Themsen – Den elfte dagen: Lechlade – Cricklade (fast tvärtom)

Vänner av ordning torde läsa detta avsnitt om Themsens utforskande baklänges. Av naturliga skäl, det vill säga för att inte behöva kämpa mot strömmen, rekommenderades vi att paddla från Cricklade ned till vårt högkvarter i Lechlade. Eftersom våra kanotkunskaper inte ens räckte till att konstatera vad som var för och akter, vi upptäckte flera gånger under färden att inte heller kanoten var säker på det, så ansåg vi att det för vårt eget bästa var säkrast att följa rådet, även om det betydde att vi för en dag fick ge upp vår ambition att uppleva hur Themsen blev smalare och smalare.

Mannen vid båtfirman Riverside Lechlade lyckades dåligt dölja sin skepsis när han förstod att vi ville paddla, men han surrade ändå fast en kanot på taket till sin bil och körde oss de två milen till Cricklade. För säkerhets skull gav han oss ett telefonnummer, som vi kunde ringa om vi ville bli hämtade någonstans på vägen.

Cricklade (av Criccagelad = plats för lastkaj eller vik där floden kan korsas) ligger vid Ermine Street, en av de gamla romerska vägarna, och hade i forna tider en stor betydelse. Idag är det en lugn stad med 1700-talsbyggnader kring den breda huvudgatan. Themsen märks inte mycket, floden rinner som ett brett dike i en kulvert under High Bridge, strax norr om bebyggelsen. Det passade oss utmärkt, för vi ville inte ha någon publik vid sjösättningen.

Detta är den absolut översta gränsen för att ta sig fram med båt på Themsen, med undantag för barkbåt och möjligtvis badring, om man har förstärkta badbyxor. Teoretiskt sätt alltså. Vi fick i kanoten, satte oss i den och började paddla, utan att komma någon vart. Kanoten stod stadigt på den steniga botten. Vi försökte göra oss så lätta som möjligt och lyckades förflytta oss några decimeter.

Till slut insåg vi att vi antagligen måste stiga ur kanoten och lyfta den, vilket innebar att vi skulle bli våta om fötterna, en motbjudande tanke så här tidigt på dagen. Med ena benet utanför genomförde vi en manöver som är svår att beskriva, men på något sätt påminner om trestegshopp för tandemcykel. Plötsligt var vi flott och genast vände sig kanoten med aktern i färdriktningen, som om den längtade tillbaka till tryggheten bland bottenstenarna. I nästa ögonblick satt vi fast igen. [För att undvika upprepningar har det här gjorts en kraftig redaktionell kortning i texten.]

Ett par hundra meter längre fram förändrades vårt beteende, blev mindre artfrämmande och mer i samklang med stillheten i naturen. Det var River Churn (från ”coryn” som betyder ”topp” eller ”summit” och används om den övre delen av Themsen) som förenade sig med oss och höjde vattennivån. Bifloden har faktiskt mer vatten och vi hade varnats för att det var lätt att ta fel fåra här.

Nu lyckades vi få riktigt bra fart på kanoten, tills aktern började försöka komma ikapp fören. Varje gång det hände lät vi kanoten fortsätta runt ett helt varv och intalade oss själva att det var ett praktiskt sätt att med jämna mellanrum få en chans att se oss omkring, det är så sällan man ser bakåt när man färdas. Läget var under kontroll, vi paddlade allt oftare i takt, och yrseln började gå över. Då dök den första svanen upp.

Från vår motorbåt hade vi överlägset tittat ner på svanarna och obarmhärtigt följt vår kurs utan att veja. Från botten av en kanot ser en svan väldigt stor ut. På den övre delen av Themsen är de inte särskilt vana med människor och vaktar sina revir aggressivt, särskilt om de har ungar, och det hade de.

Känslan av floden som ett dataspel blev åter igen mycket påtaglig. Det gällde att undvika stenar, strandkant och att bli uppäten av svan. Det finns många revir längsmed flodfåran och för varje nivå i spelet ökade antalet svanar tills vi till slut stod emot en hel flock. När vi kom till Hannington Bridge hade vi blivit så skickliga att vi samtidigt klarade av att åka baklänges nedför den steniga forsen och hålla svanarna stången med paddeln.

Men först stannade vi i Castle Eaton och klättrade uppför den höga, branta sluttningen till Red Lion, en pub lämpligt placerad nästan halvvägs till Lechlade. Visserligen stod det på ett par skyltar att det var förbjudet att lägga till, men vi försökte se ut som om vi hade kommit vandrandes längs landsvägen med kippande skor. Ett par kanotister som samtidigt anlände från andra hållet berättade att en svan faktiskt hade slaget den ene av dem med vingarna, en dramaturgiskt perfekt placerad information som skruvade åt spänningen några varv.

Nedanför Hannington började vi möta andra båtar, till och med ett par motorbåtar trots att de inte var tillåtna att gå så högt, men de verkade veta vad de gjorde och var antagligen från trakten. På ett ställe hade ett gäng sjöscouter lämnat sina kanoter och flytt upp på stranden undan svanarna.

Themsen liknade vid det här laget en liten flod och med undantag för några sandbankar och stenar var den i regel tillräckligt djup för att inte ställa till med några större problem. Vattenytan täcktes ibland helt av vass som försökte fånga oss. Under de sista timmarna, när nyhetens behag ersatts av ett enformigt paddlande, gled vi gradvis allt längre in i ett hypnotiskt tillstånd.

Efter sammanlagt sju timmar, inklusive en halvtimmes rast, slog vi trötta och lättade mot kajkanten vid Lechlade. Båtuthyraren hade svårt att dölja sin förvåning när han fick syn på oss, och antagligen lyste vår stolthet igenom lika tydligt.

Themsen – Den tionde dagen: Lechlade

För utforskandet av Themsens övre lopp hade vi under de tre sista dagarna vårt högkvarter i Greystone Gallery i Lechlade. Med ett stänk av vemod lade vi till med vår båt för sista gången, försökte hitta alla kringspridda prylar, slängde sista brödbitarna på svanarna och släpade bagaget upp till bed & breakfast-stället. (I normala fall kan man inte bara överge sin båt på det här sättet, men båtuthyraren i Abingdon hade lovat att komma och hämta den.)

Ett sista råd från Tre män i en båt: ”…använd er egen båt – så till vida, förstås, ni inte kan ta någon annans båt utan större risk för att bli upptäckta. Båtarna som hyrs ovanför Marlow är, i regel, mycket goda båtar. De är någorlunda vattentäta; och så länge de handhas med varsamhet faller de sällan i bitar, eller sjunker.

Greystone Gallery fick oss genast att glömma saknaden av båten. Morag och Alan Soulsbys bed & breakfast-etablisemang levde upp till alla föreställningar vi har om det typiskt engelska, och några till. Smala vindlade trappor, rum i olika etager, mystiska toalettkonstruktioner, dörrar som inte gick att stänga, lampor utan kontakter, tomte i trädgården, elorgel i frukostrummet och trädgårdsskjulet uthyrt som kontor. Vi kände oss genast hemma. Som förlorade söner som återvänt från Indien, Australien eller någon annan koloni togs vi emot av familjen och bjöds varje morgon på en av de största frukostar vi sett.

Morag och Alan är något av ett centrum i Lechlade. I lokalen mot gatan säljer de hantverk från traktens konstnärer. Turister och båtfolk blir rekommenderade deras frukost och eftermiddagste. Just den här helgen var vi de enda övernattande gästerna, men om ett par dagar väntade man femton schweisiska roddare som för egen kraft skulle ta sig nedför Themsen till London.

Lechlade har fått sitt namn från bifloden Leach, som rinner ut vid St John’s Lock, och ”lade” som betyder ”att lasta”. Det finns inte så många spår från stadens ursprungliga verksamhet som hamn och slutstation för Themsen-transporterna, om inte dit ska räknas den ovanligt ruffiga stämningen i pubarna. Ett av de mer sympatiska inslagen i en engelsk pub är blandningen av generationer, men Lechlades pubar påminner mer om stöket en fredagskväll på en svensk krog.

För nästa etapp på Themsen är det bara kanot som gäller. Vi har sett kanoter på teve, men ingen av oss hade varit i närheten av ens en paddel. Kvällen innan fick vi veta att det är inte särskilt lätt att ta sig fram mellan Lechlade och Cricklade i normala fall och med den värsta torkan på länge är förutsättningarna högst osäkra. Man utfärdar till och med ett intyg för dem som kan bevisa att de klarat av hela sträckan. Vi började undra vad vi hade gett oss in, och nattsömnen blev knappast lugnare av att kroppen efter en vecka på Themsen fortsatte att gunga den första natten iland, trots att sängen stod helt stilla.

Themsen – Den tionde dagen: Newbridge – Lechlade

newbridge

Så vaknade vi för sista gången på floden. Det sävliga tempot och det ständigt strömmande vattnet hade fått en hypnotisk effekt. Att resan kunde ha ett slut kom som överraskning. Omvärlden hade gjort sig påmind bara genom dagstidningarna, som berättade om katastrofal torka och visade bilder på tomma flodbäddar i England och Frankrike. Vi läste förvånade om hur inledningen till Bank Holiday-helgen skapade trafikkaos i hela södra England, själva hade vi mött ungefär fem båtar dagen innan.

Men det var inte helt slut. Visserligen kan inte motorbåtar ta sig längre upp än till Lechlade, men vi tänkte inte ge oss. Med Lechlade som bas planerade vi att utforska Themsens övre lopp. Det måste finnas en punkt där en flod börjar och vi hade föresatt oss att hitta den.

Vi lämnade Newbridge (från medeltiden, som allting annat i England med ”new” i namnet) och Themsen blev allt smalare. För varje biflodstillflöde vi passerade förlorade huvudfåran en ansenlig mängd vatten. Det var samma folktomma landskap som dagen innan med en avlägsen bondgård och slussarna som enda bevis på mänskligt liv.

Precis när vi kom ut från en sluss låg båten högt över strandkanten, men för varje krök höjde sig omgivningen tills vi strax innan nästa slussning flöt fram i en djup ravin. Ibland var meandrarna så livliga att det var omöjligt förrän strax innan att avgöra om vi var på väg att möta båten framför oss eller om vi hade hunnit ikapp den.

Shifford Lock (1898; den sista som byggdes på Themsen) var förmiddagens enda sluss. Så the Trout (nedan) vid Tadpole Bridge (ovan – 1700-talet) var ett välkommet avbrott i enformigheten. Så sent som 1986 jagade den förre ägaren bort de båtar som försökte lägga till och bli gäster hos honom. Nu var alla välkomna.

På pubens gräsmatta kryllade det av pensionärer som släpade ned bord och stolar till stranden för att få ut så mycket nöje som möjligt från sin utflykt: mat, öl, sol, vatten. Vi följde deras exempel, men flyttade bordet in i skuggan av ett stort träd. Sol och vatten hade för länge sedan förlorat nyhetens behag, men mat och öl kunde vi aldrig få nog av. Fotografen levde farligt och beställde en paj gjord på råkor skjutna av en bonde i trakten.

Rushey Lock (1790) har inte ens vägförbindelse med omvärlden. Den prisbelönta trädgården kring slussvaktens stuga kan bara beundras från de få båtar som passerar förbi. Synbarligen helt utan anledning dök Old Man’s Bridge, en massiv gångbro, upp. Det måste vara den minst använda bron över Themsen och vi kan tänka oss många ställen den den bättre behövdes.

Efter Radcot Lock (1892) började civilisationen sakta återvända till floden. Först kom Radcot Bridge, Themsens äldsta bro från 1200 – vi besökte förstås den omtalade puben Swan – som i någon form är samtida med bron – för att få vår eftermiddagsöl och prata med de uppstoppade fiskarna. Bortom Grafton Lock (1896) låg bondgårdarna nästan vid vattnet och till och med en by, Kelmscott, skymtade bakom träden.

Författaren, hantverkaren, konstnären och socialisten William Morris bodde och arbetade här i många år till sin död 1896. Han är begraven på kyrkogården, men museet i Kelmscott Manor är tyvärr öppet bara en gång i månaden.

Intill Buscot Lock (1790) finns spår av en hamn. Buscot Park var ett pionjärlantbruk på 1900-talet. Tegel tillverkades och transporterades på floden. Vid ett bränneri framställdes konjak från betor som exporterades med båt hela vägen nedför Themsen och över Kanalen till Frankrike, men det var av någon anledning ingen lysande affär.

St John’s Lock (1790) – den sista slussen. På en vecka har vi tagit oss igenom 42 av Themsens 44 slussar (den första missade vi helt på grund av strul från båtbolaget, den andra gick vi över för att komma till ön där vår båt väntade). På vissa sträckor av kanalsystemet kan man stöta på lika många slussar under en dag, så Themsen är jämförelsevis rena semestern.

Old Father Thames ligger utsträckt i närheten av slusskammaren vid St John’s. Han skulpterades av Rafaetle Monti inför Themsenkonservatoriets jubileum i Crystal Palace 1857. Efter att ha legat vid källan under många år flyttade man honom slutligen hit eftersom man var rädd för vandalisering.

Ovanför St John’s tycks Themsen göra ett sista försök att se bred och betydelsefull ut, men det är en illusion. Kraften har verkligen gått ur floden och det är enbart de låga stränderna som tillåter fåran att vidga sig.

Framför oss signalerar St Laurences ståtliga kyrkspira att vi nalkas Lechlade, det första riktiga samhället sedan vi lämnade Oxford. Rika ullhandlare är orsaken till att kyrkorna i trakten är ovanligt stora för sina städer. Shelley inspirerades av stillheten och några rader från hans dikt finns på kyrkogården: ”Here could I hope that death did hide from human sight sweet secrets...”

Den sista kvällen i Lechlade skulle vi återvända  till fots över ängen till Trout Inn vid slussen för att ta farväl av Themsen vid en riktig riverside pub. I en av barerna jammade några jazzmusiker, i ett tält spelade man ett gammal spel med käglor och pendel och överallt på gräsmattan ned mot floden satt ätande och drickande människor.

Våra grannar från övernattningen i Long Wittenham hade plockat upp sina vänner i Oxford och låg förtöjda vid strandkanten. Samuel Johnson hittade precis de rätta sammanfattande orden: ”Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet.

Vi lade inte till direkt i Lechlade, utan fortsatte ett stycke förbi, fram till Ingleshams Round House, den officiella slutpunkten för motorbåtar. Här möts Thames & Severn Canal, River Churn och River Thames. Churn ser ut som huvudfåran och utan karta är det lätt för Themsen-farare att ta fel. Många menar att den riktiga källan borde vara vid Churns uppflöde, eftersom det är både längre bort från havet och högre upp.

Kanalen är nedlagd och oframkomlig. När den öppnades 1789 kunde båtar ta sig tvärsigenom hela England från Themsens mynning till River Severn och vidare ut mot Atlanten. Den 3,5 km långa Sapperton-tunneln (näst längst i England) grävdes ut för att leda kanalen förbi den högsta punkten, vattendelaren.

Sista dagen besökte vi Tunnel House som står ovanför den pampigt smyckade tunnelöppningen. Puben är den mest kneipe-liknande vi sett i England och landskapet påminner mer om Schweiz. Själva tunneln har på våren genom avrinningen ur berget tillräckligt med vatten för att man ska kunna göra utflykter med elektrisk båt genom den. Entusiastiska volontärer hoppas att hela Thames & Severn Canal ska bli uppgrävd och återinvigd.