Themsen – Den första dagen 3

Trots att vi nu var på rätt sida av Themsen, så tycktes Charlton fortfarande vara ett lika obekant resmål. Förvirringen kring biljettluckan vid Gravesendstationen blev till och med större än i Southend och till slut hamnade vi på ett tåg som visserligen passerade Charlton, men utan att stanna, vartannat tåg är express, vartannat lokalt.

Vi hoppade irriterade av i Blackheath bara för att få veta att det inte fanns några förbindelser från den stationen med Charlton, utan att vi måste åka in till London och ta ett av de långsamma tågen. Hur var det med buss då? Jo, något fanns det, i ungefär rätt riktning.

Vi hoppade på den första som kom och hamnade i en återvändsgränd vid linjens slut i Woolwich. Här gav vi upp, förbannade Londons kollektivtrafik, i synnerhet Network Southeast, hoppade in i en taxi, gav order om att köra till Themsen-barriären och mindes att de tre männen i en båt, även om de inte färdades så här långt ned på Themsen, upplevde en mycket liknande erfarenhet när de försökte skaffa sig information vid engelsk järnvägsstation:

”Vi kom till Waterloo vid elvatiden och frågade varifrån elva och fem avgick. Ingen visste förstås; ingen vid Waterloo vet någonsin var ett tåg kommer att avgå ifrån, eller vart ett tåg när det avgår är på väg, eller någonting annat. Bäraren som tog våra saker trodde att det skulle avgå från plattform nummer två, medan en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört ett rykte om att det skulle avgå från nummer ett. Stationsmästaren, å andra sidan, var övertygad om att det skulle starta från den lokala plattformen.

För att göra slag i saken gick vi en trappa upp och frågade trafikledaren, och han sa till oss att han precis hade träffat en man, som sa att han hade sett det vid plattform nummer tre. Vi gick till plattform nummer tre, men de sakkunniga där trodde nog att det var Southampton-expressen eller kanske Windsor-loopen. Men de var säkra på att det inte var Kingston-tåget, fast varför de var säkra kunde de inte säga.

Sedan trodde vår bärare att det måste vara det på hög-nivåplattformen; han sa att han trodde att han kände igen tåget. Så vi gick till hög-nivåplattformen och träffade lokföraren, och frågade honom om han var på väg till Kingston. Han sa att han naturligtvis inte kunde vara riktigt säker, men att han nästan trodde att han var. I vilket fall som helst, om det inte var 11.05 till Kingston, så var han nästan säker på att det var 9.32 till Virginia Water, eller 10.00 till Isle of Wight, eller något åt det hållet och vi skulle alla veta när vi väl var framme. Vi stoppade half-a-crown i handen på honom och bad honom vara 11.05 till Kingston.”

Efter att vi hade passerat Greenhithe, i början av tågresan från Gravesend, innan vi förstod att vi åkte fel och fortfarande njöt av den, kunde vi se nedfarten till Dartford-tunneln, den första möjligheten för bilister att korsa Themsen. Byggandet stoppades av kriget och den västra blev klar 1963, den östra och en bro 1991. Innan floden ringlade bort från den mer rationellt anlagda järnvägslinjen hann vi skönja glimtar av Long Reach, Erith Rands och Erith Reach.

Från Themsen-barriären finns regelbundna färjeförbindelser med Greenwhich och Westminster Pier i centrala London. Den sista båten för dagen gick 16.15 och på grund av allt strulet höll vi nu på att missa den. Vi sprang från taxin upp på skyddsvallen och stirrade ut över det tomma vattnet och de tysta vaktande barriärhuvorna (de ser ut som om Sydney-operan hade fått en kull med ungar). Inte en turist så lågt ögat nådde – och ingen båt.

London, söndag 12 maj – Husets hemligheter – en högst historisk husvandring.

Elva människor stod på kvällen på en trottoar och tittade nyfiket, och kanske en aning avvaktande, mot en husfasad på andra sidan. Resten av gatan låg tom. För till den här delen av London kommer bara de med ärenden, eller de som går fel.

De slutna luckorna och fördragna gardinerna i femvåningshuset släppte inte igenom några hemligheter. Ingen av oss tänkte på att höja blicken och granska de övre fönsterraderna. Hade någon gjort det, skulle det svaga ljus som nådde upp till den översta våningen, kanske ha gjort det möjligt att skönja silhuetten av en gumma och en katt. Och kanske skulle betraktaren ha börjat undra om hon var verklig, eller bara målad. Och funderingarna kring vad som väntade och om det här var så klokt egentligen skulle sprida en oro.

Så det var kanske lika bra att våra ögon var vända mot den stängda porten. Klockan halv åtta skulle den öppnas för att släppa in oss. Ovanför lyste en gaslampa och på marken framför låg halm utspridd.

Hur de andra i sällskapet hade hört talas om det här vet jag inte – antagligen ryktesvägen – för om detta evenemang står det inte att läsa om i någon av Londons programtidningar.

Att jag var där, på en liten sidogata norr om Liverpool Street Station, berodde på några rader i boken ”Secret Britain”:

”Men det är vid 18 Folgate Street som den största belöningen finns för den som söker ett annat London. Detta är det enda huset i London som bebos som om det vore ett tidigare sekel. Belysningen kommer ifrån levande ljus och utanför dörren flämtar en gaslykta.”

Turistbyrån kunde inte berätta något mer om stället, ingen av deras personal hade varit där, men ägaren var tydligen en excentrisk amerikan, och ett besök en annorlunda upplevelse. För £25 måste det vara en upplevelse, hur har man annars mage att ta så mycket betalt bara för att visa sitt hus.

Till slut öppnades dörren, och en man med en ljusstake i handen klev ut på trappan. Han bjöd oss att komma in. Porten slog igen bakom den siste.

Den smala hallpassagen lystes upp av stearinljus placerade på golvet. Vi hann få en vag uppfattning om svarta träpaneler, en stängd dörr och en brant trappa, innan mannen utan närmare kommentarer förde oss ner i – källaren.

Och då menar jag verkligen källaren, ett grottliknande jordrum med några utplacerade pallar som vi ombads att sätta oss på. I ett hörn skymtade i ljusstakens sken en utgrävning – eller en grav.

I hukande ställning presenterade Mr Sever sig, och försökte förklara vad som väntade oss under de närmaste timmarna; en resa i tid och rum – via röster, syner och lukter skulle husets historia passera igenom oss. För att bli mottagliga var det viktigt att vi lämnade nutiden. Och med de orden tog han ljuset med sig och försvann. Där satt vi i kolmörket, i källaren, i ett hus, i Londons East End, Jack the Rippers favoritkvartér.

Tiden gick, eller stod den still. Till slut kom en röst ut ur svärtan. Den berättade om religionsförföljelser i Frankrike och hur hugenoter tvingades fly till England. Vävarfamiljerna slog sig ned i trakten och grunden till vårt hus lades. Små strålkastare tändes och visade krukskärvor i gropen och bitar av byggnadens fundament.

Än så länge kunde man lura sig och tro att man var med om en traditionell Son & Lumiere-show, om det inte var för att rösten rabblade upp en mängd historiska fakta i en opraktiskt hög hastighet.

Så småningom kom Mr Severs tillbaka och berättade att gästerna hade anlänt och börjat med middagen, och faktiskt kunde vi höra ljudet av porslinsklirr och dämpat sorl från våningen ovanför. Vi var tvungna att vänta tills de dragit sig tillbaka till rökrum respektive salong innan vi kunde gå upp.

Och så fördes vi in i köket. Efter den karga jordkällaren välkomnades vi av värmen från en flammande brasa i den stora öppna spisen. Varje utrymme, hyllor, bänkar, bord, var belamrade med föremål. Till och med Strindberg skulle ha tvekat inför uppgiften att beskriva rummet.

Vår värd började genast förevisa alltsammans i ett rasande tempo, slet fram en gammal bok, slog upp en sida och visade en bild som föreställde samma saker som vi såg i verkligheten i rummet. Plötsligt dunkade han en svart katt mot bordsskivan och sträckte den upp mot taket. Var den levande?

På det här sättet fortsatte det, rum för rum, våning för våning, decennium för decennium, i verkligheten tog det tre och en halv timme. Husets historia sköljde över oss från källare till tak. När vi kom upp i det tillbyggda vindsrummet hade vi nått fram till Industrialismen. Bristen på bostäder när folk kom in från landsbygden gjorde att arbetare härbärgerades högst upp under takåsarna i månget rikemanshus.

Till slut vakade vi in det nya seklet – 1900-talet – tillsammans med husets siste invånare – en gammal skolfröken och hennes katt – i the Punch Room på bottenvåningen. Liksom i de andra rummen fann vi omedelbara spår av användning, matrester och halvfyllda vinglas, en glödande cigarettstump. I trädgården på baksidan strök polisens sökljus i letadet efter Jack the Ripper och från gatan trängde ljudet av en passerande hästdragen droska. Klockorna ringde för drottning Victorias begravning.

Det tar olika lång tid för olika deltagare innan de börjar förstå vad det går ut på. De oförberedda turisterna är trögast, de som väntar sig en traditionell genomgång av ett hus. Men alla nås av en framväxande insikt om att de är utsatta för en sorts utmattningshypnos. Det är inte meningen att vi ska förstå allt, analysera det, uppfatta det. Vi bombarderas under hela husbesöket av konstant anti-information. Till slut bryts vi ner och bara är.

London, lördag 11 maj – Hampstead 2: En rundvandring

Hampstead Village är Londons trevligaste och mest omväxlande stadsdel. Nästan varje gata och gränd är en backe eller trappa. Atmosfären är den som man brukar hitta i en by på landet. Den berömda Hampstead Heath är den vildaste natur man kan hitta så här centralt.

Fler turister har börjat upptäcka Hampstead och en lördagseftermiddag påminner High Street med sina affärer, barer, kaféer, trottoarserveringar och antikvariat mer om Covent Garden—men bara lite. Det ytliga, bjärta och souverniriga hålls fortfarande tillbaka.

Dagtid på sommaren är bästa tid för den här promenaden, med tidig start. Men den kan också göras som en pubtur på kvällen om man inte tittar på så många hus.

Tunnelbanestationen vid Hampstead är den djupaste i London; en naturlig följd av att kullen som Hampstead ligger på är Londons högsta. Redan på tröskeln ut från biljetthallen kan du få svårt att välja väg: alla slingrar sig – uppåt eller neråt – och alla ser lika spännande ut. Min favoritpromenad går åt vänster och omedelbart åt vänster igen, ned för High Street.

Här är det genast frestande att komma av sig; att börja utforska antikvariat eller bli sittande på kafé. Det är kanske bäst att komma tillbaka till Hampstead en andra gång och ägna sig åt shopping – eller ta det i slutet av rundturen. Det är ingen god idé att lasta på sig bagage i början av en promenad.

Flask Walk – till vänster – och förlängningen –  Well Walk – påminner om att även Hampstead har varit en brunnsort. På 1700-talet upptäcktes en järnrik källa vid Well Walk och snart flockades det fina London för att smaka på vattnet och dansa i Pump och Assembly Rooms.

1850 gav någon ut ett litet häfte med namnet En mikroskopisk undersökning av det vatten som Londons innevånare förses med där det avslöjades att det fanns en hel del småkryp och läskigheter i det sunda vattnet. Intresset sinade genast.

Vi har nu promenerat i nästan tio minuter, så det kan vara skäl att titta in och vila benen en stund på den viktorianska pub som ligger vid Flask Walk innan vi återvänder till High Street, korsar gatan, och går igenom den lilla gränden Oriel Street till Heath Street, som vi också korsar, snett åt vänster.

Nu är vi framme vid Church Row, den elegantaste gatan i Hampstead, blott ett kvarter lång. Här, eller i närheten, har många stora berömdheter bott: Alexander Pope, John Gay, Jonathan Swift, Samuel Johnson, Joshua Reynolds, David Garrick, Mrs Siddons, HG Wells, Sigmund Freud (museum), RL Stevenson, Anna Pavlova (museum). DH Lawrence, JB Priestley, John Le Carré, Peter ÓToole, Shirley Hafey, Constable, Keats. (Den senare bodde vid Keats Grove där Keats Museum nu ligger).

Husen på den södra sidan av Church Row är från 1720, de på den norra är i olika stilar från olika tider. De som har tid bör gå nedför Frognal Way (till vänster före kyrkan) dels för att titta på baksidan av husen vid Church Row – de är mycket mer individuella från det här hållet – dels för att vandra runt kyrkogården på utsidan.

Husen längsefter omvägen är i många roliga stilar, svängda fasader och ovanliga skepnader. Fortsätt runt och du kommer att hitta Kate Greenaways hus (nr 39) med klängande gavlar och balkonger i sann barnboksanda.

Kyrkogården är liten, men vild. Gräsmattan på kullarna mellan träd, buskar och gravar är en utmärkt plats för en picknick, för dem som vågar. Om du kommer hit när träden har löv, så finns det bara en plats där man har en vid utsikt över centrala London. Gräset är nött av alla som stått här. Vid mina tidigare besök fanns en bänk, men antagligen stod den för farligt romantiskt placerad, den här gången var den borta.

På andra sidan av den väg som går längsmed kyrkan ligger fler gravar. Till vänster om kyrkogårdsannexet leder backen Holly Walk uppåt . Ett par smala stigar till höger, strax efter kyrkogården, är faktiskt pyttesmå vägar som leder förbi en rad med små bostadshus.

Det är lätt att missa den lilla katolska kyrkan St Mary till höger, dess smala fasad är hopbyggd med husen på båda sidor. Den uppfördes 1816 av franska flyktingar.

Vid hörnet av Holly Berry Lane ligger huset där Hampsteads första polisstyrka hade sitt högkvarter på 1830-talet, och där Holly Walk slutar bodde Robert Louis Stevenson. Här tar vi till höger in på Mount Vernon och når strax en labyrintartad korsning där sluttningen är så brant att stigen måste sicksacka nedåt, precis som i Alperna.

Som en stadig ledfyr i virrvarret ser vi pubskylten till Holly Bush på andra sidan, en pittoresk bypub från 1796. Den har fått sitt namn från vanan att hänga ut en grön gren eller buske för att visa att man sålde vin och öl, vilket gav upphov till uttrycket  a good wine needs no bush . Uppdatering: Förvandlad till en fin restaurang.

Det är något i atmosfären och skylight-ljuset som gör att jag tänker på svensk sekelskiftessommar när jag befinner mig i Holly Bush. Observera strecket på gatan utanför som visar hur långt man får gå med sitt glas för att inte de som bor i husen runtom ska bli för mycket störda. (Holly Bush är numera fashionabelt moderniserad.)

Styrkt vinglar jag vidare. När jag kommer ut från gränden med puben ser jag till höger de ståtliga grindarna till Fenton House, byggt 1693.  Huset har vackert möblerade rum och en samling med sömnadsarbete från Europa och Kina samt en porslinssamling. Men deras stolthet är de gamla klaverinstrumenten, dubbelt intressant för musikstuderanden eftersom det är tillåtet att spela på dem (vill du göra det, så måste du skriva i förväg och anmäla ditt intresse).

Bortom Fenton House hittar vi Admiral’s Walk, uppkallad efter amiral Matthew Barton (1715-95). I slutet av den korta gatan ligger Admiral’s House med ett litet skeppsdäck på taket där amiralen avfyrade kanoner regelbundet för att skrämma bort eventuella fiender som nalkades London. Det måste ha varit här som P L Travers blev inspirerad till sin kanonskjutande amiral i Mary Poppins. I det mindre huset intill, Grove Lodge, bodde John Galsworthy, Forsytesagans författare.

Tillbaka till Hampstead Grove och i slutet av den kommer vi ut på en öppen, blåsig plats. Whitestone Pond, Londons högsta punkt, 133 m. Här möts bilvägar med livlig trafik från flera håll. På båda sidor om kullen kan vi nu för första gången se den berömda heden, Hampstead Heath. Som så ofta med engelska namn är det missvisande. Det är inte alls en hed, utan påminner mer om ett svenskt haglandskap, fast kulligare och vildare.

Strax bortom dammen, som alltid tycks vara tömd, står Jack Straw’s Castle, stort som ett slott, men med brädfodrad fasad, ombyggd på 60-talet. Man vet säkert att ett värdshus har stått på platsen sedan början av 1700-talet, men eftersom namnet kommer från en av ledarna för bondeupproret 1381, så det är troligt att det har funnits ett långt tidigare. Varma sommarkvällar kan man få vara med om morris dancing eller annan underhållning på den stora omgärdade gården.

Mitt utanför Jack Straw’s Castle är en Y-korsning. Vi ska vidare på den bortre armen. Spaniard’s Road. De som är trötta på att gå kan ta en buss två hållplatser till Spaniard’s Inn, den mest spännande puben i Hampstead-området. Det är alltid lika trevligt att komma till den här 1700-talspuben. På sommaren har man bord i en trädgård som inte står någon tysk biergarten efter; en kall vinterkväll är det skönt att värma sig vid de levande brasorna i de små rummen.

Missa inte rummet en trappa upp. Dess låga tak, fönsterluckorna, träpanelen och den öppna spisen är en tidsmaskin som förvandlar alla som stiger över tröskeln till karaktärer i en Dickensroman.

Mittemot puben, på andra sidan vägen, står en oansenlig sockerbitsformad stuga. Det är ett gammalt tullhus. Medeltidens vägsystem var dåligt underhållet och många klagade. Först 1663 blev det tillåtet enligt en ny lag att ta upp vägtullar. Inkomsterna användes till reparationer, som nu blev effektivare när ansvaret och kostnaden inte längre låg hos de olika byarna.

Man tyckte det var rättvist att de som använde vägarna också var de som fick betala för slitaget. Vad man inte hade räknat med var att även lokalbefolkningen måste betala för att driva sin boskap och varje gång de for fram och tillbaka. Uppretade bybor slog vid flera tillfällen sönder tullstugor och misshandlade väktarna.

Tidigt på 1700-talet var tusentals tullhus uppförda runt om i England. Det fanns exempel på vägar där man kunde få betala åtta gånger på 30 km. Bredden på hjulen bestämde avgiften. Ju smalare hjul, desto högre avgift. Resonemanget var att de smala skar ner mer i vägbeläggningen.

Nästan alla tullhus är borta, deras placering var av naturliga skäl alldeles intill vägen och i samband med breddning har de rivits. Hampsteadborna kämpar för att deras ska få stå kvar, trots att det egentligen inte har något större värde och trots att bilarna måste turas om att mötas i den lilla öppningen mellan tullhuset och puben. Fotgängare får slinka runt hörnet bäst de kan.

Om det vid det här laget inte är för sent på eftermiddagen, så rekommenderas ett besök vid Kenwood House på norra Hampstead-heden. Fortsätt Spaniards’s Road norrut (den byter namn till Hampstead Lane) och ta en mindre väg till höger.

Förutom de vackra rummen i Kenwood House (särskilt Robert Adams bibliotek) och den fina konstsamlingen är det roligt att se Bluff-bron över sjön (den är bara en utsågad träfasad, men den är vacker som en tavla) och det sällsynta badhuset. Samuel Johnsons trädgårdshus är flyttat hit 1968 från Streatham.

Vissa sommarkvällar har man konserter på sluttningen ned mot sjön. Om ni gör den här Hampstead-turen en konsertdag, så utgör den en strålande final på en av de bästa vandringar man kan göra i London.

London, fredag 10 maj – På guidad pubtur.

Att följa med på organiserade promenader är ett bra sätt för en turist att lära känna en stad och träffa nya människor. Bussrundturer däremot är inte mycket mer än att titta på TV. Man sitter stilla på sin plats och ser ut genom rutan, utan att kunna byta kanal.

Under en promenad dyker många spontana tillfällen upp mellan guidens prat att bekanta sig med medvandrarna. Allra spontanast blir det på pubturerna. Redan på den andra puben var jag i full färd med att göra en svensk översättning åt en kanadensare som ville imponera på en au pair-flicka genom att skicka henne ett vykort med hälsningen på hennes hemlands tungomål.

Varje fredag under de senaste 21 åren har the Londoners arrangerat en pub-promenad från tunnelbanestationen Temple; utom långfredagarna, då utgår den ifrån en annan station eftersom Temple är stängd. Självfallet leds turen av en av dessa gamla män som tycks ha fått sin utbildning på music hall-estraden.

Längsmed Embankment vandrade vi fram och passerade det första huset med elektricitet i London (det finns ett annat som påstår att de var före, men där rörde det sig bara om någon enstaka glödlampa). In genom Temple Inn som är upplyst av 102 gaslyktor, tills för några år sedan tända för hand. Det tog en och en halv timme.

Pubarna varierar från gång till gång beroende på guidens humör och om han tror att gruppen ska få plats. Det är ingen förhandsanmälan och turen blir av oavsett hur få som dyker upp.

Nu skulle jag kunna skriva som i den gamla skoluppsatsen: ”MIN SKOLRESA: I förra veckan åkte vi till Stockholm. Där drack jag en sockerdricka. Sen minns jag inget mer.”, men jag har i varje fall fragmentariska bilder från vad som hände efter första puben.

* Kanadensaren som bekräftade nord-amerikanernas känsla av att vara historielösa: ”Det är fantastiskt! Den första puben (Ye Olde Cheshire Cheese) vi var på är äldre än mitt land.”

* Vi passerade, utan att besöka, The Cartoonist, tecknarnas egen pub, där skylten byts ut varje år genom en teckningstävling.

* Ye Olde Mitre når man via en vanlig dörr i en husvägg och genom en smal gränd in till en liten bakgård. Fortsätter man ut på andra sidan kommer man till Ely Place, som till helt nyligen var ett område som tillhörde Cambridgeshire. Självfallet hade de en hel del specialprivilegier. De flesta har försvunnit, men polisen kan fortfarande inte komma in på deras gata utan en inbjudan.

* Det finns inga ”roads” inom City of London. Farringdon Road t ex byter namn till Farringdon Street när den passerar in i City.

* Vi gick förbi Fox and Hunter, en pub som i likhet med många inom City och trakten runt om inte är öppen på kvällarna. Med å andra sidan öppnar den kl 6 på morgonen, när Smithfield Meat Market är igång. Deras frukost har valts till Londons bästa.

* Lite senare höll vi på att bli överkörda av en plötsligt uppdykande bil i kolmörkret på Charterhouse Square, medan guiden berättade en hemsk sannhistoria om pesten, läkare och några lik som hanterades på ett konstigt sätt. Jag minns inga detaljer, förutom att flera i sällskapet mådde illa, men det hade kanske andra förklaringar.

* Sutton Arms hette den näst sista puben, full av speglar, men namnet på den sista kan jag omöjligt komma ihåg. Att den låg i början av Central Street, mitt emellan tunnelbanestationerna Aldersgate och Old Street, har jag lyckats lista ut i efterhand. För den som tycker om pubunderhållning kan den vara värd att leta upp.

London, fredag 10 maj – Themsenpromenad 1: Hammersmith – Chiswick

Bästa årstiden för dagens promenad är den varma när man kan sitta på pubarnas terrasser ned mot floden. Alla veckodagar passar lika bra, med den reservationen att inte lika många pubar serverar lunch på helgerna. Det är en lång sträcka, så starta inte för sent, omkring tio från Hammersmith tunnelbanestation är lämpligt.

När ni kommit upp ur tunnelbanan och står på trottoaren och kippar efter andan i avgasröken från den täta trafiken på Broadway är det svårt att se hur Hammersmith en gång i tiden kunnat vara en liten fiskeby. Byn låg, dels på den gamla huvudleden ut mot Bath, Bristol, Exeter och Plymouth, dels på kungens väg till palatset i Richmond. Den ena ledde till många värdshus, den andra till fina villor.

Låt oss skynda snabbt härifrån. Följ trottoaren åt vänster (om ni kom med Metropolitan Line, så måste ni ta er över Broadway först) in på Queen Caroline Street. Gatan är det enda monumentet till denna skandalösa kvinna, hustru till den blivande George IV; även känd som Prinny. Han tvingades  gifta sig med Caroline mot att fadern betalade alla hans spelskulder. Bröllopsresan fick hon dela med en av hans älskarinnor, men hon tog snart sin italienske betjänt, Bergami, som älskare.

Prinny misslyckades med att skilja sig från Caroline efter faderns död. Han vägrade att låta kröna henne till drottning i samband med sin egen kröning. När hon försökte komma in som åskådare blev hon bortkörd.

Invånarna i Hammersmith tyckte om henne, kanske för att hon hade valt att bo just där, och såg henne som en martyr. I en liten vers gav de henne goda råd:

”Gracious Queen, we thee implore:
Go away, and sin no more.
Or, if the effort be too great,
Go away at any rate”

(Fritt översatt: ”Ärade drottning, vi dig ber: /Gå din väg, synda ej mer. /Om nu detta blir för svårt, /Skynda i alla fall långt bort.”) Märkligt nog följde hon rådet genom att dö mycket snart därefter.

Hammersmith Bridge Road är vägen som går under viadukten till höger om St Paul’s Church. Följ den och snart ser ni den praktfulla och frilliga Hammersmith Bridge, byggd 1883-7 av Joseph Bazalgette.

Det går att komma till promenaden längsmed floden på båda sidorna av brouppfarten men väljer ni den högra kan ni se en gammal dricksfontän på vägen upp mot bron. Trafikens tryck släpper sin trumhinneterror och näsborrssveda i samma ögonblick som Themsens öppna vidder breder ut sig  framför ögonen.

En dag i slutet av mars eller i början av april är det rusningstidsträngsel på och kring floden. Det är när den traditionella kapprodden mellan Oxford och Cambridge äger rum. Starten sker vid Putney Bridge, strax bortom kröken nedströms (det vill säga till vänster), och målet ligger vid Chiswick Bridge.

Vi ska vandra uppför floden, mot målet, men inte riktigt ända fram till det. Det här är den vackraste och trevligaste delen av Themsen, i varje fall inom London. Lower, Upper och Chiswick Mall heter de tre delsträckorna, alla med olika karaktär.

På tal om karaktär så kommer de första två pubarna, Blue Anchor och Rutland, nästan vägg i vägg, efter bara några steg. Båtklubbens medlemmar kan gå direkt från sin viktorianska balkong över till pubens. Byggnaderna längsmed Lower Mall är vackra 1700- och 1800-talshus med fint järnsmide i staket och balkonger.

För en strängt hållen svensk känns det förstås extra syndigt att under en promenad kunna gå in i pubar med jämna mellanrum och dricka öl, men om ni behöver vara återhållsamma så ska ni vänta fem minuter tills ni kommer till the Dove. Den 400-åriga puben (nuvarande byggnad är bara 200 år gammal) har en balkong över vattnet. I den här stimulerande miljön satt James Thompson, 1700-talspoeten, och skrev orden till Rule Britannia, på den tiden den var ett coffee house.

Vi är nu inne på Upper Mall och strax bortom Dove ligger Kelmscott House (1870-talet), där William Morris hade sin ateljé. En blå tavla på väggen minner om Francis Ronalds som uppfann den elektriska sladden och testade den genom att lägga ner 13 km i trädgården. Det finns ett längre och aktuellare budskap på fasaden:

”Guests and neighbours, on the site of this Guest-hall once stood the lecture-room of the Hammersmith Socialists. Drink a glass to the memory”.

(”Gäster och grannar, på platsen för denna Gästhall låg en gång i tiden Hammersmith-socialisternas föreläsningssal. Drick ett glas till minnet.”)

Av de många segelbåts- och roddbåtsklubbar som ligger vid Upper Mall är nog Furnival Club den mest kända, uppkallad efter dess grundare, Dr Furnival, en lärd herre med långt skägg som rodde upp i hög ålder. Han lär ha varit den första man som lärde kvinnor att ro, och han uppmuntrade dem att klä sig praktiskt, i byxkjolar och till och med kortbyxor, fast det senare höll på att leda till att de blev arresterade.

När vi kommer fram till Chiswick (uttalas tjissick) Mall har husen blivit större och elegantare, nästan alla med privata trädgårdar intill floden, men åtskilda av den allmänna vägen. Här bodde Lady Castlemaine, en av Charles II:s älskarinnor i en tegelbyggnad som kallas Walpole House. Vissa påstår att det var modellen för miss Pinkertons skola för unga damer i Thackerays Fåfängans marknad.

Ända till 1860-talet var Chiswick en lantlig by och trots att motorleden i dag bara går ett par korta kvarter bort, så är inte mycket förändrat på the Mall nere vid vattnet. Det finns två pubar i trakten, Black Lion och The Old Ship. Om du kommer till den senare, som är från mitten av 1700-talet, en vinterdag, så är det troligt att du möts av en riktig brasa i den öppna spisen.

Snart svänger vägen bort från Themsen. De som inte vill släppa kontakten med floden kan fortsätta rakt fram på en stig, men de går miste om mötet med en märklig byggnad en bit inåt land. Precis i kurvan låg ett gammalt  vadställe över (under?) Themsen. Det är fortfarande utmärkt som sådant på nya kartor, men vi har aldrig sett någon bil utnyttja det här alternativet för att komma till andra sidan.

Utanför St Nicholas-kyrkan hittade jag en affisch som berättade om att King’s Singer skulle komma på besök nästa söndag kväll. I biljettpriset ingick ett glas vin, ganska självklart eftersom Fuller stod som sponsorer.

Det här socialt naturliga förhållandet till alkohol (det stod förstås inget om alkoholfritt alternativ på affischen) känns väl lite främmande för oss, men det är inte ovanligt i pubarnas land. I puritanska Skottland kan ungdomsidrott sponsras av  whiskydestillerier, och jag har varit med om att tillsammans med alla i publiken till en utomhuskonsert i Edinburghs Princess Garden få en liten whiskyflaska på biljetten för att vi skulle behålla värmen i kroppen i kvällskylan. Det skulle aldrig hända på Götaplatsen.

Men tillbaka till verkligheten i Chiswick. Gravgroupies kan här göra en avstickare till kyrkogården gör att spana in Hogarths, Lady Castlemaines och James McNeill Whistlers gravar. Själva fortsatte vi Church Street fram till, och under, en förvirrande rondell. Det är inte många som hittar till Hogarth’s House vid Hogarth’s Lane, en bit upp på vänstra sidan av Great West Road.

Målaren och grafikern William Hogarth köpte huset när han var 52 och bodde här i fem år. Även de som inte är intresserade av att se hans verk bör titta in om de är i närheten. Det är fri entré och det är en chans att få se ett gammalt bostadshus med trädgård. Man kan lätt föreställa sig hur det skulle vara att leva direkt intill den hårt belastade motorleden och skänka en medlidandes tanke till dem som bor i de moderna hyreshusen på andra sidan vägen.

 

London, fredag 10 maj – En obetydlig skylt

Vid en liten gränd, i det av turister ofta glömda distriktet St James, där Englands sista offentliga duell utkämpades, låg mellan 1842 och 1845, republiken Texas ambassad till Storbritannien.

Några månader efter nederlaget vid Alamo slog man tillbaka och erövrade stora områden från mexikanerna. USA höll sig avvaktande, att låta Texas bli medlem av unionen vore i praktiken att förklara krig mot Mexiko. Att Storbritannien var så snabbt att erkänna Texas som ett eget land hade två orsaker: dels hoppades man mexikanerna skulle bli mindre benägna till att hämnas; dels var man orolig för att USA skulle bli för stort.

Frankrike följde efter, även om konsuln i Galveston beskrev den nya republiken som ”ett fullständigt näste av banditer”.

England klagade vid delegationen i London att Texas praktiserade slaveri (det hade avskaffats bara tio år tidigare i Storbritannien), men ansåg samtidigt att det nybildade landet skulle bli en värdefull handelspartner. Man utövade till och med en diskret press på Mexiko att erkänna sin granne.

Men i USA blev expansionspolitiken åter aktuell och 1846 blev Texas den 28:e staten. Därmed upphörde behovet att ha en egen representation i London och ambassaden vid St James’s Street stängdes. Kvar finns en minnesskylt vid öppningen till gränden.

Den smal-smala gränden Pickering Place ligger på vänster sida i sista kvarteret när man går nedför St James’s Street från Piccadilly. Förutom skylten finns inget att se, men gränden är vacker och den lilla gårdsplanen likaså.

Runt hörnet ligger Pall Mall (som uttalas ”pell mell”, men paradgatan The Mall, som ligger lite längre bort uttalas ”mål”). Härifrån leder bakgatan Crown Passage igenom kvarteret, kantad av livliga smörgås-kaféer, butiker och pub. I ett område som domineras av breda gator och lyxiga anrika klubbar är det nästan en chock att komma in på en gatstump som mer hör hemma i Soho. Det lär vara ett favorittillhåll för betjänter.

London, torsdag 9 maj – Citypromenad 3: Så låser man ett slott

Den har allt som en långkörare har. Den har repliker och musik, färggranna kostymer och fantastisk dekor. Ljudeffekterna är autentiska.

Den är möjligen inte den kortaste ceremonin i världen, men ingen annan har pågått så länge. I mer än 700 år har samma ritual upprepats, kväll efter kväll, utan ett enda avbrott, inte ens under krig. Det kan förstås bara vara engelsmän som sysslar med sådant. Och upprinnelsen låg i ett överfall.

År 1240 gick en man runt London och stängde stadsportarna på kvällen, en bortglömd sedvänja som vore värd att få ett nytt liv. Han var normand och en kväll blev han överfallen vid Bulwark Gate av saxare (som modern referens kan man jämföra engelsmän och fransmän). Han överlevde attacken, men vägrade att fortsätta låsandet om han inte fick en soldateskort. Och på den vägen är det, men eftersom alla stadsportar är försvunna så tar det numera bara åtta minuter, när Tower of London, som var en del av det gamla stadsförsvaret, stängs igen för kvällen.

Den engelska humorn är ingen myt. Varje guide tycks hämtad från en music hall, åtminstone om han är en gammal man. Den som tog emot vår lilla utvalda skara av turister kl 21.35 utanför Towern utgjorde inget undantag. Klädd i sin praktfulla röda långrock förde han oss in i det svagt upplysta slottet och med militärisk precision placerades vi bakom en vit linje nedanför Bloody Tower.

– Ta ett steg över linjen och ni riskerar att bli en del av en ceremoni som utförts på samma sätt i mer än 700 år. Ni vill väl inte att traditionen ska brytas?

Efter att ha gett oss en historisk bakgrund och förtäljt oss att ceremonin går ut på att låsa Towerns portar bad vår guide att vi beaktade ett administrativt problem: När nu portarna är låsta – hur ska de som är kvar inne komma ut?

Vi skulle få veta svaret efteråt – om det fanns något. Innan han lämnade oss för att inta sin plats i ritualen uppmanades vi att hålla utkik efter spöken. Varje förekomst skulle rapporteras så att de kunde föras in på övertidslistan.

Och med följande ord övergav han oss i skuggan av blodiga tornet:

– Som MacArthur sa vid sin reträtt i Manila: I shall return.

Tyst andäktig förväntan följer. Vinden blåser in från Themsen genom Traitor’s Gate. Klirret från småmynt i någons ficka. Ljudet av fotsteg – nej, det var löv som prasslade.

Så hör vi nycklar som skramlar och en grupp rödklädda soldater kommer mot oss. De eskorterar Chief Warder som bär på en nyckelknippa. Han har utfört sitt hundraåriga värv, låst de två yttre portarna, vid Middle Tower och Byward Tower, och nu vill han komma in på den inre borggården för att lämna ifrån sig nycklarna. Men han stoppas av en vakt som står posterad under Bloody Tower.

– Halt. Who goes there?

– The Keys.

– Who’s Keys?

– Queen Elizabeth’s Keys?

Varvid vakten blir så imponerad att han skyldrar gevär och Chief Warder lyfter sin huvudbonad och utbringar:

– God Preserve Queen Elizabeth.

Vakten svarar ”Amen” och alla försvinner in genom porten. På ett överenskommet tecken följer vi efter.

Gruppen med nycklarna möts av en större vaktstyrka vid trapporna nedanför White Tower och i samma ögonblick som kyrkklockan slår tio överlämnas nyckelknippan. En trumslagarpojke blåser i trumpet (ja, han kallas faktiskt trumslagarpojke) och 90 sekunder efter tio är allt över.

Hur vi kom ut? Det bor faktiskt 53 familjer inne i Tower of London och det vore orimligt att begära att de ska vara hemma senast tio. Så vi kom ut på samma sätt som de kommer in.

London, torsdag 9 maj – Citypromead 2: Beating-the-bounds.

De två männen i skåpbilens förarhytt satt och halvsov. När processionen stannade på trottoaren alldeles intill tittade de upp, fnyste lite föraktfullt åt vad som helt tydligt var något religiöst jönseri och slöt ögonen igen. Föga kunde de ana vad som väntade.

Den lilla församlade gruppen av präster, lekmän och åskådare bad en kort bön och sjöng en psalmvers. Därefter lyfte de tolv skoluniformsklädda pojkarna sina spön. Vid det här laget hade vi sett ceremonin några gånger, och jag tittade istället på de två männen i bilen. De hade försjunkit i dvala igen. I nästa ögonblick började pojkarna slå med spöna, allt vad de orkade, i backen.

Männen for upp med ett hickande och stirrade tvivlande ut genom vindrutan. De hade, antagligen för första gången, lite ofrivilligt fått vara med om den gamla traditionen ”beating the bounds”.

Kristi Himmelfärdsdag är ingen helgdag i England, men i några småbyar och städer upprätthåller man den här dagen den något märkliga seden att gå omkring och ”slå gränserna”. City-kyrkan All Hallows-by-the-Tower återupptog traditionen för några år sedan och vart tredje år går man (eller småspringer skulle vi nog vilja påstå efter ha varit med om det) runt hela församlingsområdet och har en kort ceremoni, med käppiskningen som höjdpunkt, vid olika stationer längs med vägen.

I år åkte man för första gången ut på Themsen eftersom församlingen gränsar till floden. Ska det göras ordentligt så bör man markera den sidan också, och i en något halsbrytande manöver höll man en av pojkarna upp-och-ner över relingen, så att han kunde komma åt att piska vattnet, en gång vid London Bridge och en gång vid Tower Bridge.

Seden uppkom under Elizabeth I:s och hade då, förutom den religiösa aspekten, en praktisk funktion. Det var ett bra sätt att slå in i barn och byidioter var byns gränser gick. I början var det faktiskt pojkarna som fick stryk, eller blev doppade i ett vattendike, vid de olika stationerna, så att byns marker riktigt skulle inpräntas i dem.

Numera är det pojkarna själva, ofta korgossar, som får stå för piskandet, och det är med en sann förtjusning som de går in för sitt jobb. Det är inte mycket kvar av spöna när rundvandringen är över. I Oxford har man hela 22 gränsstenar som alla måste slita spö. En av dem ligger under golvet på puben Roebuck Inn, men det hindrar inte processionen från att strömma in bland de öldrickande.

Det finns varianter på ceremonin i olika delar av landet. I Lichfield är det stadssheriffen som den 8 september ser till att ett gammalt kungligt påbud blir utfört och i Skottland kallar man det hela ”riding the marches”.  (”March” är ett gammalengelskt ord för Englands gränstrakter till Wales och Skottland.)

De återkommande krigen med England gjorde det nödvändigt att ständigt definiera bygränserna. I många sydskotska städer har traditionen utvecklats till färgglada processioner följda av festligheter under sommarmånaderna, bland andra Lanark, Linlithgow, Lockerbie, Peeble ocb Sanquhar. Det existerar ingen gemensam dag, men i Hawick, Selkirk och Galashiels, där man kallar det för “common riding”, brukar ceremonin äga rum i början av juni.

London torsdag 9 maj – Citypromenad 1: Genom de smalaste gränderna

I andra städer använder man lite löst uttrycket “city” som synonym till “centrum”. Gör inte det i London. Det skapar bara förvirring. Här är City den kvadratmile stora stadsdel, det ursprungliga romerska och medeltida London, som avgränsas av Temple i väster och Towern i öster. City har egen polis och många kuriösa lagar. Både drottningen och militären måste stanna vid gränserna till City och be om tillstånd för att få komma in. (Egentligen heter det City of London eftersom det finns ett City of Westminster också, men i dagligt tal används City, respektive Westminster om de båda stadsdelarna).

Bästa tid för vandring i City är måndag-fredag kring lunchtid när restauranger, kaféer och pubar fylls av kontors- och bankarbetande människor. På kvällar och helger är det ganska dött, pubarna stänger tidigt.

Alla gator i City är smala och vindlande, de bygger på det medeltida gatunätet, men mellan dem finns ännu smalare gränder, som bara är med i de mest detaljerade kartorna. Den här promenaden går igenom det mest sammanhängande systemet av smågränder öster om the Bank.

Centrum av City ligger framför Bank of England där ungefär tio gator strålar samman. Under jord speglas mångfalden i de otaliga utgångar som tunnelbanestationen Bank erbjuder. Det är en utmaning att hitta rätt från början, så att man inte behöver korsa gator med livlig trafik i onödan efter att man kommit upp.

Vi ska upp på Lombard St, vilket är i syd-ost för dem som har kompass med sig. Den här delen av stationen ligger under Hawksmoors kyrka St Mary Woolnoth, kanske den enda kyrka i världen med en tunnelbanestation i källaren. En av kyrkoherdarna, John Newton (1725-1807) skrev Elvis Presley-låten Amazing Grace.

I en tid när folk inte kunde läsa och affärernas fönster var för små för att kunna exponera varor, så var skyltar med talande bilder det enda sättet att berätta för förbipasserande vad som såldes innanför. När Charles I gav sitt tillstånd ville varje affär ha sin skylt –  med sågar, handskar, grytor, nycklar med mera målade på eller utskurna i trä. Många av skyltarna sträckte sig över hela den smala gatan och man tror att de var en starkt bidragande orsak till att den stora branden 1666 spred sig så snabbt. Charles II införde bestämmelser om begränsningar av storleken.

Lombard Street har fått sitt namn från “lombards”, ett nedsättande uttryck som användes om de italienska finansiärer som tog över när judarna blev utvisade. Byggnaderna är från 1800- och 1900-talen, men de många färgglada skyltarna påminner om äldre tider: Lloyds häst (1677), gräshoppan (1563) som numera tillhör Bangque Paribas, National Westminsters krona och ankare med flera. På huset med de tre kronorna (Courts) sitter en skylt som berättar om att försäkringsbolaget Lloyds föddes på den här platsen i ett coffee house (1691-1785).

Alldeles i början av Lombard Street hittar vi, på vänster sida den första gränden, Pope’s Head Alley (man kan faktiskt se ett litet påvehuvud på väggen), men vi går inte in här, utan fortsätter till nästa, Change Alley, där vi svänger vänster. Halvvägs genom kvarteret tar vi av till höger (den heter fortfarande Change Alley) och fortsätter rakt fram tills vi kommer fram till en större gata. På andra sidan, snett till vänster, ser vi öppningen till Bengal Court, som leder till George Court.

Här är luften fylld av London historia, och kontorsarbetare om det, som nu, är  lunchtid. Den 600-åriga puben George & Vulture har brunnit ner två gånger och i sin senaste reinkarnation förknippas den med Dickens; the City Pickwick Club träffas här. Till vänster vid Castle Court ligger Jamaica Wine House, en pub från 1652, som var det första stället i London med tillstånd att sälja kaffe. Man kan fortfarande se en gammal filtreringsapparat.

Om det är sommar och varmt så är platsen framför vinhuset fylld av livliga vin- och öldrickande lunchare; en skarp kontrast till St Michael Cornhills lugna trädgård runt hörnet. Åt andra hållet ligger den berömda restaurangen Simpson’s och strax intill den mycket smala Ball Court.

Slips och kostym är obligatorisk uniform i den brittiska affärsvärlden och knappast någon av gästerna i de nämnda etablissemangen avviker från normen. Är man för enkelt klädd är det troligt att man inte blir serverad, inte ens en öl vid bardisken. På några ställen sitter det varnande skyltar på dörrarna.

Men vi fortsätter vår promenad. Vid Jamaica Wine House tar vi till höger förbi trädgården och till höger igen, in i en kort passage som leder till Bell Inn yard. Framme vid den bredare Gracechurch Street kan vi välja mellan tre gränder på andra sidan gatan. De är alla värda att utforska, men vi rekommenderar den mellersta, Bulls Head Passage, den är det mest smygande alternativet att närma sig Leadenhall Market.

Det är här är en av Londons mindre marknader (för vilt, höns, kött, frukt och ost) och den är nyligen renoverad, så det är också en av de finare, alldeles för fin egentligen eftersom hyran steg kraftigt och de trendiga affärerna tog över. Leta efter Citys silverfärgade gargoyler (vattenkastare) på Horace Hones pelare och arkadbågar från 1881.

Det finns flera restauranger inom marknadsområdet, men några av dem kan vara svåra att hitta, de döljer sig i slutet av anonyma baktrappor. I de små fönstren två-tre våningar upp skymtar ätande människor. En av pubarna är tydligen till för arbetarna vid marknaden. Vi hittade bara en slips där och ägaren såg inte ut att känna sig hemma.

På platsen för Leadenhall Market stod romarnas basilika och Forum, centrum för deras Londinium. För att uppleva en historisk kontrast, gå ut genom marknadens östra arm, till Leadenhall Place, och titta på Lloyds science fiction-inspirerade högkvarter. I allt stål och glas har man inte glömt sina rötter, utan byggt en coffee shop dit de anställda kan ta sina klienter för att göra upp affärerna på gammaldags sätt.

Vi har kommit till slutet av de smalaste gränderna men ännu återstår några kvarter till Towem. Vi fortsätter till vänster runt hörnet av Lloyd-byggnaden och tar första gatan till höger, Fenchurch Avenue. Den andra gränden till höger, Hogarth Court/Billiter Square, leder ned till Fenchurch Street och tvärs över gatan börjar den tunnelliknande Star Alley.

Citys många kyrkspiror stack tidigare upp högt över den låga bebyggelsen. Nu är det tvärtom och allra mest i skuggan står tornet (1400 talet) till den rivna All Hallows Staining. Det enorma Plantation House-komplexet i närheten ser ut som ett landskap i skyn.

På andra sidan Mark Lane leder en kort backe överraskande upp till en liten järnvägsstation, Fenchurch Street Station, med välbevarad fasad och ett litet torg framför. Pä högra sidan av torget går en kort trappa ned till New London Street. I fonden ser vi St Olave Church. Vi går runt kyrkan till vänster, nedför Seething Lane och in på kyrkogården. Men, se upp när ni kliver in genom porten, den är dekorerad med dödskallar.

Londons mest kände dagboksskrivare, Samuel Pepys, bodde i närheten och St Olave var hans kyrka. En byst av honom blockerar en tidigare ingång och lite längre nedför gatan, i Seething Lane Gardens (på platsen för hans kontor), står en staty. När vi når slutet av Seething Lane kan vi se Towern till vänster.

Kyrkan på andra sidan gatan heter All Hallows-by the-Tower. Pepys stod i 1600-talstornet och betraktade oroligt hur den stora branden närmade sig under flera dagar. Den slocknade bara ett par kvarter härifrån.

London torsdag 9 maj – Postens egen minitunnelbana.

Jag har lotsat 1963 års lokomotivprototyp genom järnvägsstationen under Great Mountpleasant Post Office; genom alla sektionerna; nästan själv. Det var aldrig fara för någons liv, ej heller för någons lem. För i denna, nästan okända tunnelbana i London, åker inga människor, bara post.

Ett av de många fenomen som tillhör klassen ”det har jag aldrig tänkt på” är problemen förknippade med att förflytta brev och paket från ena sidan av en storstad till den andra. Att trafikstockningar och förseningar är ett påtagligt inslag i stadsbilden kan knappast undgå någon som bor i en stad. Att postdistributionen måste hitta speciallösningar för att inte minut- och timslånga dröjsmål ska förvandlas till dygn, när posten missar tåg- och flygförbindelserna är däremot inte lika uppenbart.

Hur de har löst det i Tokyo och New York vet jag inte, men i London insåg postmästaren redan 1909 att biltransporter skulle göra posten hopplöst försenad. Valet stod mellan pneumatisk tub (som Paris hade under en period) och underjordisk järnväg. Utgrävningarna påbörjades i oktober 1914, men fick till slut avbrytas på grund av kriget. Det som var färdigt av tunnlarna kom till användning som skyddsförvaring för tavlor från Tate Gallery och National Portrait Gallery, undan zeppelinarnas bomber.

Inte förrän 1927 kunde världens första, och hittills enda, underjordiska postjärnväg invigas. Sextiotre år senare var vi på väg att besöka en av stationerna. Det märktes att vi började närma oss Mount Pleasant Post Office, antagligen fortfarande världens största postsorteringsanstalt, för det vimlade av brevbärare på gatorna.

En guide tog emot oss vid en sidoentré och förde oss via trappor, gångar och hiss ned till vad som såg ut som en vanlig tunnelbanestation, fast i mindre skala. Det enda som var större, var oväsendet. Allt som rörde sig väsnades: tågen som kom in till plattformen eller bara rusade förbi på det yttre spåret, hissarna som förde ner posten från våningarna ovanför, behållarna med säckar som lastades på manuellt. Det gick knappt att höra vad vår värd berättade, men följande uppfattade jag i varje fall:

Hela bannätet är 37 km långt och har sju stationer mellan Paddington och Whitechapel. Medan bilarna uppe ytan kryper fram med en snitthastighet av 20 km/tim fraktar posttåget ett brev från ena ändan av London till den andra på 25 minuter, inklusive stoppen på stationerna.

Tre gånger varje kväll är det är riktigt bråttom när posten ska med nattågen upp till Skottland och då går direktexpressen mellan Liverpool Street och Paddington på 13 minuter. Vid de mellanliggande stationerna ringer klockor och blinkar varningsljus för att ingen ska komma på tanken att försöka lasta på en säck när expressen susar förbi i 56 km/tim.

Det är lika bra att klara av alla siffror med en gång: Tågen far fram på 610 mm-spår igenom tunnlar som mellan stationerna är 2,743 m höga. Vagnarna är 8,229 m långa och består av fyra behållare, vilka var och kan ta femton säckar med brev eller sex med paket. Under rusningstid passerar ett tåg var fjärde minut, vid andra tillfällen tolv per timme. Två timmar om dagen, mellan nio och elva på morgonen, stannar alla tåg, för att man ska utföra reparationer. 110 människor har hand om tåghanteringen, medan 90 stycken lagar det som går sönder.

Den uppmärksamme har antagligen redan förstått att tågen är förarlösa. Deras framfart övervakas från paneler på de olika stationerna. Genom kretssystem kontrolleras vilka sträckor av spåren som är strömförande. När ett tåg kommer in på ett nytt avsnitt bryts strömmen automatiskt på det föregående, vilket innebär att det är praktiskt taget omöjligt för olyckor att inträffa. Det är så lätt att handha att till och med en amatör klarar av det, vilket jag alltså kan intyga.

Man har haft allvarligare tillbud någon enstaka gång, men jag uppfattade inga detaljer i guidens berättelse, eftersom ett ovanligt stökigt tåg passerade just då.

I reparationsverkstaden står en VIP-vagn som vid några sällsynta tillfällen tagit människor med på korta resor. Den påminner om en åkanordning som rymt från ett nöjesfält.

När verksamheten stängde 2003 fanns bara tre sorteringskontor kvar. De övriga hade flyttat eller stängt. Tunnlarna är kvar och tycks vara välbevarade.