Themsen – Den elfte dagen: Lechlade – Cricklade (fast tvärtom)

Vänner av ordning torde läsa detta avsnitt om Themsens utforskande baklänges. Av naturliga skäl, det vill säga för att inte behöva kämpa mot strömmen, rekommenderades vi att paddla från Cricklade ned till vårt högkvarter i Lechlade. Eftersom våra kanotkunskaper inte ens räckte till att konstatera vad som var för och akter, vi upptäckte flera gånger under färden att inte heller kanoten var säker på det, så ansåg vi att det för vårt eget bästa var säkrast att följa rådet, även om det betydde att vi för en dag fick ge upp vår ambition att uppleva hur Themsen blev smalare och smalare.

Mannen vid båtfirman Riverside Lechlade lyckades dåligt dölja sin skepsis när han förstod att vi ville paddla, men han surrade ändå fast en kanot på taket till sin bil och körde oss de två milen till Cricklade. För säkerhets skull gav han oss ett telefonnummer, som vi kunde ringa om vi ville bli hämtade någonstans på vägen.

Cricklade (av Criccagelad = plats för lastkaj eller vik där floden kan korsas) ligger vid Ermine Street, en av de gamla romerska vägarna, och hade i forna tider en stor betydelse. Idag är det en lugn stad med 1700-talsbyggnader kring den breda huvudgatan. Themsen märks inte mycket, floden rinner som ett brett dike i en kulvert under High Bridge, strax norr om bebyggelsen. Det passade oss utmärkt, för vi ville inte ha någon publik vid sjösättningen.

Detta är den absolut översta gränsen för att ta sig fram med båt på Themsen, med undantag för barkbåt och möjligtvis badring, om man har förstärkta badbyxor. Teoretiskt sätt alltså. Vi fick i kanoten, satte oss i den och började paddla, utan att komma någon vart. Kanoten stod stadigt på den steniga botten. Vi försökte göra oss så lätta som möjligt och lyckades förflytta oss några decimeter.

Till slut insåg vi att vi antagligen måste stiga ur kanoten och lyfta den, vilket innebar att vi skulle bli våta om fötterna, en motbjudande tanke så här tidigt på dagen. Med ena benet utanför genomförde vi en manöver som är svår att beskriva, men på något sätt påminner om trestegshopp för tandemcykel. Plötsligt var vi flott och genast vände sig kanoten med aktern i färdriktningen, som om den längtade tillbaka till tryggheten bland bottenstenarna. I nästa ögonblick satt vi fast igen. [För att undvika upprepningar har det här gjorts en kraftig redaktionell kortning i texten.]

Ett par hundra meter längre fram förändrades vårt beteende, blev mindre artfrämmande och mer i samklang med stillheten i naturen. Det var River Churn (från ”coryn” som betyder ”topp” eller ”summit” och används om den övre delen av Themsen) som förenade sig med oss och höjde vattennivån. Bifloden har faktiskt mer vatten och vi hade varnats för att det var lätt att ta fel fåra här.

Nu lyckades vi få riktigt bra fart på kanoten, tills aktern började försöka komma ikapp fören. Varje gång det hände lät vi kanoten fortsätta runt ett helt varv och intalade oss själva att det var ett praktiskt sätt att med jämna mellanrum få en chans att se oss omkring, det är så sällan man ser bakåt när man färdas. Läget var under kontroll, vi paddlade allt oftare i takt, och yrseln började gå över. Då dök den första svanen upp.

Från vår motorbåt hade vi överlägset tittat ner på svanarna och obarmhärtigt följt vår kurs utan att veja. Från botten av en kanot ser en svan väldigt stor ut. På den övre delen av Themsen är de inte särskilt vana med människor och vaktar sina revir aggressivt, särskilt om de har ungar, och det hade de.

Känslan av floden som ett dataspel blev åter igen mycket påtaglig. Det gällde att undvika stenar, strandkant och att bli uppäten av svan. Det finns många revir längsmed flodfåran och för varje nivå i spelet ökade antalet svanar tills vi till slut stod emot en hel flock. När vi kom till Hannington Bridge hade vi blivit så skickliga att vi samtidigt klarade av att åka baklänges nedför den steniga forsen och hålla svanarna stången med paddeln.

Men först stannade vi i Castle Eaton och klättrade uppför den höga, branta sluttningen till Red Lion, en pub lämpligt placerad nästan halvvägs till Lechlade. Visserligen stod det på ett par skyltar att det var förbjudet att lägga till, men vi försökte se ut som om vi hade kommit vandrandes längs landsvägen med kippande skor. Ett par kanotister som samtidigt anlände från andra hållet berättade att en svan faktiskt hade slaget den ene av dem med vingarna, en dramaturgiskt perfekt placerad information som skruvade åt spänningen några varv.

Nedanför Hannington började vi möta andra båtar, till och med ett par motorbåtar trots att de inte var tillåtna att gå så högt, men de verkade veta vad de gjorde och var antagligen från trakten. På ett ställe hade ett gäng sjöscouter lämnat sina kanoter och flytt upp på stranden undan svanarna.

Themsen liknade vid det här laget en liten flod och med undantag för några sandbankar och stenar var den i regel tillräckligt djup för att inte ställa till med några större problem. Vattenytan täcktes ibland helt av vass som försökte fånga oss. Under de sista timmarna, när nyhetens behag ersatts av ett enformigt paddlande, gled vi gradvis allt längre in i ett hypnotiskt tillstånd.

Efter sammanlagt sju timmar, inklusive en halvtimmes rast, slog vi trötta och lättade mot kajkanten vid Lechlade. Båtuthyraren hade svårt att dölja sin förvåning när han fick syn på oss, och antagligen lyste vår stolthet igenom lika tydligt.

2 reaktioner på ”Themsen – Den elfte dagen: Lechlade – Cricklade (fast tvärtom)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s