Themsen – Den första dagen 8

På andra sidan London Bridge närmar vi oss den ståtligaste delen av Themsen i London, Kings Reach. Men först en järnvägsbro, dessa dystra horisontella attacker på människans estetiska strängar. Den som leder in till Cannon Street Station når dock oförtjänt en högre nivå genom att den pampiga stationsbyggnaden tjänar som bakgrund. Den byggdes 1866.

Walbrook River är nu helt underjordisk och rinner, i den mån det överhuvudtaget kommer något vatten, ut i Themsen genom en liten kulvert strax bortom järnvägsstationen. Dess lopp leder under Mansion House och Bank of England, vilket användes i romanen (av John Brophy) och filmen (av John Guillermin) The day they robbed the Bank of England.

Terrassen framför Anchor är ett utmärkt ställe att tillbringa en varm sommarkväll. Pubens fem barer, tre restauranger och många trappor och passager är spännande att utforska alla årstider. Den nuvarande byggnaden är från 1750, men det fanns ett etablissemang långt tidigare. Pepys stod här och betraktade 1666 den stora branden i City på andra sidan Themsen. Andra gäster har varit Dr Johnson, Oliver Goldsmith, Edmund Burke och David Garrick.

Den ursprungliga Southwark Bridge, designad i järn av John Rennie i början av 1800-talet, ansågs som en av Themsens vackraste broar. Den nya, från 1919, gör ingen upphetsad.

Direkt efter bron kan man på den norra stranden få en känsla av medeltidens smala gränder som trängde sig genom den täta bebyggelsen ned till vattnet, ibland avbrutna av ett större hus med trädgård. Vid den här tiden hade romarnas mur mot floden ramlat ihop.

Byggandet av den första St Paul’s Cathedral mellan 610 och 670 markerade slutet på Londons förfall och början på stadens nya utveckling. På 1300-talet såg London med sina 13 större klosterkyrkor och 126 församlingskyrkor ut som ”en stad av kyrkor och klocktorn”

Efter den stora branden fick Wren i uppdrag att uppföra nya St Paul’s. Han är begraven i kryptan och en enkel text informerar: ”If you seek his monument look around you”. Katedralen var allmänt hatad i början för att den såg så modern ut.

Vintner’s Hall vid norra stranden har två svanar på sin port. Varför ska vi berätta längre fram, efter att vi träffat the Queen’s Swan Master.

Blackfriars bro (1899) och järnvägsbro (1886) markerar var romarnas London slutade – observera ”predikstolarna” på vägbron, som anknyter till klosternamnet. Under järnvägsbron kommer Fleet River ut genom en kulvert. På romartiden fungerade bifloden som vallgrav. Senare blev den en viktig hamn, innan den mer och mer började likna ett avloppsdike och man tvingades täcka över den.

Den gamla London Bridge hade fungerat som en damm. När den ersattes sjönk vattennivån mer i samband med ebb. Införandet 1848 av vattenklosetter som gick ut i Themsen via alla små underjordiska bäckar ledde till att flodbankarna snart var fyllda av avfall. Stanken var fruktansvärd.

Joseph Bazalgette löste problemet genom att bygga Victoria Embankment, väg på ovansidan, tunnelbana och tre avloppsledningar i underjorden, som gick längsefter Themsen och fångade upp smutsvattnet.

Themsen blev betydligt smalare, York Water Gate (1625) i Victoria Embankment Gardens visar var den gamla strandkanten gick, vilket ledde till en högre vattennivå och ökade risker för översvämning. Bazalgette blev adlad och hans byst sitter någonstans på Hungerford Bridge. Det är tveksamt om det är en hedrande placering.

Waterloo Bridge (1945) är romantikernas och dimmornas bro. Det måste vara minnet av filmen som gör bron till den populäraste bland ”jumpers” eller ”stiffs”, dess behärskade design kan knappast ha en sådan inverkan, då är det lättare att bli deprimerad av Hungerford Bridge, järnvägsbron till Charing Cross Station, det näst fulaste på Themsen.

Nedanför Waterloo Bridge ligger Waterloo River Police Station, den enda flytande polisstationen i världen. De har alltid ett varmt bad färdigt åt dem som de lyckas fiska upp i tid. För att undvika onödiga problem placeras de kvinnliga självmordskandidaterna alltid med kläderna på i karet.

Namnet på det anrika Hotell Savoy går långt tillbaka i tiden. Innan bebyggelsen hade spritt sig för mycket utanför de gamla medeltidsmurarna blev stranden mellan Westminster Abbey och City ett populärt område för uppförande av stadsbostäder åt de fina herrarna från lantgodsen. Husen hade förnäma namn: Essex, Arundel, Lichfield, Coventry, Worcester, Llandaff, Bedford, Durham och York. I det första, Savoy från 1245, bodde Chaucer medan han arbetade som tullman.

Kvällsutsikten från gångtunnelns mynning ovanför Jubilee Gardens är en av Londons mest imponerande. Bortom Themsens krök vid Waterloo Bridge står St Paul’s i sin upplysta vita prakt och raden av byggnader längs Victoria Embankment: Temple, Shell-Mex (med den stora klockan som kallas för Big Benzine), Somerset House (ett arkiv vaktat av lejon och toskanska kolonner) och vidare förbi Whitehall Court till finalen, Parlamentshuset med Big Ben.

När båten lade till vid Westminster Pier, mittemot County Hall, var vi blåfrusna. Den kyliga vinden hade känts betydligt mer över vattnet än på land. Det regnade inte, att London skulle vara ovanligt regnigt är en myt, men det var det där typiskt engelska gråvädret som ger engelsmännen blek hy och gör att alla katter ser likadana ut. Inget skvallrade om att nästa dag skulle bli början på en rekordlång och rekordvarm period i de brittiska öarnas väderhistoria.

Vi återvände till hotellet, vår bas för de första tre nätterna. London är inte känt för små, mysiga hotell, men 5 Sumner Place, runt hörnet från tunnelbanestationen i South Kensington, har en så diskret hemkänsla att det inte ens har något namn, bara en adress. Efter en värmande dusch och rejäl whisky kastade vi oss över planeringen för dag två av vårt flodäventyr.

London måndag den 6 maj – Southwark 1: Bankside & Clink Prison

Min senaste londonpromenad började under Waterloo Bridge, i National Theatres betongskugga. Numera kan man vandra längsmed nästan hela Themsen, från havet till källan. I London är det särskilt hamn- och industrikvarteren som öppnats. Den södra stranden mellan Waterloo Bridge och London Bridge, har tidigare varit lite svår att komma till, men med den nya tunnelbanan Jubilee line och med gångbron över Themsen har ett ett nytt turistområde skapats. När vi gjorde promenaden var det fortfarande en lite halvt övergiven stämning, ungefär som området kring Covent Garden åren efter att grönsaksmarknaden hade flyttat ut.

Bortom London Television Centre lämnade vi kulturbunkrarna, och spåren av de gamla industribyggnader som en gång i tiden dominerade området började dyka upp. Det renoverade, unika OXO-tornet står med sina nya lägenheter och ateljéer som en symbol för förnyelsen. För att kringgå det dåtida reklamförbudet byggde man fönstren så att de bildade bokstäverna O, X och O.

Nybyggda gångtunnlar tog oss förbi de tre Blackfriars-broarna, först vägbron, som 1760-69 blev den tredje bron över Themsen i London. Den byggdes med bötespengar från de som vägrat bli sheriff  i City, och hette egentligen från början William Pitt Bridge, men det var ingen som sa. Av de båda järnvägsbroarna används bara den ena idag.

På andra sidan kom vi ut på Bankside, historiskt beryktade Bankside, som väl gjorde skäl för “smeknamnet” Stew’s Bank. “Stew” är ett av dessa mångtydiga engelska ord som bland annat betyder “vånda”, “ångest”, “förvirring”,” långsamt koka” och “lätt berusad”. Den relativa isoleringen på den södra stranden främjade både bordeller och teatrar. De fyra vanligaste typerna av byggnader i området var förlustelsehus, fängelser, värdshus och prästgårdar.

Präster och osedlighet hör ju ihop, utan synd skulle de bli arbetslösa. Biskopen av Winchester styrde, från sitt londonpalats, 22 bordeller under 1100-talet. Henry VIII stängde dem 1546, men på 1600-talet var de tillbaka, nu i sällskap med flera teatrar: Rose (byggd 1586-7), Swan (1594-6), Hope (1613-4) och framförallt Globe (1598-9), Shakespeares teater. Bankside ändrade karaktär under seklernas lopp, men tycks alltid ha varit ett livligt område på något sätt. 1850 besökte den österrikiske generalen Haynau London. Ungerska immigranter hade spritt dåliga rykten med följd att uppretade folkmassor släpade honom längs gatan i hans mustach.

Att upptäcka de olika historiska lagren i en så blandad miljö som området kring Bankside, är som att lägga pussel med verkligheten. Några spår av den ohelgade horkyrkogården lär det inte gå att hitta, och den första byggnaden efter Blackfriars Bridge ser väldigt ny ut, Founder’s Arms, puben på piazzan framför, har definitivt inte många år på nacken, men bara några hundra meter söderut, på Hopton Street, står fattighus från 1752, som fortfarande används av pensionärer; vid nr 61 finns en liten stuga från omkring 1700.

Arkitekten Sir Giles Gilbert Scotts sista stora monument, Bankside Power Station, öppnades så sent som 1963, efter 15 års byggande. Nu har den stora den stora kolossen renoverats, så att Tate Gallery of Modern Art kunde flytta in år 2000.

I den nya Globe-teatern blandas signalerna, det är nytt och gammalt på en gång, en rekonstruktion i nytt brandsäkert material (den gamla teatern brann ner), ett försök att komma den elizabetanska teatern så nära som möjligt för att öka förståelsen för hur Shakespeares pjäser iscensattes. Den nya byggnaden ligger precis vid Themsen, den gamla låg längre söderut, på Park Street.

Vi fortsatte under Southwark Bridge, med snabbare steg, för nu närmade vi oss en av våra favoritpubar i London, Anchor Inn från 1770. Fem barer och tre restauranger döljer sig i den fristående byggnaden, med labyrintiska passager och trappor som gör att man kan gå på pubtur utan att lämna huset.

Längsmed hela Bankside är det ett utomordentlig utsikt över Themsen mot City och St Paulskatedralen, men allra bäst är den från terrassen utanför Anchor i sommarskymningen. Det historiska pusslet gör sig påmint genom ölglaset. Anchors väggar är prydda med föremål hittade i trakten, bland annat från Globe Theatre och Clink Prison.

Bortom puben tvingades vi för första gången bort från Themsenstranden. Under järnvägsbron till Cannon Street Station börjar den smala Clink Street omgiven av höga lagerbyggnader. Här i det ständiga dickensdunklet gör sig det förflutna påmint, förstärkt av Clink Prison Museums skildringar av fängelsets horribla roll i Banksides historia.

Biskopen av Winchester hade ensam ansvaret för ordningen i den här delen av London. I palatsets källare växte ett fängelse fram. 1134 utgjorde en speciell avdelning antagligen det första kvinnofängelset i England.

Uppfinningsrikedomen när det gäller tortyrmetoder, den aspekt av äldre tiders fängelseliv som tycks fascinera den moderne turisten mest, var gränslös: från det enkla – att låta någon stå i vatten tills fötterna ruttnar – till komplexa makapärer som drog kroppsdelar ur led. Det traditionella straffet för dåliga ölförsäljare och bagare var en dopp i Themsen med hjälp en av ducking-stool.

En variant var att placera dem med baken bar på ett säte med hål och en “shyttynge-pan” (“skitpanna”) under, så att de kom att sitta i sin egen avföring. Skattebetalarna klagade dock på de höga kostnaderna för rengöring och reparation. 1530 gjorde Henry VIII det legalt att slänga kvinnor som mördat sina män i kokande olja. Om bödeln var på det humöret kunde ha låta kvinnan ligga i medans oljan långsamt upphettades.

Detta och mycket mer om Clinkfängelsets historia kan man lära sig vid ett besök på museet. Av fängelset finns inget spår i dag, det brändes ned under Gordon-upploppen 1780, men vid en brand i en lagerlokal 1814 upptäcktes ett fönster som tillhört den stora hallen i biskopspalatset; det kan man se strax bortom museet.

Sitt namn fick fängelset antagligen genom ljudet från kedjor och bojor, all detta “clinking and clanking”. Ordet “clink” har idag blivit ett allmänt slanguttryck för “fängelse”.

London måndag den 6 maj – Den första gången

Min första londonpromenad begicks för nästan femtio år sedan. Jag var arton år, på skolresa, hade läst en guidebok som beskrev promenader och var beredd att erövra världen. Det var bara ett problem. Ingen av mina barnsliga kamrater ville gå omkring på gatorna och läsa en bok och läraren hade påbjudit att vi alltid skulle vara minst två. Med böner, mutor och alkohol lyckades jag värva en motsträvigt frivillig till åtminstone en promenad. För en tid sedan gjorde jag i mogen ålder om samma tur med en inte mycket villigare fotograf.

Vi började på Waterloo Station, då och nu. Stationen kom till liksom i förbigående i mitten av 1800-talet. Det var meningen att linjen skulle fortsätta in i City, men det dröjde, och under tiden växte trafiken och plattformarna lades till lite på måfå tills man 1922 var tvungen att bygga om alltsammans eftersom ingen hittade till tågen i tid. Taket över plattformarna 18-21 är det enda som finns kvar från den tidigare byggnaden.

1898 blev till slut en förbindelse med City klar, i form av tunnel, “Avloppet” kallad, den enda underjordiska järnväg som inte ägs av London Transport. Sedan 1854 fanns en liten sidostation, Necropolis, med ett dagligt tåg, tur och retur, till Brookwood-kyrkogården. Biljetten (enkel) kostade 2 shilling och 6 pence per kista. Necropolis förstördes av en landmina under andra världskriget.

Då gjorde Waterloo ett starkt intryck på en yngling, som inte sett något annat än stationen i Gävle, nu skyndade vi förbi de nya kanaltunnelplattformarna och ett reklamtåg för den senaste Disneyfilmen med en väntande kö av ivriga barn och motvilliga föräldrar.

En av stationens blygsammare sidoutgångar leder direkt ut på en gångbro över York Road och rätt igenom ett av världens (då) största kontorskomplex, det höga Shell Centre (1962). Då kunde man åka upp och se på utsikten, nu var inte bara utsikten avstängd, utan också fortsättningen på den upphöjda promenaden. En skylt förklarade att bron var osäker eftersom ingen hade brytt sig om att underhålla den.

På andra sidan Belvedere Road (uppkallad efter en nöjespark som låg här) breder South Bank Garden ut sig mot Themsen. Under normala omständigheter är det en av promenadens höjdpunkter. Ju närmare man kommer Themsen desto mer ser man av byggnaderna på andra sidan, först det enorma Ministry of Defence (1957; 5 360 anställda) rakt över och så småningom Parlamentet med Big Ben till vänster. Men nu var det inte normala omständigheter. En tunnelbanestation höll på att byggas i parken för den nya linje som kommer att göra området strax söder om Themsen åtkomligare

Utsikten åt höger spärras effektivt av Hungerford Railway Bridge (1864), men på den bortre sidan finns en gångbro parallellt med spåren och härifrån utbreder sig en av Londons trevligaste vyer, mot Waterloo Bridge (Dimmornas bro), St Paulskatedralen och höghusen i City. Om du ska besöka något av museerna, konsertsalarna, National Theatre eller National Film Theatre på South Bank, så är det bästa sättet att närma sig dessa kulturborgar via gångbron från Embankment.

Men vår reprispromenad gick åt andra hållet, mellan Themsen och County Hall, påbörjad 1909 öppnad 1922, helt färdig 1963 och övergiven 1986 då Thatcher lade ned Greater London Council. Det före detta stadshuset  i edwardiansk renässansstil av Ralph Knott hade stått tomt sedan dess, men nu pågick febril byggverksamhet. Stigen intill floden var avstängd och vi tvingades till en tråkig omväg längsmed den långa byggnadens landsida bara för att upptäcka att ena halvan av Westminster Bridge var belamrad med alla de tunga maskiner som hör till vägbyggen.

Westminster Bridge med en röd dubbeldäckare och Big Ben i bakgrunden är den klassiska londonbilden. Den var svår att framkalla i det kaos som rådde. När bron invigdes 1750 var den londonbornas stora stolthet. Hundar var förbjudna och den som besudlade den med graffitti dömdes till döden utan tillgång till präst.

Bortom Big Ben och trafikintensiva Parliament Square ligger vårt slutmål, Westminster Abbey, en av de turisttätaste attraktionerna i London, med köer och enkelriktningar. Då minns jag katedralen som något stort och tyst, nu steg sorlet mot valven. Man har börjat prata om att ta upp entréavgift.

Vi trängde oss igenom grupper med danskar, japaner och några prästkragar ut genom gångarna i Great Cloister och in i en smalare passage som slutade vid en stängd gallergrind. Här hade jag under min första englandsresa stått i tystnaden och i halvdunklet från gaslamporna förundrat de små svarta dörrarna som omgav den lilla gården.

Framför var och en av dem stod en vit flaska med mjölk. Jag insåg att jag hade kommit till en annan värld och att dess namn var England och ingenting i fortsättningen skulle bli riktigt som förut.