Themsen – Den första dagen 3

Trots att vi nu var på rätt sida av Themsen, så tycktes Charlton fortfarande vara ett lika obekant resmål. Förvirringen kring biljettluckan vid Gravesendstationen blev till och med större än i Southend och till slut hamnade vi på ett tåg som visserligen passerade Charlton, men utan att stanna, vartannat tåg är express, vartannat lokalt.

Vi hoppade irriterade av i Blackheath bara för att få veta att det inte fanns några förbindelser från den stationen med Charlton, utan att vi måste åka in till London och ta ett av de långsamma tågen. Hur var det med buss då? Jo, något fanns det, i ungefär rätt riktning.

Vi hoppade på den första som kom och hamnade i en återvändsgränd vid linjens slut i Woolwich. Här gav vi upp, förbannade Londons kollektivtrafik, i synnerhet Network Southeast, hoppade in i en taxi, gav order om att köra till Themsen-barriären och mindes att de tre männen i en båt, även om de inte färdades så här långt ned på Themsen, upplevde en mycket liknande erfarenhet när de försökte skaffa sig information vid engelsk järnvägsstation:

”Vi kom till Waterloo vid elvatiden och frågade varifrån elva och fem avgick. Ingen visste förstås; ingen vid Waterloo vet någonsin var ett tåg kommer att avgå ifrån, eller vart ett tåg när det avgår är på väg, eller någonting annat. Bäraren som tog våra saker trodde att det skulle avgå från plattform nummer två, medan en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört ett rykte om att det skulle avgå från nummer ett. Stationsmästaren, å andra sidan, var övertygad om att det skulle starta från den lokala plattformen.

För att göra slag i saken gick vi en trappa upp och frågade trafikledaren, och han sa till oss att han precis hade träffat en man, som sa att han hade sett det vid plattform nummer tre. Vi gick till plattform nummer tre, men de sakkunniga där trodde nog att det var Southampton-expressen eller kanske Windsor-loopen. Men de var säkra på att det inte var Kingston-tåget, fast varför de var säkra kunde de inte säga.

Sedan trodde vår bärare att det måste vara det på hög-nivåplattformen; han sa att han trodde att han kände igen tåget. Så vi gick till hög-nivåplattformen och träffade lokföraren, och frågade honom om han var på väg till Kingston. Han sa att han naturligtvis inte kunde vara riktigt säker, men att han nästan trodde att han var. I vilket fall som helst, om det inte var 11.05 till Kingston, så var han nästan säker på att det var 9.32 till Virginia Water, eller 10.00 till Isle of Wight, eller något åt det hållet och vi skulle alla veta när vi väl var framme. Vi stoppade half-a-crown i handen på honom och bad honom vara 11.05 till Kingston.”

Efter att vi hade passerat Greenhithe, i början av tågresan från Gravesend, innan vi förstod att vi åkte fel och fortfarande njöt av den, kunde vi se nedfarten till Dartford-tunneln, den första möjligheten för bilister att korsa Themsen. Byggandet stoppades av kriget och den västra blev klar 1963, den östra och en bro 1991. Innan floden ringlade bort från den mer rationellt anlagda järnvägslinjen hann vi skönja glimtar av Long Reach, Erith Rands och Erith Reach.

Från Themsen-barriären finns regelbundna färjeförbindelser med Greenwhich och Westminster Pier i centrala London. Den sista båten för dagen gick 16.15 och på grund av allt strulet höll vi nu på att missa den. Vi sprang från taxin upp på skyddsvallen och stirrade ut över det tomma vattnet och de tysta vaktande barriärhuvorna (de ser ut som om Sydney-operan hade fått en kull med ungar). Inte en turist så lågt ögat nådde – och ingen båt.

London måndag den 6 maj – Den första gången

Min första londonpromenad begicks för nästan femtio år sedan. Jag var arton år, på skolresa, hade läst en guidebok som beskrev promenader och var beredd att erövra världen. Det var bara ett problem. Ingen av mina barnsliga kamrater ville gå omkring på gatorna och läsa en bok och läraren hade påbjudit att vi alltid skulle vara minst två. Med böner, mutor och alkohol lyckades jag värva en motsträvigt frivillig till åtminstone en promenad. För en tid sedan gjorde jag i mogen ålder om samma tur med en inte mycket villigare fotograf.

Vi började på Waterloo Station, då och nu. Stationen kom till liksom i förbigående i mitten av 1800-talet. Det var meningen att linjen skulle fortsätta in i City, men det dröjde, och under tiden växte trafiken och plattformarna lades till lite på måfå tills man 1922 var tvungen att bygga om alltsammans eftersom ingen hittade till tågen i tid. Taket över plattformarna 18-21 är det enda som finns kvar från den tidigare byggnaden.

1898 blev till slut en förbindelse med City klar, i form av tunnel, “Avloppet” kallad, den enda underjordiska järnväg som inte ägs av London Transport. Sedan 1854 fanns en liten sidostation, Necropolis, med ett dagligt tåg, tur och retur, till Brookwood-kyrkogården. Biljetten (enkel) kostade 2 shilling och 6 pence per kista. Necropolis förstördes av en landmina under andra världskriget.

Då gjorde Waterloo ett starkt intryck på en yngling, som inte sett något annat än stationen i Gävle, nu skyndade vi förbi de nya kanaltunnelplattformarna och ett reklamtåg för den senaste Disneyfilmen med en väntande kö av ivriga barn och motvilliga föräldrar.

En av stationens blygsammare sidoutgångar leder direkt ut på en gångbro över York Road och rätt igenom ett av världens (då) största kontorskomplex, det höga Shell Centre (1962). Då kunde man åka upp och se på utsikten, nu var inte bara utsikten avstängd, utan också fortsättningen på den upphöjda promenaden. En skylt förklarade att bron var osäker eftersom ingen hade brytt sig om att underhålla den.

På andra sidan Belvedere Road (uppkallad efter en nöjespark som låg här) breder South Bank Garden ut sig mot Themsen. Under normala omständigheter är det en av promenadens höjdpunkter. Ju närmare man kommer Themsen desto mer ser man av byggnaderna på andra sidan, först det enorma Ministry of Defence (1957; 5 360 anställda) rakt över och så småningom Parlamentet med Big Ben till vänster. Men nu var det inte normala omständigheter. En tunnelbanestation höll på att byggas i parken för den nya linje som kommer att göra området strax söder om Themsen åtkomligare

Utsikten åt höger spärras effektivt av Hungerford Railway Bridge (1864), men på den bortre sidan finns en gångbro parallellt med spåren och härifrån utbreder sig en av Londons trevligaste vyer, mot Waterloo Bridge (Dimmornas bro), St Paulskatedralen och höghusen i City. Om du ska besöka något av museerna, konsertsalarna, National Theatre eller National Film Theatre på South Bank, så är det bästa sättet att närma sig dessa kulturborgar via gångbron från Embankment.

Men vår reprispromenad gick åt andra hållet, mellan Themsen och County Hall, påbörjad 1909 öppnad 1922, helt färdig 1963 och övergiven 1986 då Thatcher lade ned Greater London Council. Det före detta stadshuset  i edwardiansk renässansstil av Ralph Knott hade stått tomt sedan dess, men nu pågick febril byggverksamhet. Stigen intill floden var avstängd och vi tvingades till en tråkig omväg längsmed den långa byggnadens landsida bara för att upptäcka att ena halvan av Westminster Bridge var belamrad med alla de tunga maskiner som hör till vägbyggen.

Westminster Bridge med en röd dubbeldäckare och Big Ben i bakgrunden är den klassiska londonbilden. Den var svår att framkalla i det kaos som rådde. När bron invigdes 1750 var den londonbornas stora stolthet. Hundar var förbjudna och den som besudlade den med graffitti dömdes till döden utan tillgång till präst.

Bortom Big Ben och trafikintensiva Parliament Square ligger vårt slutmål, Westminster Abbey, en av de turisttätaste attraktionerna i London, med köer och enkelriktningar. Då minns jag katedralen som något stort och tyst, nu steg sorlet mot valven. Man har börjat prata om att ta upp entréavgift.

Vi trängde oss igenom grupper med danskar, japaner och några prästkragar ut genom gångarna i Great Cloister och in i en smalare passage som slutade vid en stängd gallergrind. Här hade jag under min första englandsresa stått i tystnaden och i halvdunklet från gaslamporna förundrat de små svarta dörrarna som omgav den lilla gården.

Framför var och en av dem stod en vit flaska med mjölk. Jag insåg att jag hade kommit till en annan värld och att dess namn var England och ingenting i fortsättningen skulle bli riktigt som förut.