Hemma hos…

brecht augsburg.jpg

Stora museer i främmande städer är en pest. På resor är det är alltid för lite tid att upptäcka gator och torg, fasader och parker, affärer och kaféer. Att då vandra in i ett museum där varje tavla och föremål utgör en hel värld i sig blir för schizofrent.

Det är klart, man kan ta en snabb tur för att kunna säga att man varit där. En gång gjorde jag British Museum i London, från entrén förbi varje monter i alla avdelningar till bakre utgången, på femton minuter.

Man kan också välja ut något speciellt. På Louvren gick jag direkt till Mona Lisa. Men det gjorde alla andra också, och eftersom målningen är löjligt liten för att vara så känd, skymtade jag den bara ibland.

Det finns ett bättre alternativ. Man kan gå hem till någon. Nästan alla städer har bevarat någon död kändis gamla hus. Ibland har de förvandlats till rena museer, men ofta är hemkänslan kvar. Som besökare kan man nöja sig med att bara ströva omkring bland rummen och insupa atmosfären. Det är mindre kravlöst än ett museibesök och det går på kortare tid, utan jäkt. Tvärtom har de gamla miljöerna ofta en lugnande effekt. Det är lätt att börja drömma om hur det skulle vara att bo så här.

I Augsburg finns Brechts födelsehem (överst) – ovanför en porlande bäck, och i Berlin hans sista bostad (nederst) – med utsikt över den kyrkogård han hamnade på.

I New York kan man gå hem till Henry Clay Frick – om man vill se hur de riktigt rika bodde, eller till (Edgar Allan) Poe Cottage – för att se det fattiga alternativet.

p183806-Amsterdam-The_Church

I Villa il Gioiello i Florens bodde Galileo på gamla dar. I Venedig går det att besöka Goldonis födelsehus eller Ca d’Oro med sin fina utsikt mot Canal Grande från loggian. I Amsterdam finns förstås både Anne Franks och Rembrandts hus, men för de som inte vill trängas med amerikaner rekommenderas Van Loons lyxhem med trädgård eller Amstelkring (ovan) med en hemlig kyrka på vinden.

Dickens

I London vimlar det av historiska kändisars bostäder: Dickens House – med Dingley Dells kök (från Pickwick-klubben) uppbyggt i källaren, Keats House – med ett plommonträd som ersätter det plommonträd han kanske satt under när han skrev Ode to a nightingale, Freuds House – med den berömda analyssoffan, Hogarths enkla hus i Chiswick (ovan) – att jämföra med den palladianska geometrin i Chiswick House i närheten, samt Samuel Johnsons hus – där man kan se hans enorma lexikon, världens största pocketböcker; han lät specialsy fickor i rocken, så att han kunde bära med sig två delar när han gick ut.

Hemma hos Stanislavskij i Moskva blev man så förvånad över att se en utländsk turist utan grupp och guide att man sprang och hämtade chefen, som gav mig en personlig tur bland rummen. Ingen besökte Majakovskij, så vakttanten kunde ägna mig hela sin omsorg. Hon tyckte att jag betraktade montrarna för ytligt och försökte betona vikten av att läsa alla texter ordentligt (tror jag). När jag indikerade att min ryska inte var av denna världen drog hon iväg med mig till en tidningsartikel skriven på engelska och stod sedan och vaktade medan jag läste varenda stavelse.

Som belöning fick jag följa med in i ett litet rum, som hon låste upp med en stor nyckel, där den mest framträdande möbeln var en säng. Med livliga gester förklarande hon att det var här som Majakovskij hade skjutit sig. Jag är nästan säker på att det var det hon menade, men för säkerhets skull tog jag någorlunda hastigt adjö. Så här personlig service får man sällan på stora museer.

https://i0.wp.com/www.londra.us/Soane-museum-londra.jpg

Soane3

Mitt favorithem i världen är John Soanes i London. Det ligger vid Lincoln’s Inn Fields, bara tio minuter från smeten i Covent Garden, och det är fri entré. Arkitekten till Bank of England samlade på allt och byggde om sitt hus kring föremålen, en krypta för sarkofagen, en munkcell och ett tavelrum med väggpaneler som öppnar sig och avslöjar lager på lager av tavlor. Här finns kupoler, speglar, springor, gallerier och passager i ett sprudlande överflöd. Vid varje besök hittar jag något nytt.

Mitt favoritmuseum är Metropolitan i New York, men hur stänger man ute resten av Manhattan för den tid det behövs för att verkligen se museet. Då känns det lättare att åka till Paris och låta Louvren bli hela världen under en vecka, från de mesopotanska skatterna i källaren till de europeiska mästarna på vinden. Men jag kommer att bo i ett gammalt borgarhem i närheten, ombyggt till Hôtel de Londres et Stockholm. För museer är nog bra, men hemma-hos är ändå bäst.

Berlin, Brecht-Haus

Här tillbringade Brecht sina sista dagar och sedan i graven till vänster

Themsen – Den fjärde dagen: Datchet – Windsor – Maidenhead

Victoria Bridge

Denna lördag morgon blev vi två av de två miljoner turister som hyr båtar på Themsen varje år. I gamla tider var floden och kanalerna ett transportsystem med bara enstaka inslag av nöjestrafik. Då viktorianerna och edwardianerna någon gång lossade på förtöjningarna hade de sina tjänare med sig och båtarna var väl fyllda med proviant, det kunde till och med finnas vinkällare. När förråden tröt kom särskilda budbärare från Harrods och fyllde på.

Fred Karno, ledaren för den music hall-grupp som Chaplin och Stan Laurel var medlemmar av, byggde ett dansgolv och ett marmorbadrum för £20000 på sin permanent fastsurrade husbåt. Att ha sin bostad intill Themsen är fortfarande populärt bland skådespelare och andra kändisar.

Frakterna på vattnet minskade i takt med att de flyttades över på räls. Kanaler slammade igen och slussar föll ihop. Efter andra världskriget tog nöjesåkandet fart och 1955 bildades Thames Hire Cruiser Association. I dag har kanal- och flodlivet blivit en folkrörelse. Gamla kanaler grävs ut och slussar repareras genom frivilliga insatser.

Tjugo minuters instruktion och träning var allt som mannen från Kris Cruisers, uthyraren i Datchet, gav oss innan vi släpptes iväg på egen hand. Och ändå har båtar ingen broms och betydligt sämre styrförmåga än bilar, de kan till och med sjunka om det går hål i dem. Men antagligen skulle bilskolornas lektioner vara lika korta om hastighetsbegränsningen för bilar låg på samma nivå som Themsen-båtarnas, 3 miles i timman (mindre än 5 kilometer i timman alltså).

Uthyrarnas båtnamn har gärna en dragning åt det snofsiga hållet. Vår första båt hette Lady Pauline och när en förbipasserande dam i Cookham påkallade vår uppmärksamhet genom ett ”Ahoy, Lady Pauline!”, så kändes det lite fånigt att sticka upp huvudet och undra ”Yees?” Hon klagade på att vi bundit fast det förliga repet i ett järnstaket, det kunde bli påfrestande för det, tyckte hon. Att vi bundit det aktra i en rot tycktes inte bekymra henne ett dugg. Kanske hon hade varit med om att skriva petitioner under många år för att staketet skulle sättas upp och gick nu omkring och skyddade det från allehanda missbruk. Under morgontimmarna i Oxford hörde vi någon gå förbi utanför båten och föraktfullt muttra ”Silver bloody Prince”, vilket var en aningen längre variant av vår andra båts namn.

Att styra en båt uppför Themsen är som att spela ett dataspel. Floden slingrar sig lika meningslöst som en spellabyrint och det gäller att undvika kanterna och hålla sig mitt i fåran. Då och då dyker hinder upp i form av mötande båtar, simmande hundar, energiska roddåttor och glupska slussar. Om man klarar sig förbi alltsammans utan att slå i något kommer man upp på högre nivåer där floden blir allt smalare för att höja svårighetsgraden. Till skillnad från dataspelens fem försök hade vi bara två (båtar).

Efter Victoria Bridge (överst) och Black Pott’s Railway Bridge (ovan) var det bara några minuter till vår första sluss på egen hand, Romney Lock (nedan). Vi hade läst i en bok att det inte var korrekt att ta hjälp av båtshake, armar och ben eller bryggan för att få stopp på båten. Det tyckte vi var ovanligt komplicerat eftersom det innebar att båten enbart genom eleganta manövrar skulle bringas till stillastående inom räckhåll för ringen eller pollaren.

Till vår förvåning kom vi igenom utan några större problem. De flesta av båtens bucklor hade funnits redan innan vi tog över rodret. Stolta styrde vi upp under Windsor Castle och hoppades att roddarna från Eton College skulle ha vett att inse hur det låg till och hålla sig på respektfullt avstånd från oss.

windsor.jpg

Vi hade gjort en utflykt kvällen innan från Datchet till Windsor (= ”tilläggsplats där floden vindlar”) för att idka vår favoritsysselsättning, kuriosajakt. Risken är att besökare blir så överväldigade av slottet (det störst bebodda i världen) och colleget (Eton) att de missar de mindre sevärdheterna. Men bara ett kvarter nedför High Street står två lustiga hus, Market Cross (ovan, rakt fram), som inte har en enda rät vinkel, och Stadshuset (ovan t h), byggt av Christoper Wren, som skämtade med den orolige borgmästaren genom att gå med på att bygga extra pelare, men undvek att låta dem gå ända upp till taket.

Windsor Bridge (1824), järnbron över till Eton är numera bara till för fotgängare. En gång i tiden tog man upp en tullavgift, inte bara av dem som passerade över bron, utan även av dem som kom på floden under den, vilket verkar vara en aning orättvist. Den tidigare bron flöt iväg på en flodvåg 1809 och lämnade kung George III isolerad på slottet.

Etons High Street är en gata från Dickens tid. Utanför puben Cockpit står en gammaldags skamstock varnande på trottoaren och runt hörnet hittade vi ett sällsynt exemplar av den impopulära första rundsmala brevlådetypen från 1800-talets mitt. Skyltarna till Cockpit och Fighting Cocks är också värda lite uppmärksamhet.

Bortom Windsor Railway Bridge nådde vi för första gången ut på det verkliga landet, men vi hann inte njuta av de öppna ängarna förrän vi närmade oss Boveney (”ovanför ön”) Lock  och blev tvungna att koncentrera oss på att lägga repen i prydliga runda högar. Vi var två som försökte göra tre mans jobb, i fören, i aktern, och vid rodret, samtidigt, och vi hade väl inte riktigt kommit överens om hur det tredje jobbet skulle fördelas. Det är inte av en slump som det heter ”tre män i en båt”.

Strax efter slussen provade vi att lägga till vid stranden för att vara mer förberedda när vi verkligen behövde det. En märklig liten kyrka stod igenbommad i närheten och såg borttappad ut. Det sägs att man kan möta en bekymrad kvinna här, som förgäves går och letar efter sin mans grav.

Helt i linje med stämningen kring kyrkan passerade vi lite längre fram Oakley Court, numera ett hotell, men i sitt tidigare förfallna tillstånd miljö för flera av Hammer Films Dracula-filmer och för Rocky Horror Picture Show. Charles de Gaulle besökte ofta villan under kriget, vilket ledde till rykten om att det var den franska motståndsrörelsens högkvarter.

Monkey Island (egentligen ”Munkön”) finns en liten jaktstuga som byggts ut till ett större hus. Den ursprungliga byggnadens interiör är smyckad med målningar av apor som jagar, fiskar och allmänt roar sig. Ägarna har tröttnat på alla nyfikna besökare och numera är bara gästerna till restaurangen välkomna att lägga till. ”Tre män i en båt” gjorde uppehåll vid Monkey Island och ägnade flera sidor åt att få upp en konservburk utan öppnare, innan de slutligen slungade ut den på den djupaste delen av Themsen.

Bray Lock

maidenhead

Vi förstod precis deras frustration när vi en stund senare gick fram och tillbaka över Maidenhead Bridge (byggd i Portland-sten 1772 av Robert Taylor) för att hitta en restaurang som inte slagit igen. (Den intilliggande järnvägsbron av Brunel har världens längsta tegelspann och är förevigad av Turner i målningen Rain, Steam and Speed.) Själva staden Maidenhead är en kilometer från bron och det relativt isolerade läget var väl orsaken till den gastronomiska utarmningen. Till slut hamnade vi i en coffee shop som såg ut som om den hade rymt från ett hotell-kedja i London.

Några minuter längre uppför Themsen vid Boulters Lock (uppkallad efter en gammal slussvakt) såg vi en pub med en enorm terrass där lyckliga människor satt i solen och åt sin lunch. Strömforsen över fördämningen nedanför kompletterade den mest idealiserande bild över hur båtlivet på Themsen ska vara. Men vi var redan mätta, och förresten hade vi annat att tänka på. Boulters Lock ligger precis vid vägen och en stor publik hade samlats för att intresserat betrakta våra förehavanden i slussen.

Boulters.jpg

Themsen – Den tredje dagen: Hampton Court – Datchet

Det var tidigt på morgonen och vi stod intill ett flytande tvåvåningshus. I uthyraren T W Allen & Sons broschyr är villkoren kring motorkryssaren Prisma hårdare än för någon annan båt. Hundar är inte välkomna, och besättningen, som av någon anledning inte får bestå av enbart män eller enbart kvinnor, måste vara erfaren. Det enda av kraven vi kunde uppfylla var det där med hunden, men det oroade oss knappast. För vi hade privatchaufför.

Themsen mellan de kungliga slotten i Hampton Court och Windsor är kantad av fashionabla villor. Det gällde att anpassa sig och resa med stil igenom ett sådant grannskap. Från vår upphöjda plats på övervåningen betraktade vi hur pendlarfolket vaknade, åt frukost och lämnade sina hem i Sunbury, Walton, Chertsey och andra förortsbyar längsefter floden, medan betjänten en trappa ned med van hand styrde vårt tio meter långa palats.

Det vill säga, vi ville gärna inbilla oss att det var så. I själva verket rusade vi förtjusta omkring överallt, var ständigt i vägen, och försökte se så mycket som möjligt utanför och inuti båten, samtidigt. Hur fungerade toaletten? Gick spisen att använda? Hur förvandlades delar av interiören till sängar? Vart tog duschvattnet vägen. Nästa dag skulle vi få en egen båt, vårt hem under den kommande veckan, och vi ville förbättra våra odds genom att skaffa oss så mycket erfarenhet som möjligt i förväg.

Prisma hade väntat på oss ovanför Molesey Lock, så vi hade fortfarande inte fått vara med om någon slussning. Det var härifrån som Mark Wallington, författaren till Boogie up the river, startade sin färd. Precis som ”de tre männen” som färdats innan honom tog han sig fram med en skiff, en sorts eka som på natten med hjälp av en presenning kunde förvandlas till ett tält.

”Themsen är 347,6 km lång, en oimponerande längd för en vattenväg av denna kaliber. … Themsen är dessutom en odramatisk flod. Under sitt meandrande mot havet färdas den genom vattenängar under större delen av sitt lopp, fallhöjden från toppen till botten är bara 106,6 m. Under den tiden smyger den utan mystik genom platser som Staines, Slough, Reading och Pangbourne, utan att passera några vattenfall, sjöar eller träsk. Det klassiska Themsen-djuret är ankan. Den klassiska plantan är geranium. Den enda stammen, pendlaren. …det tog mig inte lång stund att inse, att följa den här floden till dess källa hade alla förutsättningar att bli en av de tråkigaste resorna någonsin.”

Taggs Island

Intill varje sluss finns förstås en fördämning, med mer eller mindre forsande vatten, annars skulle det inte vara särskilt stor vits med att ha en sluss. Intill Molesey har man byggt en riktigt lockande liten fors för att lura upp laxarna i en fälla där de kan märkas och vägas innan de släpps lös igen på ovansidan. Med Tagg’s Island på höger sida började vi den tredje dagens resa mot Themsens källa.

karsino.jpg

Ön var mycket populär hos 1900-talets innefolk. Fred Karno byggde sitt Karsino 1913, ett lyxhotell med kasino. 1925 gick han i konkurs.

Garrick.jpg

Strax efter kommer Garrick’s Ait, uppkallad efter skådespelaren David Garrick. Han bodde i Hampton House på motsatta stranden 1754, där han byggde ett tempel åt Shakespeare.

sunbury

Det är inte långt mellan slussarna. Efter tre kilometer nådde vi Sunbury Lock i samma ögonblick som portarna öppnades för båtarna framför oss. Detta är det bästa och effektivaste tillfället att anlända till en sluss, under förutsättning att kön är tillräckligt kort för att alla båtar ska få plats. En fem-sex motorbåtar av normalstorlek går in i en normalsluss på den nedre delen av Themsen. Det sämsta tillfället att komma till en sluss är strax efter att portarna stängts och vattnet börjat fylla kammaren. Då måste man vänta ett helt kretslopp.

Under högsäsong uppstår det långa köer vid de populäraste slussarna, särskilt vid helgerna, då båtarna klungar ihop sig intill sina hemmahamnar när de gamla hyresgästerna återvänder och de nya ger sig ut. Men när vi reste i maj var det aldrig frågan om några trafikstockningar, inte ens medan den tropiska värmeböljan fortfarande hade nyhetens behag under den inledande helgen.

En sluss passeras under strikta former. Vi hade läst på innan. Slussvakten anvisar sida. Den förste besättningsmannen står i fören och kastar en lina träffsäker kring en pollare, medan den andre gör likadant i aktern och den tredje får stopp på båten och slår ifrån motorn. Helst ska allt detta ske innan flytetyget ställt sig på tvären i slusskammaren eller slagit emot båten framför. Att en man kan klara det var vår chaufför bevis på, men vi behövde all träning vi kunde få och gick därför så ofta som möjligt i vägen. När vi inte slängde linorna i vattnet, trasslade vi in dem i staket, blomrabatter, hundar och annat som råkade finnas i närheten.

En sak lärde vi oss effektivt genom att studera vår professionella förare, att komma med relativt hög hastighet in i slussen eller intill strandkanten för att inte förlora styrförmågan och sedan backa kraftigt. Det går förvånansvärt fort att få stopp på båten, och vi praktiserade den här principen flera gånger under de kommande dagarna, men eftersom vårt beteende i övrigt var allt annat än förtroendeingivande skrämde vi slag på många skeppare som kom springande med fendertar och båtshakar. Med en aning stolthet konstaterar vi i efterhand att vi aldrig någonsin stötte till någon annans båt. Vi höll på att sänka vår egen vid ett par tillfällen, men det är en senare historia.

Walton

Lite senare passerade vi under Walton Bridge, den fulaste bron över Themsen, ett jättemekano av någon som glömt att läsa bruksanvisningen. Man tyckte tydligen inte om utnämningen, för numera har bron stora bågar.

WES130103_09_gal

D’Oyly Carte Island repeterades en gång i tiden Gilbert & Sullivan-operetter i Sullivans villa.

Shepperton.jpg

Shepperton Lock ligger vid den välbevarade 1800-talsbyn, men den berömda filmstudion är för långt bort från floden för att synas. Vi minns inte många detaljer från den här dagen. Det blir så när man kan luta sig tillbaka och bara låta sig köras. Det kom väl någon sluss till, Chertsey och Penton Hook, men de hade redan förlorat nyhetens behag. Nästa dag skulle vi klara dem på egen hand, och då insåg vi att vi borde ha varit mer uppmärksamma.

Staines.JPG

Strax bortom Staines Bridge står London Stone, eller i varje fall en kopia i glasfiber. Originalet stod här i 700 år som ett bevis på att det var ända upp hit som London var ansvarig för Themsen. I dag slutar ansvaret vid den första slussen i Teddington.

Vi borde egentligen ha stannat för publunch, men för att chauffören inte skulle komma hem för sent med båten bestämde vi oss för att fortsätta. Ett stort fält på vänster sida efter Bell Weir Lock utgör den största sevärdheten mellan Hampton Court och Windsor. Det är Runnymede där Magna Carta undertecknades i juni 1215. Här finns också minnesmonument över Kennedy byggt på mark skänkt till amerikanarna och 20 000 allierade flygare som dog under andra världskriget. Inget av detta var det särskilt lätt att se från båten.

Som en hyllning till våra kurrande magar hittade vi omedelbart efter Old Windsor Lock en genväg (New Cut) förbi Ham Island (Skinkön). Nu såg det äntligen ut som om vi var ute ur London, men det var ett tamt landskap, det var den stora parken till Windsor Castle. Slottet var för långt borta för att synas.

Vår ankomst till Datchet var i mycket en repris av de tre män som färdats i båt före oss:

”Vi var trötta och hungriga…och när vi kom till Datchet tog vi klädkorgen, de två säckarna, och filtarna och rockarna, och andra liknande saker, och började leta efter logi. Vi passerade ett mycket vackert litet hotell, med klematis och klängväxt över portalen; men det var inget kaprifoligt över stället, och av någon anledning hade jag ställt in mig på kaprifol, så jag sa:

‘Åh, låt oss inte gå in där! Låt oss gå ett litet stycke till, och se om det inte finns ett beklätt med kaprifoli.’


Så vi gick vidare tills vi kom till ett annat hotell. Det här var också ett mycket trevligt hotell, och det var beklätt med kaprifol på sidorna; men Harris tyckte inte om utseendet på mannen som stod lutad mot ingången. Han sa att han inte alls såg ut som någon trevlig man, och att han hade fula stövlar: så vi gick vidare. Vi gick ett bra stycke utan att något ytterligare hotell kom i vår väg, och sedan mötte vi en man, och bad honom visa oss vägen till några stycken.


Han sa:


‘Men, ni är på väg ifrån dem. Ni måste vända helt om och gå tillbaka, då kommer ni till the Stag.’


Vi sa:

‘Åh, vi har varit där, och vi tyckte inte om det – inget kaprifol’

Nå, då,’ sa han, ‘finns the Manor House, mitt emot. Har ni provat där?'”

103 år senare står både Stag och Manor House kvar intill Datchets trevliga ”village green”. Till skillnad från ”tre män” hade vi bokat rum i förväg och den natten somnade vi med historiens vingslag susande i öronen. Nästa morgon vaknade vi ovanligt tidigt. Bara några hundra meter nedför gatan låg Lady Pauline och väntade på oss. Vi hade sett henne dagen innan när vi steg iland från Prisma. Nu skulle hon bli vår på riktigt.

Themsen – Den andra dagen: Richmond – Kingston – Hampton Court

 

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/9/9d/River_Thames_at_Richmond.jpg

Klockan var ett när vi lämnade båten. De flesta av passagerarna stannade kvar ombord för att fortsätta färden i ytterligare två timmar till Hampton Court. Många skulle säkert återvända samma väg och för sent inse sitt misstag. De är säkert lätt räknade som kan njuta av tio timmars oavbrutet sightseeing-båt-åkande. Även de sex timmarna fram och tillbaka mellan London och Richmond är lite väl mycket, särskilt om man ska hinna se något av resmålet också. Det finns snabba tåg- och tunnelbane-förbindelser med centrum och om du avser att göra ett seriöst besök vid Hampton Court Palace så gör du klokast i att ta tåget båda vägarna, särskilt om du ger dig in i den berömda labyrinten i parken.

Båten som vi senare skulle fortsätta med låg redan vid bryggan, men ingen personal fanns i närheten. Alla var väl på puben. Nästan inga privata hus tillåts komma ned till Themsen-stranden i Richmond vilket gör att hela området intill vattnet soliga dagar vid lunchtid förvandlas till ett enormt allmänt vardagsrum.

Folk bar ut sin öl och mat från pubarna och förtärde den stående vid en mur eller sittande vid kajkanten eller låg i vägen för en man som försökte klippa gräset, den ende (förutom pubpersonalen) som arbetade inom synhåll. Två hundar kappsam gång på gång efter en utslängd pinne. Kajkanten var för hög för dem, så de fick hjälpas runt till ett lättare ställe. Under dagarna på Themsen insåg vi gradvis att hundar har ett särskilt förhållande till floden. Det är inte för inte som den kompletta titeln på Tre män i en båt är Three men in a boat to say nothing of the dog.

Vi gick på en promenad genom den nästan folktomma staden och när vi återvände till stranden vid två-tiden var alla kvar, lunchrasten var tydligen hur lång som helst i dag, utom båten som vi trodde att vi skulle åka med. Vi kontrollerade anslagstavlan vid kajen. Jo, kl 14.30, varje dag i maj. Nåja det kommer väl en till, tänkte vi, blandade oss med folklivet och sprang med jämna mellanrum undan när de våta hundarna kom upp ur vattnet och skakade av sig.

 

princes-head

Det var Henry VII som blev så förtjust i fiskebyn vid Themsen att han förvandlade den till ett kungligt palats och gav den namn efter sin hemstad i Yorkshire. Richmond, Virginia i USA fick också sitt namn därifrån. Londons äldsta Themsen-bro är Richmond Bridge byggd 1777 i en klassisk stil av James Paine och ofta avmålad på 1700- och 1800-talen. Trots flera ombyggnader behåller den sin ursprunglighet.

richmond08

När det gått en halv timme och ingen båt dykt upp ringde vi till båtfirman i Kingston där man helt lugnt förklarade för oss att i maj gick båtarna mellan Richmond och Kingston bara vid veckosluten, trots att man på anslaget och i den tidtabell vi fått angett dagliga turer. Och när det gällde turerna Kingston-Hampton Court var den sista för dagen av princip inställd hela maj, men vi om vi skyndade oss och tog en buss till Kingston, så skulle vi hinna med den nästa sista båtturen, det vill säga på grund av omständigheterna, den sista. Den som vågar påstå att Tre män i en båt är en satirisk överdrift ska vi tvinga äta upp boken.

01 Teddington Lock

Två ilskna och irriterade Themsen-upptäcktsresande försökte förgäves se något av floden från övervåningen på bussen. Det här innebar att vi missade den allra första slussen, Teddington Lock, stället där Themsen förvandlades från en impulsiv tidvattensled till en tam lekplats för fritidsbåtar. En obelisk markerar att Port of London Authority lämnar över ansvaret till Thames Conservancy (Thames Water Authority). Störst var besvikelsen över att vi inte skulle få se den särskilda sidoslussen för roddbåtar, den minsta slusskammaren i Storbritannien.

Det var i Kingston som Tre män i en båt började sin Themsenfärd. ”De gammalmodiga bakgatorna i Kingston såg riktigt pittoreska ut i det bländande solljuset där de nådde ned till vattnet, den glittrande floden med sina flytande pråmar, den skogklädda dragstigen, de välskötta villorna på andra sidan…” Vi gick med irriterat snabba steg nedför den moderna gågatan, förbi shoppingcentrat och ut på betongkajen. Ilsket for blicken omkring i sökandet efter någon att skälla på.

kingston

Chefen för Turk Launches pekade på en mening i tidtabellen: ”reserve the right to make changes to the above schedule when necessary and without notice” och tyckte att firman därmed hade undandragit sig allt ansvar. Vi höll med om att det var rimligt att turer då och då av olika skäl måste inställas, men när man systematiskt går emot sin egen tidtabell under hela mars, april och maj och ställer in alla dagliga turer utom kring veckosluten då är det ett cyniskt och oansvarigt tilltag.

När vi förklarat att vår ambition att färdas längs hela Themsen, från barriären till källan, redan första dagen hade fått sig en ordentlig knäck, insåg hon allvaret i det inträffade och erbjöd oss att få åka sträckan nästa dag, men vårt hårda tidsschema gjorde att vi bara hade tid för ett försök på varje sträcka. Nästa morgon skulle en chartrad båt ligga och vänta på oss vid Hampton Court klockan åtta.

https://i0.wp.com/www.simplonpc.co.uk/Thames_JGF/Walton-Lady_060624-244_bg.jpg

Färden mellan Kingston och Hampton Court var ganska händelselös. Sträckan är utan slussar och kan avverkas på mindre än en timme. Vi försökte trösta oss med att vi tidigare på dagen hade undgått att drabbas av en ännu större missräkning. Strax innan ankomsten till Richmond meddelade skepparen att han hade fått ett radiomeddelande om att man hade upptäckt en spricka på en av järnvägsbroarna som vi hade åkt under och att all trafik, både på järnvägen och floden, var stoppad.

När nöjesåkandet på Themsen blev populärt i slutet av 1800-talet utgjorde Kingston terminal för de regelbundna turer till Oxford som Thames and Isis Steamboat Company gjorde under sommarmånaderna med hjulångaren Isis. Inom ett år hade ytterligare en båt satts in. 1888 arrangerade John Salter (som fortfarande är en aktiv båtfirma) femdagarsturer till Oxford och åter med båten Alaska.

Vi hade faktiskt inte missat några broar. Den första efter Richmond är Kingston Bridge. Det finns spår av en bro från 1100-talet inbyggda i en affär i närheten. Den nuvarande bron är från 1828.
Vår båt lade till vid bryggan nedanför Hampton Court Palace. Utan att ägna palatset någon uppmärksam (det hade behövts en extra dag för det) gick vi fram mot bron för att ta oss över till järnvägsstationen på andra sidan. En bit bortom Hampton Court Bridge (1933) kunde vi se Molesey Lock där vår båt skulle ligga och vänta nästa dag och vi insåg med en uppgiven suck att här var ytterligare några hundra meter Themsen som vi inte skulle befara.

hampton court.jpg

 

Themsen – Den andra dagen: Chiswick – Strand – Kew – Syon House

Chiswick Reach är nog den vackraste delen av Themsen i London. Den trevliga promenaden förbi de georgianska byggnaderna, båthusen och de många pubarna (Blue Anchor, Rutland) borde finnas med bland alla turisters måsten.

James Thomson satt i 1600-talspuben the Dove (i närheten av Hammersmith Pier) och skrev Rule Britannia och The Seasons. Han förkylde sig så illa på floden att han dog i lunginflammation och begravdes i Richmond, vårt etappmål en sightseeing-båts-timme längre upp. Hammersmith Terrace, till höger, har sjutton identiska hus från mitten av 1700-talet. Strax efteråt kommer en ö, Chiswick Ayot.

Corney Reach leder i en vid båge förbi Barnes Railway Bridge (1:a bilden ovan), en elegant järnbro av Locke invigd 1849, till Chiswick Bridge (1933), som har den längsta cementarkadbågen av alla Themsens broar. Puben the Ship samlar på paddlar, troféer och annan memorabilia från roddtävlingen. Man får användning för sin samling vid extremt högvatten då floden slår mot pubens väggar.

Båten förde oss vidare uppför Mortlake Reach, under Kew Railway Bridge (1869) och förbi Oliver’s  Ait  till ett annat av våra favoritområden. Vackra och populära sträckor längs Themsen drar till sig pubar och Strand-on-the-Green har sin beskärda del. Oliver Cromwell använde Bull’s Head som sitt högkvarter medan City Barge (1484) är uppkallad efter Lord Mayors båt, som brukade ligga i närheten.

Kew Bridge heter egentligen King Edward VII Bridge eftersom han invigde den 1903, men ingen orkar säga det. Vår sightseeing-båt gjorde här sitt första stopp, för att släppa av besökare till den berömda botaniska trädgården.

Med Kew Palace, där George II och hans stora familj bodde, som utgångspunkt har trädgården sedan 1751 utvecklats till en av världens viktigaste botaniska samlingar. Kombinationen av historia och växter är antagligen unik och upplevelsen förhöjs av att veta att prinsessan Augusta, Georges mor, satt i pagoden från 1761 och tröstade sig med att dricka te när hon insåg att hon inte skulle bli drottning av England bara för att hon blivit änka.

Themsen följer trädgårdens ena långsida, men från floden såg vi inte mycket av Decimus Burtons järn- och glaskreationer Temperate House och Palmhuset med världens största samling av orkidéer. Den senaste tillbyggnaden är the Princess of Wales Glasshouse (1987) med tropiska örter.

The clog and apron race äger rum i slutet av september. Då följer botanikstudenterna den gamla traditionen att inkläda sig ”träskor” och förkläden av läder för att med trädgårdsknivar i fickorna springa de 350 meterna längs Broad Walk på 60 sekunder. Den långsmala Brentford Ait ligger till höger.

Bortom entrén till Grand Union Canal/River Brent, den stora artären upp till Birmingham, kom vi plötsligt ut på landet. Bostadshus och industrier var för första gången sedan flodmynningen helt borta från båda stränderna. Men det var bara en kort illusion skapad av två parker. Norra strandens ”Syon Park såg ut som regnskog omgiven av fastighetsplanerare” (Wallington).

Syon house

Av Syon House syns inte mycket från floden. Det är inte så lätt att ta sig dit landvägen heller, eftersom det ligger lite långt från närmaste allmänna kommunikationer. Gräsmattan är utmärkt för picknick om man kan glömma husets blodiga historia.

St Bridgets nunnekloster från 1431 var också öppet för munkar. Henry VIII hängde vid upplösningen av klosterväsendet en av munkarna och fortsatte av bara farten med att halshugga de fyra första av de nya hyresgästerna: Catherine Howard, ”Protector” Somerset (som började bygga det nuvarande huset), Lord Guildford Dudley och Lady Jane Grey. Det sägs att när kistan med Henry passerade på floden mellan London och Windsor ”så sprang locket upp på natten vid Syon”. Francis Drake hade diabildsaftnar på Syon House då han berättade för drottning Elizabeth hur han gjorde när han seglade runt jorden.

Strax före Isleworth Ait ligger på höger sida All Saint’s Church, som brann ner under andra världskriget, inte på grund av bomber, utan två skolpojkars lek med tändstickor. Den nya kyrkan är från 1969.

Syon Reach leder vidare fram till Isleworth, en liten by med 1700- och 1800-talshus som förstärker känslan av lantlighet, men efter nästa krök påmindes vi om att vi fortfarande färdades genom Londons förorter, Richmond var i sikte.

Den stora gångbron från 1894 har inte i första hand fått sina dimensioner i en storslagen gest mot gångtrafikanterna. Tre fördämningsportar är byggda i brovalven. De öppnas bara två timmar före och efter när tidvattnet är som högst, den övriga tiden skulle vattennivån upp till slussen i Teddington sjunka för mycket. Vi kom precis för att se hur de stora luckorna droppande av vatten höjdes i luften. Båtens kapten varnade för att vi kunde bli blöta om vi stannade kvar på fördeck, men ingen brydde sig om honom. Det var alldeles för spännande och efter tre timmars solfärd spelade några droppar ingen roll.

I stort sett är den södra stranden av Themsen lika med den vänstra när man färdas uppför floden, men då och då när den slingrar sig som mest kastas begreppen om. Så när vi hade passerat Twickenham Bridge (förgrund – 1933) och Richmond Railway Bridge (bakgrund – 1848; intressant för dem som vill studera tidig järnvägsarkitektur) och lade till vid bryggan på vänstra stranden hade vi Richmond ovanför oss i nord-ost.

Themsen – Den andra dagen: Chelsea – Battersea – Putney

Chelsea bridge.jpg

Den lilla bäcken Westbourne utgjorde gräns mellan City of Westminster och Chelsea. 1730 dämdes den upp för att skapa Serpentine Lake i Hyde Park. Loppet ned till Themsen är numera underjordiskt och ovanför plattformen på tunnelbanestationen vid Sloane Square kan man se den stora akvedukten, utan att ana vad som finns i den.

Efter Chelsea Bridge, som 1934 ersatte en tidigare hängbro från 1858, kom vi in på Chelsea Reach, där Themsen flyter förbi en av de populärare och fashionablare stadsdelarna. Turister nöjer sig alltför ofta med ett besök på King’s Road och missar därför Cheyne Walk, det vackra 1700-talsområdet längsefter floden, med Chelsea Old Church och Carlyles hus, som är öppet för allmänheten.

Battersea Park på södra stranden invigdes 1858 av drottning Victoria. Under Festival of Britain i början av 50-talet fungerade parken lite grand som gamla tiders underhållningsparker och Londons sista tivoli höll under många år ut innan det slutligen fick slå igen. En traditionell Easter Parade av hattar äger rum varje påsksöndag. Nere vid Themsen står parkens senaste tillskott, en buddhistisk fredspagod som byggdes av japanska munkar och nunnor för att skapa en samlingspunkt vid högtidlighållandet av Hiroshima-dagen.

Strax innan Albert Bridge passerade vi Cadogan Pier, målet för Coat and Badge-rodden. Den 100 år gamla hängbron, byggd av R M Ordish, samme man som konstruerade taket till Albert Hall, är en av Themsens vackraste, men också en av de sköraste. Under en period, innan den förstärktes med en störande pelare, fick bara fotgängare använda sig av den. En skylt varnade: ”All troops must break step when marching over this bridge”. Elaka tungor menar att det faktum att bron fortfarande står är bevis på att engelsmännen alltid tenderar att gå i otakt.

Battersea

Broarna ligger tätt på den här delen av Themsen. Battersea Bridges gamla träbro från 1772 var ett av Turners och Whistlers favoritmotiv. Den nya järnbron från 1890 förekommer knappast i några målningar. Battersea Reach är en miniatyrversion av Themsen vid Dockland, anpassad till den smalare floden. Här finns samma typ av satsning på att förvandla oanvända industriområden till en blandning av företag, höghus samt färg- och formrika bostadshus (som i alla sina fantasifulla varianter längsefter flodstranden ändå har något vagt enhetligt i stilen).

Wandsworth Reach efter Battersea Railway Bridge (1863; populärt bombmål under andra världskriget eftersom den bar den enda järnvägslinjen i London som inte slutade vid en station) och Wandsworth Bridge (1938) såg vi vår första rodd-åtta i aktion. Themsen är fortfarande så pass bred och ruffig att den långsmala båten gav ett vådligt och bräckligt intryck. Flera kanotklubbar håller till i närheten och det beror på att nästa bro, Putney Bridge (1884), är starten för flodens antagligen mest berömda sporthändelse, den årliga rodden mellan Cambridge och Oxford.

Med undantag för krigsåren har de två universiteten mötts regelbundet sedan 1856. De tidigaste tävlingarna var 1829 vid Henley, då Oxford vann, och 1836 vid Westminster, med Cambridge som segrare. 1877 blev det oavgjort och 1912 sjönk båtarna. Den 6,7 km långa sträckan till Chiswick Bridge har som snabbast avverkats på 16 minuter och 45 sekunder.

Längsefter Barn Elms Reach, strax innan Hammersmith Bridge (en hängbro från 1887, den lägsta i stan, bara 4,5 meters segelfri höjd vid högvatten) står Harrods stora kupolförsedda lagerlokaler, byggda i samma terrakotta-material som varuhuset inne i London. Placeringen intill floden är naturlig med tanke på att varorna förr i tiden kom den vägen. Kajen finns kvar, men den lilla järnvägen som gick rakt in i byggnaden är borta.

Themsen – Den andra dagen: Westminster – Lambeth – Vauxhall

”The Thames coils like an intestine through the belly of the nation.”
(Mark Wallington: ”Boogie up the river”)

Om Themsen är som en tarm i Englands mage, så klarade vi av ändtarmen i går. Den andra dagen började precis där den första slutade, vid Westminster Pier, i skuggan av Big Ben. Solen hade lockat fram turisterna ur deras hålor och köerna till sightseeing-båtarna började bildas redan en timme innan avgången halv elva. Ett vackert väder kräver vatten, även om besökare och engelsmännen själva ytterst sällan ses i det, så vill man åtminstone vara på eller i närheten av det.

Slagsmålen om de välexponerade platserna i fören hade ordnade former. Själva föredrog vi de mindre populära invid de öppna panoramafönstren. Tanken på att stekas under den tre timmar långa färden till Richmond lockade oss inte.

Vår båt lade ut från den flytande bryggan, men hejdade sig och gjorde en lång undanmanöver medan ett pråmsläp på väg upp släpptes förbi. Man tar inte de minsta risker efter olyckan i augusti 1989 då 51 passagerare drunknade vid en kollision mellan Marchioness och mudderskeppet Bowbelle i närheten av Southwark Bridge.

Westminster.jpg

Westminster Pier ligger direkt intill Westminster Bridge byggd 1862 av Thomas Pages som ersättning för den tidigare stenbron från 1749. Här fanns antagligen mycket långt tillbaka i tiden ett vadställe, kanske var det den närmaste platsen till mynningen där Themsen kunde överfaras utan båtar.

Den första väg byggd av romarna i England var antagligen Watling Street som ledde rakt från Portus Dubris (Dover) till Verulam. Söder om floden har man lyckats spåra vägen till Shooter’s Hill i Blackheath, i norr vet man att den går längs Edgware Road från Hyde Park Corner. Om dessa två punkter förenas hamnar man vid Westminster Bridge, och det är mycket möjligt att romarna använde vadstället innan de byggde bron på den lämpligare platsen i närheten av nuvarande London Bridge.

Westminster Bridge är målet för en rodd som är så strapatsrik att den kallas för kanotisternas Mount Everest. Segrartiden för de 201 kilometrarna från Devizes i Wiltshire till Big Ben ligger på under 24 timmar, men det kan ta upp till tre dagar. Kanoten måste bäras vid 71 ställen längs färden via Kennet and Avon Canal till Themsen vid Reading och etapperna måste tajmas så att man inte får tidvattnet mot sig under den sista sträckan.

(Inom parentes kan nämnas att den berömda roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge gick ett enda år, 1836, mellan Westminster och Putney Bridges. Cambridge vann lätt. Den sträcka som blivit den traditionella ligger en bit längre uppåt floden.)

Direkt efter Westminster Bridge dyker Houses of Parliament upp. Den nygotiska skapelsen uppfördes av Charles Barry och Augustus Pugin 1852 efter att Palace of Westminster hade brunnit ner 1834. I Canalettos och Samuel Scotts förskönande målningar ges det gamla palatset en vision av Venedig. Det vackra läget intill Themsen har en mer prosaisk förklaring. Genom att uppföra byggnaden så att den gränsade till floden ville man undvika att eventuella uppretade folkmassor skulle kunna omringa parlamentet.

Bortom parlamentshuset kan vi skymta Westminster Abbey, de brittiska kungarnas kyrka för vigslar, kröningar och begravningar sedan saxaren Edward the Confessor (Bekännaren). St Augustine gick omkring år 600 iland på den trekantiga Thorney Island, skapad av två bäckar som flöt ut i Themsen på båda sidor om platsen för Houses of Parliament. Här, på lagom avstånd från dåvarande London, grundade han det första av de tre benediktinkloster som kom att ligga längsefter Themsen.

Danska vikingar förstörde klosterkyrkan under sina härjningar, men den byggdes upp igen. Geoffrey Chaucer begravdes i Westminster Abbey därför att han hade bott i närheten och därför att han hade varit en viktig kunglig tjänsteman. Ingen anade då att han skulle bli så att säga grundstenen i Poet’s Corner.

Den första Lambeth Bridge, en hängbro från 1862, ersattes 1932 av den nuvarande stålbron. De ananasprydda pelarna har sin förklaring i traditionen bland amerikanska sjömän att efter hemkomsten från Västindien hänga upp en ananas på sin dörr som en välkomsthälsning. Namnet Horseferry Road i närheten minner om att det gick en färja här tidigare, antagligen redan på romartiden.

På andra sidan Lambeth Bridge märks det att vi lämnat innerstaden med sina ståtliga byggnader. Floden byter därför namn från Kings Reach till Nine Elms Reach. Det kommer att dröja länge än innan vi kan säga att vi är helt ute ur London, med vår takt blir det inte förrän i slutet av den tredje dagen.

Vauxhall Bridge (1900) är full med små skulpturer som representerar sysselsättningar värdiga människan. Vi hinner knappt se dem innan båten har passerat, men vi har hört att de ska föreställa kunskapen och utbildningen, de sköna konsterna, astronomin, jordbruket, arkitekturen, maskinkonsten och krukmakeriet. Vi var särskilt angelägna om att få se arkitekten eftersom hon håller en kopia av St Pauls i handen. Det är förresten ungefär här som det är den sista chansen att vända sig om och se den riktiga katedralen.

Båten stävade vidare mellan ständigt nya londonstadsdelar, Pimlico i norr och Nine Elms, dit Covent Garden-marknaden flyttat, i söder. London söder om Themsen är lite som Mölndal, turister finner sällan anledning att åka dit.

En pampig byggnad med ett utseende som inte liknar något annat, utom möjligtvis en korsning mellan en biograforgel och en ångmaskin, har synts under en lång stund framför oss. När vi kom närmare upptäckte vi att den bara var ett tomt skal. Vid nedläggningen av Battersea Power Station nöjde man sig inte med att flytta möblerna, utan man avlägsnade hela innanmätet. Ytterväggarna står kvar eftersom exteriören är byggnadsminnesförklarad. Det fanns planer på att förvandla komplexet till ett jätterekreationscenter, men de rann ut med tidvattnet.

När Grosvenor Bridge invigdes 1859 var det med sina tio spår in till Victoria Station världens bredaste järnvägsbro. I dag är den ännu bredare.

Themsen – Den första dagen 8

På andra sidan London Bridge närmar vi oss den ståtligaste delen av Themsen i London, Kings Reach. Men först en järnvägsbro, dessa dystra horisontella attacker på människans estetiska strängar. Den som leder in till Cannon Street Station når dock oförtjänt en högre nivå genom att den pampiga stationsbyggnaden tjänar som bakgrund. Den byggdes 1866.

https://i0.wp.com/imagehost.vendio.com/bin/imageserver.x/00000000/comicod/daytheyrobbedLC8of6s.jpg

Walbrook River är nu helt underjordisk och rinner, i den mån det överhuvudtaget kommer något vatten, ut i Themsen genom en liten kulvert strax bortom järnvägsstationen. Dess lopp leder under Mansion House och Bank of England, vilket användes i romanen (av John Brophy) och filmen (av John Guillermin) The day they robbed the Bank of England.

Terrassen framför Anchor är ett utmärkt ställe att tillbringa en varm sommarkväll. Pubens fem barer, tre restauranger och många trappor och passager är spännande att utforska alla årstider. Den nuvarande byggnaden är från 1750, men det fanns ett etablissemang långt tidigare. Pepys stod här och betraktade 1666 den stora branden i City på andra sidan Themsen. Andra gäster har varit Dr Johnson, Oliver Goldsmith, Edmund Burke och David Garrick.

Den ursprungliga Southwark Bridge, designad i järn av John Rennie i början av 1800-talet, ansågs som en av Themsens vackraste broar. Den nya, från 1919, gör ingen upphetsad.

Direkt efter bron kan man på den norra stranden få en känsla av medeltidens smala gränder som trängde sig genom den täta bebyggelsen ned till vattnet, ibland avbrutna av ett större hus med trädgård. Vid den här tiden hade romarnas mur mot floden ramlat ihop.

Byggandet av den första St Paul’s Cathedral mellan 610 och 670 markerade slutet på Londons förfall och början på stadens nya utveckling. På 1300-talet såg London med sina 13 större klosterkyrkor och 126 församlingskyrkor ut som ”en stad av kyrkor och klocktorn”

Efter den stora branden fick Wren i uppdrag att uppföra nya St Paul’s. Han är begraven i kryptan och en enkel text informerar: ”If you seek his monument look around you”. Katedralen var allmänt hatad i början för att den såg så modern ut.

Vintner’s Hall vid norra stranden har två svanar på sin port. Varför ska vi berätta längre fram, efter att vi träffat the Queen’s Swan Master.

Blackfriars

Blackfriars bro (1899) och järnvägsbro (1886) markerar var romarnas London slutade – observera ”predikstolarna” på vägbron, som anknyter till klosternamnet. Under järnvägsbron kommer Fleet River ut genom en kulvert. På romartiden fungerade bifloden som vallgrav. Senare blev den en viktig hamn, innan den mer och mer började likna ett avloppsdike och man tvingades täcka över den.

Den gamla London Bridge hade fungerat som en damm. När den ersattes sjönk vattennivån mer i samband med ebb. Införandet 1848 av vattenklosetter som gick ut i Themsen via alla små underjordiska bäckar ledde till att flodbankarna snart var fyllda av avfall. Stanken var fruktansvärd.

Joseph Bazalgette löste problemet genom att bygga Victoria Embankment, väg på ovansidan, tunnelbana och tre avloppsledningar i underjorden, som gick längsefter Themsen och fångade upp smutsvattnet.

Themsen blev betydligt smalare, York Water Gate (1625) i Victoria Embankment Gardens visar var den gamla strandkanten gick, vilket ledde till en högre vattennivå och ökade risker för översvämning. Bazalgette blev adlad och hans byst sitter någonstans på Hungerford Bridge. Det är tveksamt om det är en hedrande placering.

Waterloo Bridge (1945) är romantikernas och dimmornas bro. Det måste vara minnet av filmen som gör bron till den populäraste bland ”jumpers” eller ”stiffs”, dess behärskade design kan knappast ha en sådan inverkan, då är det lättare att bli deprimerad av Hungerford Bridge, järnvägsbron till Charing Cross Station, det näst fulaste på Themsen.

Nedanför Waterloo Bridge ligger Waterloo River Police Station, den enda flytande polisstationen i världen. De har alltid ett varmt bad färdigt åt dem som de lyckas fiska upp i tid. För att undvika onödiga problem placeras de kvinnliga självmordskandidaterna alltid med kläderna på i karet.

Namnet på det anrika Hotell Savoy går långt tillbaka i tiden. Innan bebyggelsen hade spritt sig för mycket utanför de gamla medeltidsmurarna blev stranden mellan Westminster Abbey och City ett populärt område för uppförande av stadsbostäder åt de fina herrarna från lantgodsen. Husen hade förnäma namn: Essex, Arundel, Lichfield, Coventry, Worcester, Llandaff, Bedford, Durham och York. I det första, Savoy från 1245, bodde Chaucer medan han arbetade som tullman.

Kvällsutsikten från gångtunnelns mynning ovanför Jubilee Gardens är en av Londons mest imponerande. Bortom Themsens krök vid Waterloo Bridge står St Paul’s i sin upplysta vita prakt och raden av byggnader längs Victoria Embankment: Temple, Shell-Mex (med den stora klockan som kallas för Big Benzine), Somerset House (ett arkiv vaktat av lejon och toskanska kolonner) och vidare förbi Whitehall Court till finalen, Parlamentshuset med Big Ben.

När båten lade till vid Westminster Pier, mittemot County Hall, var vi blåfrusna. Den kyliga vinden hade känts betydligt mer över vattnet än på land. Det regnade inte, att London skulle vara ovanligt regnigt är en myt, men det var det där typiskt engelska gråvädret som ger engelsmännen blek hy och gör att alla katter ser likadana ut. Inget skvallrade om att nästa dag skulle bli början på en rekordlång och rekordvarm period i de brittiska öarnas väderhistoria.

Vi återvände till hotellet, vår bas för de första tre nätterna. London är inte känt för små, mysiga hotell, men 5 Sumner Place, runt hörnet från tunnelbanestationen i South Kensington, har en så diskret hemkänsla att det inte ens har något namn, bara en adress. Efter en värmande dusch och rejäl whisky kastade vi oss över planeringen för dag två av vårt flodäventyr.

Themsen – Den första dagen 7

City har fortfarande många kyrkor, trots andra världskrigets bombningar, men de blir allt svårare att se kyrktornen bland de moderna, höga byggnaderna. En av dem, St Magnus the Martyr, är uppkallad efter en norsk jarl från 1100-talet.

Den som låter bli att blinka hinner upptäcka Christopher Wrens monument the Monument i en öppning mellan husen. Höjden 60,6 m är lika med avståndet från pelaren till det bageri i Pudding Lane där den stora branden 1666 startade.

https://europaresa.files.wordpress.com/2012/12/bacae-southwark-cathedral-800.jpg

Spiran till vänster innanför London Bridge tillhör Southwark Cathedral (byggd 1206 av augustinermunkar), som ligger i stadsdelen med samma namn. På romartiden rann Themsen nästan fem meter lägre än nu. Floden var grundare och vidare och tidvattnet gick antagligen bara upp till vår tids Chelsea.

De som kom på floden från havet hittade den första större kullen i Southwark och mittemot på norra stranden låg två andra kullar, skilda åt av Walbrook River. Det var alltså ett utmärkt ställe för en stad, höjderna utgjorde både utmärkta brofästen och gav skydd från översvämningar. Det första omnämnandet av London är i dess latinska form Londinium, men det utesluter inte att namnet kan vara äldre. Säkert är dock att ingen stad fanns här innan romarna kom, bara enstaka hyddor.

Romarna byggde nog ganska omedelbart en träbro över Themsen, men det första omnämnandet i skrift är på anglo-saxiska från 984: ”Och detta distrikt vid Aegeleswyrthe hade tidigare dömt en änka och hennes son för att de drivit järnnålar in i [en figur föreställande] Aelsie, Wulfstanes fader, och detta blev uppenbarat, och man drog detta brott fram från änkans kammare. Sedan tog man kvinnan och dränkte henne vid London Bridge och hennes son flydde och förklarades laglös.”

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/e6/Statue_of_Boudicca.jpg

När den medeltida bron revs på 1800-talet hittade man romerska mynt i flodbädden, antagligen slängda av förbipasserande för att blidka vattenandarna. Londons utveckling hejdades temporärt när Boudicca, drottning över Iceni-stammen i East Anglia, utplånade staden som reaktion på romarnas behandling. Återuppbyggandet gick snabbt och under de kommande 400 fredliga åren blev London en av de viktigaste handelsstäderna i Romarriket.

Vägen söderifrån, från Dover och kontinenten slutade vid London Bridges södra brofäste, vägen norrut in i landet fortsatte från det norra, mindre fartyg kom från Themsens övre lopp och lastade om varorna till de större skeppen på andra sidan bron. Djupvattenhamnar fanns vid Fleet River, Dowgate (invid Walbrooks mynning), Billingsgate och Queenhithe.

Under större delen av sin tid som byggnadsförman översåg Geoffrey Chaucer om- och utbyggnaden av Tower Wharf. Hans tidigare arbete som tulltjänsteman gjorde att han hade en direkt erfarenhet av vad som behövde förbättras.

Den romerska staden hade en stadsmur, även på flodsidan, där den följde nuvarande Thames Street, så mycket högre upp gick strandkanten då. Varor från Gallien, Rom och Grekland lastades vid träkajer.

Romarna började lämna landet 423 och under regelbundna saxiska räder kan delar av London ha förstörts, men när utvecklingen tog fart igen 1176 påbörjades den första stenbron över Themsen. Den tog 33 år att bygga och under sitt 600-åriga liv förändrades dess utseende vid flera tillfällen. På ett ställe fanns en vindbrygga, som hade den dubbla funktionen att släppa igenom skepp och hålla fiender som kom landvägen söderifrån borta.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/b7/London_Bridge_(1616)_by_Claes_Van_Visscher.jpg

 

Husen som kantade bron växte i storlek vid varje ombyggnad och själva vägen gick i långa stycken i mörka tunnlar. Ponte Vecchio i Florens kan ge en liten aning om hur London Bridge såg ut. Fram till 1749 var det den enda bron över Themsen i London.

Den gamla bron ersattes 1831 av John Rennies granitbro, som, när den i sin tur ersattes med en betongbro 1973, köptes av det amerikanska bolaget McCulloch Corporation i tron att det var frågan om Tower Bridge. Sten för sten fraktades den till USA och står nu som en onödig sevärdhet i Arizonas öken.

London Bridge är startplatsen för Doggett’s Coat & Badge Race, en rodd som äger rum i slutet av juli för Themsens färjkarlar. Thomas Doggett, en skådespelare/teaterchef, som ofta lät sig färjas till och från teatern, instiftade det 7 km långa loppet 1716 för att högtidlighålla George I:s trontillträde. Det är tydligen den äldsta årligen återkommande idrottshändelsen och den längsta. Den som paddlar i mål först vid Cadogan Pier får en röd jacka och en armbindel av silver med texten: ”The Gift of the late Thomas Doggett”.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/86/Thomas_Rowlandson_-_The_Annual_Sculling_Race_for_Doggett%27s_Coat_and_Badge_-_Google_Art_Project.jpg

Themsen – Den första dagen 6

Strax bortom Greenwich, vid Deptford, svänger floden norrut igen. Den 4 April 1581 kom drottningen hit i spetsen för ”a stately procession of royal barges”. Francis Drake’s skepp, the Golden Hind, hade seglat över hela världen och den engelska stoltheten kände inga gränser. När skeppet tjänat ut på haven låg det länge kvar av vördnad i Deptford. Kaptenshytten, där drottningen och den nyadlade Drake hade dinerat, förvandlades till en bankettsal. Då fartyget så småningom började falla i bitar byggdes av dess virke en stol som förvaras i Bodleian Library i Oxford.

Deptford Creek var under 400 år Englands viktigaste varv. De båda berömda dagboksskrivarna Pepys och Evelyn hade ofta anledning att nämna Deptford. Pepys i sin egenskap av amiralitetssekreterare, Evelyn därför att han 1651 flyttade till ett hus i närheten. När Rysslands Peter den store kom för att studera skeppsbyggnad fick han låna huset. Reparationerna av hus och trädgård efter hans vilda fester gick på £350. Ändå döptes en gata till Czar Street.

Samuel Scott, Londons Canaletto, har i en målning som finns på Tate Gallery, förevigat Deptford som det såg ut på 1600-talet. En bit uppför bifloden går järnvägen till Greenwich över på en bro, som kan öppnas enligt samma principer som Tower Bridge. En gammal bestämmelse säger att tågen måste vänta medan tjugo man vevar det gamla antika spelet: ”rail must give way to sail”.

Limehouse Reach, som utgör slutet på den andra av de två stora flodkrökarna, leder rakt norrut upp till Limehouse, de gamla kineskvarteren från Sherlock Holmes dagar. Via Limehouse Cut kan man komma in på Regents Canal och Hertford Union Canal och resten av det omfattande kanalsystemet.

Bortom Rotherhithe-tunneln (1908) flyter Themsen nästan rakt i väst-ostlig riktning förbi hela City. Här börjar Pool of London, den gamla hamnen nedanför London Bridge. Wapping-kvarteren på norra stranden var ”den mest våldsamma, smutsiga, smittdrabbade platsen i England där livet var otäckt, rått och kort”. Sjömän som begått allvarliga brott avrättades genom att hängas invid floden så att tidvattnet steg över deras huvuden.

Puben Prospect of Whitby vid Wapping Wall fick sitt namn 1790 efter ett kolfartyg som låg för ankar i närheten, men den är mycket äldre. Turner och Whistler åt här mellan sina tavlor. Samuel Pepys tittade in på vägen till Deptford och domare Jeffries lunchade i väntan på att få se hur de han dömt på förmiddagen hängdes. Themsens speciella flodpolis har sitt högkvarter i närheten.

På södra stranden ligger puben Mayflower som 1611 bytte namn från Shippe Inn för att hedra pilgrimsskeppet. De har fortfarande rätt att sälja engelska (och amerikanska) frimärken, något som i princip bara postkontor och större hotell annars får göra. Orsaken var att sjömännen kunde ha svårt att hinna både till posten och puben mellan sina resor.

Längre fram på samma sida, i Bermondsey, såg vi Angel. Pubarna längsmed Themsen är många, gamla och fulla av historia. Bland stamgästerna här fanns Samuel Pepys, kapten Cook och Laurel & Hardy.

Nu var Tower Bridge inom synhåll. Den sista av de gamla hamnanläggningarna är den renoverade St Katherine’s Dock strax innan bron. Här ligger ett par segelfartyg av en typ som tidigare var vanliga på Themsen. För det båtfolk som vågar sig ned på tidvattendelen av floden utgör St Katherine ett populärt och billigt sätt att övernatta i London.

Det första en medeltida sjöfarare såg av staden var det lysande White Tower i Towern och bortom det, hustaken och kyrktornen i City och allra längst bort på kullen, gamla St Pauls.

frenzy London on Film

Tower Bridge är sjöporten till centrala London. Hitchcocks återkomst till England efter många års filmproduktion i USA illustrerades i inledningen till Frenzy när kameran flyger in mot Tower Bridge som öppnar sig välkomnande. På andra sidan bron smalnar floden något och sevärdheterna längsmed Themsen börjar trängas med varandra. Efter enformigheten tidigare tycktes vår sight seeing-båt med ens gå mycket fortare.

”Och på kvällen, strax efter solnedgången, kan man njuta av vad jag bedömer som den trevligaste upplevelsen i London – färden genom skymning från Wapping till Westminster. De finns inte många ljus i Poolen; magasinen är mörka, förvandlade till ståtliga och mystiska palats, fort eller tempel… Tower Bridge är en färglös kontur, en barnleksak, mot det svaga rosa ljuset på västhimlen, och St Pauls kupol, bortom, är bara en spökkupol… Broarna kommer tätt och snabbt – Cannon Street och Southwark, och St Pauls och Blackfriars. Det är mörkt och alarmerande under de vida valven där tidvattnet våldsamt rusar kring fästena, glittrande som snabba ormar i det svaga ljuset… Och du kommer till slut ut genom Blackfriars Bridge, in i ett sagoland av ljus och skugga, vattnet brusar och forsar, vattenebenholts och mjukt… Du har kommit tillbaka från kommersens råa trakter till Londons eleganta hjärta; och det är som om staden har lysts upp denna natt speciellt för dig. Men London hänger ut samma ljus varje natt för oss alla; bara några få av oss ser dem, för vi åker med omnibuss och spårvagn och automobil.” (Sir Alan Herbert på 1930-talet)

Det är omöjligt att nämna allt av intresse längsefter Themsen i centrala London. Vi skulle aldrig komma ut på andra sidan staden och vi vill se slutet (det vill säga början) av floden någon gång. Men London utgör en viktig del av Themsens historia och liv, så något måste vi nog berätta.
Från gångbron högt uppe på Tower Bridge (1894) är det en fin utsikt över Dockland och andra broar. Det finns en utställning inuti tornen. Towern (eller Tower of London som är det riktiga namnet) byggdes av William the Conqueror (Erövraren) för att ge London ett försvarsverk mot sjösidan. Det har fungerat som slott, palats och fängelse. Från floden kan man se Traitor’s Gate (Förrädarens port) varigenom brottslingen fördes med båt.

Tower Pier är en av de pirer som vissa av sightseeing-båtarna lägger till vid. Det finns en båtförbindelse med kryssaren HMS Belfast (1936), numera ett flytande museum, på andra sidan. Churchills kropp färdades på Themsen från Tower Pier till Parlamentet.

Vindflöjeln i form av en guldfisk markerar var Old Billingsgate Market låg, men som nästan alla andra grossistmarknader är fiskhandeln flyttad ut ur centrala London till mindre trånga utrymmen.

billingsgate