Dag 83 – Belgien: Bryssel – Ommegang.

Det började med en stöld på 1300-talet. En ung kvinna kom i religiös extas och tog jungfru Maria i Antwerpen. Hon förde mirakelstatyn till Sablonkyrkan i Bryssel. Sedan dess har man firat händelsen varje år med en parad från kyrkan ned till Grand-Place. Detta är bakgrunden  till Belgiens berömda Ommegang.

1549 bjöd på en särskilt spektakulär parad. Anledningen var politisk. Belgien är ett ungt land. Först 1830 blev det en egen nation. Innan tillhörde området olika länder under historiens gång. På 1500-talet var det Spaniens tur.

Karl V och hans syster Maria av Ungern hade vuxit upp som barn i Nederländerna och ville gärna tillbaka. Dessutom borde sonen, den blivande Filip II, presenteras för det stora imperiets undersåtar. En enorm karavan lämnade Barcelona och for över Medelhavet till Italien, vidare upp genom Europa via Österrike och Tyskland till de nordligaste undersåtarna i det stora imperiet.

Ankomsten till Bryssel sammanföll med den traditionella Ommegang-processionen och stadens magistrat, som var angelägna om att de goda relationerna skulle bevaras, tog tillfället i akt och ställde till med det mest storslagna spektakel som skådats. Sedan 1928 har man varje år rekonstruerat detta historiska evenemang. Det är ytterst populärt och platserna på åskådarläktarna kring Grand-Place blir snabbt slutsålda.

På grund av den stora efterfrågan ger man numera paraden två gånger.

 

Det märktes tidigt på dagen att något stort var på väg att hända. Gator spärrades av och bilar som stod i  vägen transporterades bort. En officiell biltjuv gick omkring med en uniformerad polis, för att göra det lagligt antagligen, och öppnade bildörrar på några sekunder.

Uppe vid Place du Grand Sablon började torget tömmas på aktiviteter under eftermiddagen. I ett hörn stod en klunga enorma dockor och väntade på att de övriga paraddeltagarna skulle samlas. Från borden utanför kakaffären Wittamer betraktade tedrickarna hur den siste bilisten kom tillbaka precis i tid för att rädda sin bil från att bogseras iväg.

Kvarteren kring Grand-Place är en trasslig härva av smågator. Det finns åtminstone nio olika sätt att ta sig in på torget och det gäller att välja rätt för att man ska hitta sin plats på läktarna.

Hela stadsdelen kring spelplatsen Grand-Place förvandlades under timmarna före starten kl 21.00 till en medeltida karneval med människor och djur, vagnar och styltor, dockor och fanor som samlades vid bestämda platser.  På en innergård stod gycklare och gillesmän och väntade på tecken för att marschera ut på torget och bidra med sin del i det stora spektaklet.

En flaggparad ackompanjerad av de belgiska och europeiska nationssångerna signalerade starten. På torgets ena sida stod en historisk tribun reserverad för de historiska karaktärerna i spelet. De första som anlände var stadens magistrat, borgmästare och åldermän, värdiga representanter för att välkomna de höga gästerna från Spanien.

Falkonerare, med levande falkar på armen, och halibardjärer förebådade Maria av Österrike, spelad av baronessan Cl. de Villenfagne de Vogelsanck. Alla kungligheter och fina herrar och damer spelas av riktiga fina herrar och damer, prinsessor, grevar och baroner. Sedan följde titel efter titel med tillhörande hoventerage: Georg av Österrike, Wilhem av Nassau, Kristina av Danmark (prinsessan Cécile de Merode), Eleonora av Österrike.

Så var det dags för det kejserliga hovet med hovdamer, hovherrar, det gyllene skinnets orden, riddare och standar innan slutligen Karl V själv (prins Bernard de Merode vid första föreställningen och markis de Trazegnies vid den andra) och hans son Filip anlände och alla kunde sätta sig ned och njuta av underhållningen som följde: jonglerande med fanor och dans.

Medan allt detta pågick närmade sig den historiska ommegangprocessionen från Sablonkyrkan. Stadens hantverkare och skrån marscherade in till trummor och säckpipor. Och allra sist kom det som var orsaken till alltsammans: mariastatyn, dragen på en vagn omgiven av munkar med facklor.

Det hade hunnit bli mörkt och nu utbröt en breughelsk bachanal med jättar, dockor, barnlekar, styltvandrare, dansare, akrobater, bågskyttar, slagskämpar, trollkarlar, eldslukare, jonglörer och säckpipeblåsare – allt på en gång.Och till sist: den stora finalen med dans kring bengaliska eldar.

Riktigt slut var det förstås inte. Nu skulle först alla kungligheter och hovfolk skrida ut från arenan, men efter mer än två timmar på plaststolar var det inte många i publiken som brydde sig om hovetikett.

Och många ville inte att det skulle ta slut. Långt in på natten drev grupper från spelet omkring i sina medeltidskläder på Bryssels gator, slog på trummor och blåste i horn. Det skulle dröja ett helt år innan det var dags igen.

Dag 83 – Belgien: Bryssel.

Gare Centrale, en av Bryssels tre stora järnvägsstationer, ligger nedgrävd i sluttningen mellan den äldre stadskärnan och de nyare, finare områdena i öster med slott, muséer och EU-komplex. Det är som att kliva in en gammaldags tunnelbana, mörkt och murrigt som de underjordiska delarna av Friedrichstrasse i gamla östberlin. Det här området började förvandlas 1911, men först 1952 kunde stationen invigas.

Vi lämnade in väskorna och gick ut på Carrefour de l’Europe, ett passande namn på en central plats i Europas huvudstad. Vårt första intryck av Bryssel var att det lutade, och det utan att vi druckit en enda öl.

Vid turistbyrån på Rue du Marché aux Herbes (eller Grasmarkt som flamländarna så behändigt lyckas komprimera det till) plockade vi på oss kartor, tidtabeller och annan hårdfakta som den tänkande turisten behöver för att komma rätt någorlunda smärtfritt. Sedan gick vi tillbaka uppför backen till stationen för att ta ut vårt bagage – trodde vi.

Polisen spärrade vägen fram till bagageinlämningen. Man hade fångat tre bovar, vi gissade på engelska fotbollshulliganer som åkt till fel land, missat matchen och börjat avreagera sig på oskyldiga belgare. Så går det när man inte planerar resan ordentligt, tänkte vi, då får andra lida. Både bovar och poliser var helt tysta, så vi kunde inte få några ledtrådar.

Nån sorts turister var de i alla fall, för de hade också lämnat in sitt bagage och nu stod världen stilla medan poliserna försökte lista ut hur man skulle göra med deras väskor. Bovarna kunde inte gärna bära dem med händerna handbojade bakpå ryggen och att polisen skulle ge dem en hand var inte att tänka på. Till slut kom man på att det skulle fungera om händerna var fängslade på framsidan och sedan kunde vi vanliga människor få ut våra väskor.

Dag 82 – Belgien: Floreffe – Musee de la Biere.

Vi ville uppleva Belgiens öl inte bara på insidan, utan från alla andra håll också. I Namurs omgivningar väntade två. Om trappistölet, Belgiens mest prestige- och alkoholladdade öl, har vi redan berättat. I dess andliga skugga lever abbey-ölet en diffus tillvaro.

Det finns cirka 70 klosterliknande byggnader i Belgien, åtminstone hälften av dem är övergivna. Alla kloster-öl bryggs av kommersiella bryggare. Det mest kända är Leffe, som ett lokalt bryggeri i staden Dinant började tillverka på 1950-talet för att ge ekonomiskt stöd till klostret.

Andra klosteröl som brygger åt levande munkar är Grimbergen, Maredous, Affligem och Corsendonk, medan de flesta övriga som använder abbey-beteckningen kan ha tagit namnet från vilket ledigt nedlagt kloster som helst för att ge lite andlig status till sin dryck.

Floreffe, 18 km väster om Namur, är ett sådant kloster, grundat på 1100-talet, men med de flesta byggnaderna från 1600- och 1700-talen. I dag är det delvis en skola. Klosterkyrkan har vackra bänkar, och det gamla bryggeriet har blivit värdshus för turistgrupper. Öl 32: Floreffe Meilleure (8%) och två andra varianter bryggs av Lefèbvre, och en del av intäkterna går till skolan.

I Lustin, strax söder om Namur, ligger det minst sagt udda Musee de la Biere. En handmålad skylt utanför berättar att mer än 1000 olika sorters ölglas finns utställda. Varje belgiskt öl kräver sitt eget utformade glas för att smak och lukt bäst ska komma till sin rätt.

Vi anlände till museet på eftermiddagen och fann dörren igenbommad. Madame Abeels tittade misstänksamt ut genom dörrspringan, en hund skällde vilt inne i huset och en bedövande äcklig lukt sipprade ut och misshandlade vår näsborrar. Vi kände oss lite som Hans och Greta.

Egentligen öppnade man inte förrän nästa dag, men Madame kunde, om än tveksamt, tänka sig göra ett undantag, men luckorna för fönstren skulle hon inte öppna bara för oss. Många turister som hittar hit blir besvikna när de upptäcker att det enda som finns att se är tusentals tomma ölflaskor och ölglas (sammanlagt ca 7000). Man kan grabba en näve ölunderlägg ur en stor låda och betala dem per centimeter. Det är fascinerande, stökigt och groteskt, och man förstår snart att det ligger en amatörsamlares entusiasm bakom alltsammans.

Grunden till museet kom från ett ölprovargäng som träffades varje vecka och efter 15 år tyckte att det skulle göra något med alla flaskor. Sedan 1988 har det varit öppet vid veckoslut och skollov(!), utom efter ett åskväder då huset stod under en dryg halvmeter vatten. I dag träffas Lustin Guilde of the beer tasters i museet den 3:e helgen i månaden.

Vi drogs ganska snabbt mot museets lilla bar, där flaskorna inte var tomma, här fanns elva öl på fat och ett par hundra på flaska, och undrade lite omtumlade hur många sorters öl det finns egentligen.

– Det har existerat 15 000 öl och 10 000 bryggerier, svarade Abeels. I dag finns det 700 sorter men eftersom man sätter olika etiketter på samma öl så kan det bli ända upp till 1600 i affären.

Vi frågade om hon i sitt sortiment hade något ovanligt, som kanske inte ens Michael Jackson hade hört talas om, och hon slår upp en Öl 33: Livinius brune (9%, bryggs bara en gång om året) och en Öl 34: Hersbaye brune (9%). Sedan utsätter hon oss för ett experiment. Efter att ha tagit några klunkar ur ölets ordinarie glas dricker vi samma öl från lerskålar.

– Märker ni hur smaken förändras, hur den blir intensivare. Ursprungligen drack man öl enbart ur lerkärl. Att halsa en öl direkt ur flaskan är förstås helt förkastligt.

Hennes hänförelse blir desto märkligare när det visar sig att hon själv inte dricker öl. Som dessert i vår tre-rätters flytande lunch rundade vi av med den geuze-liknande Öl 35: Caves (5%), ett “rött” öl.

Kvällen blev lugn. Till middagen på L’espieglerie begick vi två varianter av Ciney, Öl 36: blond och Öl 37: bruin (båda 8,5%), ett av dessa vaga Abbey-öl. Det tillverkas av Alken Maes i Union-bryggeriet i Jumet, i närheten av Charleroi. På etiketten finns en bild på kyrkan i Ciney. Ölet har varken någon koppling till kyrka, kloster eller Ciney, men det var gott.

L’eblouissant är en typisk studentpub i Namur, men det var nästan tomt när vi kom dit, både på gäster och öl, för det var sista kvällen före sommarstängningen, och dessutom satt personalen och tittade på en viktig fotbollsmatch på TV (finns det någon fotbollsmatch som inte är viktig?).

Men vi lyckades få en Öl 38: Cuvée de l’An Neuf i en 75-centilitersflaska. Många öl i sydvästra Belgien förekommer bara som 75:or och den här baren hade specialiserat sig på dem. Priset för en flaska var ungefär som en stor stark i Sverige. Vi drack ur den snabbt, och skyndade oss iväg för att de skulle få se på TV i fred. Och så vi behövde spara på våra krafter för de två sista dagarna i Bryssel.

Dag 82 – Belgien: Namur – Félicien Rops.

Till att börja med var han inte alls välkommen tillbaka till sin hemstad. Han var liksom inte riktigt rumsren. En satiriker går gärna över gränsen för det som passar sig, särskilt när det handlar om sex och religion.

Félicien Rops (1833-1898) föddes i Namur i Belgien, men tillbringade större delen av sitt liv i Paris. Han var kanske den första surrealisten och många av hans teman anknyter till flera idéer inom senare tiders sexualpsykologi.

När greve Ferdinand Visar de Bocarmé donerade sin Rops-samling till Namur för drygt 30 år sedan visste man först inte riktigt hur man skulle hantera den. 1987 öppnades Musée Félicien Rops i en 1700-talsbyggnad i centrala Namur. Rops födelsehus ligger i närheten, på rue du Président.

Senare förvärv har lett till att museet nu äger 1000 verk, men bara en fjärdedel av dem är utställda. Under våren 1999 invigde man en utbyggnad, som ska göra det lättare att få rum med alla aktiviteter.
Félicien Rops är i dag accepterad och populär, men det finns hörn av museet som man undviker att visa för barn, och det händer då och då att en och annan amerikan lämnar utställningen i upprört tillstånd.

För de som bara känner till Rops från översikter av den erotiska konstens historia kommer hans mångsidighet som en överraskning. Han gjorde satirer över samtidens politiska och sociala liv, men även traditionella oljemålningar av landskap och människor utan ironiska baktankar.

Det började redan i skolan när  lärarna blev utsatta för Féliciens satiriska teckningar. Och fortsatte vid universitetet i Bryssel när han i stället för att studera juridik och filosofi tog sitt fadersarv och startade tidskriften Uylenspiegel. Under sitt eget namn eller pseudonymerna Vriel och Nemrod utförde han litografier som kommenterade dagens politik, moral och seder.

Den 28 juni 1857 gifte han sig med Charlotte Polet de Faveaux och flyttade tillbaka till Namur, där de snabbt fick en son (Paul) och en dotter (Juliette, som dog när hon var sex). Rops angrepp på borgerligheten, “den mest intensiva, dåraktiga och grymma av alla sociala klasser på 1800-talet”, fortsatte med titlar som “Ordning härskar i Warszawa”, “Dödsstraffet”, “Bland trappistmunkar” och “Waterloo-medaljen”. Den senare ledde till att han blev utmanad på duell.

Men Paris lockade med sitt hektiska konstliv. Mellan 1864 och 1871 illustrerade han inte mindre än 34 böcker, bland andra Les Epaves, en samling poem av Baudelaire ifrån Les Fleurs du mal. Han blev en av de bäst betalda illustratörerna och på 1880-talet vände sig tidens ledande författare till honom: Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine och Joséphin Péladan.

1869 förälskade sig Rops i två unga modeskapare, systrarna Léontine och Aurélie Duluc. De flyttade ihop 1874 och Léontine födde honom en dotter (Claire) medan Aurélie fick en son (Jacques, som bara levde några dagar).

Det var i slutet på 1870-talet som Rops lätt igenkännbara kvinna började dyka upp i hans verk. Han påbörjade en serie med 114 teckningar för en parisisk samlare, “Ett hundra lättsinniga sketcher utan anspråk på att glädja den hederlige medborgaren”. Tonen i “St Antons frestelse” (överst) och “Pornokrater” blev skarpare för att nå sitt fulla ursinne i serien “Satanisterna” (1882). “Helvetet är sexuellt … Helvetet börjar sin pina inuti själva kroppen. Döden finns i livet, den är exstasen pris. Kvinnan, det villiga offret, har själv valt sitt öde.”

Rops reste en hel del, till Monte Carlo, Sverige (“absolut häpnadsväckande… fantastiskt storslagen och ofantligt”), Spanien, Nord-Afrika, och till USA följde han systrarna på en modeturné. När han fyllde 50 köpte han en förfallen stuga i Corbeil 30 km söder om Paris. Stugan hade ett motto sedan tidigare, Rien a demy! (Inga halvmesyrer), som han tog som sitt eget när han där i den lantliga friden fortsatte att arbeta under de sista tio åren av sitt liv.

Klockan elva på kvällen den 23 augusti 1898 dog han omgiven av Léontine och Aurélie och dottern Claire.

Dag 81 – Belgien: Namur.

Efter fyra dagar i Flandern var vi nu på väg till Namur, en timme söder om Bryssel i den franskspråkiga halvan av Belgien. Men vi höll nästan inte på att hitta dit. I vår tidtabell var alla platser namngivna på flamländska medan den tillhörande kartan gav dem, mer logiskt, på franska eller flamländska beroende på vilken del av landet de låg i. Det var med en viss möda vi kom fram till att Namen var det samma som Namur. Nu är väl inte alla turister som är lika klyftiga som vi, så vi utgår ifrån att alla besökare inte alltid hamnar där de tänkt sig.

Belgarna är alltså inga föredömen när det gäller europeisk gemenskap, och det blev vi påminda om på något sätt varje dag; det roligaste exemplet var kanske på järnvägsstationen i Mechelen när vi försökte köpa en biljett, på engelska, och mannen svarade, på engelska:

– Jag har en laglig rätt att inte behöva tala något annat än flamländska – och det kan ni hälsa Tony Blair.

Vi förde resten av samtalet med honom på svenska.

När vi väl var framme i Namur fanns det inte så mycket mer att göra än att äta mat och dricka öl. Så då gjorde vi det. Först på Brasserie Henri där vi inledde med Öl 27:  (6,5%), ett Abbey-öl, nu bryggt av Alken Maes; tätt följd av Öl 28: La Gauloise brun och Öl 29: Trappistes Rochefort 8 (11,3%).

På den lilla baren Le Chapitre i katedralens skugga tog vi efterrätten i form av Öl 30: Hapkin (8,5%), ett “syndigt” öl från Kortemarkt, och Öl 31: Scotch Silly, som vi inte minns så noga.

Namur (97 845 innevånare) ligger en timme söderut med tåg från Bryssel, vid mötet mellan de två floderna Sambre och Meuse. Högt uppe på landtungan mellan floderna står ett citadell med anor tillbaka till romartiden; på 1600-talet var det en av Europas största befästningar.

Stadens stoltaste skatt är Hugo d’Oignies samling av silversmide, förvarat i Maison des Sœurs de Notre-Dame.

Två trevliga barer med stort ölsortiment är Le Chapitre, rue du Seminaire 4, bakom katedralen och L’Eblouissant på rue de l’Armee Grouchy i studentkvarteren. Den senare har stort urval med öl i 75 cl-flaskor.

Dag 79-80 – Belgien: Ghent.

Först spöregnade det bara, men när hela himlen fläkte upp sig som en njursjuk ko tvingades vi att ta skydd under baldakinen till en servering. Det satt redan fullt med folk vid kafé Monopols utebord, men en efter en flydde gästerna när det visade sig att väven var full av hål som skapade små lokala regnskurar.

Till slut var det bara vi och en mamma med barn vid bordet intill som satt någorlunda skyddade. Servitrisen vågade sig inte ut i regnet och medan vi väntade betraktade vi skadeglatt hur den lynniga markisen gång på gång samlade upp vatten för att med nästa vindpust ösa det över förbipasserande på trottoaren.

Vi befann oss i Ghent och var inställda på en blöt kväll, men inte riktigt på det här sättet. Ghent betraktas som en spirituell stad, inte bara på grund av många intressanta estaminet (krogar), utan också därför att det är en studentstad och Belgiens näst största hamnstad, trots att den ligger halvvägs mellan Bryssel och kusten.

De traditionella sevärdheterna, som krävde en viss balans och sinnesnärvaro, hade vi klarat av tidigare på dagen: St.-Baafskathedraal (med många konstverk), Lakenhalle (överst) med sitt Belfort (klocktorn med hissnande utsikt från 91 meters höjd) och Stadhuis.

Den vattenrädda servitrisen tittade så småningom fram och serverade oss en våffla och Öl 14: Westmalle Tripel (9%). Detta är det ljusaste av alla trappistöl, gjord från en pilsnerliknande malt. Deras Double (6,5%) är mer traditionellt mörk. Klostret grundades 1794 och började brygga öl i mitten av 1800-talet. Inför 150-årsjubileet gav man ut en liten broschyr med råd i stil med: “Två glas Trappist reducerar stress med 50%”.

Rusande genom regnet mot den första krogen på vår lista snubblade vi över den minsta krog vi sett. ‘t Galgenhuisje på Groentenmarkt (Grönsakstorget) har formen av en stövel, med ingång i tån och plats för två-tre bord en bit upp i skaftet. Pyttebaren lyckas faktiskt servera 80 olika öl, imponerande med tanke på att varje öl kräver sitt eget glas. De har en egen öl, Galgen Beer (Öl 15), som endast serveras här, men det gav inget bestående intryck.

Grasslei (Kryddkajen) är Ghents gamla hamn. De välbevarde byggnaderna (från 1100-1600-talen) på båda sidorna om kanalen tillhör stadens stora sevärdheter. På kvällen är fasaderna upplysta och att sitta vid ett bord framför Tullhuisj är som att vara en del av en operett med påkostade kulisser. Det gamla tullhuset från 1682 är ett av de smalaste hus vi sett och ölutbudet är inte mycket bredare, men vi lyckades hitta två som vi aldrig smakat förr:

Öl 16: Bacchus (4,5%), ett rött öl från Van Honsebrouck i västra Flandern och Öl 17: Palm (5,2%), ett ale från Brabant, bryggt av det största familjebryggeriet i Belgien med ölanor tillbaka till 1500-talet.

De Tempelier är en mörk och murrig bar med predikstol. För att smälta in beställde vi klosteröl  Öl 18: Augustijn (8% – gyllene och med markerad humlesmak) och Öl 19: Augustijn Grand Cru (9% – ljusare och torrare) Till skillnad från trappistölen så har klosterölen i dag inget att göra med munkar, utan bryggs av kommersiella bryggerier som vill utnyttja abbey-stämpeln. Augustijn görs av Van Steenberge i Ertvelde i östra Flandern.

Krogen De Dulle Griet är uppkallad efter en kanon. På 1300- och 1400-talen hade Ghent-borna som vana att attackera sina grannar i Oudenaarde. Vid ett tillfälle tog de med sig jättekanon Dulle Griet (Mad Meg) men den sprack redan vid första salvan. I dag står den nere vid kanalen, ett kvarter från krogen med samma namn.

Som  Öl 20 nöjde vi oss med en Westmalle Dubbel, för jämförelsens skull. Vi ville försöka göra det här någorlunda vetenskapligt. På vägen ut upptäckte vi en halv meter långa smala glas med en kula i botten. Tillhörde de verkligen ett öl eller var de bara prydnad. Jodå, berättade bartendern. Ölet heter Max, och man måste lämna ifrån sig ena skon när man dricker det, som pant, för att förhindra att kunderna springer iväg med det ovanliga glaset eller som garanti att det ersätts om det går sönder. Risken är särskilt stor när ölet i botten släpper från kulan och faller en halv meter ned mot strupen. Vi bestämde oss för att återkomma och ta en Max som sängfösare på vägen tillbaka till hotellet.

Trollekelder var den mest imponerande av de belgiska barer vi besökte, inte så mycket för att det är fullt med troll i fönstret, utan därför att det är fullt med kylskåp längs väggen bakom bardisken. Alla har olika temperatur för att varje öl ska kunna serveras på rätt sätt. De förvaras en grad kallare än respektive serveringstemperatur eftersom upphällningen i glaset gör att ölet blir en aning varmare.

På Trollekelder fick vi för första gången öl i en skål, den påminde om en stor cappucino med skum, utom till smaken. Det var Öl 21: St Idesbald Triple (klosteröl; 9%) som serverades på det här sättet. Vår entusiasm över denna belgiska påhittighet gjorde att bartendern snabbt förstod att vi inte var några vanliga öldrickare.

Resten av kvällen visade Igor Houwey ett särskilt intresse för oss. Om det dök upp  några norska ord då och då i hans berättelser, så berodde det på ett förflutet som bartender vid ett högfjällshotell. Han plockade fram en grön skål med fyra handtag som tillhör ölet Charleroi. Och så berättade han legenden om kungen och bonden och hur bonden alltid gav skålen till kungen på fel sätt, genom att hålla i det enda handtaget själv istället för erbjuda det till kungen. Med två handtag höll bonden i båda när han sträckte fram skålen, osv. Först när skålen fått fyra handtag fungerade överlämnat på ett socialt acceptabelt sätt.

Snart var vi inbjudna till en levande demonstration av Igors favoritöl. Öl 22: Tripel Karmeliet (8%) är antagligen det mest komplexa öl vi druckit. Det görs ifrån en blandning av korn, vete och havre, som används både i rå form och som malt. Resultatet är ett öl som inte tillhör någon kategori och som är lätt som champagne, med en smak som dunstar i munnen.

Öl 23: Arabier (8%) står också utanför alla kategorier. Det är fullt med engelskt humle i det och det bryggs av De Dolle Brouwers (De tokiga bryggarna) i Esen, nära Ostend. Husets eget öl, Öl 24 heter förstås Trollebier.

Finns det då inga gränser för hur öl kan smaka? Nej, egentligen inte, inte i Belgien, men smakvarianter bortom de som redan nämnts betraktas som udda och exotiska. När jag beställde Öl 25: De Trochs bananöl fick jag en beklagande kommentar från Igor och fotografen ville inte smutta på den, inte ens i tjänsten så att säga. Hur den smakade? Som banan. Det finns aprikos, ananas, smultron och mint också, men det är bara början. I fantasins bortersta ödemarker existerar både teöl och Glühkriek, ett körsbärsöl som dricks hett kring jultid.

Som final bjöd Igor på sitt personliga favoritöl Öl 26: Kriek Lambic Cantillon (5%), som bryggs i Bryssel. Vi besökte det bryggeriet ett par dagar senare och återkommer till deras vildjästa öl.
Det var inte meningen att det skulle bli så många öl på Trollekelder, men det hade varit oartigt att tacka nej till all experthjälp. I vårt tillstånd var det dock inte att tänka på att försöka hantera en halv meter Max. Först sedan vi lämnat Ghent blev vi medvetna om att De Dulle Griet är det enda ställe som serverar Max. Så nu ångrar vi oss bittert, trots att chansen var stor att vi hade fått lulla hem med bara en sko.

Not
Egentligen gjordes pubrundan i Ghent under två kvällar, men av dramatiska skäl är de här sammanblandade till en. Vi vill bara nämna det för säkerhets skull, utifall någon försöker göra om den.

Barer
Det finns 35000 platser i Belgien som serverar öl. Det betyder att man kan besöka ett nytt café eller en ny bar från den dag man föds tills man fyller 100.  Jämfört med England har Belgien dubbelt så många pubar per innevånare.

En oslagbar kombination

Het Waterhuis aan de Bierkant, Groentenmarkt 9. Mer än 100 sorters öl.
‘t Dreupelkot, Groentenmarkt 10. Över 100 sorters genever. Dessa två barer ligger alldeles intill varandra, så om man springer mellan dem kan man dricka öl med schuss. Man får också motion, men det kan det vara värt.

Tripel
Från början användes Singel, Dubbel och Tripel för att beteckna styrkan på ölet. I dag är det mer grumligt. Singel används nästan inte alls, Dubbel är i regel ett mörkt öl på ca 6% medan Tripel kan vara lite av varje, ofta ett ljusare öl på mellan 8 och 9,5%, men ett bryggeri kan helt enkelt välja att sätta den etiketten på sitt bästa öl. Precis som termen Trapist, så innebär Tripel inte en speciell typ av öl.

Dag 79 – Belgien: Poperinge – Westvleteren.

Tolv kilometer väster om Ieper i västra Flandern ligger Poperinge. Under första världskriget, medan fronten låg stilla i Ieper, fungerade Poperinge som engelsmännens högkvarter. Tusentals soldater, kanoner, lastbilar, cyklar, ambulanser och hästar trängdes på de smala gatorna. Dubbeldäckarbussar från London fyllde ständigt på med nya soldater.

Staden blev helt engelsk med engelska dagstidningar, egg & chips, filmer, varieteer och bordeller. De som överlevde fyra dagar vid fronten fortsatte ytterligare två-tre dagars tjänst vid de bakre linjerna innan de kunde se fram emot två-fyra dagars vila i Poperinge. Då gällde sömn, tvål och vatten, mat och dryck samt kvinnor – i den ordningen.

En sista påminnelse om kriget får vi i Poperinges stadshus där man restaurerat två dödsceller som användes för desertörer. Krigföringen bedrevs efter gammalmodiga metoder som inte var anpassad till de nya vapnen. Den meningslösa slakten gjorde att allt fler soldater deserterade, och till slut gjord hela förband uppror mot sina officerare. Sammanlagt mer än tusen soldater avrättades som straff av sina egna, och de utgör ändå bara 10% av alla de som dömdes till döden, de övriga domarna verkställdes aldrig. På gården utanför dödscellerna är en av avrättningspålarna rest till minne.

Vi hade kommit till Poperinge därför att staden är centrum för humleproduktion ända sedan 1400-talet. Det gamla våghuset (stadsschaal) där humlen fram till 1968 vägdes, sorterades, torkades och pressades har i dag förvandlats till ett museum – ett humlemuseum, det lär inte finnas så många i världen.

Ett av de mer rörande utställningsföremålen var en plukstuhl (en plockstol alltså), som tydligt visar att det inte var ett lätt jobb. Det billiga ölet som gavs till humleplockarna kallades för dödssvett.

Vid museet samplade vi resans Öl 9: Watou’s Wit, ett koriandersmakande vitt öl och Öl 10: Hommelbier (7,5%) med särskilt mycket humlesmak, båda från familjebryggeriet Van Eecke i Watou väster om Poperinge.

Som det tredje elementet i öl, efter vatten och malt kommer humlen, som har en både aromatisk och konserverande funktion. Den tillhör Cannabis-familjen, och har i historien använts som lugnande medel, till och med balsamering (lugnare än så kan det inte bli).

Man kan tycka att med bara de tre ingredienserna vatten, malt och humle, så borde all öl smaka ungefär likadant, men variationerna verkar vara oändliga. På samma sätt som det finns olika typer av malt, så är humlets bidrag till helheten mycket skiftande: olika bitar av plantan kan användas, de kan torkas på olika sätt och de kan tillsättas vid olika stadier i processen, en eller flera gånger. Det som ger många av de engelska ölsorterna sin karaktäristiska “bittra” smak (och upphov till namnet “bitter”) är att humlet tillsatts på ett sent stadium, så att mycket av humlesmaken blir kvar i ölet.

Den belgiska humleodlingen är koncentrerad till västra Flandern, men den utgör bara 1% av världsproduktionen. I Bayern, Böhmen och Kent finns de riktigt stora odlingarna med export till andra ölproducerande länder. Plantorna finns i han- och honform, men det är bara tillåtet att odla honor i Flandern. Hur de förökar sig lyckades vi aldrig lista ut.

Även de som har svårt att känna igen växter och träd bör klara av humle. De mycket höga växterna slingrar sig uppför ett nätverk av stolpar och vajrar som ser ut som en ekologisk variant av ett kommunikationssystem med yttre rymden.

Bortom humlefälten, norr om Poperinge, kom vi ut på den platta, tomma slätten med sol utan skugga så långt de plågade ögonen kunde se. Ödsligheten bröts av några låga klosterbyggnader skyddade från omvärlden av en mur. Mitt emot, på andra sidan vägen, låg kaféet In De Vrede i ett ihopsnickrat ruckel som påminde om något man har större chans att stöta på längs Route 66 i den amerikanska mellanvästern än i belgiska Flandern. Vi hade kommit till Vestvleteren, hemort för det minst kända trappistölet.

Trappistölen är ölvärldens kejsare. De tillverkas av munkar vid bara fem kloster i Belgien (Chimay, Orval, Rochefort, Westmalle och Westvleteren) och ett i Holland. Till skillnad från de andra trappistölen, så säljs Westvleteren bara från en lucka i klostermuren och i kaféet på andra sidan gatan. Vissa barer och affärer i andra delar av Belgien kan sälja ölet genom att de själva åker dit och handlar som privatpersoner.

Det tycks fungera lite olika vid de olika trappistklostren hur besökare är välkomna. I Westvleteren är det tillåtet att delta i andaktsstunden i kapellet, men resten av byggnaderna är strikt privata. Vi slank in samtidigt med några som var på väg till kapellet i tron att vi skulle kunna “gå vilse” när vi väl var inne, men hejdades av en munk som presenterade sig som den yngste munken i klostret (“om inte i klosterår”). Han var konstant vänligt leende och avvisande, trots våra enträgna böner att få se åtminstone bara en liten bit av interiören.

Vi fick nöja oss med att betrakta klostret från ett bord på kaféet med ett glas av Öl 11: Westvleteren 12 (10,5-11,5%). Flaskan är slank och svart, helt naken med bara en gul kapsyl på toppen. Klostret är från 1830-talet och munkarna började omedelbart göra öl. Man varken filtrerar eller centrifugerar ölet så jäst och proteiner blir kvar och bidrar till den komplexa smaken. Att styrkan varierar beror på att ny jäst tillsätts vid buteljeringen för att processen ska fortsätta, ett oskick tycker den svenska tullen som kräver exakthet för att kunna fastställa skattesats.

Den som är van med den spritiga smaken i Elephant-öl (7,2%) blir förvånad över hur milt en Westvleteren 12 smakar. De andra varianterna heter Westvleteren 8 (8% och blå kapsyl) och 6 (6% och röd kapsyl). Vi drack dem för säkerhets skull lite senare i veckan, men för att inte krångla till det så bockar vi av dem redan nu som Öl 12 och Öl 13. Munkarna själva dricker ett ljusare öl på 4,5% med grön kapsyl.

Klostret har en telefonsvarare som berättar om ölproduktionen. De dagar tolvan är nybryggd bildas det långa bilköer utanför luckan i muren. Varje bil får köpa högst tio backar.

Dag 79 – Belgien: Ieper.

Västerut. Vidare västerut. Efter vår första kväll i Belgien, på ölfestival i Oudenaarde, äntrade vi tåget och fortsatte längre in i Flandern. Vi ville förstå öl, inte bara drabbas av det.

Tre saker krävs för att det ska bli öl: vatten, malt, humle och jäst. Vatten finns överallt och det finns ingen anledning att göra någon större affär av det, men nästan varje lokalt bryggeri i Belgien vårdar sin egen brunn, vissa öl lär bara gå att tillverka på rätt sätt med ett visst vatten.

Korn är det sädeslag som är minst lämpat att baka bröd av, vilket är tur, för samtidigt är det den bästa grunden för öl. Vete används för flera ljusa sorter och det händer ibland att råg blir öl, till och med ris och majs, men det allra, allra mesta ölet kommer från korn.

Söder om Bryssel och öster om Antwerpen ligger de områden som producerar det inhemska kornet, men större delen importeras, från Frankrike, Tyskland, Danmark, Holland och England.

Det är bara de allra största bryggerierna som Stella, som gör sin egen malt. De andra får förlita sig på de dryga halvdussinet malterier som finns i Belgien. Processen är enkel, man lägger kornet i vatten och låter det börja gro. Sedan torkar man det. Den sörja som uppstår är malt, som kan användas antingen för öl eller whisky.

Färg och karaktär på malten styrs genom bland annat fuktighet och temperatur. Precis som med whisky, så finns det öl som görs på en enda malt, men de flesta kombinerar två-tre olika, och specialöl kan i sällsynta fall använda sig av ända upp till åtta.

Något malteri låg inte i vår väg, däremot ett humlemuseum, mitt i Belgiens humleintensivaste odlingsdistrikt i västra Flandern. Efter en timme på tåget nådde vi Ieper, en ort som man inte kan komma till utan att återvända till första världskriget.

Ieper (Ypres) jämnades med marken under de fyra år som allierade och tyskar slogs om de strategiskt viktiga kullarna, den sista biten belgisk mark som var oerövrad. Några större förändringar av frontlinjerna ägde aldrig rum. Totalt 68 miljoner män inkallades under första världskriget. Av dem dog 9 miljoner, vilket är nästan lika många som Belgiens befolkning i dag. Kring Ieper dog eller “försvann” en halv miljon. De 170 begravningsplatserna i trakten vittnar med sina strikta rader av vita kors om vansinnet. Vid många av dem finns små minnesmuseer. Störst är Tyne Cot med 11 871 gravar.

Hela den återuppbyggda staden är ett monument, men det är i det nya interaktiva museet In Flanders Fields i helt återuppbyggda Lakenhalle (ursprungligen från 1304) som första världskrigets vardagsliv tränger in genom besökarens alla sinnen med hjälp av senaste interaktiva museiteknologi.

Den 21 oktober 1914 inleddes striderna kring Ieper. Tyskarna skickade otränade, unga  volontärer in i staden och på Langenmarkt dödades de i hundratals i vad som kom att kallas Studentenschlacht (studentslakten, egentligen ska det översättas studentslaget).

Fraterniseringen i ingen-mans-land under den första krigsjulen är ingen myt. Den ägde verkligen rum. På julaftonen ställde tyskarna upp små julgranar med tända ljus på skyddsvärnet och julsånger började ljuda från båda sidorna. Efter ett tag tog man de första försiktiga stegen upp ur skyttegravarna och möttes på slagfältet. Julhälsningar och julgåvor utbyttes: tobak, konserver, korv, tidningar. Freden höll i sig till slutet av annandagen, på vissa håll en bit in i januari. Det var inte alla frontavsnitt som deltog, på vissa håll fortsatte striderna som vanligt och ibland kunde det skilja på bara 200 meter.

Den 22 april 1915 användes för första gången gas i striderna. Den mest fruktade gasen, senapsgas (eller yperite efter Ypres) togs i bruk i juli 1917. I december 1915 inleddes det andra slaget om Ieper. Det upphörde i maj 1916 på grund av brist på ammunition och soldater.

Den tredje sammandrabbningen, slaget om Passendale, inleddes under andra halvan av juli. Efter 14 veckor var engelsmännen uppe i 300 000 stupade. Fler brittiska soldater dog här per kvadratmeter än någon annanstans i världen. Fronten flyttades fram bara 10 km.

Sommaren 1918 kom amerikanerna till undsättning och den 11 november var kriget över. Tyskarna hade förutom en enda dag 1914 aldrig satt sina fötter inne i själva Ieper.

Vi kom till Belgien för att dricka öl, men i Ieper kom vi av oss. Det gick inte att bara åka igenom och låtsas som ingenting. Väster om staden ligger Popperinge med ett humlemuseum och på slätten i norr, bortom krigskyrkogårdarna, står ett trappistkloster med ölbryggande munkar. Detta var den egentliga anledningen till att vi befann oss i Belgiens nordvästligaste del och därom handlar nästa avsnitt.

Dag 78 – Belgien: Oudenaarde, senare.

Öltältet var inte stort och alla tycktes känna alla, så när vi klev in märktes det genast att vi var utsocknes. Öl 6: Det tog inte lång stund förrän plastglas med okänt innehåll var placerade i våra händer. Vi har fortfarande inte listat ut vad det var, utom att det bör ha varit en variant av det lokala bruna ölet.

Innan vi hann ta itu med problemet stod vi öga mot öga med traktens legend, Rose Blancquaert-Merkx, på sin tid den enda kvinnliga bryggaren i Belgien, nu pensionerad. Hon var balletdansös från början, innan hon blev sekreterare vid Liefmans bryggeri. Chefen tyckte om att åka på semester, så utifall Rose behövde rycka in någon gång berättade han bryggerihemligheterna för henne.

Så småningom tog hon över, och under 1970- och – 80-talen gjorde hon bryggeriet vida känt. Hon höll hårt på traditionerna, men var samtidigt öppen för att justera smaken på någon av sorterna för att den skulle passa kvinnor bättre.

Oudenaarde är en liten stad med 27 012 invånare, en timme väster om Bryssel i Vlaanderen, den flamländska norra halvan av Belgien. Staden är berömd för främst två saker: sina gobelänger (Jean Gobelin föddes här) och sitt bruna öl.

De viktigaste brun-ölsbryggerierna i Oudenaarde-trakten är Liefmans, Roman, Cnudde och Felix. Endast Liefmans är representerat i Systembolagets utbud, med framförallt Goudenband, som lätt känns igen på att flaskan är inslagen i papper. Fyra personer krävs för att manuellt slå in flaskorna, 3 000 var om dagen hinner de med. Buteljerna finns också i större varianter, vad sägs om en Balthazar-storlek, 12 liter.

Goudenband är en blandning av fyra månader gammal öl och ett-årigt öl. Mer jäst tillsätts i flaskan, så att processen fortsätter. Bryggeriet säljer ända upp till tio år lagrad öl, medan man i vissa belgiska barer kan hitta 25-åriga flaskor.

Liefmans gör en öl som kanske är det märkligaste av dem alla, Glühkriek. Det innehåller kanel, kryddnejlikor, anis och körsbär, och ska serveras varm, som glögg.

Kring Oudenaardes stora torg var festen i gång, den första kvällen av en tre dagar lång ölfestival. Ett tiotal krogar hade flyttat ut sina bord och från lika många småscener konkurrerande man om kunderna med live-uppträdanden.

På De Cridts en de Bierstube sprattlade Sally & Go-Go överröstade av Angry Eye en Beamer utanför Camargue en bit därifrån. Vi valde Katholieke Kring på andra sidan torget, för deras Dixieland Band var tystast, men om man satt riktigt nära kunde man ändå höra dem, trots deras elektroniska grannar.

Den billigaste bruin bier på ölfesten kostade 10 kr glaset, normalt betalar man mellan 20 och 25 kr för en öl på en belgisk krog. Två ord är vägledande när vi sitter med en meny full av vilt främmande ölnamn: trappist och tripel. De brukar vara garantier för exceptionella smakupplevelser.

Öl 7: Det dröjde inte länge förrän en Roman Ename tripel passerade våra läppar, (tripel används som regel om ett bryggeris starkaste öl). Familjebryggeriet Roman ligger i Mater, strax utanför Oudenaarde. Det grundades 1545 och har gått i arv i fjorton generationer.

Hur kommer det sig att lilla Belgien är världens största ölland? Det ligger mitt i det europeiska ölbältet, som sträcker sig från Irland i väster till Tjeckien/Slovakien och Österrike i öster. I söder återfinns vinländerna, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien och i norr snapsbältet med Sverige och Norge samt delar av Danmark och Skottland. Klimat och geografiskt läge är alltså en orsak.

Belgien blev sent en egen nation. Under större delen av historien har området tillhört olika riken och imperier. Egen konstitution och kung kom först 1831. Lokalpatriotism och individualism dominerar fortfarande; känslan för nationen som helhet störs av språkkonflikten mellan flamländare och valloner, många institutioner, som filminstitut och turistbyrå, finns i dubbla upplagor.

En sådan miljö bidrar antagligen till att små, lokala familjeföretag har lättare att överleva. Strax norr om Oudenaarde, i byn Eine,  ligger bryggeriet Cnudde. Deras öl säljs bara i byns tio krogar, och trädgårdens körsbär räcker blott till körsbärsöl för den egna familjen.

Mitt på Oudenaardes stortorg stod ett litet trähus uppfört särskilt för ölfesten. När det plötsligt tog eld i huset slog lågorna högt upp mot kvällshimlen. Antändningen var ingen olyckshändelse, utan en minnesceremoni,  inte som minne av att de bränder som attackerna från grannstaden Ghent ställt till med, utan för att hedra ett gammalt uppror mot hatade handelstullar. Med ett rytande var hela huset nedbrunnet på några minuter.

Öl 8: För jämförelsen skull beställde vi en Special Roman (5,5 %), men vi började få lite svårt att urskilja nyanserna och ölguidebokens beskrivning “kryddig chokladsmak” var förlorad på oss. Problemet med öl är att man påverkas av dem, ju fler man dricker desto fullare blir man. Detta gäller i synnerhet i Belgien, som visserligen har mer svaga öl än något annat land, men också mer starka öl. Och det är där uppe kring 8 och 10 % som de intressanta trappist- och tripel-ölen väntar på att erövras. Så mycket enklare livet vore om man inte blev onykter av alkohol.

Är en belgare någon som bälgar i sig? Och kommer uttrycket bälgaspel därifrån? Det här är tankar som lätt far omkring i huvudet medan magen drunknar i öl och natten sluter sig kring bordet på ett torg i Flandern. Det kommer att bli en tuff vecka.

Dag 78 – Belgien: Oudenaarde.

För Belgien hade vi satt upp ett mål, att på en vecka (sju dagar) dricka 50 flaskor öl. Vi befann oss för första gången i världens bästa ölland, och vi ville passa på. Vi hade en regel: det fick enbart vara sorter som vi aldrig druckit tidigare, öl som redan passerat våra läppar var inte tillåtna. Inga problem, tänkte vi, i Belgien finns det mer än 800 olika märken att välja på. Varför just 50 flaskor? Det verkade vara ett rimligt antal, och dessutom motsvarar det den genomsnittliga årskonsumtionen för en italienare.

Sex timmar efter att vi landat på Zaventern, Bryssels flygplats, satt vi på restaurang La Pomme d’Or i hörnet av Grote Markt i Oudenaarde och väntade på vårt första glas. Vi var kvällens första gäster och kocken, som också är ägaren, tog oss med ut i köket för att vi skulle få se hans specialrätt för kvällen, små kaniner som låg och puttrade i Liefmans brunöl på spisen. Det verkade lovande och kunnigt, så vi bad kocken att välja ölen åt oss för hela måltiden, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt.

Öl 1: Det första som kom in var en Hoegaarden Witbier (4,8%), en veteöl, som mycket riktigt passar som aperetif, men den var inte ny för oss, vi hade druckit den i Sverige. Den finns på Systembolaget, fast det kunde ju inte kocken veta.

Veteölen, de “vita” ölen, är mycket ljusa och ofta grumliga med fällning kvar i flaskan. De är vanligare i Tyskland. Huvudort i Belgien för vit öl är Hoegaarden, i närheten av Leuven, en timme öster om Bryssel, där man brygger den på lika stor mängd vete som malt med tillsats av två sorters humle och en hemlig ingrediens, som kan vara kummin.

Det var både fel färg och fel väderstreck. Vi satt i Oudenaarde, en timme väster om Bryssel, och hoppades på den regionens specialitet, bruna öl, kanske till förrätten, men…

Öl 2: Primus Haacht Pils – en pilsner! De flesta tänker på pilsner (lager) när de tänker öl, så är det i Belgien också. Trots att landet har så många fantastiska ölsorter, så är det pilsner som dominerar bland belgarna själva.

Stella Artois står för mer än hälften av ölkonsumtionen. Alken-Maes och Haacht är de andra två stora pilsnerproducenterna. Vi hade visserligen aldrig druckit Primus Haacht, men man åker inte till Belgien för att dricka pilsner.
Sen gick det bara utför.

Öl 3: Duvel (8,5 %) finns på Systembolaget, och Öl 4: är ett körsbärsöl. Vi minns fortfarande när körsbärsöl dök upp i Sverige, alla skämt det utsattes för, hur de som vågade dricka det mobbades. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss till kaninen, men vår uppfattning om körsbärsöl skulle förändras drastiskt under veckan i Belgien.

Michael Jackson har i sin bok Great beers of Belgium en ölkategori, som belgarna själva inte använder, golden ales. Det mest kända ölet av den här typen är Duvel, som ska serveras kallt – glaset förvaras ofta i kylskåp – till skillnad från andra ales, som bäst dricks källarsvala. Bryggeriet Moortgat grundades 1871, men Duvel är en produkt från efter andra världskriget. Namnet är en omskrivning av det flamländska ordet för “djävul”.

Det är ovanligt med ett ale som är ljus som en pilsner, när man brygger så starka öl som 8 % blir resultatet i regel ett mörkt öl. Duvel var mörk fram till 1970, men smaktrenden gick mot pilsnerliknande öl, och man tog fram en ovanligt ljus malt med det nuvarande gyllene ölet som resultat.

Starten på vår ölturné var alltså inte så lysande, hittills hade vi bara druckit gamla bekanta och – en pilsner. Egentligen borde vi inte räkna dem, men eftersom vi inte valt dem själva, gjorde vi  undantag. Det var förstås inte kockens fel, för honom utgjorde traktens eget öl, det bruna, det konventionella, vardagliga, som kunde köpas i varenda butik. Han ville bjuda på något extra.

När vi gick fick vi en present, en flaska av kockens eget favoritöl, Öl 5: Uitzet Kriek, som han lät hämta från en back i sin bil. Vi drack det några kvällar senare på hotellrummet i Bryssel, och konstaterade att vi började tycka som många belgare, att det inte bara var acceptabelt med körsbärsöl, utan att vissa märken tillhör det bästa man kan dricka.

Ute på Grote Markt hade ölfestivalen börjat. Det var den egentliga anledningen till att vi hade åkt direkt till Oudenaarde. Tidigare, när vi släpade väskorna från stationen till hotellet hade trafiken kring torget varit livlig, men nu var gatorna avstängda och krogars och restaurangers bord var utflyttade. Jakten på det bruna ölet kunde börja.