon
Helhetsbilden av Ripon förstörs av ett tråkigt gatusystem och intensiv trafik. I katedralen finns avbildningar som inspirerat Lewis Carroll till figurer i Alice i underlandet. En byggnad i staden har fungerat som fängelse och polisstation, under olika perioder. Numera är där inrymt både ett fängelse- och ett polis-museum.

Knares 10

kl. 17.30 Fountains Abbey, syd-väst om Ripon, en av de stora klosterruinerna i Yorkshire.

kl. 19.00 Ripon
Dags för middag i Ripon. Trots Stängt-skylten på dörren gick vi in, för att fråga när de öppnade. ”Vi har öppet”, blev svaret. Tydligen hade man glömt att vända på skylten. Kanske man gjorde det varje kväll. För att slippa bli störda. Bland efterrätterna fanns en ”Swedish caké”, men ingen kunde förklara vad som var så svenskt med den. Kanske den var syndigare än de andra desserterna.

Knares 9

kl. 21.00 Ripon
Varje kväll kl 21 träder en hornblåsare ut på torget i Ripon och blåser signaler, en i varje väderstreck – varje kväll sedan 1604. Den dåvarande borgmästaren, Hugh Ripley, började traditionen, kanske som åminnelse över att staden år 866 fick sina rättigheter i form av ett horn.
Efterföljande borgmästare var inte så pigg på att gå ut och tuta på torget varje kväll, så en särskild tjänst inrättades. Från slutet av 1600-talet var den till och med arvoderad. Blåsarna började kallas för Charlies efter Charles II.

Att vara Wakeman (nattvakt) i Ripon kan inte ha varit så lönande. Om det blev inbrott trots vaktens vakande blev han ersättningsskyldig: 4 pence om det var ett hus med dörr på både fram- och baksidan, 2 pence om det bara fanns en dörr.


kl. 21.40 Vi passerade Djävulspilen (inte ett träd, utan ytterligare en sten som ser konstig ut) vid Boroughbridge, men såg ingenting eftersom det var för mörkt.

kl 22.10 Tillbaka till hotellet i York, föll i säng, men personalen firade någons födelsedag med öl och disco i reception och frukostrum.

Onsdag kl. 11.05 Byar huller om buller.

https://i0.wp.com/img.groundspeak.com/waymarking/display/b71b9ed4-ce0a-45cb-997d-ff1825ba06c6.jpg

Belsay och Ripley är två byar som egentligen är så obetydliga att de inte vore värda att nämnas, om inte det var för de sätt som de kommit till på.

Belsay flyttades på 1830-talet eftersom ägaren till Belsay Castle tyckte att husen skymde utsikten från hans fönster. Nu är byn 800 m från slottet återuppbyggd i en italiensk stil med arkader och liten piazza.

Ripley, som ligger i västra Yorkshire, byggdes om efter att Sir William blivit förtjust i en by han sett i Frankrike. Han rev alla slitna hus och lät uppföra en kopia av den franska byn. På gården finns ett märkligt ångerkors med åtta nischer där syndarna kunde knäböja och ångra sig.

ripley.jpg
Town hall, Ripley

Det här skulle bli vår sista dag i Northumberland. När kvällen så småningom kom åkte vi söderut mot County Durham, som stod i tur att utforskas under de när­maste dagarna. Vi såg fram mot att få en för­kla­ring till hur så många konstiga by­namn kunde ha samlats kring staden Dur­ham. Eller vad sägs om Pity Me och Un­thank?

Pity me.jpeg