Min senaste londonpromenad började under Waterloo Bridge, i National Theatres betongskugga. Numera kan man vandra längsmed nästan hela Themsen, från havet till källan. I London är det särskilt hamn- och industrikvarteren som öppnats. Den södra stranden mellan Waterloo Bridge och London Bridge, har tidigare varit lite svår att komma till, men med den nya tunnelbanan Jubilee line och med gångbron över Themsen har ett ett nytt turistområde skapats. När vi gjorde promenaden var det fortfarande en lite halvt övergiven stämning, ungefär som området kring Covent Garden åren efter att grönsaksmarknaden hade flyttat ut.
Bortom London Television Centre lämnade vi kulturbunkrarna, och spåren av de gamla industribyggnader som en gång i tiden dominerade området började dyka upp. Det renoverade, unika OXO-tornet står med sina nya lägenheter och ateljéer som en symbol för förnyelsen. För att kringgå det dåtida reklamförbudet byggde man fönstren så att de bildade bokstäverna O, X och O.
Nybyggda gångtunnlar tog oss förbi de tre Blackfriars-broarna, först vägbron, som 1760-69 blev den tredje bron över Themsen i London. Den byggdes med bötespengar från de som vägrat bli sheriff i City, och hette egentligen från början William Pitt Bridge, men det var ingen som sa. Av de båda järnvägsbroarna används bara den ena idag.
På andra sidan kom vi ut på Bankside, historiskt beryktade Bankside, som väl gjorde skäl för “smeknamnet” Stew’s Bank. “Stew” är ett av dessa mångtydiga engelska ord som bland annat betyder “vånda”, “ångest”, “förvirring”,” långsamt koka” och “lätt berusad”. Den relativa isoleringen på den södra stranden främjade både bordeller och teatrar. De fyra vanligaste typerna av byggnader i området var förlustelsehus, fängelser, värdshus och prästgårdar.
Präster och osedlighet hör ju ihop, utan synd skulle de bli arbetslösa. Biskopen av Winchester styrde, från sitt londonpalats, 22 bordeller under 1100-talet. Henry VIII stängde dem 1546, men på 1600-talet var de tillbaka, nu i sällskap med flera teatrar: Rose (byggd 1586-7), Swan (1594-6), Hope (1613-4) och framförallt Globe (1598-9), Shakespeares teater. Bankside ändrade karaktär under seklernas lopp, men tycks alltid ha varit ett livligt område på något sätt. 1850 besökte den österrikiske generalen Haynau London. Ungerska immigranter hade spritt dåliga rykten med följd att uppretade folkmassor släpade honom längs gatan i hans mustach.
Att upptäcka de olika historiska lagren i en så blandad miljö som området kring Bankside, är som att lägga pussel med verkligheten. Några spår av den ohelgade horkyrkogården lär det inte gå att hitta, och den första byggnaden efter Blackfriars Bridge ser väldigt ny ut, Founder’s Arms, puben på piazzan framför, har definitivt inte många år på nacken, men bara några hundra meter söderut, på Hopton Street, står fattighus från 1752, som fortfarande används av pensionärer; vid nr 61 finns en liten stuga från omkring 1700.
Arkitekten Sir Giles Gilbert Scotts sista stora monument, Bankside Power Station, öppnades så sent som 1963, efter 15 års byggande. Nu har den stora den stora kolossen renoverats, så att Tate Gallery of Modern Art kunde flytta in år 2000.
I den nya Globe-teatern blandas signalerna, det är nytt och gammalt på en gång, en rekonstruktion i nytt brandsäkert material (den gamla teatern brann ner), ett försök att komma den elizabetanska teatern så nära som möjligt för att öka förståelsen för hur Shakespeares pjäser iscensattes. Den nya byggnaden ligger precis vid Themsen, den gamla låg längre söderut, på Park Street.
Vi fortsatte under Southwark Bridge, med snabbare steg, för nu närmade vi oss en av våra favoritpubar i London, Anchor Inn från 1770. Fem barer och tre restauranger döljer sig i den fristående byggnaden, med labyrintiska passager och trappor som gör att man kan gå på pubtur utan att lämna huset.
Längsmed hela Bankside är det ett utomordentlig utsikt över Themsen mot City och St Paulskatedralen, men allra bäst är den från terrassen utanför Anchor i sommarskymningen. Det historiska pusslet gör sig påmint genom ölglaset. Anchors väggar är prydda med föremål hittade i trakten, bland annat från Globe Theatre och Clink Prison.
Bortom puben tvingades vi för första gången bort från Themsenstranden. Under järnvägsbron till Cannon Street Station börjar den smala Clink Street omgiven av höga lagerbyggnader. Här i det ständiga dickensdunklet gör sig det förflutna påmint, förstärkt av Clink Prison Museums skildringar av fängelsets horribla roll i Banksides historia.
Biskopen av Winchester hade ensam ansvaret för ordningen i den här delen av London. I palatsets källare växte ett fängelse fram. 1134 utgjorde en speciell avdelning antagligen det första kvinnofängelset i England.
Uppfinningsrikedomen när det gäller tortyrmetoder, den aspekt av äldre tiders fängelseliv som tycks fascinera den moderne turisten mest, var gränslös: från det enkla – att låta någon stå i vatten tills fötterna ruttnar – till komplexa makapärer som drog kroppsdelar ur led. Det traditionella straffet för dåliga ölförsäljare och bagare var en dopp i Themsen med hjälp en av ducking-stool.
En variant var att placera dem med baken bar på ett säte med hål och en “shyttynge-pan” (“skitpanna”) under, så att de kom att sitta i sin egen avföring. Skattebetalarna klagade dock på de höga kostnaderna för rengöring och reparation. 1530 gjorde Henry VIII det legalt att slänga kvinnor som mördat sina män i kokande olja. Om bödeln var på det humöret kunde ha låta kvinnan ligga i medans oljan långsamt upphettades.
Detta och mycket mer om Clinkfängelsets historia kan man lära sig vid ett besök på museet. Av fängelset finns inget spår i dag, det brändes ned under Gordon-upploppen 1780, men vid en brand i en lagerlokal 1814 upptäcktes ett fönster som tillhört den stora hallen i biskopspalatset; det kan man se strax bortom museet.
Sitt namn fick fängelset antagligen genom ljudet från kedjor och bojor, all detta “clinking and clanking”. Ordet “clink” har idag blivit ett allmänt slanguttryck för “fängelse”.
Från Edinburgh till Istanbul 