Dag 53 – Wales: Katedralen

st-davids-campsites.jpg

Den borde han synts på långt håll över det platta, vinddrivna  landskapet. Den i Ely står som en fyr på en ö i Fenlandets vida hav och syns praktiskt taget så fort man kommer ut ur Cambridge. Den i Lincoln står som en båk på ett berg.

En katedral sätter man inte så lätt under skäppan, men den i St David́s lyser mysteriöst med sin frånvaro. Inte ens när man kommer in i staden syns det några spår av den, och St David’s är ändå Storbritanniens minsta stad, vore det inte för katedralen skulle det vara en by, och en ganska liten sådan dessutom.

Här tarvas en förklarande utvikning. Det finns två namn för ”stad” i det engelska språket, ”city” och ”town”.  Större städer kallas i regel för ”city”, inte därför att de är större, utan därför att de har en katedral, och bara större städer brukar ha en sådan. London, som kallas ”town”  verkar vara ett undantag, men London består av flera cities, City of London, vardagligt kallat City och med St Paul’s Cathedral som kvalificerare, och City of Westminster med Westminster Cathedral (ej att förväxlas med den mer kända Abbey).

St David’s kunde ha haft bara en enda gata, den har inte så mycket mer i själva verket, den skulle ändå kallas för ”city” eftersom den har en katedral. Men var har de gömt den?

AW David

Mittpunkten i byn, förlåt staden, är bygrenen (village green), där det omkringliggande landskapets vägar kommer samman från olika håll som i ett nav. De många restaurangerna och bed & breakfast-skyltarna tyder på en större turisttillströmning än vanligt för en plats av den här storleken (1 500 innevånare).

En av de mindre ekrarna leder förbi några souvenirbutiker och ett ovanligt välförsett bokantikvariat. På höger sida skymtar Alun-dalen, även kallad Vallis Rosina (Glyn Rohsyn = Rosornas dal), men det är först när man går ut genom den massiva stadsporten (från 1200-talet) som den dyker upp. Långt där nere, i slutet av en lång trappa, intill ett litet vattendrag i botten av dalen, står den massiva byggnadskropp som kallas för katedral, den sista stora normandiska som byggdes i Storbritannien. Hur har den hamnat här ute i obygden?

Även helgon kan få barn. David var son till St Sant, en hövding av den framstående Cunedda-familjen och St Non, en irländsk nunna. De två lär ha fallit för varandra under studietiden vid klostret Ty Gwyn. Hon flydde undan sin ilskne fader till en liten stuga vid den bukt som bär hennes namn där hon födde sin son år 520.

AW Bishop

Bishop’s Palace

David skickades i skola vid samma kloster och hans kamrater måste ha förstått på ett tidigt stadium att det var något särskilt med honom när de såg att han tränade hymner tillsammans med en näbbförgylld duva. Hans karriär som helgon fick en bra start när han tio år senare genom kontakter ärvde en abbotspost. Han reste vida omkring och grundade kloster i Irland, Frankrike, England och Wales.

Vid återkomsten till Wales tyckte han sitt barndoms kloster inte var tillräckligt heligt och drog med följe ut på Wales sydvästligaste udde. Här levde han på bröd och vatten och någon enstaka grönsak, särskilt purjolök (det är därför den växten nu är Wales nationalsymbol). Han tyckte om att som straff sänka sig ned i kallt vatten (fast om han tyckte om det kan det inte ha varit mycket till straff) och att dra plogen själv. Det sägs att han uppfann rugby när han slängde bort stenarna som låg i vägen.

Synoden valde honom till ärkebiskop över Wales och den lilla platsen blev centrum för den keltiska kyrkan. Han dog tisdagen den 1 mars 589 (det datumet firas av walesare över hela världen) och ryktet om hans helighet spreds till den var så stor att mer än 50 kyrkor bara i västwales bär hans namn, och två pilgrimsfärder till katedralen likställdes med en till Jerusalem.

När ärkebiskopen av Canterbury och den engelske kungen två gånger vägrade godkänna walesarnas val av biskop till St David’s förvandlades han till nationalhelgon och en symbol för frihet. Hans namn sammanfattar essensen av Wales och skrivs på walesiska Daffyyd.