Themsen – Den andra dagen: Chiswick – Strand – Kew – Syon House

Chiswick Reach är nog den vackraste delen av Themsen i London. Den trevliga promenaden förbi de georgianska byggnaderna, båthusen och de många pubarna (Blue Anchor, Rutland) borde finnas med bland alla turisters måsten.

James Thomson satt i 1600-talspuben the Dove (i närheten av Hammersmith Pier) och skrev Rule Britannia och The Seasons. Han förkylde sig så illa på floden att han dog i lunginflammation och begravdes i Richmond, vårt etappmål en sightseeing-båts-timme längre upp. Hammersmith Terrace, till höger, har sjutton identiska hus från mitten av 1700-talet. Strax efteråt kommer en ö, Chiswick Ayot.

Corney Reach leder i en vid båge förbi Barnes Railway Bridge (1:a bilden ovan), en elegant järnbro av Locke invigd 1849, till Chiswick Bridge (1933), som har den längsta cementarkadbågen av alla Themsens broar. Puben the Ship samlar på paddlar, troféer och annan memorabilia från roddtävlingen. Man får användning för sin samling vid extremt högvatten då floden slår mot pubens väggar.

Båten förde oss vidare uppför Mortlake Reach, under Kew Railway Bridge (1869) och förbi Oliver’s  Ait  till ett annat av våra favoritområden. Vackra och populära sträckor längs Themsen drar till sig pubar och Strand-on-the-Green har sin beskärda del. Oliver Cromwell använde Bull’s Head som sitt högkvarter medan City Barge (1484) är uppkallad efter Lord Mayors båt, som brukade ligga i närheten.

Kew Bridge heter egentligen King Edward VII Bridge eftersom han invigde den 1903, men ingen orkar säga det. Vår sightseeing-båt gjorde här sitt första stopp, för att släppa av besökare till den berömda botaniska trädgården.

Med Kew Palace, där George II och hans stora familj bodde, som utgångspunkt har trädgården sedan 1751 utvecklats till en av världens viktigaste botaniska samlingar. Kombinationen av historia och växter är antagligen unik och upplevelsen förhöjs av att veta att prinsessan Augusta, Georges mor, satt i pagoden från 1761 och tröstade sig med att dricka te när hon insåg att hon inte skulle bli drottning av England bara för att hon blivit änka.

Themsen följer trädgårdens ena långsida, men från floden såg vi inte mycket av Decimus Burtons järn- och glaskreationer Temperate House och Palmhuset med världens största samling av orkidéer. Den senaste tillbyggnaden är the Princess of Wales Glasshouse (1987) med tropiska örter.

The clog and apron race äger rum i slutet av september. Då följer botanikstudenterna den gamla traditionen att inkläda sig ”träskor” och förkläden av läder för att med trädgårdsknivar i fickorna springa de 350 meterna längs Broad Walk på 60 sekunder. Den långsmala Brentford Ait ligger till höger.

Bortom entrén till Grand Union Canal/River Brent, den stora artären upp till Birmingham, kom vi plötsligt ut på landet. Bostadshus och industrier var för första gången sedan flodmynningen helt borta från båda stränderna. Men det var bara en kort illusion skapad av två parker. Norra strandens ”Syon Park såg ut som regnskog omgiven av fastighetsplanerare” (Wallington).

Av Syon House syns inte mycket från floden. Det är inte så lätt att ta sig dit landvägen heller, eftersom det ligger lite långt från närmaste allmänna kommunikationer. Gräsmattan är utmärkt för picknick om man kan glömma husets blodiga historia.

St Bridgets nunnekloster från 1431 var också öppet för munkar. Henry VIII hängde vid upplösningen av klosterväsendet en av munkarna och fortsatte av bara farten med att halshugga de fyra första av de nya hyresgästerna: Catherine Howard, ”Protector” Somerset (som började bygga det nuvarande huset), Lord Guildford Dudley och Lady Jane Grey. Det sägs att när kistan med Henry passerade på floden mellan London och Windsor ”så sprang locket upp på natten vid Syon”. Francis Drake hade diabildsaftnar på Syon House då han berättade för drottning Elizabeth hur han gjorde när han seglade runt jorden.

Strax före Isleworth Ait ligger på höger sida All Saint’s Church, som brann ner under andra världskriget, inte på grund av bomber, utan två skolpojkars lek med tändstickor. Den nya kyrkan är från 1969.

Syon Reach leder vidare fram till Isleworth, en liten by med 1700- och 1800-talshus som förstärker känslan av lantlighet, men efter nästa krök påmindes vi om att vi fortfarande färdades genom Londons förorter, Richmond var i sikte.

Den stora gångbron från 1894 har inte i första hand fått sina dimensioner i en storslagen gest mot gångtrafikanterna. Tre fördämningsportar är byggda i brovalven. De öppnas bara två timmar före och efter när tidvattnet är som högst, den övriga tiden skulle vattennivån upp till slussen i Teddington sjunka för mycket. Vi kom precis för att se hur de stora luckorna droppande av vatten höjdes i luften. Båtens kapten varnade för att vi kunde bli blöta om vi stannade kvar på fördeck, men ingen brydde sig om honom. Det var alldeles för spännande och efter tre timmars solfärd spelade några droppar ingen roll.

I stort sett är den södra stranden av Themsen lika med den vänstra när man färdas uppför floden, men då och då när den slingrar sig som mest kastas begreppen om. Så när vi hade passerat Twickenham Bridge (förgrund – 1933) och Richmond Railway Bridge (bakgrund – 1848; intressant för dem som vill studera tidig järnvägsarkitektur) och lade till vid bryggan på vänstra stranden hade vi Richmond ovanför oss i nord-ost.

Themsen – Den andra dagen: Chelsea – Battersea – Putney

Den lilla bäcken Westbourne utgjorde gräns mellan City of Westminster och Chelsea. 1730 dämdes den upp för att skapa Serpentine Lake i Hyde Park. Loppet ned till Themsen är numera underjordiskt och ovanför plattformen på tunnelbanestationen vid Sloane Square kan man se den stora akvedukten, utan att ana vad som finns i den.

Efter Chelsea Bridge, som 1934 ersatte en tidigare hängbro från 1858, kom vi in på Chelsea Reach, där Themsen flyter förbi en av de populärare och fashionablare stadsdelarna. Turister nöjer sig alltför ofta med ett besök på King’s Road och missar därför Cheyne Walk, det vackra 1700-talsområdet längsefter floden, med Chelsea Old Church och Carlyles hus, som är öppet för allmänheten.

Battersea Park på södra stranden invigdes 1858 av drottning Victoria. Under Festival of Britain i början av 50-talet fungerade parken lite grand som gamla tiders underhållningsparker och Londons sista tivoli höll under många år ut innan det slutligen fick slå igen. En traditionell Easter Parade av hattar äger rum varje påsksöndag. Nere vid Themsen står parkens senaste tillskott, en buddhistisk fredspagod som byggdes av japanska munkar och nunnor för att skapa en samlingspunkt vid högtidlighållandet av Hiroshima-dagen.

Strax innan Albert Bridge passerade vi Cadogan Pier, målet för Coat and Badge-rodden. Den 100 år gamla hängbron, byggd av R M Ordish, samme man som konstruerade taket till Albert Hall, är en av Themsens vackraste, men också en av de sköraste. Under en period, innan den förstärktes med en störande pelare, fick bara fotgängare använda sig av den. En skylt varnade: ”All troops must break step when marching over this bridge”. Elaka tungor menar att det faktum att bron fortfarande står är bevis på att engelsmännen alltid tenderar att gå i otakt.

Broarna ligger tätt på den här delen av Themsen. Battersea Bridges gamla träbro från 1772 var ett av Turners och Whistlers favoritmotiv. Den nya järnbron från 1890 förekommer knappast i några målningar. Battersea Reach är en miniatyrversion av Themsen vid Dockland, anpassad till den smalare floden. Här finns samma typ av satsning på att förvandla oanvända industriområden till en blandning av företag, höghus samt färg- och formrika bostadshus (som i alla sina fantasifulla varianter längsefter flodstranden ändå har något vagt enhetligt i stilen).

På Wandsworth Reach efter Battersea Railway Bridge (1863; populärt bombmål under andra världskriget eftersom den bar den enda järnvägslinjen i London som inte slutade vid en station) och Wandsworth Bridge (1938) såg vi vår första rodd-åtta i aktion. Themsen är fortfarande så pass bred och ruffig att den långsmala båten gav ett vådligt och bräckligt intryck. Flera kanotklubbar håller till i närheten och det beror på att nästa bro, Putney Bridge (1884), är starten för flodens antagligen mest berömda sporthändelse, den årliga rodden mellan Cambridge och Oxford.

Med undantag för krigsåren har de två universiteten mötts regelbundet sedan 1856. De tidigaste tävlingarna var 1829 vid Henley, då Oxford vann, och 1836 vid Westminster, med Cambridge som segrare. 1877 blev det oavgjort och 1912 sjönk båtarna. Den 6,7 km långa sträckan till Chiswick Bridge har som snabbast avverkats på 16 minuter och 45 sekunder.

Längsefter Barn Elms Reach, strax innan Hammersmith Bridge (en hängbro från 1887, den lägsta i stan, bara 4,5 meters segelfri höjd vid högvatten) står Harrods stora kupolförsedda lagerlokaler, byggda i samma terrakotta-material som varuhuset inne i London. Placeringen intill floden är naturlig med tanke på att varorna förr i tiden kom den vägen. Kajen finns kvar, men den lilla järnvägen som gick rakt in i byggnaden är borta.

Themsen – Den andra dagen: Westminster – Lambeth – Vauxhall

”The Thames coils like an intestine through the belly of the nation.”
(Mark Wallington: ”Boogie up the river”)

Om Themsen är som en tarm i Englands mage, så klarade vi av ändtarmen i går. Den andra dagen började precis där den första slutade, vid Westminster Pier, i skuggan av Big Ben. Solen hade lockat fram turisterna ur deras hålor och köerna till sightseeing-båtarna började bildas redan en timme innan avgången halv elva. Ett vackert väder kräver vatten, även om besökare och engelsmännen själva ytterst sällan ses i det, så vill man åtminstone vara på eller i närheten av det.

Slagsmålen om de välexponerade platserna i fören hade ordnade former. Själva föredrog vi de mindre populära invid de öppna panoramafönstren. Tanken på att stekas under den tre timmar långa färden till Richmond lockade oss inte.

Vår båt lade ut från den flytande bryggan, men hejdade sig och gjorde en lång undanmanöver medan ett pråmsläp på väg upp släpptes förbi. Man tar inte de minsta risker efter olyckan i augusti 1989 då 51 passagerare drunknade vid en kollision mellan Marchioness och mudderskeppet Bowbelle i närheten av Southwark Bridge.

Westminster Pier ligger direkt intill Westminster Bridge byggd 1862 av Thomas Pages som ersättning för den tidigare stenbron från 1749. Här fanns antagligen mycket långt tillbaka i tiden ett vadställe, kanske var det den närmaste platsen till mynningen där Themsen kunde överfaras utan båtar.

Den första väg byggd av romarna i England var antagligen Watling Street som ledde rakt från Portus Dubris (Dover) till Verulam. Söder om floden har man lyckats spåra vägen till Shooter’s Hill i Blackheath, i norr vet man att den går längs Edgware Road från Hyde Park Corner. Om dessa två punkter förenas hamnar man vid Westminster Bridge, och det är mycket möjligt att romarna använde vadstället innan de byggde bron på den lämpligare platsen i närheten av nuvarande London Bridge.

Westminster Bridge är målet för en rodd som är så strapatsrik att den kallas för kanotisternas Mount Everest. Segrartiden för de 201 kilometrarna från Devizes i Wiltshire till Big Ben ligger på under 24 timmar, men det kan ta upp till tre dagar. Kanoten måste bäras vid 71 ställen längs färden via Kennet and Avon Canal till Themsen vid Reading och etapperna måste tajmas så att man inte får tidvattnet mot sig under den sista sträckan.

(Inom parentes kan nämnas att den berömda roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge gick ett enda år, 1836, mellan Westminster och Putney Bridges. Cambridge vann lätt. Den sträcka som blivit den traditionella ligger en bit längre uppåt floden.)

Direkt efter Westminster Bridge dyker Houses of Parliament upp. Den nygotiska skapelsen uppfördes av Charles Barry och Augustus Pugin 1852 efter att Palace of Westminster hade brunnit ner 1834. I Canalettos och Samuel Scotts förskönande målningar ges det gamla palatset en vision av Venedig. Det vackra läget intill Themsen har en mer prosaisk förklaring. Genom att uppföra byggnaden så att den gränsade till floden ville man undvika att eventuella uppretade folkmassor skulle kunna omringa parlamentet.

Bortom parlamentshuset kan vi skymta Westminster Abbey, de brittiska kungarnas kyrka för vigslar, kröningar och begravningar sedan saxaren Edward the Confessor (Bekännaren). St Augustine gick omkring år 600 iland på den trekantiga Thorney Island, skapad av två bäckar som flöt ut i Themsen på båda sidor om platsen för Houses of Parliament. Här, på lagom avstånd från dåvarande London, grundade han det första av de tre benediktinkloster som kom att ligga längsefter Themsen.

Danska vikingar förstörde klosterkyrkan under sina härjningar, men den byggdes upp igen. Geoffrey Chaucer begravdes i Westminster Abbey därför att han hade bott i närheten och därför att han hade varit en viktig kunglig tjänsteman. Ingen anade då att han skulle bli så att säga grundstenen i Poet’s Corner.

Den första Lambeth Bridge, en hängbro från 1862, ersattes 1932 av den nuvarande stålbron. De ananasprydda pelarna har sin förklaring i traditionen bland amerikanska sjömän att efter hemkomsten från Västindien hänga upp en ananas på sin dörr som en välkomsthälsning. Namnet Horseferry Road i närheten minner om att det gick en färja här tidigare, antagligen redan på romartiden.

På andra sidan Lambeth Bridge märks det att vi lämnat innerstaden med sina ståtliga byggnader. Floden byter därför namn från Kings Reach till Nine Elms Reach. Det kommer att dröja länge än innan vi kan säga att vi är helt ute ur London, med vår takt blir det inte förrän i slutet av den tredje dagen.

Vauxhall Bridge (1900) är full med små skulpturer som representerar sysselsättningar värdiga människan. Vi hinner knappt se dem innan båten har passerat, men vi har hört att de ska föreställa kunskapen och utbildningen, de sköna konsterna, astronomin, jordbruket, arkitekturen, maskinkonsten och krukmakeriet. Vi var särskilt angelägna om att få se arkitekten eftersom hon håller en kopia av St Pauls i handen. Det är förresten ungefär här som det är den sista chansen att vända sig om och se den riktiga katedralen.

Båten stävade vidare mellan ständigt nya londonstadsdelar, Pimlico i norr och Nine Elms, dit Covent Garden-marknaden flyttat, i söder. London söder om Themsen är lite som Mölndal, turister finner sällan anledning att åka dit.

En pampig byggnad med ett utseende som inte liknar något annat, utom möjligtvis en korsning mellan en biograforgel och en ångmaskin, har synts under en lång stund framför oss. När vi kom närmare upptäckte vi att den bara var ett tomt skal. Vid nedläggningen av Battersea Power Station nöjde man sig inte med att flytta möblerna, utan man avlägsnade hela innanmätet. Ytterväggarna står kvar eftersom exteriören är byggnadsminnesförklarad. Det fanns planer på att förvandla komplexet till ett jätterekreationscenter, men de rann ut med tidvattnet.

När Grosvenor Bridge invigdes 1859 var det med sina tio spår in till Victoria Station världens bredaste järnvägsbro. I dag är den ännu bredare.

Themsen – Den första dagen 8

På andra sidan London Bridge närmar vi oss den ståtligaste delen av Themsen i London, Kings Reach. Men först en järnvägsbro, dessa dystra horisontella attacker på människans estetiska strängar. Den som leder in till Cannon Street Station når dock oförtjänt en högre nivå genom att den pampiga stationsbyggnaden tjänar som bakgrund. Den byggdes 1866.

Walbrook River är nu helt underjordisk och rinner, i den mån det överhuvudtaget kommer något vatten, ut i Themsen genom en liten kulvert strax bortom järnvägsstationen. Dess lopp leder under Mansion House och Bank of England, vilket användes i romanen (av John Brophy) och filmen (av John Guillermin) The day they robbed the Bank of England.

Terrassen framför Anchor är ett utmärkt ställe att tillbringa en varm sommarkväll. Pubens fem barer, tre restauranger och många trappor och passager är spännande att utforska alla årstider. Den nuvarande byggnaden är från 1750, men det fanns ett etablissemang långt tidigare. Pepys stod här och betraktade 1666 den stora branden i City på andra sidan Themsen. Andra gäster har varit Dr Johnson, Oliver Goldsmith, Edmund Burke och David Garrick.

Den ursprungliga Southwark Bridge, designad i järn av John Rennie i början av 1800-talet, ansågs som en av Themsens vackraste broar. Den nya, från 1919, gör ingen upphetsad.

Direkt efter bron kan man på den norra stranden få en känsla av medeltidens smala gränder som trängde sig genom den täta bebyggelsen ned till vattnet, ibland avbrutna av ett större hus med trädgård. Vid den här tiden hade romarnas mur mot floden ramlat ihop.

Byggandet av den första St Paul’s Cathedral mellan 610 och 670 markerade slutet på Londons förfall och början på stadens nya utveckling. På 1300-talet såg London med sina 13 större klosterkyrkor och 126 församlingskyrkor ut som ”en stad av kyrkor och klocktorn”

Efter den stora branden fick Wren i uppdrag att uppföra nya St Paul’s. Han är begraven i kryptan och en enkel text informerar: ”If you seek his monument look around you”. Katedralen var allmänt hatad i början för att den såg så modern ut.

Vintner’s Hall vid norra stranden har två svanar på sin port. Varför ska vi berätta längre fram, efter att vi träffat the Queen’s Swan Master.

Blackfriars bro (1899) och järnvägsbro (1886) markerar var romarnas London slutade – observera ”predikstolarna” på vägbron, som anknyter till klosternamnet. Under järnvägsbron kommer Fleet River ut genom en kulvert. På romartiden fungerade bifloden som vallgrav. Senare blev den en viktig hamn, innan den mer och mer började likna ett avloppsdike och man tvingades täcka över den.

Den gamla London Bridge hade fungerat som en damm. När den ersattes sjönk vattennivån mer i samband med ebb. Införandet 1848 av vattenklosetter som gick ut i Themsen via alla små underjordiska bäckar ledde till att flodbankarna snart var fyllda av avfall. Stanken var fruktansvärd.

Joseph Bazalgette löste problemet genom att bygga Victoria Embankment, väg på ovansidan, tunnelbana och tre avloppsledningar i underjorden, som gick längsefter Themsen och fångade upp smutsvattnet.

Themsen blev betydligt smalare, York Water Gate (1625) i Victoria Embankment Gardens visar var den gamla strandkanten gick, vilket ledde till en högre vattennivå och ökade risker för översvämning. Bazalgette blev adlad och hans byst sitter någonstans på Hungerford Bridge. Det är tveksamt om det är en hedrande placering.

Waterloo Bridge (1945) är romantikernas och dimmornas bro. Det måste vara minnet av filmen som gör bron till den populäraste bland ”jumpers” eller ”stiffs”, dess behärskade design kan knappast ha en sådan inverkan, då är det lättare att bli deprimerad av Hungerford Bridge, järnvägsbron till Charing Cross Station, det näst fulaste på Themsen.

Nedanför Waterloo Bridge ligger Waterloo River Police Station, den enda flytande polisstationen i världen. De har alltid ett varmt bad färdigt åt dem som de lyckas fiska upp i tid. För att undvika onödiga problem placeras de kvinnliga självmordskandidaterna alltid med kläderna på i karet.

Namnet på det anrika Hotell Savoy går långt tillbaka i tiden. Innan bebyggelsen hade spritt sig för mycket utanför de gamla medeltidsmurarna blev stranden mellan Westminster Abbey och City ett populärt område för uppförande av stadsbostäder åt de fina herrarna från lantgodsen. Husen hade förnäma namn: Essex, Arundel, Lichfield, Coventry, Worcester, Llandaff, Bedford, Durham och York. I det första, Savoy från 1245, bodde Chaucer medan han arbetade som tullman.

Kvällsutsikten från gångtunnelns mynning ovanför Jubilee Gardens är en av Londons mest imponerande. Bortom Themsens krök vid Waterloo Bridge står St Paul’s i sin upplysta vita prakt och raden av byggnader längs Victoria Embankment: Temple, Shell-Mex (med den stora klockan som kallas för Big Benzine), Somerset House (ett arkiv vaktat av lejon och toskanska kolonner) och vidare förbi Whitehall Court till finalen, Parlamentshuset med Big Ben.

När båten lade till vid Westminster Pier, mittemot County Hall, var vi blåfrusna. Den kyliga vinden hade känts betydligt mer över vattnet än på land. Det regnade inte, att London skulle vara ovanligt regnigt är en myt, men det var det där typiskt engelska gråvädret som ger engelsmännen blek hy och gör att alla katter ser likadana ut. Inget skvallrade om att nästa dag skulle bli början på en rekordlång och rekordvarm period i de brittiska öarnas väderhistoria.

Vi återvände till hotellet, vår bas för de första tre nätterna. London är inte känt för små, mysiga hotell, men 5 Sumner Place, runt hörnet från tunnelbanestationen i South Kensington, har en så diskret hemkänsla att det inte ens har något namn, bara en adress. Efter en värmande dusch och rejäl whisky kastade vi oss över planeringen för dag två av vårt flodäventyr.

Themsen – Den första dagen 7

City har fortfarande många kyrkor, trots andra världskrigets bombningar, men de blir allt svårare att se kyrktornen bland de moderna, höga byggnaderna. En av dem, St Magnus the Martyr, är uppkallad efter en norsk jarl från 1100-talet.

Den som låter bli att blinka hinner upptäcka Christopher Wrens monument the Monument i en öppning mellan husen. Höjden 60,6 m är lika med avståndet från pelaren till det bageri i Pudding Lane där den stora branden 1666 startade.

Spiran till vänster innanför London Bridge tillhör Southwark Cathedral (byggd 1206 av augustinermunkar), som ligger i stadsdelen med samma namn. På romartiden rann Themsen nästan fem meter lägre än nu. Floden var grundare och vidare och tidvattnet gick antagligen bara upp till vår tids Chelsea.

De som kom på floden från havet hittade den första större kullen i Southwark och mittemot på norra stranden låg två andra kullar, skilda åt av Walbrook River. Det var alltså ett utmärkt ställe för en stad, höjderna utgjorde både utmärkta brofästen och gav skydd från översvämningar. Det första omnämnandet av London är i dess latinska form Londinium, men det utesluter inte att namnet kan vara äldre. Säkert är dock att ingen stad fanns här innan romarna kom, bara enstaka hyddor.

Romarna byggde nog ganska omedelbart en träbro över Themsen, men det första omnämnandet i skrift är på anglo-saxiska från 984: ”Och detta distrikt vid Aegeleswyrthe hade tidigare dömt en änka och hennes son för att de drivit järnnålar in i [en figur föreställande] Aelsie, Wulfstanes fader, och detta blev uppenbarat, och man drog detta brott fram från änkans kammare. Sedan tog man kvinnan och dränkte henne vid London Bridge och hennes son flydde och förklarades laglös.”

När den medeltida bron revs på 1800-talet hittade man romerska mynt i flodbädden, antagligen slängda av förbipasserande för att blidka vattenandarna. Londons utveckling hejdades temporärt när Boudicca, drottning över Iceni-stammen i East Anglia, utplånade staden som reaktion på romarnas behandling. Återuppbyggandet gick snabbt och under de kommande 400 fredliga åren blev London en av de viktigaste handelsstäderna i Romarriket.

Vägen söderifrån, från Dover och kontinenten slutade vid London Bridges södra brofäste, vägen norrut in i landet fortsatte från det norra, mindre fartyg kom från Themsens övre lopp och lastade om varorna till de större skeppen på andra sidan bron. Djupvattenhamnar fanns vid Fleet River, Dowgate (invid Walbrooks mynning), Billingsgate och Queenhithe.

Under större delen av sin tid som byggnadsförman översåg Geoffrey Chaucer om- och utbyggnaden av Tower Wharf. Hans tidigare arbete som tulltjänsteman gjorde att han hade en direkt erfarenhet av vad som behövde förbättras.

Den romerska staden hade en stadsmur, även på flodsidan, där den följde nuvarande Thames Street, så mycket högre upp gick strandkanten då. Varor från Gallien, Rom och Grekland lastades vid träkajer.

Romarna började lämna landet 423 och under regelbundna saxiska räder kan delar av London ha förstörts, men när utvecklingen tog fart igen 1176 påbörjades den första stenbron över Themsen. Den tog 33 år att bygga och under sitt 600-åriga liv förändrades dess utseende vid flera tillfällen. På ett ställe fanns en vindbrygga, som hade den dubbla funktionen att släppa igenom skepp och hålla fiender som kom landvägen söderifrån borta.

 

Husen som kantade bron växte i storlek vid varje ombyggnad och själva vägen gick i långa stycken i mörka tunnlar. Ponte Vecchio i Florens kan ge en liten aning om hur London Bridge såg ut. Fram till 1749 var det den enda bron över Themsen i London.

Den gamla bron ersattes 1831 av John Rennies granitbro, som, när den i sin tur ersattes med en betongbro 1973, köptes av det amerikanska bolaget McCulloch Corporation i tron att det var frågan om Tower Bridge. Sten för sten fraktades den till USA och står nu som en onödig sevärdhet i Arizonas öken.

London Bridge är startplatsen för Doggett’s Coat & Badge Race, en rodd som äger rum i slutet av juli för Themsens färjkarlar. Thomas Doggett, en skådespelare/teaterchef, som ofta lät sig färjas till och från teatern, instiftade det 7 km långa loppet 1716 för att högtidlighålla George I:s trontillträde. Det är tydligen den äldsta årligen återkommande idrottshändelsen och den längsta. Den som paddlar i mål först vid Cadogan Pier får en röd jacka och en armbindel av silver med texten: ”The Gift of the late Thomas Doggett”.

Themsen – Den första dagen 6

Strax bortom Greenwich, vid Deptford, svänger floden norrut igen. Den 4 April 1581 kom drottningen hit i spetsen för ”a stately procession of royal barges”. Francis Drake’s skepp, the Golden Hind, hade seglat över hela världen och den engelska stoltheten kände inga gränser. När skeppet tjänat ut på haven låg det länge kvar av vördnad i Deptford. Kaptenshytten, där drottningen och den nyadlade Drake hade dinerat, förvandlades till en bankettsal. Då fartyget så småningom började falla i bitar byggdes av dess virke en stol som förvaras i Bodleian Library i Oxford.

Deptford Creek var under 400 år Englands viktigaste varv. De båda berömda dagboksskrivarna Pepys och Evelyn hade ofta anledning att nämna Deptford. Pepys i sin egenskap av amiralitetssekreterare, Evelyn därför att han 1651 flyttade till ett hus i närheten. När Rysslands Peter den store kom för att studera skeppsbyggnad fick han låna huset. Reparationerna av hus och trädgård efter hans vilda fester gick på £350. Ändå döptes en gata till Czar Street.

Samuel Scott, Londons Canaletto, har i en målning som finns på Tate Gallery, förevigat Deptford som det såg ut på 1600-talet. En bit uppför bifloden går järnvägen till Greenwich över på en bro, som kan öppnas enligt samma principer som Tower Bridge. En gammal bestämmelse säger att tågen måste vänta medan tjugo man vevar det gamla antika spelet: ”rail must give way to sail”.

Limehouse Reach, som utgör slutet på den andra av de två stora flodkrökarna, leder rakt norrut upp till Limehouse, de gamla kineskvarteren från Sherlock Holmes dagar. Via Limehouse Cut kan man komma in på Regents Canal och Hertford Union Canal och resten av det omfattande kanalsystemet.

Bortom Rotherhithe-tunneln (1908) flyter Themsen nästan rakt i väst-ostlig riktning förbi hela City. Här börjar Pool of London, den gamla hamnen nedanför London Bridge. Wapping-kvarteren på norra stranden var ”den mest våldsamma, smutsiga, smittdrabbade platsen i England där livet var otäckt, rått och kort”. Sjömän som begått allvarliga brott avrättades genom att hängas invid floden så att tidvattnet steg över deras huvuden.

Puben Prospect of Whitby vid Wapping Wall fick sitt namn 1790 efter ett kolfartyg som låg för ankar i närheten, men den är mycket äldre. Turner och Whistler åt här mellan sina tavlor. Samuel Pepys tittade in på vägen till Deptford och domare Jeffries lunchade i väntan på att få se hur de han dömt på förmiddagen hängdes. Themsens speciella flodpolis har sitt högkvarter i närheten.

På södra stranden ligger puben Mayflower som 1611 bytte namn från Shippe Inn för att hedra pilgrimsskeppet. De har fortfarande rätt att sälja engelska (och amerikanska) frimärken, något som i princip bara postkontor och större hotell annars får göra. Orsaken var att sjömännen kunde ha svårt att hinna både till posten och puben mellan sina resor.

Längre fram på samma sida, i Bermondsey, såg vi Angel. Pubarna längsmed Themsen är många, gamla och fulla av historia. Bland stamgästerna här fanns Samuel Pepys, kapten Cook och Laurel & Hardy.

Nu var Tower Bridge inom synhåll. Den sista av de gamla hamnanläggningarna är den renoverade St Katherine’s Dock strax innan bron. Här ligger ett par segelfartyg av en typ som tidigare var vanliga på Themsen. För det båtfolk som vågar sig ned på tidvattendelen av floden utgör St Katherine ett populärt och billigt sätt att övernatta i London.

Det första en medeltida sjöfarare såg av staden var det lysande White Tower i Towern och bortom det, hustaken och kyrktornen i City och allra längst bort på kullen, gamla St Pauls.

Tower Bridge är sjöporten till centrala London. Hitchcocks återkomst till England efter många års filmproduktion i USA illustrerades i inledningen till Frenzy när kameran flyger in mot Tower Bridge som öppnar sig välkomnande. På andra sidan bron smalnar floden något och sevärdheterna längsmed Themsen börjar trängas med varandra. Efter enformigheten tidigare tycktes vår sight seeing-båt med ens gå mycket fortare.

”Och på kvällen, strax efter solnedgången, kan man njuta av vad jag bedömer som den trevligaste upplevelsen i London – färden genom skymning från Wapping till Westminster. De finns inte många ljus i Poolen; magasinen är mörka, förvandlade till ståtliga och mystiska palats, fort eller tempel… Tower Bridge är en färglös kontur, en barnleksak, mot det svaga rosa ljuset på västhimlen, och St Pauls kupol, bortom, är bara en spökkupol… Broarna kommer tätt och snabbt – Cannon Street och Southwark, och St Pauls och Blackfriars. Det är mörkt och alarmerande under de vida valven där tidvattnet våldsamt rusar kring fästena, glittrande som snabba ormar i det svaga ljuset… Och du kommer till slut ut genom Blackfriars Bridge, in i ett sagoland av ljus och skugga, vattnet brusar och forsar, vattenebenholts och mjukt… Du har kommit tillbaka från kommersens råa trakter till Londons eleganta hjärta; och det är som om staden har lysts upp denna natt speciellt för dig. Men London hänger ut samma ljus varje natt för oss alla; bara några få av oss ser dem, för vi åker med omnibuss och spårvagn och automobil.” (Sir Alan Herbert på 1930-talet)

Det är omöjligt att nämna allt av intresse längsefter Themsen i centrala London. Vi skulle aldrig komma ut på andra sidan staden och vi vill se slutet (det vill säga början) av floden någon gång. Men London utgör en viktig del av Themsens historia och liv, så något måste vi nog berätta.
Från gångbron högt uppe på Tower Bridge (1894) är det en fin utsikt över Dockland och andra broar. Det finns en utställning inuti tornen. Towern (eller Tower of London som är det riktiga namnet) byggdes av William the Conqueror (Erövraren) för att ge London ett försvarsverk mot sjösidan. Det har fungerat som slott, palats och fängelse. Från floden kan man se Traitor’s Gate (Förrädarens port) varigenom brottslingen fördes med båt.

Tower Pier är en av de pirer som vissa av sightseeing-båtarna lägger till vid. Det finns en båtförbindelse med kryssaren HMS Belfast (1936), numera ett flytande museum, på andra sidan. Churchills kropp färdades på Themsen från Tower Pier till Parlamentet.

Vindflöjeln i form av en guldfisk markerar var Old Billingsgate Market låg, men som nästan alla andra grossistmarknader är fiskhandeln flyttad ut ur centrala London till mindre trånga utrymmen.

Themsen – Den första dagen 5

Båten som skulle ta oss in till London var inte inställd, bara en halvtimme försenad. Med en högtidlig känsla av att vi nu påbörjade vår flodfärd på riktigt tog vi adjö av landbacken och steg ombord. Om allt gick efter planerna kunde vi under de närmaste tolv dagarna se fram mot fyra sight seeing-båtar, en privatchartrad motorbåt, två olika motorbåtar som vi skulle bo på och styra själva och slutligen en kanot.

Mellan Hampton Court i väster och flodbarriären i öster kilar sommartid sight seeing-båtar fram och tillbaka. De flesta utgår från Westminster och Charing Cross Piers i centrala London. På vintern är turerna uppåt floden inställda.

Themsen gör två rejält stora svängar på sin väg mellan Tower Bridge och flodbarriären. Fiskvägen blir därför minst dubbelt så lång som fågelvägen. Från Silvertown (ett namn med västernpionjärklang) vid barriären, där den nya flygplatsen lagts bland Royal Naval Docks (uppförda på 1400-talet och nedlagda 1869), till Limehouse har den norra strandens övergivna lagerlokaler och tomma dockor  ersatts av projekt glödande av nybyggarandas framtidstro. Risken är stor att ekonomiska kollapser förvandlar Dockland till en futuristisk spökstad.

Södra stranden (eller det är kanske bättre att säga den vänstra eftersom den svänger så mycket), som inte är lika mycket förändrad, ger en god bild av hur det såg ut på båda sidorna tidigare, hela vägen upp till Tower Bridge. När Bugsby Reach tar av mot nord-väst på sin väg in i den första stora kröken utgör en gasklocka ett markant riktmärke i likformigheten. Vi såg den från nästan alla sidor innan vi hade svängt färdigt.

River Lea, till höger, användes antagligen av romarna som en väg till Verulamium, nuvarande St Albans. Helt säkert är att kung Alfred jagade danskarna uppför bifloden år 896.

Blackwall Reach, som både är den första loopens slut och den andras början, går i precis motsatt riktning till Bugsby Reach. Av de två Blackwall-tunnlarna syns ingenting från båten. Den nya är från 1967, men den andra var 1897 Londons första vägtunnel.

Vid Blackwall Pier finns ett monument över de första nybyggarna i Virginia, som seglade härifrån 1606 på Susan Constant, Godspeed och Discovery. London Underwater Museum är inrymt på MV Celtic Surveyor, en P&O-färja från 1930-talet, som ligger förtöjd i West India Docks i skuggan av Canary Wharfs mest beryktade skyskrapa.

På Greenwich Reach, där floden börjar svänga höger, avbryts den södra strandens industriella ödeland plötsligt av en av Londons mest berömda utsikter. Vi har kommit fram till Greenwich. Förklaringen till denna ståtliga prakt är förstås kunglig, vilka andra skulle ha haft råd? Placentia (det behagliga palatset) favoriserades av Tudor-kungarna då det låg nära både Dover-vägen och varvet i Deptford. Henry VIII, Mary II och Elizabeth I föddes där och den förre gifte sig med tre av fruarna i kapellet.

De båda symmetriska byggnaderna uppfördes som Greenhich Hospital på 1600-talet (Nelson låg på lit-de-parade här), men fick 1873 en ny funktion som Royal Naval College. Christopher Wren tvingades till den här lösningen eftersom de kungliga krävde att få behålla utsikten från Queens House, som nu syns precis mitt i mellanrummet. Det gamla observatoriet med noll-meridianen ligger i parken ovanför National Maritime Museum (Sjöfartsmuseet) som med rätta är berömt för sina samlingar.

Vi påminns ständigt om de som kommit före oss på Themsen. 1012 ankrade danskarna vid stranden och slog läger på kullen. De marscherade bort till Canterbury, kidnappade ärkebiskopen och tog honom med sig tillbaka till Greenwich där han mördades. En kyrka dedicerad till Saint Alphege står på platsen för dådet.

Från Greenwich Pier går utflyktsbåtar till flodbarriären och sight seeing-båtarna från Charing Cross, Westminster och Towern vänder här, vår plaskade dock vidare utan uppehåll. Greenwich är visserligen värt en visit, men eftersom jag en gång i veckan under ett år åkte nedför Themsen för att visa turister Cutty Sark, det sista av de stora teskeppen byggt 1869 för Kina-fart, och annat som Greenwich har att bjuda på, så tyckte jag att jag, så att säga, hade gjort platsen.

Ta gärna en promenad i den berömda tunneln för fotgängare från 1902, inte bara för att beundra hantverket i trappschakten, utan också för att njuta av utsikten mot Greenwich från Island Garden på Isle of Dogs. Parken anlades 1895 för att markera den plats som Wren ansåg att hans skapelse bäst kunde ses från.

Themsen – Den första dagen 4

Den 17 november 1894 hade en tredjedel av årsnederbörden fallit under 26 dagar. Themsens vatten steg redan på flera ställen över vallarna, så när en ovanligt hög tidvattenvåg svepte upp längs floden var katastrofen ett faktum. Flodbankar spolades iväg, boskap dränktes, hus isolerades och vägar stod under vatten. Åtgärder vidtogs för att det inte skulle inträffa igen, avledningskanaler grävdes, högre bankar anlades, men när centrala London översvämmades 1928 dog fjorton människor.

Att leva och bo intill en flod är att ständigt vara beredd på att naturen ska slå till. Ändå väljer människor att bo i latent farliga områden, under en vulkan eller i en jordbävningstrakt. Themsen blev oroligare med åren, tidvattnet ökade i styrka i takt med landet sjönk i sydöstra England och möjligheten att svälja vattenmassorna minskade när Embankment i London byggdes och floden blev smalare.

Incidenter och motåtgärder går långt tillbaka i tiden. Efter en förödande storm blev Geoffrey Chaucer den 12 mars 1390 utsedd av en kunglig kommission att ansvara för ”vallar och diken” mellan Woolwich och Greenwhich, en omväxling till översynsarbetet vid Westminster Abbey. 1852 svepte en flodvåg över Duke of Wellingtons kista när den drogs av hästar på väg till begravningen i Maidenhead.

1858 föreslogs en damm vid London Bridge, men då behövdes tidvattnet för att spola bort all skit som släpptes ut i floden. 1904-07 diskuterades om att bygga något vid Gravesend, men viktigare saker fanns att ta itu med. Strax före andra världskriget fanns planer på en barriär, men de föll på grund av argumentet att den kunde bombas av tyskarna.

Den riktiga tankeställaren kom 1953 när översvämningar längs den engelska ostkusten och vid Themsens mynning tog 300 liv. Den gången nådde inte flodvågen in till London, i så fall kunde katastrofens konsekvenser ha nått en enorm nivå.

I Deluge (1976) utsätter författaren Richard Doyle London för den optimala versionen, när vindförhållanden, ovanligt hög vattennivå i Themsen och springflod sammanfaller. Det är stora områden som skulle hamna under vatten, från linjen Dagenham-Islington-Slough i norr till Lewisham-Esher-Addlestone i söder och Windsor-Eton i väster.

Tunnelbanesystemet skulle dränkas och kraftstationer explodera om det inte fanns tid för nedkylning. Pråmar skulle driva in i byggnader. Brinnande olja skulle flyta omkring på vattnet och grilla de som tagit sin tillflykt till vattenomflutna höghus. 100 000 döda förutspådde Doyle och slutar sin bok med att låta huvudpersonen sammanfatta:

”Vi kunde ha berättat för dem hur verklig faran var … istället för att låtsas att allt var under kontroll och att det inte fanns något att oroa sig för. Vi kunde ha kört utrymningsövningar med dem istället för att hålla våra egna privata, så att de hade vetat vad som väntade dem när floden kom. Vi kunde ha satt upp ett ordentligt varningssystem i stället för att lita på några få flygalarmssirener från kriget som ingen kunde höra. Vi kunde ha haft fler båtar och pumpar beredda, och högaxlade lastbilar. Vi kunde ha skyddat våra sjukhus, våra kraftstationer, våra gasverk och reningsverk och vårt tunnelbanesystem. Det fanns tusen saker vi kunde ha gjort, men framför allt, innan allt annat … vi kunde ha sett till att bygga färdigt den jävla flodbarriären.”

1984 blev den klar, the Thames barrier. Engelsmännen är stolta över den, och framhåller i broschyrerna hur den är planerad och ritad av engelska ingenjörer, byggd med (nästan) bara engelskt material av (nästan) bara engelska arbetare – och det är nästan ett av världens sju underverk, i varje fall det åttonde.

Det är lite svårt att lista ut hur barriären fungerar från utseendet på de sju fantasifullt utformade fundamenten, men det sägs att själva dammluckorna ligger utom synhåll nere på flodbotten. Då och då, när det är övning, kommer de upp och täpper till Themsen till en höjd motsvarande ett femvåningshus. För dem som vill veta mer finns ett barriär-museum alldeles intill.

Stränderna kring Themsen hela vägen ut till mynningen är låga och för att inte vattnet ska rinna runt barriären har man byggt höga vallar som sträcker sig längs sidorna av Woolwich Reach ned mot Woolwich Free Ferry; gratisfärjan är ett kungligt privilegium sedan 1300-talet.

Så här skulle det gå utan barriären.

Men de höga vallarna fortsätter inte hela vägen ut till kusten och frågan är om inte vattnet kan komma in i London bakvägen. I varje fall är samhällena längsefter Sea Reach lika utsatta som tidigare. I en annan bok där  London dränks, Tom Barlings Goodbye Piccadilly (1980), går det så här:

”Southend Pier drabbades av en våg i hela sin längd och rensades på sina överbyggnader, bokstavligen exploderade i tändsticksvirke, innan den slängdes upp i själva staden. Järnpelarna slets upp, vreds runt som lödtenn eller trycktes platta. Hundratals ton med viktorianskt järnarbete fördes västerut av de svällande vågorna.”

Båten som skulle ta oss in till London var inte inställd, bara en halvtimme försenad. Med en högtidlig känsla av att vi nu påbörjade vår flodfärd på riktigt tog vi adjö av landbacken och steg ombord. Om allt gick efter planerna kunde vi under de närmaste tolv dagarna se fram mot fyra sight seeing-båtar, en privatchartrad motorbåt, två olika motorbåtar som vi skulle bo på och styra själva och slutligen en kanot.

Themsen – Den första dagen 3

Trots att vi nu var på rätt sida av Themsen, så tycktes Charlton fortfarande vara ett lika obekant resmål. Förvirringen kring biljettluckan vid Gravesendstationen blev till och med större än i Southend och till slut hamnade vi på ett tåg som visserligen passerade Charlton, men utan att stanna, vartannat tåg är express, vartannat lokalt.

Vi hoppade irriterade av i Blackheath bara för att få veta att det inte fanns några förbindelser från den stationen med Charlton, utan att vi måste åka in till London och ta ett av de långsamma tågen. Hur var det med buss då? Jo, något fanns det, i ungefär rätt riktning.

Vi hoppade på den första som kom och hamnade i en återvändsgränd vid linjens slut i Woolwich. Här gav vi upp, förbannade Londons kollektivtrafik, i synnerhet Network Southeast, hoppade in i en taxi, gav order om att köra till Themsen-barriären och mindes att de tre männen i en båt, även om de inte färdades så här långt ned på Themsen, upplevde en mycket liknande erfarenhet när de försökte skaffa sig information vid engelsk järnvägsstation:

”Vi kom till Waterloo vid elvatiden och frågade varifrån elva och fem avgick. Ingen visste förstås; ingen vid Waterloo vet någonsin var ett tåg kommer att avgå ifrån, eller vart ett tåg när det avgår är på väg, eller någonting annat. Bäraren som tog våra saker trodde att det skulle avgå från plattform nummer två, medan en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört ett rykte om att det skulle avgå från nummer ett. Stationsmästaren, å andra sidan, var övertygad om att det skulle starta från den lokala plattformen.

För att göra slag i saken gick vi en trappa upp och frågade trafikledaren, och han sa till oss att han precis hade träffat en man, som sa att han hade sett det vid plattform nummer tre. Vi gick till plattform nummer tre, men de sakkunniga där trodde nog att det var Southampton-expressen eller kanske Windsor-loopen. Men de var säkra på att det inte var Kingston-tåget, fast varför de var säkra kunde de inte säga.

Sedan trodde vår bärare att det måste vara det på hög-nivåplattformen; han sa att han trodde att han kände igen tåget. Så vi gick till hög-nivåplattformen och träffade lokföraren, och frågade honom om han var på väg till Kingston. Han sa att han naturligtvis inte kunde vara riktigt säker, men att han nästan trodde att han var. I vilket fall som helst, om det inte var 11.05 till Kingston, så var han nästan säker på att det var 9.32 till Virginia Water, eller 10.00 till Isle of Wight, eller något åt det hållet och vi skulle alla veta när vi väl var framme. Vi stoppade half-a-crown i handen på honom och bad honom vara 11.05 till Kingston.”

Efter att vi hade passerat Greenhithe, i början av tågresan från Gravesend, innan vi förstod att vi åkte fel och fortfarande njöt av den, kunde vi se nedfarten till Dartford-tunneln, den första möjligheten för bilister att korsa Themsen. Byggandet stoppades av kriget och den västra blev klar 1963, den östra och en bro 1991. Innan floden ringlade bort från den mer rationellt anlagda järnvägslinjen hann vi skönja glimtar av Long Reach, Erith Rands och Erith Reach.

Från Themsen-barriären finns regelbundna färjeförbindelser med Greenwhich och Westminster Pier i centrala London. Den sista båten för dagen gick 16.15 och på grund av allt strulet höll vi nu på att missa den. Vi sprang från taxin upp på skyddsvallen och stirrade ut över det tomma vattnet och de tysta vaktande barriärhuvorna (de ser ut som om Sydney-operan hade fått en kull med ungar). Inte en turist så lågt ögat nådde – och ingen båt.

Themsen – Den första dagen 2

Mannen i biljettluckan på järnvägsstationen sa ingenting om att bara vartannat tåg mot London hade anslutning med Tillburyfärjan. Det hade varit för mycket begärt. Vi var glada om han lyckades få fram en biljett ur den envisa datorn. Att åka till Charlton via Tilbury och Gravesend hade tydligen ingen tidigare kommit på. Den enda färdväg han kunde erbjuda gick via London och den skulle vara mycket snabbare. Vi försökte förklara att vi inte var särskilt intresserade av att komma snabbt till Charlton, att vi överhuvudtaget inte var intresserade av Charlton, utan att det var det som vi kunde uppleva på själva resvägen som var det som lockade, särskilt en båttur på Themsen, även om den bara var tio minuter. Det här var ett koncept som han inte riktigt kunde förknippa med att resa från punkt A till punkt B, men motvilligt gav han oss en enkel till Tilbury Ferry.

När tåget lämnade Southend såg vi snart hur Themsen gradvis smalnade som en tratt eller megafon. Varje sträcka av floden har ett namn och den avlånga tratten med sin mynning i havet heter Sea Reach. Bortom den första kröken byter floden namn till The Lower Hope Reach, och här i skydd från havsvinden ankrade romare, vikingar, danskar, holländare, fransmän, spanjorer och andra invaderare medan de bestämde sig för om det var värt att fortsätta uppför floden.

Gravesend bortom nästa krök fick ta den första stöten och 1380 blev staden jämnad med marken.
Det här var förstås en strategisk plats för försvar och från tåget kunde vi se över det platta landskapet mot det låga Coal House Fort vid East Tilbury nere vid stranden. På motsatta sidan ligger Shornmead Fort och alldeles intill färjeläget Henry VIII:s Tilbury Fort där drottning Elizabeth höll sitt Armadatal. I filmen The Lion has Wings från 1939 fick hennes tal en förnyad symbolisk aktualitet inför hotet av den tyska invasionen.

Themsen blir för ett ögonblick smal vid Gravesend Reach och det är därför en naturlig plats för en reguljär förbindelse över floden, den närmaste till havet. En tunnel planerades här så tidigt som 1798. Redan runt nästa krök, på Northfleet Hope och St Clements eller Fiddlers Reach (därför att tidvattnet ”fiddles about”), vidgar sig Themsen igen.

Gravesend var en gång Londons stora port mot havet. Doften av forna tiders segelfart och sjömän kan fortfarande anas i de smala gatorna High Street och Queen Street som leder upp från floden. 1299 utsågs stadens män till ”searchers” med uppgift att inspektera in- och utgående gods på skeppen. Man förlorade arbetet 1559 när fartygen tilläts gå direkt in till London, men idag har man återfått en pass- och tullkontroll, den enda längsmed Themsen.

När dockorna på Tilbury-sidan invigdes 1886 ansågs de ligga för långt från London och var till att börja med en finansiell katastrof med osäker framtid, som senare dagars Canary Wharf. Men trenden att flytta frakthanteringen längre från centrum tillsammans med övergången till containertrafik har gjort Tilbury alltmer betydelsefull.

Passagerartrafiken har haft en omvänd utveckling och traditionen är lång. Elizabeth I påbjöd att utländska digniteter skulle mötas vid Gravesend med pompa och ståt. Under senare tider lade Svenska Lloyds Saga och andra stora oceangående fartyg i reguljärtrafik till här. Men idag används Tilbury-terminalen av blott ett hundratals kryssningsfartyg varje år. Att anläggningen byggts i en svunnen tid och för helt andra dimensioner än vår lilla personfärja framgår med nostalgisk distans. Två överbyggda landgångar av trä leder upp från de på tidvattnet flytande kajerna. Trasiga fönsterrutor och flagnad målarfärg vittnar om att prioriteringarna ligger någon annanstans.

Den stora byggnaden ser ut som en båtterminal på flodsidan och som en järnvägsstation på landsidan. Att trafiken in till London en gång i tiden varit livlig förstod vi av de många perrongerna. Numera kommer ett lokalt matartåg en gång i timman och spåren ligger nästan dolda av ogräs.

1401 tillägnades Gravesend ett kungligt påbud. Som en kompensation för sina lidanden i samband med invasionsförsök fick man all rätt till flodtransport av passagerare mellan London och Gravesend. Deras trafik med the Long Ferry från Windsor till Gravesend blev mycket populär trots det höga priset av 2 pence. Eländiga landsvägar bidrog till att folk föredrog vattenvägarna. 1724 sa Daniel Defoe: ”Det är knappast otroligt hur stora mängder med människor som passerar här med varje tidvatten, dag som natt mellan denna plats och London.”

Men det var då. Tågets ankomst blev färjans död. Staden har fortfarande sina rättigheter och det finns vaga planer på att införa en service för pendlare. I väntan på den fick vi återigen lita till tåget. Förhoppningsvis för sista gången på tolv dagar.