Trots att det var Bank Holiday, så åkte jag till Pasticceria Capucetto, mitt favoritkafé i Soho. Det var vid den här tiden alltid stängt på söndagar, men engelsmännen har som sagt en inkonsekvent inställning till sina helgdagar, och mycket riktigt, trots Bank Holiday var det öppet. För ett par år sedan beskrev jag i en filosoferande artikel vikten av att ha stamställen i världen att återvända till, men också vådan med det, att plötsligt komma runt hörnet en dag, bara för att upptäcka att kaféet slagit igen.
Nu hittade jag min artikel inramad på kaféets vägg; några göteborgare hade haft den med sig vid ett tillfälle. Anna, servitrisen, berättade att en annan gång hade en hel skolklass från Göteborg kommit in och krävt att få strawberry tarts. Man är förstås dum på ett sätt som tar risken att offentligt berätta om både favoritställen och favoritbakelser.
När jag kom ut från Capucetto (som numera är öppet både sent på kvällen och på söndagar) efter frukosten stod två thailändskor på andra sidan gatan och öppnade dörren till en restaurang. Då jag passerade dem frågade de om jag kunde hjälpa dem att låsa upp eftersom de inte nådde upp till det övre låset. Två morgnar senare kom jag ut från samma kafé vid samma tidpunkt och proceduren upprepades.
Strax efter gick jag ner i tunnelpassagen vid Tottenham Court Road-stationen, i samma ögonblick som jag kom runt hörnet såg jag hur en uteliggare som försovit sig irriterat lyfte på huvudet och tittade bortåt gången där en gatumusikant precis hade kommit igång. Vid den andra väggen stod en rejält påklädd storbuskig man under en ventilationstrumma. Han rörde sig som om han duschade. London var på väg att vakna.
Uppdatering: Capucetto är nu stängt.
Från Edinburgh till Istanbul 