Min första londonpromenad begicks för nästan femtio år sedan. Jag var arton år, på skolresa, hade läst en guidebok som beskrev promenader och var beredd att erövra världen. Det var bara ett problem. Ingen av mina barnsliga kamrater ville gå omkring på gatorna och läsa en bok och läraren hade påbjudit att vi alltid skulle vara minst två. Med böner, mutor och alkohol lyckades jag värva en motsträvigt frivillig till åtminstone en promenad. För en tid sedan gjorde jag i mogen ålder om samma tur med en inte mycket villigare fotograf.
Vi började på Waterloo Station, då och nu. Stationen kom till liksom i förbigående i mitten av 1800-talet. Det var meningen att linjen skulle fortsätta in i City, men det dröjde, och under tiden växte trafiken och plattformarna lades till lite på måfå tills man 1922 var tvungen att bygga om alltsammans eftersom ingen hittade till tågen i tid. Taket över plattformarna 18-21 är det enda som finns kvar från den tidigare byggnaden.
1898 blev till slut en förbindelse med City klar, i form av tunnel, “Avloppet” kallad, den enda underjordiska järnväg som inte ägs av London Transport. Sedan 1854 fanns en liten sidostation, Necropolis, med ett dagligt tåg, tur och retur, till Brookwood-kyrkogården. Biljetten (enkel) kostade 2 shilling och 6 pence per kista. Necropolis förstördes av en landmina under andra världskriget.
Då gjorde Waterloo ett starkt intryck på en yngling, som inte sett något annat än stationen i Gävle, nu skyndade vi förbi de nya kanaltunnelplattformarna och ett reklamtåg för den senaste Disneyfilmen med en väntande kö av ivriga barn och motvilliga föräldrar.
En av stationens blygsammare sidoutgångar leder direkt ut på en gångbro över York Road och rätt igenom ett av världens (då) största kontorskomplex, det höga Shell Centre (1962). Då kunde man åka upp och se på utsikten, nu var inte bara utsikten avstängd, utan också fortsättningen på den upphöjda promenaden. En skylt förklarade att bron var osäker eftersom ingen hade brytt sig om att underhålla den.
På andra sidan Belvedere Road (uppkallad efter en nöjespark som låg här) breder South Bank Garden ut sig mot Themsen. Under normala omständigheter är det en av promenadens höjdpunkter. Ju närmare man kommer Themsen desto mer ser man av byggnaderna på andra sidan, först det enorma Ministry of Defence (1957; 5 360 anställda) rakt över och så småningom Parlamentet med Big Ben till vänster. Men nu var det inte normala omständigheter. En tunnelbanestation höll på att byggas i parken för den nya linje som kommer att göra området strax söder om Themsen åtkomligare
Utsikten åt höger spärras effektivt av Hungerford Railway Bridge (1864), men på den bortre sidan finns en gångbro parallellt med spåren och härifrån utbreder sig en av Londons trevligaste vyer, mot Waterloo Bridge (Dimmornas bro), St Paulskatedralen och höghusen i City. Om du ska besöka något av museerna, konsertsalarna, National Theatre eller National Film Theatre på South Bank, så är det bästa sättet att närma sig dessa kulturborgar via gångbron från Embankment.
Men vår reprispromenad gick åt andra hållet, mellan Themsen och County Hall, påbörjad 1909 öppnad 1922, helt färdig 1963 och övergiven 1986 då Thatcher lade ned Greater London Council. Det före detta stadshuset i edwardiansk renässansstil av Ralph Knott hade stått tomt sedan dess, men nu pågick febril byggverksamhet. Stigen intill floden var avstängd och vi tvingades till en tråkig omväg längsmed den långa byggnadens landsida bara för att upptäcka att ena halvan av Westminster Bridge var belamrad med alla de tunga maskiner som hör till vägbyggen.
Westminster Bridge med en röd dubbeldäckare och Big Ben i bakgrunden är den klassiska londonbilden. Den var svår att framkalla i det kaos som rådde. När bron invigdes 1750 var den londonbornas stora stolthet. Hundar var förbjudna och den som besudlade den med graffitti dömdes till döden utan tillgång till präst.
Bortom Big Ben och trafikintensiva Parliament Square ligger vårt slutmål, Westminster Abbey, en av de turisttätaste attraktionerna i London, med köer och enkelriktningar. Då minns jag katedralen som något stort och tyst, nu steg sorlet mot valven. Man har börjat prata om att ta upp entréavgift.
Vi trängde oss igenom grupper med danskar, japaner och några prästkragar ut genom gångarna i Great Cloister och in i en smalare passage som slutade vid en stängd gallergrind. Här hade jag under min första englandsresa stått i tystnaden och i halvdunklet från gaslamporna förundrat de små svarta dörrarna som omgav den lilla gården.
Framför var och en av dem stod en vit flaska med mjölk. Jag insåg att jag hade kommit till en annan värld och att dess namn var England och ingenting i fortsättningen skulle bli riktigt som förut.
Från Edinburgh till Istanbul 