Themsen – Den tolfte dagen: Källan

Den här dagen var inte lik någon annan. Solen hade försvunnit och svarta moln samlades vid den södra horisonten. Den två veckor långa perioden med rekordvärme, som exakt sammanfallit med vår Themsen-resa, var över. Floden vid Ewen var inte bredare än en ko-längd, och vad det gällde djupet var risken för att icke simkunniga ankor skulle drunkna obefintlig.

Med tanke på det annalkande ovädret åkte vi direkt till den sista bron. Härifrån borde vi snabbt kunna hitta både platsen där vattnet började rinna och den officiella källan. ”Bro” är förresten en överdrift, den övre delen av Themsen rinner via kulvertar genom vägbankar. Många anser att den sista riktiga bron är Ha’penny Bridge i Lechlade.

Från A433, som följer den urgamla Foss Way ut från Cirencester, märks inte Themsen överhuvudtaget. Gröna fält breder ut sig på båda sidor om vägen i dalgången strax innan järnvägskorsningen. Vi lämnade bilen och vandrade i syd-ostlig riktning. På kartan började det blå strecket som föreställde Themsen några hundra meter från vägen. I verkligheten var det grönt, grönt, överallt. Inte ett spår av vatten.

Vid den lägsta punkten fanns en liten fördjupning, men den var lika gräsbevuxen som resten av fältet. Om detta var flodfåran, så kan det inte ha varit vatten i den på länge. Vi kom till slut fram till att det var bättre att åka ned till nästa bro, men först skulle vi göra en utflykt åt andra hållet från Foss Way, för att leta efter den officiella, men torrlagda, källan.

Det händer att det står japaner vid Themsens källa och ser besvikna ut. Paddington Station är inte två veckor borta, utan bara två timmar, inklusive promenaden från järnvägsstationen i Kemble. I London är floden firad och uppmärksammad. Utflyktsbåtar och pråmar far fram över dess vatten, ståtliga broar korsar den, historiska pubar och slott kantar dess stränder. Vid källan finns ingenting, inte ens en teservering eller glassförsäljare.

Finalen blev som en CinemaScope-film i stereo. Blixtar lyste upp den mörknade himlen och åskmullret vandrade mellan effekthögtalarna medan vi gick igenom en koflock, som närsomhelst kunde bryta ut i panik, ned mot det ensamma trädet i hagens slut.

En hög med stenar, som rester av en gammal eldstad, markerade källans exakta plats, men något vatten såg vi inte till, trots att vi passade på att kasta vårt eget. (Det är något trösterikt i tanken att det i princip skulle rinna tillbaka samma väg som vi kommit.) I guideböcker sägs det att vattnet springer fram på vintern, men England har haft torka under en lång tid, så antagligen stämmer det inte längre.

En gravsten restes i närheten 1974 då Flodkonservatoriet gick upp i Thames Water Authority.
Spänningen ökade när vi på vägen tillbaka till bilen upptäckte att korna var ungtjurar, men ovädret var fortfarande en bra bit bort och kritterna såg alldeles för slöa ut för att tänka på ”stampede”.

Nu hade vi sett källan, Themsens teoretiska födelseplats, men vi ville också hitta den exakta punkt där vattnet verkligen började rinna. Någonstans på ängen innan bron i Kemble måste det finnas en plats där den snustorra fåran fylls av den första rännilen.

I samma ögonblick som vi lämnade bilen i Kemble kände vi de första regndropparna. Närmast bron var Themsen vattenfylld, men strax bortom övergick den i gräs. Vi skyndade fram längs stigen och upptäckte att gräset växte mitt i fåran och att det fanns mer fritt vatten på andra sidan. Regnet hade övergått i ett lätt strilande när vi ilade vidare sökande efter det definitiva slutet. Här någonstans, kanske bakom nästa krök, låg upprinnelsen till det vattendrag som vi följt under två veckor från den långa piren i Southend, där vi knappt kunnat se den andra stranden.

Men Themsen lekte med oss. Bortom nästa gräsbevuxna parti fanns ytterligare en kort sträcka med fri vattenyta. Och innan vi hann upptäcka om det var den sista, så öppnades himlens stora slussport och i nästan ögonblick var det vatten överallt.

Themsen – Den tolfte dagen: Cricklade – Ashton Keynes

Nästa dag var den stora dagen. Slutet nalkades. Floden var inte evig. I dag skulle den upphöra, försvinna inför våra ögon.

Themsen ovanför Cricklade är en liten bäck som rinner genom privata ängar, allemansrätt existerar inte i England. Vår nya strategi var att åka med bil till varje bro och se hur floden långsamt förtvinade. I Cricklades västra förorter körde vi vilse bland de nybyggda villorna innan vi slutligen kom fram till en stig som ledde genom hagen ned till en gångbro. Vår gamla bekanting såg lika pigg ut som vid High Bridge inne i Cricklade.

Vid Waterhay Bridge (överst) började Themsen bli riktigt stöddig igen, men när vi följde det blå strecket på kartan för att hitta vår nästa kontaktpunkt, upptäckte vi att det var Swill Brook (ovan) som rann fram under oss. Vart hade Themsen tagit vägen (eller heter det ”tagit floden”)?

Strax innan bron såg vi ett annat, smalare blått streck. Kunde den lilla bifloden vara Themsen? Jo, längre upp stod det ”River Thames or Isis”. Vi vandrade tvivlande tillbaka längsmed Swill Brook bara för att hitta ett uttorkat dike. Desperata frågade vi en kvinna som gick omkring och samlade gröda till sin kanin: ”Är det här verkligen Themsen”. Hennes ”Ja” kom som en dolkstöt. Themsen, ett igenvuxet dike som ”biflöde” till en bäck. Var detta verkligen det nesliga slutet?

Vi hade tappat bort Themsen. När förlamningen så småningom släppte försökte vi tänka rationellt. Vi visste att den sista sträckan närmast källan var uttorkad, men det var fortfarande en bra bit dit, och det blå strecket på vår storskaliga karta fortsatte långt bortom Ashton Keynes innan det började blekna bort. Kunde det finnas vatten längre upp fast Themsen var så fullständigt uttorkad vid sammanflödet med Swill Brook? Det låg bortom vår fattningsförmåga, men vi ville inte lämna något åt slumpen.

Halvvägs genom Ashton Keynes såg vi ett levande vattendrag längsefter vägen. Det kunde väl aldrig…? Vi stannade, sprang fram till några skrämda infödingar och kastade oss över dem:

”Vad heter bäcken?”

”Themsen!”

Förvirring. Kartan fram. Varför hade vi inte sett det här vattendraget? Och vad var då det vi hade trott vara Themsen? Jo, där fanns ett blått streck, så nära vägen att det knappt var synligt, och det gick också ihop med Swill Brook. Mysteriet var löst och sökandet efter källan kunde återupptas.

Vårt nyupptäckta Themsen var en grund och bred bäck med simmande änder och en låg stenbro till varje trädgård. Om det inte var för den parallella bilvägen, så kunde det ha varit lika pittoreskt som i Bourton-on-the-Water. Kring de flesta av husen pågick det en intensiv verksamhet, det var den årliga bydagen, då ett tjugotal villaträdgårdar öppnades för allmänheten.

Längre fram i byn, i närheten av kyrkan där folk kom ut från gudstjänsten, hittade vi platsen där bäcken delade sig. Det fanns en aning vatten i den andra fåran och vi tänkte, med seriösa forskares noggrannhet, att vi borde undersöka den också, åtminstone en aning. Diket doldes bakom husen, men på ett ställe lyckades vi kika in i över muren och hittade en uppdämd sektion av vattendraget som gick tvärs igenom trädgården.

En kvinna kom fram till oss och undrade vad vi ville. Vi berättade att vi letade efter Themsens källa och frågade vad det var för damm hon hade på tomten.

”Det är Themsen”, svarade hon.

”Men Themsen rinner ju där borta”, invände vi.

”Den där andra är en konstgjord fåra. När man grävde upp den, så försvann vattnet härifrån. Men det här är den riktiga Themsen.”

Hon lät bitter, och vem skulle inte ha varit det. Tänk känslan av att ha något som rinner igenom ens trädgård ner till Oxford, Wallingford, Streatley, Henley, Marlow, Windsor, Richmond, London, Gravesend, Southend och ut i Nordsjön. Och nu bara en stillastående damm. Vi förstod att Themsen-frågan var en strid som delade Ashton Keynes i två läger.

Men den riktigt stora boven var grusgroparna. Trakten är full av enorma hål, som en gång i tiden vattenfylldes och sedan dess har det inte varit någon ordning på nivån i Themsen. De konstgjorda sjöarna har blivit Cotswold Water Park med alla möjliga vattensporter: vattenskidor, segling, simning, flygplan.

Det är något av ett mirakel att Themsen överhuvudtaget lyckas ta sig igenom det här området. På några ställen rinner floden på smala näs mellan stora sjöar som hotar att dränka den. Vi vandrade en stund på några av de många stigarna, men det var vår sista dag och källan väntade. Nu var det inte långt kvar.

I Somerford Keynes körde vi fel och hamnade i Ewen istället. Vår plan var att besöka varje bro i tur och ordning för att få uppleva Themsens sista skälvande kilometer innan den helt försvann, uppslukad av jorden. För floden var det början, en födelse lika oförklarlig och gradvis som livet själv, för oss innebar det slutet.

Themsen – Den elfte dagen: Lechlade – Cricklade (fast tvärtom)

Vänner av ordning torde läsa detta avsnitt om Themsens utforskande baklänges. Av naturliga skäl, det vill säga för att inte behöva kämpa mot strömmen, rekommenderades vi att paddla från Cricklade ned till vårt högkvarter i Lechlade. Eftersom våra kanotkunskaper inte ens räckte till att konstatera vad som var för och akter, vi upptäckte flera gånger under färden att inte heller kanoten var säker på det, så ansåg vi att det för vårt eget bästa var säkrast att följa rådet, även om det betydde att vi för en dag fick ge upp vår ambition att uppleva hur Themsen blev smalare och smalare.

Mannen vid båtfirman Riverside Lechlade lyckades dåligt dölja sin skepsis när han förstod att vi ville paddla, men han surrade ändå fast en kanot på taket till sin bil och körde oss de två milen till Cricklade. För säkerhets skull gav han oss ett telefonnummer, som vi kunde ringa om vi ville bli hämtade någonstans på vägen.

Cricklade (av Criccagelad = plats för lastkaj eller vik där floden kan korsas) ligger vid Ermine Street, en av de gamla romerska vägarna, och hade i forna tider en stor betydelse. Idag är det en lugn stad med 1700-talsbyggnader kring den breda huvudgatan. Themsen märks inte mycket, floden rinner som ett brett dike i en kulvert under High Bridge, strax norr om bebyggelsen. Det passade oss utmärkt, för vi ville inte ha någon publik vid sjösättningen.

Detta är den absolut översta gränsen för att ta sig fram med båt på Themsen, med undantag för barkbåt och möjligtvis badring, om man har förstärkta badbyxor. Teoretiskt sätt alltså. Vi fick i kanoten, satte oss i den och började paddla, utan att komma någon vart. Kanoten stod stadigt på den steniga botten. Vi försökte göra oss så lätta som möjligt och lyckades förflytta oss några decimeter.

Till slut insåg vi att vi antagligen måste stiga ur kanoten och lyfta den, vilket innebar att vi skulle bli våta om fötterna, en motbjudande tanke så här tidigt på dagen. Med ena benet utanför genomförde vi en manöver som är svår att beskriva, men på något sätt påminner om trestegshopp för tandemcykel. Plötsligt var vi flott och genast vände sig kanoten med aktern i färdriktningen, som om den längtade tillbaka till tryggheten bland bottenstenarna. I nästa ögonblick satt vi fast igen. [För att undvika upprepningar har det här gjorts en kraftig redaktionell kortning i texten.]

Ett par hundra meter längre fram förändrades vårt beteende, blev mindre artfrämmande och mer i samklang med stillheten i naturen. Det var River Churn (från ”coryn” som betyder ”topp” eller ”summit” och används om den övre delen av Themsen) som förenade sig med oss och höjde vattennivån. Bifloden har faktiskt mer vatten och vi hade varnats för att det var lätt att ta fel fåra här.

Nu lyckades vi få riktigt bra fart på kanoten, tills aktern började försöka komma ikapp fören. Varje gång det hände lät vi kanoten fortsätta runt ett helt varv och intalade oss själva att det var ett praktiskt sätt att med jämna mellanrum få en chans att se oss omkring, det är så sällan man ser bakåt när man färdas. Läget var under kontroll, vi paddlade allt oftare i takt, och yrseln började gå över. Då dök den första svanen upp.

Från vår motorbåt hade vi överlägset tittat ner på svanarna och obarmhärtigt följt vår kurs utan att veja. Från botten av en kanot ser en svan väldigt stor ut. På den övre delen av Themsen är de inte särskilt vana med människor och vaktar sina revir aggressivt, särskilt om de har ungar, och det hade de.

Känslan av floden som ett dataspel blev åter igen mycket påtaglig. Det gällde att undvika stenar, strandkant och att bli uppäten av svan. Det finns många revir längsmed flodfåran och för varje nivå i spelet ökade antalet svanar tills vi till slut stod emot en hel flock. När vi kom till Hannington Bridge hade vi blivit så skickliga att vi samtidigt klarade av att åka baklänges nedför den steniga forsen och hålla svanarna stången med paddeln.

Men först stannade vi i Castle Eaton och klättrade uppför den höga, branta sluttningen till Red Lion, en pub lämpligt placerad nästan halvvägs till Lechlade. Visserligen stod det på ett par skyltar att det var förbjudet att lägga till, men vi försökte se ut som om vi hade kommit vandrandes längs landsvägen med kippande skor. Ett par kanotister som samtidigt anlände från andra hållet berättade att en svan faktiskt hade slaget den ene av dem med vingarna, en dramaturgiskt perfekt placerad information som skruvade åt spänningen några varv.

Nedanför Hannington började vi möta andra båtar, till och med ett par motorbåtar trots att de inte var tillåtna att gå så högt, men de verkade veta vad de gjorde och var antagligen från trakten. På ett ställe hade ett gäng sjöscouter lämnat sina kanoter och flytt upp på stranden undan svanarna.

Themsen liknade vid det här laget en liten flod och med undantag för några sandbankar och stenar var den i regel tillräckligt djup för att inte ställa till med några större problem. Vattenytan täcktes ibland helt av vass som försökte fånga oss. Under de sista timmarna, när nyhetens behag ersatts av ett enformigt paddlande, gled vi gradvis allt längre in i ett hypnotiskt tillstånd.

Efter sammanlagt sju timmar, inklusive en halvtimmes rast, slog vi trötta och lättade mot kajkanten vid Lechlade. Båtuthyraren hade svårt att dölja sin förvåning när han fick syn på oss, och antagligen lyste vår stolthet igenom lika tydligt.

Themsen – Den tionde dagen: Lechlade

För utforskandet av Themsens övre lopp hade vi under de tre sista dagarna vårt högkvarter i Greystone Gallery i Lechlade. Med ett stänk av vemod lade vi till med vår båt för sista gången, försökte hitta alla kringspridda prylar, slängde sista brödbitarna på svanarna och släpade bagaget upp till bed & breakfast-stället. (I normala fall kan man inte bara överge sin båt på det här sättet, men båtuthyraren i Abingdon hade lovat att komma och hämta den.)

Ett sista råd från Tre män i en båt: ”…använd er egen båt – så till vida, förstås, ni inte kan ta någon annans båt utan större risk för att bli upptäckta. Båtarna som hyrs ovanför Marlow är, i regel, mycket goda båtar. De är någorlunda vattentäta; och så länge de handhas med varsamhet faller de sällan i bitar, eller sjunker.”

Greystone Gallery fick oss genast att glömma saknaden av båten. Morag och Alan Soulsbys bed & breakfast-etablisemang levde upp till alla föreställningar vi har om det typiskt engelska, och några till. Smala vindlade trappor, rum i olika etager, mystiska toalettkonstruktioner, dörrar som inte gick att stänga, lampor utan kontakter, tomte i trädgården, elorgel i frukostrummet och trädgårdsskjulet uthyrt som kontor. Vi kände oss genast hemma. Som förlorade söner som återvänt från Indien, Australien eller någon annan koloni togs vi emot av familjen och bjöds varje morgon på en av de största frukostar vi sett.

Morag och Alan är något av ett centrum i Lechlade. I lokalen mot gatan säljer de hantverk från traktens konstnärer. Turister och båtfolk blir rekommenderade deras frukost och eftermiddagste. Just den här helgen var vi de enda övernattande gästerna, men om ett par dagar väntade man femton schweisiska roddare som för egen kraft skulle ta sig nedför Themsen till London.

Lechlade har fått sitt namn från bifloden Leach, som rinner ut vid St John’s Lock, och ”lade” som betyder ”att lasta”. Det finns inte så många spår från stadens ursprungliga verksamhet som hamn och slutstation för Themsen-transporterna, om inte dit ska räknas den ovanligt ruffiga stämningen i pubarna. Ett av de mer sympatiska inslagen i en engelsk pub är blandningen av generationer, men Lechlades pubar påminner mer om stöket en fredagskväll på en svensk krog.

För nästa etapp på Themsen är det bara kanot som gäller. Vi har sett kanoter på teve, men ingen av oss hade varit i närheten av ens en paddel. Kvällen innan fick vi veta att det är inte särskilt lätt att ta sig fram mellan Lechlade och Cricklade i normala fall och med den värsta torkan på länge är förutsättningarna högst osäkra. Man utfärdar till och med ett intyg för dem som kan bevisa att de klarat av hela sträckan. Vi började undra vad vi hade gett oss in, och nattsömnen blev knappast lugnare av att kroppen efter en vecka på Themsen fortsatte att gunga den första natten iland, trots att sängen stod helt stilla.

Themsen – Den tionde dagen: Newbridge – Lechlade

Så vaknade vi för sista gången på floden. Det sävliga tempot och det ständigt strömmande vattnet hade fått en hypnotisk effekt. Att resan kunde ha ett slut kom som överraskning. Omvärlden hade gjort sig påmind bara genom dagstidningarna, som berättade om katastrofal torka och visade bilder på tomma flodbäddar i England och Frankrike. Vi läste förvånade om hur inledningen till Bank Holiday-helgen skapade trafikkaos i hela södra England, själva hade vi mött ungefär fem båtar dagen innan.

Men det var inte helt slut. Visserligen kan inte motorbåtar ta sig längre upp än till Lechlade, men vi tänkte inte ge oss. Med Lechlade som bas planerade vi att utforska Themsens övre lopp. Det måste finnas en punkt där en flod börjar och vi hade föresatt oss att hitta den.

Vi lämnade Newbridge (från medeltiden, som allting annat i England med ”new” i namnet) och Themsen blev allt smalare. För varje biflodstillflöde vi passerade förlorade huvudfåran en ansenlig mängd vatten. Det var samma folktomma landskap som dagen innan med en avlägsen bondgård och slussarna som enda bevis på mänskligt liv.

Precis när vi kom ut från en sluss låg båten högt över strandkanten, men för varje krök höjde sig omgivningen tills vi strax innan nästa slussning flöt fram i en djup ravin. Ibland var meandrarna så livliga att det var omöjligt förrän strax innan att avgöra om vi var på väg att möta båten framför oss eller om vi hade hunnit ikapp den.

Shifford Lock (1898; den sista som byggdes på Themsen) var förmiddagens enda sluss. Så the Trout (nedan) vid Tadpole Bridge (ovan – 1700-talet) var ett välkommet avbrott i enformigheten. Så sent som 1986 jagade den förre ägaren bort de båtar som försökte lägga till och bli gäster hos honom. Nu var alla välkomna.

På pubens gräsmatta kryllade det av pensionärer som släpade ned bord och stolar till stranden för att få ut så mycket nöje som möjligt från sin utflykt: mat, öl, sol, vatten. Vi följde deras exempel, men flyttade bordet in i skuggan av ett stort träd. Sol och vatten hade för länge sedan förlorat nyhetens behag, men mat och öl kunde vi aldrig få nog av. Fotografen levde farligt och beställde en paj gjord på råkor skjutna av en bonde i trakten.

Rushey Lock (1790) har inte ens vägförbindelse med omvärlden. Den prisbelönta trädgården kring slussvaktens stuga kan bara beundras från de få båtar som passerar förbi. Synbarligen helt utan anledning dök Old Man’s Bridge, en massiv gångbro, upp. Det måste vara den minst använda bron över Themsen och vi kan tänka oss många ställen den den bättre behövdes.

Efter Radcot Lock (1892) började civilisationen sakta återvända till floden. Först kom Radcot Bridge, Themsens äldsta bro från 1200 – vi besökte förstås den omtalade puben Swan – som i någon form är samtida med bron – för att få vår eftermiddagsöl och prata med de uppstoppade fiskarna. Bortom Grafton Lock (1896) låg bondgårdarna nästan vid vattnet och till och med en by, Kelmscott, skymtade bakom träden.

Författaren, hantverkaren, konstnären och socialisten William Morris bodde och arbetade här i många år till sin död 1896. Han är begraven på kyrkogården, men museet i Kelmscott Manor är tyvärr öppet bara en gång i månaden.

Intill Buscot Lock (1790) finns spår av en hamn. Buscot Park var ett pionjärlantbruk på 1900-talet. Tegel tillverkades och transporterades på floden. Vid ett bränneri framställdes konjak från betor som exporterades med båt hela vägen nedför Themsen och över Kanalen till Frankrike, men det var av någon anledning ingen lysande affär.

St John’s Lock (1790) – den sista slussen. På en vecka har vi tagit oss igenom 42 av Themsens 44 slussar (den första missade vi helt på grund av strul från båtbolaget, den andra gick vi över för att komma till ön där vår båt väntade). På vissa sträckor av kanalsystemet kan man stöta på lika många slussar under en dag, så Themsen är jämförelsevis rena semestern.

Old Father Thames ligger utsträckt i närheten av slusskammaren vid St John’s. Han skulpterades av Rafaetle Monti inför Themsenkonservatoriets jubileum i Crystal Palace 1857. Efter att ha legat vid källan under många år flyttade man honom slutligen hit eftersom man var rädd för vandalisering.

Ovanför St John’s tycks Themsen göra ett sista försök att se bred och betydelsefull ut, men det är en illusion. Kraften har verkligen gått ur floden och det är enbart de låga stränderna som tillåter fåran att vidga sig.

Framför oss signalerar St Laurences ståtliga kyrkspira att vi nalkas Lechlade, det första riktiga samhället sedan vi lämnade Oxford. Rika ullhandlare är orsaken till att kyrkorna i trakten är ovanligt stora för sina städer. Shelley inspirerades av stillheten och några rader från hans dikt finns på kyrkogården: ”Here could I hope that death did hide from human sight sweet secrets...”

Den sista kvällen i Lechlade skulle vi återvända  till fots över ängen till Trout Inn vid slussen för att ta farväl av Themsen vid en riktig riverside pub. I en av barerna jammade några jazzmusiker, i ett tält spelade man ett gammal spel med käglor och pendel och överallt på gräsmattan ned mot floden satt ätande och drickande människor.

Våra grannar från övernattningen i Long Wittenham hade plockat upp sina vänner i Oxford och låg förtöjda vid strandkanten. Samuel Johnson hittade precis de rätta sammanfattande orden: ”Närhelst jag kommer innanför värdshusets dörrar känner jag hur jag glömmer alla bekymmer och hur jag befrias från ensamhet.”

Vi lade inte till direkt i Lechlade, utan fortsatte ett stycke förbi, fram till Ingleshams Round House, den officiella slutpunkten för motorbåtar. Här möts Thames & Severn Canal, River Churn och River Thames. Churn ser ut som huvudfåran och utan karta är det lätt för Themsen-farare att ta fel. Många menar att den riktiga källan borde vara vid Churns uppflöde, eftersom det är både längre bort från havet och högre upp.

Kanalen är nedlagd och oframkomlig. När den öppnades 1789 kunde båtar ta sig tvärsigenom hela England från Themsens mynning till River Severn och vidare ut mot Atlanten. Den 3,5 km långa Sapperton-tunneln (näst längst i England) grävdes ut för att leda kanalen förbi den högsta punkten, vattendelaren.

Sista dagen besökte vi Tunnel House som står ovanför den pampigt smyckade tunnelöppningen. Puben är den mest kneipe-liknande vi sett i England och landskapet påminner mer om Schweiz. Själva tunneln har på våren genom avrinningen ur berget tillräckligt med vatten för att man ska kunna göra utflykter med elektrisk båt genom den. Entusiastiska volontärer hoppas att hela Thames & Severn Canal ska bli uppgrävd och återinvigd.

Themsen – Den nionde dagen: Oxford – Newbridge

Bortom Oxford upphör omvärlden och porten till ensamheten heter Osney Bridge, Themsens lägsta bro, ett sommarnöje för lokalbefolkningen som roat betraktar de båtar som tror att de kan komma igenom, trots uthyrarens varningar. 1885 ramlade fyra människor i vattnet när den förra bron kollapsade.

På andra sidan järnvägen och Oxford Canal sträcker Oxfords norra förorter ut sig mot Woodstock, men floden lämnar snabbt stadsmiljön och gör ett sista försök att bli bred och stöddig när den passerar det populära utflyktsfältet Port Meadow.

Den 4 juli 1862 rodde Lewis Carroll, Alice och hennes två systrar och vännen Duckworth upp till bryggan vid puben Perch (1100-talet). Alice minns det som en solig dag, men den officiella väderhistoriken påstår att det var mulet med spridda skurar. Hursomhelst fick hon och hennes vänner för första gången höra början av Alice i underlandet.

Efter Godstow Lock (1790) lade vi till nedanför klosterruinen (byggd 1138 – förstörd av Cromwells armé 1646) och vandrade över bron till Trout Inn, ursprungligen härbärge åt klostret, nu en idyllisk pub med murgröna. Vi hade lämnat Oxford på eftermiddagen och det var fortfarande någon timme kvar till det traditionella puböppningsklockslaget och eftersom det här var en traditionell pub (Lewis Carroll var en av stamgästerna), så fick vi återvända törstiga till båten. Sedan liberaliseringen av öppettiderna är det omöjligt att gissa hur de individuella pubarna har öppet.

På andra sidan bron passerade vi en äkta modern pick-nick. Ghetto-blastern var på full volym, matkorgar och vinflaskor lång strödda kring en utbredd duk medan studenterna plaskade i vattnet, hoppade från bron och dansade på ängen. Det var civilisationens sista suck, och efter motorvägsbron smalnade floden märkbart samtidigt som tystnaden fyllde luften.

King’s Lock (1928) verkade så nära, men nu började det svänga på allvar och under några minuter färdades båten i nästan alla väderstreck, utan att slussen kommit närmare. Från och med King’s är slussarna manuella med en lång båtshake som ett viktigt nytt hjälpmedel i hanteringen av den bortre porten för att spara på slussvaktens ben.

Ända sedan Reading, tre dagar nedför Themsen, hade vi i stort sett färdats norrut, men direkt efter King’s Lock når floden sin nordligaste punkt. Här börjar en vid båge söderut innan fåran slutligen bestämmer sig för att sträcka ut mot källan, fortfarande långt borta i väster.

Vi var nu på väg in i ett av de folktomaste områdena i södra England. Mellan Swinford och Lechlade (den övre gränsen för motorbåtar) finns inte en enda by inom synhåll för Themsen. Vissa sträckor skulle ha varit helt öde om inte en slussvakt hade dykt upp mitt i landskapet. Några pubar ligger civiliserat nog med jämna mellanrum, men inte fler än att vi kunde besöka alla utan att börja sluddra.

Då och då påmindes vi om att det kulliga Cotswold, ett av de turistpopuläraste distrikten med flera av Englands sötaste byar, låg norr om oss. Genom varje modellby rinner förstås en bäck, och varje Cotswold-bäck slutar sitt liv i Themsen. Först kom River Evenlode med en hälsning från Moreton-in-the-Marsh och så småningom den mest berömda av dem alla, River Windrush, som börjar som tre strömmar norr om Guiting Power och förenas med Dickler från Stow-on-the-Wold vid Bourton-on-the-Water.Redan namnen på dessa byar frammanar visioner om utomjordisk skönhet.

Inte ens ”Tre män i en båt” var längre vårt ressällskap. De vände sin roddbåt i Oxford för att ta sig tillbaka till London. Redan i Pangbourne blev längtan efter storstaden för stor, så de övergav båten och tog fem-tåget till Paddington.

Swindon, strax efter Eynsham Lock (1928), är sista chansen att proviantera innan Lechlade. Vi fyllde på vår färskvattenstank så att vi tryggt genom hela ödemarken skulle kunna fortsätta att duscha och spola och koka te. Öl och annan näring räknade vi med att inta på pubarna.

Bron i Swindon (1771) är den andra av Themsens två broar som fortfarande tar ut en tullavgift. Det var George III som såg till att den blev byggd efter att ha upplevt en ovanligt jobbig färjetur. Enligt ett parlamentsbeslut sattes de skattefria avgifterna till 1 penny per ko, kalv, gris, får och häst medan människor kom undan med ½ penny och lamm med ¼ penny.

För fordon var kostnaden 1 penny per hjul. För en tid sedan försökte kommunen köpa bron för att avskaffa avgifterna, men en privatperson bjöd över, kanske i tron att han kunde höja tullen och tjäna sig en hacka. Men parlamentsbeslut ändrar man inte så lätt på.

Northmoor Lock (1896) är den ödsligaste slussen på Themsen, inte ett hus så långt ögat ser över slättlandskapet. Vi kom dit efter sex, så vi hade inte ens slussvakten som sällskap. Men en halv timme senare hamnade vi mitt i traktens nöjescentrum, de två ensliga pubarna Rose Revived och Maybush Inn på varsin sida om Themsen vid Newbridge.

Majkvällens högsommarvärme gjorde att det var tomt inomhus. Men kring borden i Rose Reviveds trädgård ner mot floden var trängseln med ätande och drickande människor desto större. Så enkelt och tillfredsställande kan (nöjes)livet vara. Skymningen föll i takt med maten och vid desserten dolde nattmörkret diskret resterna från våra orgier.

Vi avslutade kvällen på andra sidan, i Maybush Inn. Det här var en enklare pub, lågt i taket och med en homogen grupp av stammisar samlade kring den enda bardisken, med undantag för två som låg utspridda på golvet, tassarna lojt utspärrade i trygg förvisning om att inte bli trampade på. Ingen brydde sig om oss och när vi väl fått vår ”one for the river” och navigerat förbi de levande mattorna, drog vi oss diskret tillbaka in i ett hörn och försökte se ut som om vi hade kommit hit varje kväll i tjugo års tid.

I ficklampans sken på vägen tillbaka till båten blev fotografen invigd i Themsen, helt ofrivilligt och utan förvarning. I ena stunden var allt som normalt, i nästa ögonblick befann sig hans förvånade ansikte i höjd med mina knän. Det var antagligen en irriterad markägare som hade grävt en turistfälla i strandkanten. Themsen tycks ha samma vanebildande effekt på människor som på hundar. För redan nästan dag var han i på samma sätt igen, ofrivilligt och utan förmåga att stå emot de mystiska krafter som floden utstrålade.

Themsen – Den nionde dagen: Oxford och Pitt Rivers

– Astaaa! Asta!!

Det var alldeles för tidigt för någon att skrika ”Asta”. Natten hade varit lugn, men kvart över sex kungjorde mannen i grannbåten att han och framför allt hans hund var vakna. Sedan minns jag inget förrän klockan ringde strax före åtta.

På vägen tillbaka från brödbutiken passerade jag en grupp människor som upprört stod och pratade. De pekade längsefter gatan med radhusen och nu såg jag sophinkarna och soppåsarna som stod på trottoaren framför varje hus. Eller rättare sagt vad som var kvar av dem. Alla var omkullslagna eller upprivna med mjölkpaket och matrester kringströdda. Från grannbåten hördes inte ett pip eller ens ett gläfs.

Hela världens vindskammare finns i Oxford. Den som tycker att det är småroligt att nostalgiskt bröta bland bråten på sin egen vind kommer att skratta ihjäl sig i Pitt-Rivers-museet i Oxford. Herr Rivers var en av de där som aldrig slängde något, men medan vi andra förr eller senare tvingas till en plågsam utgallring, så fick han ett museum uppkallat efter sig.

De flesta som kommer till Oxford missar antagligen Pitt Rivers samlade verk. Det finns mycket att titta på i universitetsstaden och genomsnittsbesökaren har bråttom vidare till Churchills Blenheim och Shakespeares Stratford. För dem som vänt upp och ned på sina priorieringar och börjar med det finstilta i guideboken återstår ändå en stötesten att snubbla på. Pitt-Rivers-museet ligger dolt innanför Universitets-museet och har bara öppet två timmar varje eftermiddag (utom söndag). Turligt nog sammanfaller dessa två timmar med det yttre museets tre gånger så långa öppethållande. Den typen av koordinering är inte självklar i England.

Här finns de flesta bevarade delarna av den utdöda dronten (dodon), en fågel som var större än en kalkon, med blå-grå fjäderdräkt och stort huvud försedd med 23 cm lång svart näbb som slutade i en röd spets. Mer eller mindre kompletta skelett ägs av flera museer i världen, men bättre bevarade kroppsdelar är sällsynta. I Köpenhamn finns ett huvud och i British Museum en fot, men det är bara Universitets-museet i Oxford som har både en fot och ett huvud.

Resten av Universitets-museets samlingar (med syftet att ”förklara all världens organiska varelser”) är kanske lite väl perifera för genomsnittliga diletanter och -farbröder, men själva byggnaden är en märklig skapelse. Det höga rummet, en venetiansk gotik i stål och glas, för tankarna till en katedral med mitt- och sidoskepp.

Varje pelare i galleriet är utförd i olika stenarter, utsmyckningarna i järn eller sten är naturtrogna kopior av växter, frukter, gräs och djur. Alla aspekter av byggnaden skulle förmedla kunskap. Men när de irländska bröderna O’Shea högg i sten gick de lite för långt. Deras blandning av karikatyrer över Oxfords berömda män med papegojor och ugglor på den yttre portalen väckte anstöt och man har försökt sudda ut och släta över.

Längst in i ”kyrkan” går en trappa ned till Pitt Rivers-museet, en ”krypta” som inte liknar någon annan. Pitt föddes 1827 i Hope Hall i Yorkshire och blev så småningom general, bland annat genom att slåss på Krim, men han insjuknade och skickades hem. Hans manual för gevärsskytte användes in på 1900-talet.

Det var hans naturliga intresse för skjutvapen som blev startskottet. Han började samla gevär och pistoler och arrangerade dem i en kronologisk sekvens för att utvecklingstendenserna tydligare skulle synas. Härifrån var inte steget långt till andra typer av vapen och så småningom verktyg överhuvudtaget.

Strax efter Darwins Origin of species (1859) kom Pitt med sin egen teori, Evolution of culture. Hans arbete nådde de etablerade vetenskapsmännens öron, Thomas Huxley, Herbert Spencer och John Lubbock. Darwin själv stödde Pitts medlemskap i Royal Society 1876.

När stugan blev för trång ställdes hans samling ut i Bethnal Green-filialen till South Kensington-museet enligt hans egna ”klassifikationsprinciper”: ”Utveckling är som ett dominospel… allt vi vet är att spelets grundläggande regel är sekvens.” Senare lämnades de 14000 föremålen till universitetet i Oxford.

Att komma in i Pitt Rivers-museets stora sal är en överväldigande upplevelse med föremål staplade på varandra i montrarna som i gamla tiders skyltfönster. De som minns antikvariatet Samlaren på Korsgatan i Göteborg kan ta det som utgångspunkt, mångdubbla ytan och inkludera hela världens alla tänkbara föremål.

Det tar flera dagar att komma igenom museet systematiskt, och för dem som inte nöjer sig med att gå på måfå bland montrarna och låta sig överraskas, utan vill göra mer målmedvetna studier i ett visst ämne, finns en handritad karta som visar vägen till de olika områdena.

Längs väggarna i bottenvåningen kan man följa klädedräktens utveckling bland olika folk, från Afrika och Palestina till indianer och eskimåer. Bland de 150 montrarna i labyrinten på golvet kan nämnas pipor, tobak, betel, snus och opium, sadlar, musikinstrument (gong gong, zittror, näsflöjter, klockor, röstförvrängare, visslande pilar), skriv- och räkneinstrument, hårkonst, spetsar och sömnad, heliga figurer, amuletter, trollmedel mot onda ögat, behandling av döda (inklusive recept på krympt skalle).

Den första balkongen innehåller bland annat: hårnålar, kosmetika, tand- och klo-utsmyckningar, arm- och vad-band, huvud-, hals- och bröst-utsmyckningar, speglar, fjäderbonader, fiske-utrustning, vikter, tidmätare, förvaringskärl, plogar, spel, leksaker, primitiva kirurgiska instrument, dockor, leksaksvapen, byteknologi från Anderna, matskålar, barnuppfostran, paraplyer, drakar. Den andra balkongen är tyvärr oftast stängd, men där hittar man annars alla ämnesområden som saknas på de två första planen.

Rivers logiska tänkande ledde honom till att börja med systematiska utgrävningar och han har i efterhand kallats för ”den vetenskapliga arkeologins fader”. Det nya i hans metod var: 1) fler platser var värda grundligare utgrävningar; 2) fynd och fyndplats dokumenterades exakt; 3) analyserna var noggrannare, till exempel jämfördes funna djurben med moderna djurben och 4) informationen publicerades för att spridas. Vid hans död föll hans metoder i glömska och det var först på 30-talet som det arkeologiska studiet nådde upp på samma vetenskapliga nivå igen.

”Massorna måste förkovras” var hans målsättning. Larmer Grounds uppfördes som ett kunskapscentrum med exotiska djur, teaterscen, pick nick-platser, indianhus från den stora utställningen, golfbana och hotell. Han betraktades av vissa som en excentriker som kunde fälla yttranden i stil med: ”Cykling är en institution som inte får glömmas bort i något projekt som syftar till massornas förkovran.” Hur den nu än var med excentriciteten, så var han i varje fall en förbaskat ovanlig general.

Vi stannade i Oxford en knapp dag, alldeles för kort tid med tanke på att Europas största bokhandel finns här. Blackwell’s, har, från den ursprungliga affären, expanderat uppåt, i sidled, under jorden och genom delning tills de nu består av åtta olika affärer.

Oxford är en universitetsstad och följaktligen full av besynnerliga traditioner och egendomligheter:
Society for the Destruction of Keble College har fortfarande en livlig verksamhet med medlemmar som stjäl tegelstenar från college-murararna.

Tom Tower i Christ Church College, slår fortfarande 101 slag (ett för var och en av de ursprungliga studenterna) fem minuter efter nio eftersom colleget befinner sig på longituden fem minuter efter Greenwhich-tiden.

Vid 83 St Aldgate finns en affär ägnad helt åt Alice i underlandet (traditionellt identifierad som den Tenniel illustrerat i Alices möte med fåret i uppföljaren Through the looking glass), men vi fick inte fotografera den, rykten om att konkurrerande affärer planerades i utlandet hade nått ägarnas öron.

Radcliffe Camera är uppkallat efter en fashionabel doktor som övervakade drottning Anne’s födslar, trots att alla sjutton barnen dog.

Det minsta colleget, Corpus Christi, har en årlig sköldpaddstävling.

Det största, St John’s, äger landområden i London och stora delar av Schweiz.

Av pubarna kan vi rekommendera stadens äldsta vattenhål, the Bear (1242), som har väggarna fulla av 7000 slipsar från hela världen (ägaren klipper aldrig en slips utan tillstånd och donatorn får ”one on the house”), Turf Tavern (omnämnd i Hardys Jude the Obscure) som med alla sina smårum och kringbyggda gårdar är en utmärkt oas varma sommarkvällar och kommissarie Morses favoritställe, King’s Arms
.

Themsen – Den åttonde dagen: Abingdon – Oxford

En bit ovanför Abingdon Lock passerade vi Lock Wood Island, en perfekt plats för pirater. Det var en av Alice Liddels favoritutflyktplatser och här hörde hon antagligen flera kapitel av Alice i underlandet.

När Horace Walpole såg floden från Nuneham Park (ovan) konstaterade han att det var ”the most beautiful place in the world”. Det förklarar varför Lord Harcourt på 1700-talet lät flytta en hel by för att få bättre utsikt mot floden från sitt Nuneham House. Arkitekten Stiff Leadbetter uppdrogs att bygga ”ett enormt hus i gyllene sten”.

Capability Brown ansvarade för parken med tempel, statyer och follies. Den gamla bykyrkan förvandlades till herrgårdens kapell. Harcourt sa om sitt nya hem: ”Så fördelaktigt och förtjusande man kan önska, omgivet av kullar som bildar en amifiteater och vid foten floden Themsen.”

Alla tyckte inte om att flytta till de moderna husen i modellbyn Nuneham Courtenay. På en träbänk bredvid ett träd i parken finns anslaget: ”Detta träd planterades av en Babra Wyatt som var så fäst vid det att hon vid flyttningen av byn Nuneham Courtney innerligen bad att hon måtte förbli i sitt gamla habitat. Hennes önskan villfors och hennes stuga revs inte förrän efter hennes död. Anno 1760.”

Idag används Nuneham House som konferenscenter för Oxford University. I parken står Carfax Conduit, en utsirad vattenfontän (1615) som ingick i Oxfords vattensystem. Kvar i Oxford finns bara den berömda vägkorsningen uppkallad efter fontänen.

Aktiviteterna kring Radley College båthus gav oss en liten föraning om vad som väntade oss närmare Oxford, men bara en liten. Men först, Sandford Lock, inte bara djupast och en av de äldsta (omkr 1633), utan också ovanligt stor för att ligga så här långt upp, vilket antagligen hänger ihop med åldern. Inte så att den har hunnit växa mer, utan därför att fraktvolymen kanske var större på den tiden.

”Dammen inunder fördämningen vid Sandford, precis bakom slussen, är en mycket bra plats att dränka sig i. Undervattensströmmarna är fruktansvärt starka, och kommer man bara i så ska det sedan inte vara några problem. En obelisk markerar platsen där två män redan drunknat, när de badade; och trapporna till obelisken brukar vanligtvis användas som en trampolin av unga män som vill veta om det verkligen är farligt.”

En av männen var Michael Llewelyn Davies, myndling och en av de tre bröder som J M Barrie baserade Peter Pan på.

Efter Iffley Lock (omkr 1633) bröt helvetet lös.

”Mellan Iffley och Oxford ligger den svåraste Themsen-sträcka jag vet. Man måste vara född på det här vattnet för att förstå det. Jag har farit över det ett antal gånger, men jag har aldrig lyckats komma underfund med det. Den man som kan ro i en rak kurs från Oxford till Iffley borde kunna leva bekvämt, under samma tak, tillsammans med sin hustru, svärmor, äldsta syster och den gamla trotjänaren som varit i familjen sedan han var barn.”

Hela Oxford var ute på Themsen och rodde omkring huller om buller. Åttor och treor och kvartingar. De var överallt. Och mitt i allt ihop anslöt bifloden Cherwell, som har sin källa i källaren hos en bonde. Det är sant. Han byggde tak över källan för att slippa gå ut efter vatten. Det är härifrån uttrycket ”källare” kommer.

Det otäckaste med åttorna är att alla åtta sitter med ryggen i färdriktningen och att deras för är vass. Visserligen är det en rättvänd i aktern, men han eller hon är helt inställd på att hetsa upp de andra åtta till att ro snabbare. Man har upptäckt att åtta killar med tätt åtsittande kortbyxor blir mer påverkade av en kvinna i aktern och tvärtom.

Vi tänkte att den bästa strategin är nog att lägga sig i samma hastighet som roddarna. Då skulle vi i varje fall inte riskera att bli påkörda bakifrån. Efter ett tag hörde vi vilda skrik om att vi körde alldeles för fort, men då var vi praktiskt taget igenom gatloppet. Vi hade faktiskt varit uppe i det dubbla varvtalet mot vår normala hastighet.

Plötsligt tog Themsen slut vid ett hus i samma ögonblick som en puntare upptäckte att han drivit ut från den lilla skyddande bäcken mitt framför vår vilt frustande farkost. Vi slog omedelbart back och tänkte över situationen. Medan puntaren i panik tog sig in mot land igen försökte vi komma underfund med vad som hänt med floden. Långsamt tog vi oss runt husknuten och upptäckte en bro, passande kallad Folly Bridge. Lättade gav vi gas och i nästa ögonblick hade vi lämnat allt stojet bakom oss.

Närmare Oxford än så här kommer inte Themsen. Nästan bortglömd flyter den igenom industriområden i den västra förorten, bortom järnvägsspåren. De som sett Kommissarie Morse vet att Oxfords järnvägsstation ser riktigt lantlig ut.

Strax bortom Osney Lock (1790) var vår övernattningsplats. Med god fart gick vi in strax bakom en äkta, lång kanalbåt och skrämde slag på den gamle mannen i aktern. Trots att han var ganska packad hade han inte förlorat något av sin reaktionsförmåga.

När han lugnat sig ville han aldrig sluta prata, så lite skrämd kanske han hade blivit, eller också berodde det på att han hade befunnit sig på kanalerna i flera månader, väntande på besked om när han skulle opereras. Då och då vrålade han ”Asta!” med en andedräkt som påminde om en eldsprutande drake som fått slut på tändvätska. Asta var hunden förstås, en olydig byracka med oändlig initiativförmåga.

Fortsätter det så här, tänkte vi, så borde vi kanske flytta på båten för att få sova ostörda. Närmare bron skulle nog trafiken överrösta honom. Men vi blev kvar…

Themsen – Den åttonde dagen: Abingdon

Swift Ditch vid Abingdon är ett mysterium. Söder om staden rinner diket ut i Themsen under en stenbro (1928) och träbro (1416). I norr rinner vattnet in från floden. Den obesvarade frågan är: var det ett uppgrävt dike eller var det den ursprungliga Themsen? Helt klart är att trafiken gick igenom diket 1060-1550 och 1630-1790. Idag skulle antagligen inte ens en barkbåt ta sig igenom i den sömniga bäcken.

Eftersom vi hade tid över innan båtbytet bestämde vi oss för att fara upp till det norra inflödet och se om vi kunde kasta ljus över mysteriet. Vi blev bara mer förvirrade. I dunklet under träden kring den lilla bäcken hittade vi resterna av en slusskammare från 1635, men våra begränsade kunskaper i slussarkeologi gjorde oss förstummade.

Det är skrifterna från klostret (675) i Abingdon som är upphovet till tvisten. Klostret låg vid kvarnströmmen norr om Themsen, men är den omtalade ön den lilla som finns mellan den nuvarande fåran och kvarnströmmen eller är det den större Andersey Island. I det senare fallet måste Swift Ditch vara det ursprungliga Themsen.

När vi passerade Abingdon Lock (1790) igen på vägen tillbaka till Abingdon fick vi för första och enda gången vara med om en nedslussning. Det var ingen större skillnad. Slussvakten kände igen oss och frågade om vi var på väg tillbaka med båten till hemmahamnen, men vi svarade att vi letade efter Themsens källa, vilket gjorde honom en aning förbryllad eftersom han bestämt hade för sig att den låg åt andra hållet. Ett par timmar senare lyckades vi förvirra honom igen, han tyckte att vi verkade bekanta, men såg inte båten annorlunda ut?.

Jo, det gjorde den. Vår nya båt var en aning kortare och lättare. Den gamla hade haft en öppen sittbrunn i aktern. I den nya var ratten placerad mitt i köket, bredvid spisen. Det kändes mer hemtrevligt.

”Abingdon är en typiskt lantlig stad av den mindre ordningen – tyst, utomordentligt respektabel, ren och desperat tråkig. Den är stolt över att vara gammal, men om den är jämförbar i den frågan med Wallingford och Dorchester verkar tveksamt. Ett berömt abbotkloster stod här en gång i tiden, och i vad som återstår innanför dess helgade murar bryggs i dag öl.”

Vi hade inte tid att kontrollera om det stämde. Oxford väntade och vi ville inte komma dit för sent eftersom vi inte visste om storstaden drog till sig många båtar. Den nye båtuthyraren, Abingdon Boat Centre, varnade oss för att lägga till vid Christ Church Meadow nedanför Folly Bridge. Många studenter passerar förbi alla tider på dygnet och de har en väl utvecklad humor som tar sig uttryck i kapade linor och stulna båtpinnar.

Bron i Abingdon byggdes av Det Heliga Korsets Broderskap på 1400-talet. Den vänstra halvan kallas för Abingdon Bridge och den högra för Burford Bridge.

John Ruskin bodde ett tag i Abingdon. På sin väg in till universitetet i Oxford blev han inspirerad till sitt berömda vägexperiment. Avsaknaden av ordentlig väg gjorde att kärrorna tvingades köra över ”the village green” i North Hinksey. Ruskin lärde sig bryta sten och tog med sig några av studenterna, bland andra Oscar Wilde. Han erkände senare att deras vägbygge nog var ”det sämsta i tre konungariken”.

Themsen – Den åttonde dagen: Slusshistoria

Onsdag, den stora båtbytardagen. Utan specialarrangemang kunde vi inte åka med hyrd motorbåt från London till Themsens källa på den korta tid vi hade till förfogande. Båtarna hyrs i regel ut veckovis och nästan utan undantag måste man lämna tillbaka dem i hemmahamnen. Vår specialist var Rodney Scrase, tidigare chef för British Tourist Authority, en man med detaljerad kunskap om varje aspekt av engelskt turistliv; han tycktes känna alla på och kring Themsen. Rodney väntade på oss i Abingdon för att se till att båten kom till London innan lördag så att nästa hyresgäst inte skulle bli besviken.

Trots att de tunna båtskroven låg tätt sammansurrade hade vi inte märkt av våra båtgrannar under natten. Livet på floden inbjuder inte till något livligare nöjesliv efter mörkrets fall. När puben stänger klockan elva är det bara att tända sin ficklampa och försöka hitta båten. Grannarna hade lagt sig tidigare och de verkade fortfarande sova när vi stökade med frukosten vid åtta-tiden. De var vana med floden, ägde sin båt, och tog den ibland in till London för slippa betala hotell när de gick på teater. Nu var de på semester, och den enda tid de måste passa var sammanträffandet i Oxford på fredagen då ett par av deras vänner från samma londonförort skulle ansluta sig till dem. Vännernas båt var för stor att passera under en beryktad bro i Oxford. Under den kommande Bank Holiday-helgen tänkte man utforska den övre delen av Themsen tillsammans.

Två slussar återstod före Abingdon, vid båda hade man passat på att gräva ut en kanal (cut) för att undvika ovanligt slingriga partier av Themsen. När vi lyckats lossa alla knutar som förband oss med vår grannbåt återvände vi nedför Themsen-fåran och svängde runt nästan ett helt varv in i Clifton Cut.

”Från Clifton [ovan – 1822] till Culham [1809] är flodbankarna flata, enformiga och ointressanta, men så fort man kommit igenom Culham-slussen – den kallaste och djupaste slussen längs floden – blir landskapet bättre.”

Här har Jerome fel. Culham är med sina 2,41 m den näst djupaste, den djupaste, 2,69 m, är Sandford lite längre fram.

Appleford Railway Bridge

Sutton Bridge

Culham Lock

Många kanske undrar varför det överhuvudtaget ska vara bra med slussar i en flod. Vid en utgrävd kanal som går genom ett landskap med skiftande nivåer behövs de för att ta båtarna över kullarna, men en flod har ju ett naturligt lopp. För naturligt, olika djupförhållanden gör att det skulle bli för grunt på vissa sträckor av Themsen om vattnet fick rinna fritt.

Antagligen upptäckte man vattenregleringen av en slump på anglo-saxisk tid när fiskefördämningar, och senare kvarnfördämningar, ledde till att sträckan ovanför fick en lugnare ström och ett mer enhetligt djup. Samtidigt utgjorde dammarna ett hinder för långdistanstrafiken och under en period pågick stridigheter mellan kvarnägare och flodfarare med sönderslagna dammar som resultat.

Slutligen insåg mjölnarna att det var lika bra att bygga en löstagbar del och på så sätt uppstod flashlocks. Det måste ha varit rena forsfärden nedför Themsen. När dammen öppnades strömmade allt det uppdämda vattnet ut och om verksamheten koordinerades kunde en båt rida på en flodvåg från Lechlade till London.

Det var sju resor värre motströms. Vid varje sluss fick man ta extra hästar till hjälp för att släpa upp båten genom öppningen mot det forsande vattnet. Andra nackdelar låg i att kvarnarna kunde ta ut stora tullavgifter och att sträckan ovanför slussen kunde bli för grund vid det plötsliga nivåfallet och att bönderna fick sin mark översvämmad om dammen var stängd för länge.

Det nuvarande systemet med pound locks var en logisk utveckling. Om man byggde två fördämningar direkt efter varandra så fick man en slusskammare och istället för att använda hela vattenmängden upp till nästa damm vid varje slussning så förlorade man bara det som rymdes i kammaren. Den första av de nya slussarna togs i bruk vid Iffley 1633, men det dröjde ända till 1938 innan den sista flash-dammen försvann.