Beamish Museum

Det här besöket gjordes under bilturen från Skottland till Harwich. Här är sammanhanget.

BeamishEntrance.jpg

När en enorm ånghammare oväntat dök upp framför bilen förstod vi att det började dra ihop sig, och när vi efteråt kom fram ur skogen kunde vi se ut över en dalgång. På vår sida låg ett litet gruvsamhälle: en länga med stugor i slagghögens skugga och intill tuffade ett ånglok på väg mot en järnvägsstation. Från andra hållet kom en spårvagn fram till ändstationen.

Närmast oss bredde sig den stora parkeringsplatsen ut sig. Vi hade anlänt till en av England största turistattraktioner (350 000 besökare om året), Beamish friluftsmuseum, vinnare av titlarna ”Årets brittiska museum 1986” och ”Årets europeiska museum 1987” [det har säker kommit fler sedan vi var där].

På en yta av 1 km° mellan Newcastle och Durham har man försökt återskapa livet i England som det var i början av 1900-talet, genom att samla gamla byggnader, placera dem i tidstrogna miljöer, möblera dem och befolka dem med utklädda människor.

En någorlunda erfaren englandsresenär frågar sig genast: Ska detta vara nödvändigt? Är inte hela England ett enda stort museum av pittoreska byar, halmtäckta, förfallna ruiner och lantliga kyrkor. Förvisso, även om ovanligt mycket bevaras, så läggs ändå mycket ner, bondgårdar rationaliseras, hela stadskärnor och bostadsinteriörer och affärssortiment moderniseras – det senare ett tveksamt påstående.

Nedanför entrén ligger gruvområdet. Den långa låga bostadslängan av sten kommer ursprungligen från Street i Hetton-le-Hole och uppfördes mellan 1860 och 1865 av Hetton Coal Company. Gruvarbetare och familjer bodde i husen ända fram till 1976. Man utnyttjar de sex lägenheterna för att visa olika sidor av det gamla livet i dem. Gruvkontoret låg i ändan av en länga, så det finns i nr 1. Nr 2 representerar 1890-talet, kolbrytningens höjdpunkt, medan 6:an är inredd i 30-talsstil med de nymodigheter som det förde med sig. Däremellan kan vi se, dels hur ungkarlen Joseph Barry bodde och dels få en demonstration av hur man bakade bröd över kolelden.

Beamish_Colliery.jpg

Själva gruvbyggnaderna är inte så upphetsande i sin museala skepnad, men en tur in i
driftsgruvan ger en enkel men effektiv antydan om gruvarbetets hårda liv. En ”drift” var en tunnel som grävdes rakt in i bergssida på ställen där malmen kunde brytas nära ytan. Gången gjordes inte högre i tak än nödvändigt och det behövs inte en lång stund inne i en innan den ständigt böjda ryggen börjar leda till en känsla instängdhet och vanmakt.

Riktiga, före detta gruvarbetare guidar besökarna, ingen annan skulle klara av att göra det hela dagarna. Hans berättande var fyllt av anekdoter, samtidigt som han aldrig gav fem-minutersbesökarna en chans att glömma hur hårt ett liv i gruvan var.

Hela museet är ett stort, tidskrävande område så vi tog den gamla dubbeldeckaren direkt till staden, utan att besöka Home Farm – bondgården – och fordonsmuseet. Därmed missade vi både den sista hästdragna kärran och en zigenarvagn

beamish.jpg-520x315

Allt kring stadsgatan är samlat från olika håll, men det ska sammantaget ge en bild av en typisk nord-engelsk marknadsstad på 20-talet. Musiktribunen mitt i Victoria Park kommer från Saltwell Park i Gateshead och används fortfarande ibland på sommarsöndagarna.

I Annfield Plain Industrial Co-operative Store kan man i ekonomiförpackningens tidevarv se att man en gång tiden kunde köpa precis så mycket som behövdes. Allt vägdes upp och slogs in i olikfärgat papper: socker i blått, linser i gult och russin i lila. Smöret såldes från stora björkträbyttor, fläsket skars upp och kaffet maldes för hand.

beamish-museum-

Andra avdelningar sålde kläder och tyger, gruvarbetarverktyg och möbler. Kooperativet försåg en med allt från vaggan till graven. Mitt emot affären ligger pappershandeln och tryckeriet där sekelskiftets trycktekniker demonstreras.

En engelsk stad är aldrig utan en pub och the Sun Inn, troligen från Bishop Auckland, är inte en museiattrapp, utan en fullt fungerande pub där besökare oavsett ålder kan ta sig ett glas. Interiören har återställd till sitt ursprungliga skick med två avdelningar den enklar ”Bar” och den finare ”Select”. Bakom puben ligger stallarna där de kraftiga Clydesdale-hästarna står när de inte är ute och drar bryggerivagnen.

beamish kitch.jpg

På den del av gatan som kallas för Ravensworth Terrace står en rad georgianska hus från Gateshead. De var på sin tid fashionabla bostäder och visar i Beamish hur tandläkare och advokat verkade och hur en 20-talsfamilj bodde.

Beamish_Museum2.JPG

Man gick inte till tandläkaren förr i tiden förrän det var nödvändigt. De höga priserna, de primitiva och osäkerheten om bedövningen verkligen fungerade bidrog till avhållsamheten. Det behövs inte alltför vild fantasi för att man ska kunna föreställa sig hur patienten i tandläkarstolen väntande på den fotdrivna borren. Antagligen är detta den upplevelse i Beamish där besökarna bäst kan känna igen sig i sin egen tid, och är därför inte att förvånas över att det alltid är trängsel i det här rummet. Till 1920 var det fullt lagligt för vem som helst, utan utbildning, att säga att han kunde dra ut tänder, bara han inte kallade sig för tandläkare.

Beamish_Museum.jpg

Järnvägsstationen är typisk för de som låg ute i landet kring 1910. Själva stationshuset kommer från Rowley. Det blir mer levande när man står inne i väntsalen med vetskapen att ett helt tåg med passagerare var insnöade här i tre dagar under den hårda vintern 1914. Då och då kommer världens äldsta lokomotiv in till stationen. Det är en kopia av det lok som byggdes av Stephenson för Stockton-Darlington-järnvägen.

I ett land där alla är vana med att det sitter skyltar på alla dörrar (”Private”, ”Do not Enter”, ”Way Out”.) kan det uppstå problem när man går omkring i ett område med många skyltar av enbart historiskt värde. Om det står ”Ladies” på en dörr, betyder det att verkligen finns en användbar toalett innanför den eller  är det meningen att man ska gå in och se hur en toalett såg ut på forna tiders järnvägsstationer? Gäller fortfarande varningen ”Do not spit – Penalty for offence £2” eller är det fritt fram att spotta nu för tiden?

Vid skollov och på Bank Holidays är det mest trängsel på Beamish och allra mest trängs man som sagt kring tandläkarstolen. Anläggningen har inte funnits så länge och den byggs fortfarande ut; om sex år kommer det att vara dubbelt så stor. 1990 blir gruvsamhället utökat med ett metodistkapell från 1854 och 1992 invigs en sekelskiftesskola.

Områden ska byggas ut i etapper fram till 1993 med godisbutik, apotek, ett finare hus med trädgård, en arkad med åtta affärer från Handyside Arcade i gamla centrum. Farmen blir en fungerande liten bondgård som de såg ut innåt landet i början av seklet, och spårvagnen ska småningom slippa vända när cirkeln är sluten. Det verkar faktiskt vara så, att ju längre du väntar, desto mer kommer du att kunna se vid Beamish Museum.

Besök hemsidan för att få veta vad som hänt sedan artikeln skrevs.

Annonser

En reaktion på ”Beamish Museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s