Turisthistoria: Hela Afrika

afrika court_treatt stella

När engelsmännen på 20-talet fick för sig att de skulle resa tvärs igenom hela Afrika från Kapstaden till Egypten (eller vice versa), så kan det i förstone bekräfta uppfattningen att engelsmannen är en en våghalsig upptäckartyp. Det blir mindre exotiskt när man påminner sig att britterna vid det här laget hade koloniserat så många länder i Afrika att de ägde obrutet territorium i en korridor över hela kontinentens längd. Antagligen gav det en känsla av att det som är ”vårt” kan väl inte vara så främmande, och förresten är det ganska vilt i Wales också.

Den 23 september 1924, två år efter den första gruppresan från Egypten till Syd-Afrika, gav sig major Court Treatt med hustrun Stella (ovan) och sällskap av från Kapstaden i två Crossley-bilar. Gruppen bestod av Fred Law från Daily Express, kameramannen Glover, Stellas bror Errol och negerkocken Julius. Deras mål var Kairo.

afrika julius_england

Trots att den första sträckan bjöd på rudimentära vägar lyckades de bryta en axel redan innan Kimberley. Efter reparation fortsatte färden till Johannesburg och vidare in i Syd-Rhodesia. Regnperioden började och bilarna fick gång på gång grävas loss ur gyttjan. Man ville resa lätt och hade därför inga tält med sig. En presenning var det enda skyddet mot det ihållande regnet.

afrika rhodesia

Juldagen firades med kex, champagne och Christmas pudding. Fyra månader efter starten hade 612 km avverkats, och sällskapet var fortfarande kvar i Syd-Rhodesia. Nästa sträcka, från Dett till Wankie i närheten av Viktoria-fallen, tog normalt en dag, men med översvämmade floder och andra småproblem behövde expeditionen en hel månad. Maten började ta slut och modet också, men det senare hölls uppe genom att man spelade sina favoritmelodier på en vevgrammofon.

afrika court2

I april nådde det medtagna sällskapet fram till fallen och träffade en grupp fräscha turister, som antagligen hade kommit med tåg. Under den fortsatta resan kom hackan ofta fram för att bryta väg åt bilarna. Det kan knappast ha funnits några användbara kartor och hur de kunde hålla redan på riktningen är ett mysterium. Kanske de frågade folk efter vägen: ”I say, sir! Is this the right direction for Cairo?”

afrika court3

Efter ett år och tre dagar nådde de fram till Nairobi. Bilarna hade gång på gång krävt reparationer av fjädrarna, motorerna och axlarna. I Sudan fastnade de i träskmarkerna och moskiter levde lyxliv på dem under flera veckor. Infödingar dök ofta upp och hjälpte dem att bära bilarna, antagligen med ett roat leende, men ibland såg de hotfulla ut, som om de funderade på att följa moskiternas exempel.

Afrika bahr

Stella, som var den enda kvinnan i sällskapet, hade fullt upp med att laga allas kläder, men under det andra året önskade hon då och då att hon hade haft en annan kvinna att tala med, trots att ”the men are such dears”, som hon skrev i sin bok ”Cape to Cairo today”.

I januari 1926 nådde man fram till Egypten och färden över ökensanden måste ha varit som att köra på motorväg, men man lyckades snart åka vilse, och folk blev tvungna att ge sig ut på kameler och leta efter dem (nedan). Den sista sträckan, från Assuan till Kairo, var rena triumffärden, eftersom ryktet om deras bravad hade spritt sig, och människor stod efter vägen och jublade.

afrika egypt_meeting

Annonser

Turisthistoria: Notisnytt.

The_Runaway_Girl_-Ireland.jpg

* Amatörjägare kunde 1888 följa med valfångare från Tromsö och försöka nedlägga sälar, isbjörnar och renar i de omgivande fjordarna. Allt han lyckades skjuta tillföll jägaren.

* Ett av de största problemen vid Amerika-resor på 1800-talet var att Atlantångarna nästan aldrig kunde hålla tiderna, vilket förstås fick konsekvenser för fortsatta arrangemang: hotellbokningar och transporter.

* Båtresan mellan Hong Kong och San Francisco kunde ta 39½ dagar.

* Thackeray är möjligtvis upphovsman till uttrycket ”kryssning” när han 1884 skrev om sin ”underbara Medelhavskryssning” till Malta, Grekland, Konstantinopel, det Heliga landet och Egypten.

* Det är svårt att föreställa sig vilken dragningskraft Egypten fick efter Suezkanalens öppnande 1869. Alla, från engelska kungliga familjen och ryska tsaren till skollärare och kontorsslavar, ville dit. Kanske bidrog ”synden” på badhusen, eller som Anthony Sattin skriver i Lifting the Veil: Sex, bad, pojkar, ångfyllda rum med nakna kvinnor – detta var starka intryck och helt säkert fantasieggande för några av Kairos besökare.

Gerome_baigneuses

* På 30-talet satte Sadler’s Wells Ballet upp en balett, ”Les Douanes”, som handlade om att ta sig igenom tullen. Ninette de Valois dansade en kvinnlig resenär och Robert Helpmann en av de Thomas Cook-män som fanns vid alla viktigare järnvägsstationer i Europa. De uniformsklädda Cooks-männen var populära och förekom ofta på teaterscenen. Den populäraste sången i Seymour Hicks 1890-talsmusikal The runaway girl (bilden överst) var Follow the man from Cook’s.

* Förr i tiden fick alla resenärer på de argentinska tågen en present. Det var en plastpåse med papperslappar, som i första hand inte var avsedda för att skriva på, utan för ett mer personligt bruk (Unidad de aseo personal).

* De första passagerarflygplanen försökte ge elegant restaurangservice. Elegansen förbleknade något när det visade sig att skakningarna gjorde det svårt att behålla faten på borden och vinet i glasen.

Turisthistoria: Afrika 1920

afrika sudan

Upptäcktsresanden och handelsmän hade rest i det inre av Afrika sedan 1700-talet, men för turister var det en outforskad kontinent fram till början av detta sekel. Allt de hade sett var hamnarna längs kusten när skeppen behövde gå i hamn på sin färd runt Afrika.

Den första penetreringen av det inre skedde med utgångspunkt från Nilångarna. Vid Assuan kunde man byta till Sudan-regeringens ångare och längre upp till mindre båtar för att så småningom nå fram Viktoria-sjön. Storviltjakten på den här tiden tog sig sådana proportioner att researrangörerna avsade sig allt ansvar för att stoppa upp och transportera hem djuren.

Edgar Rice Burroughs Tarzan-böcker, Edgar Wallace fantasifulla beskrivningar av vildar och djur och journalfilmer av Cherry Kearton och Martin och Osa Johnson spred en djungelfeber runt världen och ökade intresset för Afrika. Romantiska idéer om det oförstörda Eden bidrog till att många gav sig ut på resor.

Afrika mombasa

1896 byggdes en järnväg från Mombasa på östkusten till Viktoriasjön. Det var ett billigare alternativ än Nilenvägen och den var nästan lika imponerande med sin sträckning: från havsytan gick spåren upp till Nairobi (1 661 m), vidare till Limoru (2 237 m), ner i Rift-dalen (2 124 m), upp till Mau-toppen (2 499 m), innan man slutligen nådde den långa backen ned till Port Florence (Kusumu) vid sjön. Därifrån kunde man ta en ångare till Entebbe varifrån färden gick vidare med oxkärror, senare lastbilar, till Kampala. Tågsträckan blev så populär att skeppen som lade till i Mombasa brukade vänta medans passagerarna tog sig en tripp.

Den första organiserade turen genom hela Afrika ägde rum 1922. Nio passagerare lämnade London i december och färdades på en P & O-ångare till Alexandria i Egypten. Efter en kort tågresa till Kairo gick man ombord på en Nilångare som på sin väg upp till Assuan gjorde strandhugg för besök vid sevärdheterna. Med tåg fortsatte man genom Nubien till Khartoum och vidare till Kosti.

Afrika sudan2

En regeringsägd sudanångare tog dem uppför Vita Nilen, genom den sumpiga Sudd-regionen med sina tallösa små bifloder, till Rejaf. Hittills hade det varit en lyxresa, men nu ersattes luftkonditioneringen av fläktar, hjälmar och slöjor togs fram som skydd mot insekterna, och båtdäcket draperades med vit presenning för att hålla solen borta. Växt- och djurlivet blev tropiskt med flodhästar, antiloper, zebror och elefanter inom räckhåll, så gevären packades upp.

I Rejaf fortsatte man med bil till Nimule i Uganda där det åter var dags att gå ombord på en ångare, Samuel Baker, uppkallad efter guvernören av Sudan, tillika upptäcktsresande. En 266 km lång flodfärd ledde till Butiaba vid Albertsjön (en av Bakers upptäckter) där man medelst lastbil och vandring nådde fram till Plasindi Port. En ångare tog vid över Chioga-sjön och när turisterna nådde Namasagali var det dags för tåg igen och i Jinja vid Victoriasjön (nästan lika stor som Skottland) var det dags för ångare igen, till Entebbe.

afrika victoria

Som omväxling åkte man bil till Kabalo där en tre-fyra veckor lång safari tog vid. Framme vid Uvira, mellan Kivu- och Tangajika-sjöarna kunde man se fram mot en ångbåtstur till Albertville och tåg till Kabalo och ytterligare en veckas båt på Lubala-floden till Bukama, som var slutstation för linjen från Kapstaden, Så nära resans mål kunde man kosta på sig en avstickare till Victoriafallen eftersom det trots allt var en av de största sevärdheterna i Afrika. Sedan återstod förstås sjöresan tillbaka till England.

afrika map