Vi kom till Luzern på samma sätt som Mark Twain, med tåg, han från Tyskland den 12 augusti 1878 klockan tio på kvällen, vi 120 år senare från flygplatsen i Zürich klockan elva på morgonen (tabellnummer 660). Hans första kommentar om Schweiz i anteckningsboken är en avskrift gjord från en skylt på tre språk – tyska, franska, engelska – vid gränsen: “Se upp för ficktjuvar.” Sedan skriver han “Det hatade gökuret”, utan närmare förklaring.
Det var första gången för oss i Schweiz, om man undantar genomresor, som oftast hade skett i sovvagn, men vi tyckte att vi redan visste så mycket om landet: gökuret förstås, joddling, St Bernhardshundar och choklad; att det är ordning i Schweiz, tågen går i tid och alla stigar är skyltade med inte bara namnet på destinationsorten utan också hur många minuter det tar att gå dit. Goethe har kanske sammanfattat det bäst när han beskrev Schweiz som den förbluffande kombinationen av “det kollosala och det välordnade”.
Mark Twains första intryck av Luzern (Lucerne på franska, men så länge vi befinner oss i den tysktalande delen kommer vi att använda oss av de tyska namnen) i kapitel 25 av A tramp abroad kan fortfarande användas som vägledning:
“[Staden] börjar vid vattenbrynet, med en krans av hotell, och klättrar upp och sprider ut sig över två eller tre tvära kullar på ett trångt, oordnat, men pittoreskt sätt, och ger för ögat en uppstaplad blandning av röda tak, ålderdomliga gavlar, takfönster, tandpetarspiror, med här och där en bit uråldrig försvarsmur som böjer sig över åsarna, maskliknande, och här och där ett gammalt kvadratiskt torn med grovt murverk.”
Det skulle kunna vara vilken gammal trevlig stad som helst om det inte var för naturens optimala arrangemang av omgivningarna. Ingen temapark skulle ha råd med denna kombination av berg och sjö. Lucerne-sjön (som amerikaner och andra turister kallar den) eller Vierwaldstättersee (som den egentligen heter), tränger i en elliptisk båge in till stadens mitt precis där floden Reuss tömmer sjön och delar staden i två delar.
Att vandra i Luzern är som att gå omkring på läktaren i en gammal amfiteater med sjön som scen och alplandskapet som fond, från Rigi till vänster via myllret av toppar på olika avstånd tvärs över sjön till Pilatus på den högra sidan.
Twain bodde på Schweizerhof (vilket även Napoleon III, Leo Tolstoj och Richard Wagner och vi gjorde, men inte samtidigt), det mest dominerande hotellet i kransen kring sjön. Då utgjorde engelsmän hälften av besökarna med tyskar och amerikaner därnäst. I dag har amerikanarna Luzern som sin favoritort i Schweiz, antagligen för att hela landet tycks vara praktiskt sammanfattad på en litet område, ungefär som Disneyland. “It’s too much happiness”, som Gilbert & Sullivan så träffande sammanfattade något helt annat.
Om några dagar skulle vi klättra på flera tusen meters höjd och se på utsikten från Europas högst belägna byggnad. Så för att vänja oss långsamt åt vi lunch på balkongen till en restaurang, uppskattningsvis 440 meter över havet, eftersom Lucernesjön ligger på 434 meter. Det finns förstås ingen havsyta i Schweiz, även om man kan klättra ned i grottor till den teoretiska havsnivån. Istället har man en sten, Nitonklippan, i Genève-sjön, som utgångspunkt. Den är kalibrerad till 373,6 meter över Medelhavets nivå utanför Marseilles.
På Mark Twains tid var orgelkonserterna i Hofkirche berömda. Vi hann inte undersöka om de fortfarande var det, och enligt Twain hade 1800-talets turister lika bråttom: “Detta trampande fram och tillbaka fortsätter nästan hela tiden och accentueras av det kontinuerliga smällandet med dörren och folkmassans hostande och harklande och nysande. Under tiden dånade och brakade och dundrade den stora orgeln och gjorde sitt bästa för att bevisa att den var den största och högljudaste orgeln i Europa…”
Twains kommentar om gökuret får sin förklaring så småningom i A Tramp Abroad. Han har i åratal haft gökuret som favoriserat hatobjekt, och nu befann han sig mitt i kreaturets håla. (Här dödar vi den första vanföreställningen: gökuret är inte uppfunnit i Schweiz, men de gillar det väldigt mycket.) För en nervös man kan det inte finnas något mer enerverande än att behöva höra “hoo hooo! hoo hooo! vart man än går. Twain smider lömska planer, som att köpa ett ur till en viss bokrecensent hemma i USA och bryta hans ben, så att han inte kan undkomma oväsendet.
Härnäst: Den första dagen avslutas i Luzern med klassiska och nya sevärdheter samt ytterligare en liten höjdträning innan de allvarligare stigningarna tar sin början.
Från Edinburgh till Istanbul 