Dag 121 – Schweiz: Båt Luzern – Flüellen.

Train Station

Om Montreux befinner sig vid den nedre matsmältningsapparaten, så ligger Luzern i hjärtat av Schweiz. Utlänningar kallar sjön för Lucernesjön (med den franska stavningen), men den heter egentligen Vierwaldstättersee, de fyra skogskantonernas sjö, dvs Uri, Schwyz och Unterwalden som är de tre ursprungliga kantonerna i den schweisiska konfederationen, samt Luzern, som snart anslöt sig till dem. Schwyz har förstås fått ge namn till hela landet.

I Schweiz är alla transportmedels tidtabeller koordinerade. Det existerar inga onödiga väntetider vid byte mellan tåg, båt, buss eller linbana. Förseningar förekommer nästan aldrig och därför är tre minuter den normala minimitiden för att förbindelse ska anses föreligga. Vid större stationer som Luzern är det fem minuter som gäller; avvikelser är noga angivna i tabellerna. För promenaden ned från stationen till båten vid bryggan har anslagits ytterligare två minuter.

https://i0.wp.com/www.easydestination.net/blog/media/Sandeep/William_Tell_Express.jpg

Om man har tur kan man få åka med en gammal hjulångare – och det hade jag. Wilhelm Tell hette den. Det känns mer att man färdas i gamla färdmedel, det frustas och det stönas, det knökar och knakar och stänks av vatten – och då har jag ännu bara beskrivit medpassagerna.

Sjön har många krokar och fjordliknande djupa vikar och ju längre in i Alperna man kommer desto vildare blir naturen. Stränderna är branta överallt, så när St Gothard-passet öppnade handeln med Italien på 1200-talet var sjövägen den enda framkomliga tills man på 1800-talet fick en tågförbindelse samt en väg, som med möda och många tunnlar lyckades kramla sig fast på de norra och östra sidorna.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n49434/images/buehne/resized_801x522_801x522_richard_wagner_museum_ausse-1.jpg

I dag är Lucerne-sjön den mest besökta i Schweiz med 2,2 miljoner passagerare per år. Sjön har alltid varit ett romantiskt lockande resmål. Strax utanför Luzern, på den högra stranden, ligger Richard Wagners villa, där han bodde 1866-72. Han lär ha fått inspirationen till hedarnas melodi i början av tredje akten av Tristan och Isolde när han hörde alphornen från Rigi-berget på andra sidan sjön.

https://i0.wp.com/www.chicagomag.com/images/2011/0811/C201108-EA-Weggis-Switzerland-lakeside-hamlet.jpg

Vid foten av Rigi ligger Weggis. Mark Twain har berättat om hur man gång på gång försökte hinna upp för berget för att se den berömda soluppgången. Strindberg tog det väl lugnare när han bodde här på Hotel Gerich under hösten 1886. I oktober flyttade han ett par byar bort längs stranden, till Gersau.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26194/images/buehne/brunnen_und_urnersee.jpg

Precis i böjen, där sjön svänger nittio grader söderut, ligger Brunnen, slutmålet för Percy Shelleys, Mary Goodwins och Claire Clairmonts rymning från England i augusti 1814. När de kom fram insåg de att de inte hade några pengar att leva på, så efter två dagar påbörjade de sitt återtåg, den billigaste vägen, nedför Rhen, förbi Frankensteins slott, som vid ett senare besök i Schweiz inspirerade Mary till skräckromanen med samma namn.

Jag befann mig nu i Wilhelm Tells trakter. När Tell vägrade att buga sig för en hatt som satts upp av hapsburgarna beslöt den österrikiske guvenören Gessler att han som straff med armborst skulle skjuta ett äpple från sin sons huvud. Han lyckas, vänder vapnet mot guvenören men fängslas och slängs ombord på en båt. Det blåser upp och han hoppar iland på en klippa, lägger sig i bakhåll och dödar Gessler.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/50/e0/17/monument-to-schiller.jpg

Friedrich Schillers återberättande av händelserna har upphöjts till nationalepos och i början av den södergående armen av sjön reser sig ett monument i form av en monolith ur vågorna: “Till han som sjöng Tells ära.” Längre ned på andra sidan står Tells klippa, den som han hoppade till. Ett kapell är byggt på platsen och folk vallfärdar hit av både religiösa och patriotiska skäl.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n495/details/RtliabWeb.jpg

Rütli är det innersta av Schweiz hjärta. På en otillgänglig äng innanför den högra stranden möttes de tre ursprungliga kantonerna 1291 och svor att alltid försvara sig mot utländsk övermakt. Under andra världskriget utnyttjades kraften och mystiken från ängen för att skapa sammanhållning. I dag är den möjligen särskilt populär bland EU-motståndarna, men sedan en tid tillbaka ägs den av Schweiz’ skolbarn, som gjorde en insamling för att hindra att marken såldes till en byggnadsfirma.

I Flüellen är sjön nästan slut, men Wilhelm Tell-expressen fortsätter, nu på järnvägsspår.

NÄSTA GÅNG: Schweizarna kommer alltid att behöva sina pass för att ta sig ur landet – som till exempel St Gothard-passet.

https://i0.wp.com/www.swisspasses.com/excursions/popup/wilhelm/validitymap/wilhelm-tell-express-route-switzerland.jpg

Dag 120 – Schweiz: Tåg Montreux – Luzern, del 1.

https://i0.wp.com/www.railb2b.com/raileurope/images/stories/TrainPhotos/gpl008.jpg

Att åka tåg i Schweiz är som att åka i en modelljärnväg. Landskapet har samma överdrivna proportioner med höjder och dalar och broar och tunnlar. Banorna har de mest fantasifulla sträckningar och tågen går i ett kör.

Flera sträckor är inte bara transporter, utan attraktioner i sig själva, där vissa avgångar har särskilt ihopsatta tåg med utsiktsvagnar. Vi har provåkt tre av dem, Crystal Panoramic-Express, Wilhelm Tell-Express och Bernina Express.

Nackdelen med att åka specialtåg på specialsträckor är att man passerar förbi allt utan att kunna “ta på det”. Det finns många ordinarie avgångar på de här sträckorna, och de som stannar och gör utflykter under vägen hittar så mycket att titta på att det kan ta en hel vecka att komma fram till slutstationen.

Crystal Panoramic Express är en bra introduktion till tågschweiz. Allt är fortfarande på en sansad nivå. Men att åka den här sträckan efter att ha upplevt de hissnande höjderna vid Jungfrau och Zermatt kan vara en antiklimax.

Hur man kommer dit.
Linjen börjar i Montreux (398 m ö h) och dit kommer man på 80 minuter med tåg direkt från flygplatsen i Genève (391 m). Altituden har så stor betydelse i Schweiz att väderleksprognoserna är tre-dimensionella; temperaturskillnader kan vara stora mellan dal och topp i samma trakt. Därför är det alltid bra känna till på vilken höjd man befinner sig. Ett alternativt sätt är med båt över Genève-sjön (Lac Léman), men det tar fem timmar, för Montreux ligger i andra änden av den långsträckta sjön vid foten av en brant sluttning.

Startplats

http://indienationdotorg.files.wordpress.com/2013/04/focus_affiche2013_bis.jpg

Montreux, huvudorten på den schweisiska Rivieran, är mest känd för sin TV-festival Guldrosen och sin jazzfestival, och kallas ibland för Schweiz’ Cannes. Den största sevärdheten är slottet Chillon, omskriven i en dikt av Byron. Många berömdheter är förknippade med trakten: Courbet, Dostojevski, Henry James, Graham Greene,  Hemmingway, Kokoschka, Rousseau, Noel Coward, Stravinsky och Nabokov. Montreux övergår västerut i Vevey där Chaplin bodde de sista tjugofem åren av sitt liv, trött på USA:s behandling av honom. En filmfestival för komedier äger rum i juli varje år som en hyllning till filmhistoriens störste komiker.

https://i0.wp.com/www.countrydoctor.co.uk/precis/precis55.jpg

Det var rivningsfeber och hett när vi kom till Montreux sent på eftermiddagen, ett stort område i centrum skulle moderniseras. Våra intryck blev rapsodiska, en snabb titt på Chillon, en aperetif på en hotellterrass långt upp på sluttningen, middag vid stranden, och ett nattligt besök på ett berömt sanatorium; vi hade fått ett tips om att en svenska var chefskock där. Det visade sig att hon var österrikiska. Alla vet att Sverige och Schweiz blandas ihop av utlänningar, särskilt amerikaner. Nu vet vi vad schweizarna blandar ihop oss med.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/c8/6e/e7/residence-castel-les.jpg

Dag 116: Schweiz: Med Mark från Rigi till Luzern.

https://i0.wp.com/www.theexpeditioner.com/wordpress/wp-content/uploads/2011/04/RigiKulm1.jpg

Vi befann oss på stationen (1750 m) vid Rigi Kulm (1797 m) och dimman, som precis slagit till, hade fjorton minuter på sig att försvinna, sedan var det dags för oss att åka ned igen. Vår första bergstopp i Schweiz var ett fiasko, en bergstopp som hyllats i litteraturen, inte bara av Mark Twain, utan också av Victor Hugo som beskriver denna otroliga horisont med sitt “kaos av absurda överdrifter och skrämmande förminskningar”. Även dimma kan ha litterära värden, men sällan i samband med utsikter. Det sägs att man kan se ända till Jungfrau – jag tror det var vi som skrev det i förra avsnittet.

https://i0.wp.com/www.sachsen-bahn-schweiz.de/images/Rigi-Kulm.jpg

Obevekligt, i dimma och snö, startar de schweisiska tågen exakt på sekunden och 10.04 började vi glida ned på andra sidan berget, med Arth-Goldau som destination (tab 602). Dimman lättade redan innan vi hade åkt de fyra minuterna ned till Rigi-Staffel (1603 m). (Vissa människor är drabbade av dimförföljelse, varje gång de kommer till en utsikt har de dimtäcket med sig – vi hoppades att vi inte hörde till denna förtappade grupp, många alptoppar återstod.)

Touristische_b03

Det finns flera sätt att ta sig upp och ned för Rigi. Staffel utgjorde tidigare en riktig knutpunkt för bergets förvånansvärt komplexa trafiksystem. Det gick ett spår på bergsryggen från Staffel till Scheidegg (1648 m), men det stängdes redan 1931 på grund av brist på passagerare. I dag kan man följa banvallen till fots och ta en linbana (tab 2568) ned till järnvägen mot Arth-Goldau.

Mark Twain och hans vän Twitchell gick hela vägen upp. Promenaden var inte fullt så strapatsrik som vi berättade i föregående avsnitt efter Twains skildring i A Tramp Abroad. I verkligheten fick han en släng av sin reumatism och tog tåget tillbaka ned till Vitznau tillsammans med resten av familjen som också kommit upp den vägen, precis som vi gjort dagen innan. I anteckningsboken skrev han: “Besviken att upptäcka att en invalid dam gått uppför Rigi och tillbaka. Amerikanska? Nej – engelska.”

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c0/VRB_H_1-2_bei_Freibergen.jpg

Under nedfarten mötte vi Ånglok Nr 7, det enda kugghjulsångloket med vertikal panna i drift i världen. Det var på väg upp till sin dagliga skytteltrafikjour mellan Staffel och Kulm. Vi kom in i Arth-Goldau (510 m) med större nonchalans än en spårvagn, körde mellan hus och korsade gator tills vi stannade på en bro över perrongerna för de stora tågen. I Schweiz anses det föreligga förbindelse mellan tåg (och bussar och båtar) om det skiljer minst tre minuter (när det behövs mer tid på en plats anges det i tabellen). Vi hade hela fem minuter på oss och kunde därför lugnt promenera nedför trapporna precis i tid för att stiga på Voralpernexpress tillbaka till Luzern (tab 600).

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/83389631.jpg

Mark Twain vilade och skrev brev i tre dagar på hotellet i Luzern efter strapatserna på Rigi. Den 21:a augusti for familjen vidare till Interlaken i ambulans förspänd med fyra hästar. Vi hittade varken hästar eller ambulans, så det fick bli tåg.

https://i0.wp.com/s3.freefoto.com/images/1303/15/1303_15_19_web.jpg

Sträckan Luzern-Interlaken (tab 470) är den enda statliga linje som är smalspårig. Schweizarna ger vissa, särskilt intressanta router speciella namn. Golden Pass (tab 471) går från Luzern till Montreux, med byte i Interlaken Ost och Zweisimmen, eftersom den mellersta biten har normalspår. Man funderar faktiskt på att komplettera smalspåret, så att specialtågen kan gå hela vägen.

Luzern har ett andra berg i sin närhet. Alldeles i stadens utkanter står Pilatus (2120 m), enligt traditionen uppkallad efter Pontius Pilatus. Efter korsfästelsen drev Pilatus plågad av sitt samvete runt i världen innan han försökte hitta ro, undangömd bland bergets skrevor. Han fick ingen, så han slängde sig i sjön, men spökar fortfarande på sluttningarna. Det var länge förbjudet att klättra upp i berget, eftersom man trodde att det skulle bringa olycka över befolkningen i trakten. Sex promenadglada munkar åtalades 1387. I dag finns två hotell däruppe och själva toppen är upplyst på natten.

Vi funderade ett tag på att ta omvägen över berget. Det skulle innebära: först 12 min med busslinje 71 (tab 550.45) från järnvägsstationen i Luzern till Kriens (492 m),

https://i0.wp.com/www.bugbog.com/images/galleries/switzerland_pictures/switzerland-large-photos/lucerne-golden-round-trip/frakmuntegg-kriens-gondola.jpg

sedan 30 min med linbana (tab 2516) till Fräkmüntegg (1415 m),

https://i0.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/vichie81/vichie811009/vichie81100900144/7877354-red-cable-car-railway-and-landscape-of-pilatus-mountain-at-lucern-switzerland.jpg

sedan 6 min med en annan linbana (tab 2517) till Pilatus Kulm (2070 m) och

pilatus-2

till sist 40 min med världens brantaste bergjärnväg (tab 473) ned till Alpnachstad (436 m) på linjen mellan Luzern och Interlaken.

https://i0.wp.com/europeforvisitors.com/switzaustria/images/pilatus_map_400_pilatus_bahnen.jpg

Det var en utflykt som lockade oss mycket, men det plana alternativet runt berget tar bara 20 minuter som jämförelse. Vi fick nöja oss med att avundsjukt se på från vårt tåg hur förväntansfulla människor steg på bergtåget i Alpnachstad. Spåren försvann upp mot himlen i 48% stigning.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/57462535.jpg

Dag 115 – Schweiz: Luzern på eftermiddagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fullt med sotare på gatorna i Luzern, stora och små, manliga och kvinnliga. Alla var helt svart klädda, vissa bar på hög hatt eller typiska sotarverktyg. Till att börja med såg det trevligt ut, men till slut blev de så många att det började kännas olustigt. Det var antagligen barndomens upprepade varning som undermedvetet tog sitt stryptag kring hjärtat. Vi hade hamnat mitt i en sotarkonferens på väg mellan möteslokalen och hotellet.

De klassiska sevärdheterna i Luzern, Bourbaki-Panorama (ovan), Luzerns lejon och Glaciärträdgården är praktiskt samlade i samma del av staden. Panoramor skapades på 1800-talet och blev med sina 360-gradersmotiv en populär föregångare till filmen (uttrycket “panorering” kommer härifrån). Det finns bara en handfull kvar av dessa visuella attraktioner i Europa, så vår besvikelse var förstås stor när vi upptäckte att den var stängd för restaurering. (Men man kan uppleva det på deras hemsida.)

Löwendenkmal Luzern

Löwendenkmal (Denkmalstrasse 4) är ett döende lejon, uthugget i sandstensklippan av Lucas Ahorn af Konstanz efter design av dansken Berthel Thorwaldsen, till minnet av de 760 schweiziska soldater som dog när de försvarade Frankrikes Louis XVI vid Tuilerierna i Paris 1792. Mark Twain kallade lejonet för “det mest sorgsamma och rörande stycke sten i världen”. Han fortsatte: “Hans storlek är kolossal, hans hållning nobel. Hans huvud är böjt, det brutna spjutet stucket i hans skuldra, hans skyddande tass vilar på Frankrikes lilja. Vinrankor hänger nedför klippan och viftar i vinden, och en klar ström sipprar ovanifrån ned i en liten damm vid foten, och i dammens släta yta speglas lejonet bland näckrosorna. Runtom finns gröna träd och gräs. Platsen är en skyddad, ostörd skogsglänta, långt borta från oljud, larm och bråk – och allt detta är passande, för lejon dör inte på sådana platser, och inte på granitpedistaler på allmänna torg inhägnade av tjusiga järnstaket.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n30035/images/detailluzernbig/stadtbummel_idee_gletschergarten.jpg

Gletschergarten, som ligger alldeles intill lejonmonumentet, hade upptäckts bara några år innan Mark Twains besök. För tjugo miljoner år sedan täcktes Luzern av vatten, drygt femton miljoner år senare, under slutfasen av alpernas bildande, kom sandstenslagren på plats och för blott två miljoner år sedan hjälpte inlandsisen och stenblock till att forma jättegrytorna.

Den polerade klippytan, de stora stenbumlingarna och jättegrytorna är alla spår av isens aktiviteter. Ett av de mindre hålen upptäcktes av Joseph Wilhelm Amrein-Troller när han grävde en ny vinkällare 1872. Ett år senare hade ett stort antal stora grytor hittats på ett mycket litet område . De blev snabbt berömda. Den största är 9,5 m djup och 8 m i diameter. Avtryck av palmblad är bevis på att det en gång i tiden var mycket varmare i trakten.

gletscher

Direkt intill står ett sympatiskt gammalt hus i tre våningar med knarrande trappor. Här finns flera reliefmodeller, bl a den äldsta över centrala Schweiz från 1700-talet och andra föremål som illustrerar traktens historia.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/60/Luzern_Gletschergarten_4.04.02_04.jpg

På baksidan ligger en klippträdgård med trappor upp till en utsiktsplats ovanför lejonet. Den som vill ta sig dit den krångliga vägen kan försöka hitta igenom spegellabyrinten byggd 1896.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/84037466.jpg

Verkehrsmuseum (Transportmuseet, Lidostrasse 5) fanns inte på Mark Twains tid. Det är Europas största transportmuseum med  mer besökare, drygt en halv miljon per år, än något annat musum i Europa. (Det är fri entré med en InterRail-biljett.)

Trots vår tidsbrist var vi tvungna att ta en titt. Vi lockades av de många märkliga biograferna, framförallt Swissorama med en 360°-filmduk och åskådarna stående i mitten. Det finns gått om ledstänger att klamra sig fast vid när åkturen över det schweisiska landskapet börjar. Utan fasta referenspunkter för ögonen kan kroppen faktiskt kastas omkull när synintrycken blir för hissnande.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n28468/images/detailluzernbig/verkehrshaus_filmtheater_c_verkehrshaus.jpg

Det krävs en hel dag för att börja göra museet rättvisa. Vi hann bara frustrerat gå förbi ingångarna till IMAX-biografen, radio- och TV-studion, planetariet, modellen över Gotthardtunneln (som man kan åka in i), Cosmorama (rymdfärdernas historia på 18 dukar) och Nautirama (multimedia om havet). Men det var omöjligt att slita sig från en vansinnig maskin som täckte en vägg. Ett fantasilandskap är uppbyggt av hissar, rännor, rulltrappor, plattformar, linbanor, katapulter, båtar, tåg, allt man kan tänka och genom hela härligheten rullar en kula.

https://i0.wp.com/www.swissmint.ch/upload/bilder/dokumentation/medienbilder/2005_gedenkmuenzenausgabe_kapellbruecke_luzern_3.jpg

Den trevligaste delen av Luzern är den gamla staden med små torg och smala gränder som leder ned mot Reuss. Den 200 meter långa Kapellbrücke var Europas äldsta träbro (1333) när den brann upp den 17 augusti 1993 efter att en liten båt som var förtöjd vid den hade tagit eld. Den är återuppbyggd igen och får väl numera betraktas som Europas yngsta replika av den äldsta bron.

https://i0.wp.com/www.traveladventures.org/countries/switzerland/images/lucerne-bridges06.jpg

Vi vandrade över den likaledes täckta Speuerbrücke (1408) och blev alltmer betryckta av Caspar Meglingers serie makabra bilder på dödstemat (1625-35) på gavlarna. Men utanför Jesuitkyrkan (1677), Schweiz äldsta barockkyrka, pågick ett Sound-of-music-liknande bröllop som fick oss att tro på livet igen. Ett musikband spelade, operettofficerare stoltserade och de väntande hästarna framför den blomsterprydda vagnen frustade. Från ett bord serverades sprudlande drycker. Vi bestämde motvilligt att vi inte kunde misstas för bröllopsgäster och slet oss från härligheten.

https://i0.wp.com/www.sk8nbike.com/images/Swiss_2007/Luzern_24_HD.jpg

https://i0.wp.com/cdn4.vtourist.com/4/3246756-The_funicular_to_Chateau_Gutsch_Lucerne.jpg

Några kvarter längre västerut leder en kort bergsbana (tab 2510)  upp till kaféet Château Gütsch. Till och med en sådan här liten bana, 3 minuters färdtid, finns med i tidtabellen. Med en lyxdessert framför oss på bordet och hela staden nedanför panoramaterrassen började vi känna oss filosofiskt belåtna med tillvaron.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/1c/a6/05/restaurant-chateau-gutsch.jpg

Vi tvivlar på att det finns några tivolin i Schweiz. Vilka karuseller och flumerajder kan konkurera med naturens spontana åkattraktioner. Bara tanken på en berg-och-dalbana i Schweiz är absurd.
http://swiss-tourismus.com/wp-content/themes/TheTravelTheme/includes/timthumb.php?src=http://swiss-tourismus.com/wp-content/uploads/2011/04/post-luzern-stadt-01-960x440.jpg&h=287&w=628&zc=1

Härnäst: Till hotellet med Europas första bergsjärnväg.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på förmiddagen.

https://i0.wp.com/www.old-picture.com/europe/pictures/Switzerland-Lucerne.jpg

Vi kom till Luzern på samma sätt som Mark Twain, med tåg, han från Tyskland den 12 augusti 1878 klockan tio på kvällen, vi 120 år senare från flygplatsen i Zürich klockan elva på morgonen (tabellnummer 660). Hans första kommentar om Schweiz i anteckningsboken är en avskrift gjord från en skylt på tre språk – tyska, franska, engelska – vid gränsen: “Se upp för ficktjuvar.” Sedan skriver han “Det hatade gökuret”,  utan närmare förklaring.

Det var första gången för oss i Schweiz, om man undantar genomresor, som oftast hade skett i sovvagn, men vi tyckte att vi redan visste så mycket om landet: gökuret förstås, joddling, St Bernhardshundar och choklad; att det är ordning i Schweiz, tågen går i tid och alla stigar är skyltade med inte bara namnet på destinationsorten utan också hur många minuter det tar att gå dit. Goethe har kanske sammanfattat det bäst när han beskrev Schweiz som den förbluffande kombinationen av “det kollosala och det välordnade”.

Mark Twains första intryck av Luzern (Lucerne på franska, men så länge vi befinner oss i den tysktalande delen kommer vi att använda oss av de tyska namnen) i kapitel 25 av A tramp abroad kan fortfarande användas som vägledning:

“[Staden] börjar vid vattenbrynet, med en krans av hotell, och klättrar upp och sprider ut sig över två eller tre tvära kullar på ett trångt, oordnat, men pittoreskt sätt, och ger för ögat en uppstaplad blandning av röda tak, ålderdomliga gavlar, takfönster, tandpetarspiror, med här och där en bit uråldrig försvarsmur som böjer sig över åsarna, maskliknande, och här och där ett gammalt kvadratiskt torn med grovt murverk.”

Det skulle kunna vara vilken gammal trevlig stad som helst om det inte var för naturens optimala arrangemang av omgivningarna. Ingen temapark skulle ha råd med denna kombination av berg och sjö. Lucerne-sjön (som amerikaner och andra turister kallar den) eller Vierwaldstättersee (som den egentligen heter), tränger i en elliptisk båge in till stadens mitt precis där floden Reuss tömmer sjön och delar staden i två delar.

https://i0.wp.com/www.isyours.com/images/img.355.1.jpg

Att vandra i Luzern är som att gå omkring på läktaren i en gammal amfiteater med sjön som scen och alplandskapet som fond, från Rigi till vänster via myllret av toppar på olika avstånd tvärs över sjön till Pilatus på den högra sidan.

Twain bodde på Schweizerhof (vilket även Napoleon III, Leo Tolstoj och Richard Wagner och vi gjorde, men inte samtidigt), det mest dominerande hotellet i kransen kring sjön. Då utgjorde engelsmän hälften av besökarna med tyskar och amerikaner därnäst. I dag har amerikanarna Luzern som sin favoritort i Schweiz, antagligen för att hela landet tycks vara praktiskt sammanfattad på en litet område, ungefär som Disneyland. “It’s too much happiness”, som Gilbert & Sullivan så träffande sammanfattade något helt annat.

https://i0.wp.com/magnusbogucki.com/blog/wp-content/uploads/luzern-5.jpg

Om några dagar skulle vi klättra på flera tusen meters höjd och se på utsikten från Europas högst belägna byggnad. Så för att vänja oss långsamt åt vi lunch på balkongen till en restaurang, uppskattningsvis 440 meter över havet, eftersom Lucernesjön ligger på 434 meter. Det finns förstås ingen havsyta i Schweiz, även om man kan klättra ned i grottor till den teoretiska havsnivån. Istället har man en sten, Nitonklippan, i Genève-sjön, som utgångspunkt. Den är kalibrerad till 373,6 meter över Medelhavets nivå utanför Marseilles.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c7/6291_-_Luzern_-_Hofkirche_St._Leodegar.JPG

På Mark Twains tid var orgelkonserterna i Hofkirche berömda. Vi hann inte  undersöka om de fortfarande var det, och enligt Twain hade 1800-talets turister lika bråttom: “Detta trampande fram och tillbaka fortsätter nästan hela tiden och accentueras av det kontinuerliga smällandet med dörren och folkmassans hostande och harklande och nysande. Under tiden dånade och brakade och dundrade den stora orgeln och gjorde sitt bästa för att bevisa att den var den största och högljudaste orgeln i Europa…”

Twains kommentar om gökuret får sin förklaring så småningom i A Tramp Abroad. Han har i åratal haft gökuret som favoriserat hatobjekt, och nu befann han sig mitt i kreaturets håla. (Här dödar vi den första vanföreställningen: gökuret är inte uppfunnit i Schweiz, men de gillar det väldigt mycket.) För en nervös man kan det inte finnas något mer enerverande än att behöva höra “hoo hooo! hoo hooo! vart man än går. Twain smider lömska planer, som att köpa ett ur till en viss bokrecensent hemma i USA och bryta hans ben, så att han inte kan undkomma oväsendet.

Härnäst: Den första dagen avslutas i Luzern med klassiska och nya sevärdheter samt ytterligare en liten höjdträning innan de allvarligare stigningarna tar sin början.