Dag 57-58 – Wales: Biblioteket.

AW Deinoil

Att tillbringa en stilla stund framför en öppen brasa med eftermiddagsteet inom räckhåll efter en ansträngande krocketmatch på parkens välansade gräsmatta. Att ta en sväng över till biblioteksflygeln på jakt efter någon viktoriansk volym att låna med upp på rummet en stund innan gong-gongen kallar till middag vid långbordet i matsalen. Har vi inte alla en dröm om att bo på en engelsk lantlig herrgård?

Det är ingen dröm. Det är verklighet. På St Deiniol’s (uttalas Dyn-eol, walesiska för Daniel), världens enda bibliotek med sovrum, i norra Wales, femton minuter väster om Chester, kan du leva herrgårdsliv till ett pris som ligger långt under vad det kostar att bo på hotell.

http://freepages.genealogy.rootsweb.ancestry.com/~ttg13/Wales/walestrip2006/496hawarden6600x400.jpg

Hawarden (uttalas Harden) har bara en gata, men tre pubar. Den kombinerade diversehandeln/postkontoret tycks vara centrum. I fönstret sitter små lappar med information om traktens evenemang, ett visitkort berättar om Bed and Breakfast, ett annat om Afternoon Tea.

I utkanten av denna på alla kartor utom de av största skala fluglort står den låga huvudbyggnad dominerad av två flyglar som kallas St Deiniol. Framför, intill parkeringsplatsen, finns en staty av bibliotekets grundare och böckernas ursprungliga ägare.

William E Gladstone (1809-1898) var Storbritanniens premiärminister i fyra perioder. En stor del av året tillbringade han i Harwarden Castle, där hans ättlingar fortfarande bor. Mot slutet av livet lät han uppföra ett annex till sitt fredstempel (som han kallade sin studerkammare) vid St Deiniol. Han donerade 30 000 böcker och lika många pund och hjälpte vid 80 år till med att köra över volymerna i en skottkärra. Vid inplaceringen i hyllorna märkte han till sin förgrymmelse att 3 procent av de under åren förvärvade böckerna var dubbletter.

Din första upptäckt, efter att förts genom slingrande korridorer och vindlande trappor till ditt rum och lämnats för att packa upp, är att det inte finns någon nyckel i dörren. Det ska vara så. Inget av de 30 sovrummen har lås. Överhuvudtaget inget rum i huset är låst, varken samlingsrum, TV-rum, kök, kapell, kontor eller bibliotek – utom ett, det innersta, det viktigaste av alla, och det är alltid, alltid låst.
Ytterdörren reglas elva på kvällen, men den som vill stanna ute längre kan få en nyckel.

AW Deinoil 2

Rummen är enkla, men har bokhylla, skrivbord och bra belysning, d v s allt som en författare behöver för att trivas. Sovrummen upptar de två översta våningerna i den ena halvan av byggnaden. I korridorerna finns toaletter, badrum och pentry.

Excentriska brittiska rutiner är oundvikliga på banalare platser än en herrgård. När klockan klämtar för dig betyder det att det är fem minuter kvar till lunch eller middag, men eftersom den inte kan höras överallt i huset rekommenderas gästerna att komma till samlingsrummet vid den tidpunkten för att inte missa signalen.

Vid andra klämtningen tågar gäster och personal in i matsalen och sätter sig vid långbord. Bibliotekarien presiderar över måltiden från sin plats vid kortsidan av det största bordet. Serveringen av de olika rätterna dirigeras genom en diskret knapp i väggen.

Maten är enkel, med vatten som genomgående bordsdryck, men helt acceptabel med tanke på vad en helpension kostar. Se deras hemsida för aktuella priser.

AW Deiniol 3

Alla sorters människor är välkomna till St Deiniol’s. Du behöver inte ha någon anknytning till Gladstone, eller vara religiös. Det räcker att du accepterar att anpassa dig till det dagliga livet. Hit kommer allt ifrån hemmafruar som behöver slippa ifrån sina barn så att de kan sträckläsa inför tentan vid Open University via manusförfattare för TV-serier till präster som behöver en längre sabbatsvila.

Hit kom en läkare som hade med sig alla böcker han behövde för att skriva en avhandling om tropiska sjukdomar; hit kom Michael Ramsay, som senare blev ärkebiskop, för att skriva sin första bok; hit kom Harold Wilson för att skriva en essä om Gladstone. Du kan inte vara säker på vad som döljer sig under skinnet på den som sitter bredvid dig vid middagsbordet.

Barn är välkomna om deras föräldrar tror att de kan smälta in i den akademiska miljön. Man kan till och med ordna med en svart/vit tv-apparat på rummet. Men för säkerhets skull får högst två familjegrupper övernatta samtidigt.

På middagen följer kaffe i samlingsrummet innan gästerna försvinner till sina olika kvällsaktiviteter. Några går till TV-rummet, andra stannar kvar framför brasan för sin dagliga session med Scrabble. De flesta ger sig iväg på ”körövning”, vilket med lokal lingua betyder att de besöker någon av Hawardens tre pubar, inom branschen kända som ”kyrkan, kapellet och katedralen”, på grund av deras små nyanser i atmosfären.

https://i0.wp.com/atlas-dev.s3.amazonaws.com/uploads/assets/2-39StDeiniols.jpg

Den ena flygelbyggnaden upptas helt av biblioteket. Huvudrummet är en klassiker, en ståtlig kyrkoliknande lokal med takbjälkar, pelare och balustrad av ek. Böckerna står helt öppet på hyllorna, du hämtar själv de böcker du behöver, och kan till och med ta dem med upp på rummet.

Samlingen täcker flera ämnesområden: teologi (med i synnerhet kyrkohistoria väl representerat), historia (med särskild betoning på den viktorianska perioden), litteratur (klassisk, engelsk, fransk och tysk), sociala studier, resor och topografi. Böcker från naturvetenskapliga områden lyser nästan helt med sin frånvaro.

En del av bibliotekets innehåll är unikt, som Gladstones familjepapper (en kvarts miljon olika delar), Stephen Glynnes 107 volymer med anteckningar om 5 130 engelska kyrkor, 38 volymer med Gladstones tal och den stora pamflettsamlingen.

Gladstones eget klassificeringssystem används fortfarande: A står för företal, B är bibel, C är patristics, D är filosofi, E är doktrin, F är spiritualism o s v fram till W som är topografi och resor.
Bokbeståndet har med åren ökat från de ursprungliga 30 000 volymerna till 130 000, och ett annex har byggts till lite diskret på baksidan av byggnaden. Där ute i de modernare skjutbokhyllorna kan du hitta de i sammanhanget mer udda litteraturen, t ex reseskildringar, svensk skönlitteratur och kompletta årgångar av Punch. Längst bort i annexet är det låsta rummet, där de värdefullaste samlingarna förvaras.

Mer om vilka böcker som finns i samlingarna kan du hitta i de många bibliografier som publicerats av St Deiniol’s, t ex ”Victorian Literature at St. Deiniol’s Library: A Bibliography of Poetry, Plays and Fiction, 1837-1901” eller ”A Bibliography of some Uncommon or Otherwise Interesting Books to do with the Eastern Churches selected from the Catalogue of St. Deiniol’s Library, Hawarden”.

Det är ingen lyxig tillvaro på St Deiniol’s. De fasta rutinerna, de små rummen, de tunga murarna, bordsbönen, vattnet till maten, allt bidrar till en lätt klosteratmosfär. Så fort du kommer in i byggnaden märker du genast att livet får ett annat tempo.

AW deiniol_portrait1

Dag 56 – Wales: Byn.

AW 05-portcars

Portmeirion är den märkligaste byn i Wales, kanske i hela världen. Det första intrycket är att man kommit till ytterligare en variant av alla sommarländer som för en dag erbjuder ett fantasifullt och färggrant alternativ till den grå vardagen. De blandade pastellfärgerna, den lekfulla variationen i arkitekturen och den spontana blandningen av trappor, gångar, ornamenterade utsmyckningar och gräsmattor för tankarna till en nöjespark, men Portmeirion är resultatet av en mans vision om hur människor, byggnader och natur kan leva i harmoni med varandra.

Sir Clough Williams-Ellis hade arbetat som arkitekt sedan 1904 när han på 1920-talet började leta efter en plats där han kunde förverkliga sina idéer om en verklig, fungerande by som speglade hans syn på arkitekturen. Han ville i praktiken visa att ”man kan utveckla även en mycket vacker plats utan att skända den och till och med, med tillräckligt mycket kärleksfull omsorg, förbättra vad naturen gett som utgångsläge.”

Bakom varje minsta aspekt av byns planering finns ett medvetet val. Tillfartsvägen är smal och krokig med hortensior planterade så att man bara aptitretande kan skymta byn längre fram. Det första intrycket av parkeringsplatsen är att den inte hunnit bli klar, men den ska vara så. Sir Clough skapade en riktig park för bilar (car park) med träd och oregelbundna ytor och ingen asfalt. Bilar är inte tillåtna inne i byn..

Det finns två sätt att besöka Portmeirion på, antingen som daggäst eller som hotellgäst. De flesta av byggnaderna kan hyras för självhushåll. Tullstugan (1976) och hotellreceptionen ligger en bit innan själva byn, så att man i lugn och ro kan glömma bort att man betalt sin entréavgift eller checkat in för övernattning.

Avgifterna går till underhållet av byn och var under en period flexibla. När det såg ut som om det skulle bli för mycket besökare gick priserna upp. Då kung Edward VIII besökte Portmeirion i maj 1934 höll man de flesta åskådarna borta genom att ta ut den ansenliga summan av 10 shilling.

Sir Clough hittade efter mycket sökande sin plats bara några kilometer från sitt barndomshem i norra Wales. 1926 öppnades byn för de första besökarna. Ett hotell fanns sedan tidigare på området och det blev basen för de inkomster som behövdes för den fortsatta expansionen. Lönen från de ordinarie arkitektuppdragen räckte inte långt. Tillbyggnader fortsatte fram till början av 1970-talet, då Sir Clough ansåg att byn var klar. 1972 blev han adlad och kunde sedan njuta av sitt verk under några år innan han dog 1978, 94 år gammal.

portmei.jpg

Varje byggnad i byn bjuder på nya insikter och överraskningar. Genom Gate House (1954-55) går vägen under ett moriskt valv som ser mycket större ut än vad det egentligen är. En tankbil var nära att fastna här och det behövdes en hel del skickligt manövrerande innan den kunde komma loss.

På andra sidan får man en första glimt av havet nedanför byn. En stig leder ner mot en utsiktsplattform, Belvedere Outlook. Stigen är kantad av buskar, så att det är först i precis det mest imponerande ögonblicket, som det är möjligt att få en fri vy över vattnet och sanden.

Portmeirion_676284481.jpg

Även nästa byggnad, Bridge House (1958-59), passeras genom ett valv. Det är avsiktligt mörkt, så att ögonen ska bli bländade av den vy de möter på andra sidan. Panoramat är chockerande vackert och så fullt av färger och detaljer att det är omöjligt att finna någon vilopunkt. Ögonen vandrar från den terrasserade gräsmattan längst ned upp längs myllret av hus på sluttningarna till den stora kupolen och vidare till den höga märkliga kampanilen och  husen kring Battery Square.

Portmeirion

Här står några av de äldsta husen, från slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. The Round House blev byggt först 1958-59 efter ritningar från 1928. 1982 fick huset ett nytt namn: The Prisoner Shop. Under 1966-67 spelades TV-serien The Prisoner in i Portmeirion. De många repriserna av den populära serien har lett till att Portmeirion upptäckts av ständigt fler människor.

AW byn

Praktiskt taget varje kvadratmeter av byn användes i de sjutton avsnitten. Patrick McGohan, som spelade den kidnappade agenten, bodde som Nr. 6 just i den byggnad som nu innehåller The Prisoner Shop. Byns annorlunda stämning visade sig utmärkt för seriens mystiska, gåtfulla atmosfär där alla innevånarna hade nummer. Pantheon blev ”The Green Dome”, Nr 2:s bostad, hotellet blev pensionärshemmet, stadshuset blev administrationscentrum.

dr who.jpg

McCohan upptäckte Portmeirion under inspelningen av Danger Man, en spionserie från slutet av 1950-talet, då byn i några avsnitt fick utgöra bakgrund för scener som utspelade sig i Italien, Österrike och Kina. Den finns också med i H.G Wells’ Kipps (1941), Doctor Who (ovan – ”The Masque of Mandragora”, 1976) och Brideshead Revisited (1981).

Kampanilen (1928), som byggts genom att kombinera lokal granit med ett klocktorn från ett nedlagt londonbryggeri, är inte så hög som den ser ut. Den övre halvans byggnadselement är hälften så stora som den nedre, vilket förstås ger intrycket av att de befinner sig längre bort. Det fanns en gång i tiden ett sovrum i tornet, men det var ingen bra idé.

Illusionerna dyker upp i de mest oväntade sammanhang och rätt som det är befinner man sig mitt i en. Den pampiga entrén till Pantheon är i själva verket en enorm öppen spis från 1883. Huslängan vid Chantry Row (omkr 1962) består av två små stugor, men är målad så att det ser ut som fyra. Unicorn (1964-65) är byggt efter samma principer som Spanska trappan och Petersplatsen i Rom, perspektivlinjerna förvrängs så att byggnaden ser ut att stå mycket längre bort än vad den gör, vilket ögat tolkar som en större byggnad.

https://i0.wp.com/news.images.itv.com/image/file/16272/image_update_6096327df49f98c7_1334064138_9j-4aaqsk.jpeg

På 1950-talet förklarade Sir Clough att Portmeirion led av ”kupolbrist” (”dome deficiency”) och bättrade på en del hus, bl a med hjälp av upp-och-nedvända grisavfallsgrytor. Kupolen till Pantheon var från början byggd av plywood och de stöttande pelarna av pappersrullar.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/30/Town_hall_at_Portmeirion.jpg

Det arkitektoniska mästerverket bland byggnaderna är Stadshuset, som blev klart alldeles innan andra världskrigets utbrott. Basen består av Emral Hall, inköpt på auktion i Flintshire, glaset i fönstren är från 1600-talet, metallgaller från Bank of England i London och som kronan på verket, en av de upp-och-nedvända grisgrytorna som kupol på taket.

https://i0.wp.com/deuxmessieurs.com/wp-content/uploads/2012/11/The-Round-House-Portmeirion-travelling-mulberry-tales-les-deux-messieurs.jpg

 

Det är inga problem att gå igenom byn på någon timme, men då missar man det mesta. Räkna med att ägna en hel dag åt Portmeirion. Där finns restauranger och kafé, bokhandel, kläd- och antikaffär m.m. Och i landskapet runtom väntar andra hemligheter: Amis Reunis, stenbåten som ligger fast förtöjd vid stenkajen nedanför hotellet; White Horses, huset som ligger så nära stranden att det inte hyrs ut under den stormiga perioden, Camera Obscura, fyren…

portmeirion-wales

Många lämnar antagligen Portmeirion fortfarande i tron att de besökt ett fantasins sommarland, utan att upptäcka att Sir Clough Williams-Ellis’ livsverk inte var byggt som ett underhållande utflyktsmål, utan som ett verkligt, levande alternativ till konventionella byar. Tanken att man skulle kunna bo så här på riktigt är för svindlande.

Dag 55 – Wales

https://i0.wp.com/www.anglesey.info/images/angleseyoldphotos/Anglesey,%20Menai%20Bridges%20from%20Anglesey%20Column.jpg
Ön.
Av Anglesey hann vi inte se mycket. Det brukar vara så med Anglesey. De flesta har bråttom till irlandsfärjan. Vi hade bara en walesisk dag kvar innan det var dags att åka upp till London (det heter så här, trots att de flesta britter åker mer eller mindre söderut när de färdas till huvudstaden). Anglesey var centrum för druiderna, som nästan utrotades av romarna.

llanfair

Stationen.
Att åka till Llanfair P G, den accepterade förkortningen för Llanfairpwllgwyngyllgogerycgwyrndrobwllilantysiliogogogoch, bara för att titta på världens längsta stationsskylt, var inte att tänka på; vi har redan sett den på bild. Däremot hann vi stå och stirra på porten till Bull’s Head i Beaumaris en stund. Den är Storbritanniens största av de portar som hänger på enkla gångjärn.

AW BeaumarisGaol

Fängelset.
Ett par kvarter därifrån står ett fängelse byggt av Joseph Hansom – han som uppfann droskan med samma namn. Under 50 år pumpade fångarna som straff vatten åtta timmar om dagen. Barnomsorgen för de fängslade kvinnorna bestod av rep som gick från trampkvarnen upp till vaggorna på våningen ovanför.

Dag 55 – Wales: Slottet.

Caernarfon_Castle_1994.jpg

Det finns ingen garanti för att slott i Wales erbjuder tak över huvudet, men Caernarfon hade gett ett ombonat och sympatiskt intryck. Bestörtningen var desto påtagligare när det visade sig att det regnade in både här och där – i köket och i den stora hallen var vädringen maximal. Det brukar bli så när väggarna saknas.

Vi var inte de första som lockats av de pampiga slottsmurarna. Stadens 10 000 innevånare får ta hand om en halv miljon turister varje år, bland vilka man under tiden gång har kunat hitta de professionella reserapportörerna Taylor och Defoe och målarna Turner och Wilson. Samt Prinsen.

Prinsen tycker inte om att man kallar honom för The Prince, som amerikanerna brukar göra. Det låter som ropar på en hund: “Hey Prince – come here, Prince”.  Men Caernarfon tycker han om. Det var den perfekta platsen för att installeras som prins av Wales. Det visade walesarna vem som bestämde.

Det var den dåvarande parlamentsledamoten Lloyd George som 1911 lyckades med att flytta den traditionella ceremonin från London. Sedan 1282 hade den hållits antingen i Westminster Abbey eller i Windsor Castle. Han insåg tydligen inte vilken symbolisk dolkstöt det var mot den walesiska nationalismen.

Att den engelske tronföljaren har titeln Prince of Wales har sitt ursprung i ett politiskt  schackdrag. Efter att ha erövrat Wales övertog Edward I även den lokala titeln för sin son och efterträdare.

Därmed fråntogs walesarna möjligheten att ha en egen pretendent till tronen. Det kan bara finnas en prins av Wales och Charles är hans namn.

caernarfon-town-centre-square-in-the-sun.jpg

Caernarfon är inte bara en av landets äldsta städer, utan också den mest walesiska av dem alla, inte ens resten av den walesspråkiga befolkningen förstår så lätt den dialekt som talas här. Debatterna i stadsfullmäktige är tvåspråkiga med simultantolkning.

Gatorna har två namn och när en affär är stängd står det ”ar gau” på dörren. Stadens kineskrog heter Ty Bwyta. Caernarfon är en av de få walesiska städer där pubarna fortfarande är stängda på söndagarna.

Charles installation sammanföll med ett nytt uppsving för walesisk nationalism och den 1 juli 1969 försökte två nationalister spränga prinsens tåg på vägen till Caernarfon. De enda som flög i luften var attentatsmännen. Varje år, på dagen av det misslyckade attentatet, arrangerar Meibion Glyndr (Glendowers Söner) en minnesparad. Den här extrema organisationens hängivnaste sysselsättning är att tända eld på walesiska sommarstugor som ägs av engelsmän.

Även om de flesta walesare tycker att man ska göra något åt det faktum att ända upp till tre fjärdedelar av husen i vissa byar tillhör engelsmän som bara bor i dem en kort tid av året utan att deltaga i samhällslivet, så är det inte många som menar att man ska använda våld för att uppnå förändringarna.

Installationen genomfördes med pompa och ståt i den rustika miljön under Lord Snowdons ceremoniella ledning. Med svärd och krona, spira och walesisk guldring satt Charles på en skär kudde lagd på en walesisk skifferplatta. Han kan knappast ha varit omedveten om walesarnas blandade känslor. Den walesiska folksångaren Dafydd Iwan hade en viss framgång i spridda kretsar med satiren Carlo Windsor. Carlo är det vanligaste namnet på walesiska fårhundar.

Caernarfons gamla namn Caer Cystennin är samma som walesarna använde för Konstantinopel i den andra änden av Romarriket. Enligt lokal legend föddes kejsar Konstantin i Segontium, den romerska förläggning som låg i närheten av Caernarfon.

castle-6-caernarfon-758x453

Caernarfon Castle är inte högt. Det som ger det ett sådant anslående intryck är de många tornen, som inte är runda utan åttakantiga, och murarnas bårder av mörk sandsten, precis som i Konstantinopels stadsmur.

Under vår regniga söndagseftermiddag på slottet såg vi nästan inga andra människor. Känslan av isolering förstärktes av omgivningens tomma parkeringsplatser och båtarna som låg kringslängda på sandbottnen, övergivna av ebben.

Vi gick vilse i murarnas gångar och tänkte att ingen kommer att sakna oss vid stängningsdags. Genom ett fönster såg vi platsen på den inre borggårdens gräsmatta, där Charles hade suttit. Hur vi skulle komma dit? Det är annan historia.

Dag 55 – Wales: Trädgården.

bible garden0.jpg

Wales mest kända botaniska trädgård är antagligen Bodnant Gardens en liten bit in från den norra kusten, den räknas som en av de finaste i Storbritannien. Bibelträdgården i Bangor vid Minai Strait, en timme väster om Bodnant, måste vara en av örikets minst kända trädgårdar, och blygsammaste.

Mellan katedralen och stadshuset ligger en moderat plätt, som innehåller alla plantor, växter och träd som nämns i bibel, från Skapelsen (Första Mosebok) till Uppenbarelsen. De är planterade i den ordning de dyker upp i texten, så med hjälp av den lilla handbok som finns att köpa i stadshuset, kan man på en timme göra en botanisk vandring genom bibeln, från pärm till pärm genom att gå från grind till grind.

Strax innanför entrén står som representanter för skapelsen, en grupp med primitiva sädesslag och gräsarter, vilka tillhör de tidigaste kända växterna. (”And God said, Let the earth bring forth Grass and herb yielding seed…”).

Det är inte bara i djupa teologiska spörsmål som de religiöse och lärde tvistar om hur bibeln ska tolkas, även i så jordnära frågor som botanik uppstår problem. Redan i första bokens andra kapitels nionde vers kommer ett av de största: Kunskapens träd och äpplet som Eva lurade Adam att bita i.

Äpplen fanns inte på den tiden i den trakten. Det ursprungliga hebreiska ordet i bibeln specificerar ingen bestämd frukt, utan bara en som luktar och smakar sött. Ett par hundra år efter Kristus översattes detta ord med det grekiska ”melon”, som på den tiden stod för alla äppleliknande frukter. Våra dagars melon fick sitt namn för att den liknar ett äpple, trots att den tillhör gurkfamiljen.

När kung James bibel översattes 1607 hade det grekiska ordet ”melon” övergått till att bara betyda ”äpple”. Miltons Paradise Lost befäste äpplet som symbol för syndafallet, och sedan var det kört vad gällde den fruktens rykte i historien.

De enda frukter som är kända från det tidiga Armenien och Mesopotamien är kvitten och aprikos. Eftersom kvitten är sur och kärv och aprikosen även i dag äts direkt ifrån träden och går under namnet ”guldäpplet”, så är det ett aprikosträd som planterats som Kunskapens träd i Bangor.

Det är lika bra att rätta till några andra bibliska botaniska myter. Ta ”Sarons ros” till exempel. Det hebreiska ordet som används för ”ros” i den ursprungliga texten betyder egentligen ”bitter/kärv lök”, vilket utesluter alla rosarter.

Den först kända grekiska versionen har följande text i den engelska översättningen: ”I am the Narcissus of Sharon (=slätt) and the Lily of the Valleys”. I översättning till svenska tillkommer ett problem eftersom man med ”narcissus” oftast avser “pingstlilja” men det kan också stå för andra arter av narcissfamiljen.

Det finns tre andra blomstertolkningar av bibelstället, bland annat tulpan, och de är alla planterade kring liljan i bibelträdgården, som en sorts akademiska fotnoter. Någon ros är inte att tänka på, det ordet förekommer först i översättningar från 1300-talet.

bible garden.jpg

Om ni kommer till Bibelträdgården i Bangor vid fel årstid och det ser ut som alla växter och träd har dött, hav tröst. De bara vila sig.

Dag 55 – Wales

https://i0.wp.com/www.cyclingnorthwales.co.uk/images/dolgell_3.jpg
Klippan.
När Dysynnifloden slammade igen, så drog sig kusten utåt och de klippor som tidigare tornat upp sig över havet fann sig snart långt upp på torra land. Craig-yr-Aderyn, Fågelklippan, har en koloni av skarvar. Ingen har talat om för dem att havet har flyttat sex kilometer bort, så de fortsätter föröka sig och idka familjeliv som om inget har hänt, ett unikum i fågelvärlden.

Llanfihangel-y-pennant.jpg

Biblarna.
När vi tror att det omöjligt går att komma längre med bil dyker dyker det pyttelilla samhället Llanfihangel-y-pennant upp (där finns inte ens hälften så många hus som det är bokstäver i namnet) och strax bortom i skuggan av Cader Idris, hittar vi ruinen av ett vanligt litet bostadshus. Resterna av ytterväggarna når upp till midjan. I mitten finns ett minnesmärke.

En dag 1800 gick den 16-åriga  Mary Jones härifrån österut över bergen till kyrkoherden Thomas Charles i Bala. Hon var barfota och det var fyra mil. I åratal hade hon sparat småslantar för att kunna köpa en bibel i walesisk översättning.

Biblarna var slut, men Charles var så gripen av flickans iver att han gav henne sin egen och bestämde sig för att grunda British and Foreign Bible Society med syftet att varje hem världen över skulle få en bibel på sitt eget språk.

Om någon undrat hur det kommer sig att det ligger biblar på hotellrum, så finns alltså svaret i en husruin vid vägens slut i en dalgång i Wales.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/geophotos/02/56/02/2560288_3f38ede5.jpg
Järnvägen.
Från Barmouth kan man promenera längs med järnvägen på den en och halv kilometer långa bron över den vida bukten, men det kostar tullpengar. I Fairbourne på andra sidan finns Wales minsta järnväg. Lokomotivet är lägre än lokföraren och linjen går bara några hundra meter från samhället till den yttersta udden där en liten färja tar vid för transporten över till Barmouth.

smallest-house-in-britain
Huset.
Den nordvästra kusten av Wales är betydligt turistrikare än den sydvästra och det är här uppe som de walesiska motorvägarna och trafikplanerarna firar sina största triumfer, vilket gjorde att det krävdes fyra varv kring Conwy innan vi äntligen lyckades hitta en väg ned till kajen.

Här står Storbritanniens minsta hus, ungefär 3 meter högt och 1,90 brett. Den siste hyresgästen var åtta centimeter längre än husets bredd, och han bodde här tillsammans med sin hustru. När huset blev utdömt som bostad, i början på seklet, reste han runt om i Storbritannien för att försäkra sig om att det inte fanns något hus som var mindre.

Längs en vägg (nästan hela) i bottenvåningen finns en eldstad, de gick tydligen inte att få i mindre storlekar. Med tre turister inne i huset samtidigt var det så trångt att man får be om ursäkt när man ska vända sig. Trappan upp till andra våningen är egentligen inte mer än en bred stege. Man kan ta några steg på den och sticka upp huvudet i sovrummet.

Sängen fyller större delen av rummet, men med golvluckan nedfälld kan det nog finnas utrymme för att göra armhävningar på golvet. Med tanke på den siste hyresgästens längd var det antagligen en aktivitet som inte var lämplig, eftersom han då riskerade att fastna mellan två väggar.

AW Conwy

Dag 54 – Wales

https://i0.wp.com/bestoflegends.org/art/bard.jpg

Barder.
Dafydd ap Gwilym var inte ensam i sin genre. I Wales fanns fler barder som diktade. De mest kända var Taliessin, Aneurin, Llywarch Hen och senare pä 1300-talet Merddin. Bardpoesin är inte utdöd. Det finns fortfarande ett levande intresse för den i Wales.

bardpoesi

Språket.
Till skillnad från engelskan så uttalas orden som de ser ut i walesiskan, men i likhet med svenskan så kan ljuden vara olika beroende på om det är kort eller lång vokal.
När ”a”, ”e”, ”i”, ”o” är långa uttalas de som i de engelska orden ”far”, ”glare”, ”meet” och ”more”. När de är korta låter de likadant som ”cat”, ”get”, ”pin”, ”hot”. Ett långt ”u” och ”y” påminner om ”i” i ”is”. ”w” = ”oo”, det vill säga en vokal, utom när det kommer efter ett ”g”, då är det en konsonant som vanligt. ”ch” är som i skotskan ”loch” eller tyskans ”nacht”. ”dd” (som ”Daffydd”) är ”th” som i ”the”), ”f” uttalas som ”v” och ”ff” som ”f”.

”ll” är kanske det mest berömda ljudet i walesiskan och låter ungefär som ”tl” när det uttalas i ordet ”Bentley” av en engelsman från norra England, vilket inte är riktigt samma sak som i riksengelskan.
Börja med att dela upp namnet i stavelser: Llan – fair – pwll – gwyn – gyll. Om vi applicerar reglerna ovan, så skulle ortsnamnet uttalas ungefär: tlan – vair – pootl – gooin – gitl.

De olika delarna av namnet som jag lyckats hitta betydelser för är: ”llan” (som ofta inleder ortsnamn) = inhägnad plats, kyrka, det vill säga by eller stad, ”pwll” = liten damm, ”gwin” = ”vit”

flag.png

Flaggan.
Den röda draken är inget monster utan en symbol som pryder den walesiska flaggan. Flaggan, ett vitt och ett grönt fält med draken mitt på, har anor från 1100-talet och kallas i folkmun just för Y Ddraig Goch – den röda draken.

AW Devils 2

Bron.
Jacobs stege finns i verkligheten. Det är en mycket brant naturstig från’ toppen av ett vattenfall ner till botten av Rheidolklyftan. Den smalspåriga ångloksjärnvägen från Aberystwyth kusten slutar här uppe.

https://i0.wp.com/www.ramblefest.com/Images/cambrian-way-Devils-Bridge.jpg

Över klyftan leder Devils Bridge (Djävulens bro), som genom ombyggnader under årens lopp blivit tre broar, ovanpå varandra. I början av naturstigen kan man komma intill bron från sidan, och genom det täta lövverket urskilja de tre lagren, ett bevis på att historien finns under våra fötter.

Den lägsta bron, som är ett enkelt stenvalv, byggdes trots sitt namn av munkar från Strata Florida-klostret. Ån Mynach, som rinner under den, har fått sitt namn från det walesiska ordet för munk.
Mellanbron uppfördes omkring 1708 och har ett fint järnräcke, medan den översta kom till vid början av seklet.

Det finns förstås en legend om hur bron har fått sitt namn. En gammal dam bodde intill ån. En dag vandrade hennes ko över til andra sidan och klyftan var för djup (det är över 100 meter til botten) för att hon skulle kunna ge sig efter den. Hur kon kunde klara det förtäljer inte historien.

Djävulen dök upp och förklarade att han skulle bygga en bro åt henne, men att han ville ha det första levande som kom över bron. Gumman gick med på det men var inte dum. Hon lurade sin hund genom att slänga en bit bröd över bron. Så djävulen fick hunden och gumman fick kon.

AW Devils 1

Dag 54 – Wales: Ruinen.

AW Strata

Nu ska det handla om poesi – medeltida poesi – men det handlar om flickor också – så sluta inte läsa – och om en poet som aldrig ”kommer till”.

Strata Florida Abbey ligger ungefär mitt i Wales, en bit in från kusten, nästan i höjd med Aberystwyth. Eller låg. Det finns bara en ruin kvar.

Den lilla vägen till den en gång i tiden så mäktiga klostret går längs med coracles-floden Teifi, men så här långt upp är den inte mycket mer än en bäck. Strata Florida (som är en latinform av Ystrad Fflur = blomsterplatå) var inte bara ett betydelsefullt politiskt centrum i Wales utan också mötesplatsen för traktens verksamhet: mjölnare, bönder och vävare.

Av anläggningen är det katedralen som någorlunda överlevt Henry VIII:s klosterupplösning, men det är svårt att utifrån lämningarna förstå, att den faktiskt var betydligt större än katedralen i St David’s.

strata florida.jpg

En märkligt formad idegran står i närheten. Det ser ut som blixten slagit ned i den och klyvt stammen. Här liggger Wales mest älskade poet begraven. Eller också gör han det inte.

Nästan allt är osäkert om Dafydd ap Gwilym, utom att hans dikter är anmärkningsvärda. Han föddes kanske omkring 1320 och var i så fall något äldre än Geoffrey Chaucer. Traditionen menar att det hände i Brogynin, lite norr om Aberystwyth.

Den walesiska poesin ska egentligen höras, inte läsas; den medeltida ackompanjerades på harpa och Dafydd ap Gwilym visar i sin diktning att han förstod det instrumentets tekniska krav. Hans form var cywydd (egentligen cywydd deuair hirion), sjustaviga rader som rimmar orytmiskt.

Varje rads musikaliska värde förhöjs också genom att den kan ges en cyaghanedd, harmonisering. Det finns fyra olika varianter, varav den enklaste går ut på att näst sista stavelsen rimmar med någon av de tidigare stavelserna. Var och en av de fyra varianterna kan sedan delas in ytterligare beroende på var betoningen ligger inom varje del av raden.

Att förklara walesisk poesi är alltså inte det lättaste, men den låter bra, även om man inte förstår något.

Det märkligaste och mest oväntade temat i Dafydd ap Gwilyms diktning är hans frustande frustrerade beskrivningar av kärlekens motgångar. Aldrig någonsin har en skald lidit så mycket på ett så brutalt sätt utan att någonsin få komma till. Som i inledningsraderna till Merched Llanbadarn (The girls of Llanbadarn):

Plygu rhag llid yr ydwyf,
Pla ar holl ferched y plwyf!
Am na chefais, dras drawsod,
Onaddun’yr un erioed
Na morwyn fwyn otynaig,
Na merch fach, na gwrach, na gwraig

Dikten finns på engelska i Rachel Bromwichs översättning för Gomer Press. Här en snabböversättning till svenska:

Jag plågas av passionen:
en pest för alla socknens flickor!
för att jag aldrig – ouppfyllda
möten – lyckades att fånga ens en av dem,
ej jungfru – en blygsam begäran –
ej liten mö, ej hagga, ej fru

Hela naturen tycks stå i vägen för hans idoga försök till exempel i The Mist (Dimman) där skalden blir lovad ett möte med den fagra:

”No one, under God our genial Father could have known – and she was well endowed – when Thursday came, at early dawn, how replete I was with joy as I went to see her fair form, to the place where was the slender maid. But there came Mist, resembling night, across the expanse of the moor…”

Ingen, under Gud vår milde Fader kan ha vetat – och hon var väl utrustad – när torsdan kom, i gryning, hur fylld jag var med fröjd när som jag gick att skåda hennes form till den plats där slanka jungfrun fanns. Men dimma kom, som natten lik, och täckte hela heden …

Resten av dikten skildrar hur han förgäves försöker hitta ut ur dimman och in i den väntande famnen.
Det är inte bara naturen, utan tingen i allmänhet som sätter krokben för den pilska poeten. Även i Trouble at an Inn är han lovad ett hemligt möte, på natten när alla i värdshuset har somnat. Resultatet är som ett manus till en stumfilmsfars. Det slutar med att resten av värdshuset väcks upp och jagar efter fridstöraren.

Dafydd ap Gwilyms dikter borde appellera till alla som suktat förgäves. De borde läsas ljudligt men inåtriktat från närmaste bergstopp för att i samklang med naturen ge utlopp för livets mest frustrerande känsla.

davidaf

Dag 54 – Wales

AW Cardigan

Cardigan.
Teifi-dalen är huvudplatsen för den walesiska ullindustrin. Den kan ligga nära till hands att tro att Cardigan, staden vid Teifis mynning, har gett namn åt koftan, men den uppfanns av den 7:e greven av Cardigan, förresten samma greve som ledde de tappra 600 i fördärvet i Krimkriget.
Cardiganborna betraktas lite som Wales’ skottar, ett rykte som speglats i månget skämt: Det var en gång en engelsman som ville köpa lite land från en cardi för en sådär £1000. ”Kom tillbaks i morgon”, sa cardin, ”och ta mig dig skottkärran.”

AW Newcastle

Marknaden.
Fredagar är den stora marknadsdagen i Newcastle Emlyn (Castell Newydd Emlyn). Det är inte riktigt den typ av marknad vi är vana vid. När man köper ett helt lamm här har det fortfarande ullen kvar och säger bä. Det är ett rysligt stimmande, både från fä och folk, och det är väl värt att lägga reserouten så att den sammanfaller med en äkta kreatursauktion i en marknadsstad. Övriga dagar är det inte så mycket att titta och lyssna på i Newcastle Emlyn, om man inte tycker att den märkliga fallossaken på stadshusets tak är värt ett titt.

https://i0.wp.com/s0.geograph.org.uk/photos/32/18/321838_ae2d8894.jpg

Lampeter.
Till skillnad från i Skottland och på Isle of Man, så är det lokala språket, walesiskan, ytterst levande i Wales. Så fort man kommer en bit bort från gränsen mot England hör man det exotiska tungomålet på gatan. I affärer kan man lika väl mötas av en hälsning på walesiska som engelska. Det finns tidningar, radiokanaler och TV-program på walesiska och alla officiella handlingar är tvåspråkiga. I Lampeter (Llanbedr Pont Steffan – 2000 innnevånare), på vår väg upp genom mellan-Wales, ligger St David’s College, ett av Storbritanniens minsta lärosäten. Hit kommer människor i alla åldrar för att ta snabbkurser i walesiska.

Dag 54 – Wales: Floden.

Nämn namet på en flod i Wales! —  Det är inte så lätt, va?  Och ändå gör den minsta walesiska bäck mer väsen av sig på sin väg genom dalgångarna mot havet än de mer kända trögflytande vattendragen i grannlandet England.

Ta Afon (=flod) Teifi till exempel. Den föds någonstans i närheten av Llyn (=sjö) Teifi långt upp mot mitten av Wales, och många vattenfall och trånga dalgångar senare rinner den ut i havet vid Cardigan (Aberteifi), bara några kilometer uppför kusten från Fishguard. Men hur ofta hör man någon prata om Teifi, jämfört med Themsen, för att ta en av Englands mer kända, och ändå ärTeifi en av de tre walesiska floder där coraclefiske fortfarande är tillåtet.

En gång i tiden var detta speciella sätt att fånga fisk spritt över hela Storbritannien. För hundra år sedan fanns det bara i Teifi 600 coracles. I dag är det färre än tjugofem. Orsaken ligger i den effektiva fångstmetoden.

Två coraclefiskare arbetar ihop med ett nät utspänt mellan båtarna medans de driver nedför floden, oftast när det är mörkt. Så fort man känner av en fångst dras nätet in. Fisken dunkas i huvudet och så snabbt ut med nätet igen. I den händelse en coracle skulle springa läck har man med sig svinister för nödtätning.

Utfiskningen har lett till att det nu finns enbart 120 licenser i hela Wales och att fisket begränsas till floderna Tawe, Taff och Teifi. Som jämförelse kan nämnas att 22000 har tillstånd att idka spöfiske.
Bernard Thomas i Llechryd, några kilometer upp längs floden från Cardigan, är den enda kvarvarande coracle-byggaren. Ramen görs av vide, kanterna av hassel och sittbrädan av ask. Förr i tiden  användes djurskinn men numera  är det kalikå eller presenning som spänns över träställningen. Det tar mindre än 24 timmar att tillverka och de färdiga flytetygen ser ut som förvuxna valnötsskal.

Den en och halv gånger en meter, tretton kilo tunga farkosten ser bräcklig ut men är tillräckligt stark för att kunna bära ett får och till och med en ko. Thomas bevisade sjödugligheten för några år sedan när han paddlade över den engelska kanalen på tretton och en halv timmar.

Att klä en coracle och behandla den med en blandning av linolja och beck var kvinnogöra. Efter det var gjort skulle kvinnorna helst hålla sig borta. Kjoltyg på vattnet ansågs (anses?) föra med sig otur.
Varje år i augusti (på lördagen i den vecka som 19 augusti infaller), sedan mer än 45 år sedan, äger corracle-tävlingar rum i Cilgerran. Paddlare från hela Europa lockas till evenemanget, men det är alltid lokala talanger som tar hem segrarna.

Cenarth, mellan Cilgerran och Newcastle Emlyn, har varit en turistmagnet sedan förra seklets romantiker och konstnärer vallfärdade till platsen. Här finns National Coracle Centre med ett litet museum som visar upp alla tänkbara sidor av det lilla märkliga flytetyget.