Kilpeck Church ligger i England, strax söder om Hereford och inte långt från gränsen till Wales. Det är en liten byggnad ute på landsbygden, omgiven av betande kor, en bondgård och en pub. Vi skulle inte ha haft någon anledning att besöka den under vår bilresa, om inte boken ”Images of Lust” hade fått oss att börja leta efter sexuella skulpturer.
På kyrkans fasad finns en praktfull demonstration av vad som menas med en sheela-na-gig. Den stora mängden av småskulpturer, dels längs en runt hela exteriören löpande fris, dels runt om den södra dörren, gör kyrkan till det bäst bevarade exemplet på romansk (eller normandisk) småskulptur i Storbritannien.
Frisen domineras av människo- och djurmasker i olika grader av groteskhet, vilket är helt representativt, eftersom detta var det vanligaste motivet under medeltiden. Höjdpunkten är dock sheela-na-gigen, som trots sin litenhet och ålder fortfarande lyckas vara utmanande.
Utformningen är den klassiska. Hon sitter med särade ben och drar ut sitt könsorgan med båda händerna. På en runsten på Gotland finns en liknande avbildning, men den är en isolerad företeelse och anses inte ha någon anknytning till riktiga sheela-nagigers.
Det faktum att dessa figurer inte har helt mänskliga drag är viktigt för tolkningen av innebörden. Det var meningen att betraktare skulle få djuriska associationer. Som en total kontrast kan man runt hörnet, på kyrkans absid, hitta en gullig hund och en kanin som helt fredligt sitter kind mot kind.
Masker som drog ut tungan eller mungiporna gav ofta sexuella associationer. Tungan symboliserade fallosen och sättet att dra ut munnen med händerna påminde om sheelans.
Avsikten med att låta ormar, mönsterbårder eller blomstergirlander komma ut ur en ansiktes olika öppningar, så kallade lövverkskräkare, kan ha varit att symbolisera blasfemi, kätteri eller ondska i största allmänhet. Det är en direkt utveckling från ett klassiskt motiv, huvuden i stil med Medusas. Både mundragare och lövverkskräkare finns representerade vid Kilpeck-kyrkan.
Manliga blottare är sällsynta på de brittiska öarna, men på kyrkan i Whittlesford, strax söder om Oxford, hade vi tidigare hittat, med bokens hjälp, både en sheela och en man med prominent fallos. Till vänster ovanför ingången finns sheelan, i det här fallet med en hand i könsorganet. Från andra sidan dörröppningen sträcker sig mannen över mot kvinnans sida.
Det första intrycket är en förundran över hur ett sådant motiv kan ha tillåtits finnas kvar i alla århundraden. Men man inser sedan att det inte finns något erotiskt över framställningen. Den sexuella akten framställs djurisk och grotesk, något att ta avstånd ifrån, och slutintrycket blir i högsta grad moralisk.
Ett av de populäraste pilgrimsmålen under medeltiden var Santiago de Compostela i Spanien. De pilgrimsvägar som ledde dit sammanfaller med de områden där sheela-na-gig och andra sexuella skulpturer var oftast förekommande.
Utanför norra Spanien, västra Frankrike (Auvergne, Normandie) och Brittiska öarna, finns ytterst få sheela-liknande figurer.
Pilgrimsfärdema var den tidens turism och de ledde till att andra människor fick sin levebröd ifrån dem: underhållare, sångare, jonglörer, trollkarlar, akrobater, dansare, lurendrejare, vinmånglare och värdshusvärdar.
Kyrkan levde själv gott på kommersen kring pilgrimsfärderna, men såg ändå inte med blida ögon på aktiviteterna. Prostitution följde i färdernas spår, liksom det hade gjort i korstågens.
Pilgrimerna och deras följen var långt från hem, fru och barn, och eftersom syndernas förlåtelse väntade vid framkomsten spelade det inte så stor roll med några extra synder på vägen. Det är detta som är orsaken till att just dessa områden är ursprungen till den här typen av avskräckande avbildningar.
Dessutom var Poitiers, tillsammans med Provence och Languedoc, centrum för den hovkärlek som trubadurerna sjöng om, och de var därför också centrum för kyrkans attacker på det lösaktiga levernet. Älskandet var satt i system med libertiner som studerade konsten att tillfredsställa kvinnor på alla omoraliska manér. Det verkar som om de första exhibitionistiska motiven dök upp här 1055.
Prästernas protester när de beordrades att göra sig av med sina konkubiner, de vandrande trubadurernas sånger om kärlek, allt talade för att de sensuella nöjena var de enda kompensationerna för ett hårt liv och den ständiga fruktan för den himmelska hämnden.
Kyrkan erkände detta behov genom att vända bort blicken från överdrifterna vid karnevaler och liknande evenemang, då vanliga människor kunde få en glimt av en annan värld där människor var lika, kunde äta sig mätta och dela samma lycka.
Efter all synd återvände människorna trots allt till kyrkan mot förnyat dåligt samvete och ökad fruktan. Själva var vi på väg till Wales.
Från Edinburgh till Istanbul 