Dag 116: Schweiz: Med Mark från Rigi till Luzern.

https://i0.wp.com/www.theexpeditioner.com/wordpress/wp-content/uploads/2011/04/RigiKulm1.jpg

Vi befann oss på stationen (1750 m) vid Rigi Kulm (1797 m) och dimman, som precis slagit till, hade fjorton minuter på sig att försvinna, sedan var det dags för oss att åka ned igen. Vår första bergstopp i Schweiz var ett fiasko, en bergstopp som hyllats i litteraturen, inte bara av Mark Twain, utan också av Victor Hugo som beskriver denna otroliga horisont med sitt “kaos av absurda överdrifter och skrämmande förminskningar”. Även dimma kan ha litterära värden, men sällan i samband med utsikter. Det sägs att man kan se ända till Jungfrau – jag tror det var vi som skrev det i förra avsnittet.

https://i0.wp.com/www.sachsen-bahn-schweiz.de/images/Rigi-Kulm.jpg

Obevekligt, i dimma och snö, startar de schweisiska tågen exakt på sekunden och 10.04 började vi glida ned på andra sidan berget, med Arth-Goldau som destination (tab 602). Dimman lättade redan innan vi hade åkt de fyra minuterna ned till Rigi-Staffel (1603 m). (Vissa människor är drabbade av dimförföljelse, varje gång de kommer till en utsikt har de dimtäcket med sig – vi hoppades att vi inte hörde till denna förtappade grupp, många alptoppar återstod.)

Touristische_b03

Det finns flera sätt att ta sig upp och ned för Rigi. Staffel utgjorde tidigare en riktig knutpunkt för bergets förvånansvärt komplexa trafiksystem. Det gick ett spår på bergsryggen från Staffel till Scheidegg (1648 m), men det stängdes redan 1931 på grund av brist på passagerare. I dag kan man följa banvallen till fots och ta en linbana (tab 2568) ned till järnvägen mot Arth-Goldau.

Mark Twain och hans vän Twitchell gick hela vägen upp. Promenaden var inte fullt så strapatsrik som vi berättade i föregående avsnitt efter Twains skildring i A Tramp Abroad. I verkligheten fick han en släng av sin reumatism och tog tåget tillbaka ned till Vitznau tillsammans med resten av familjen som också kommit upp den vägen, precis som vi gjort dagen innan. I anteckningsboken skrev han: “Besviken att upptäcka att en invalid dam gått uppför Rigi och tillbaka. Amerikanska? Nej – engelska.”

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c0/VRB_H_1-2_bei_Freibergen.jpg

Under nedfarten mötte vi Ånglok Nr 7, det enda kugghjulsångloket med vertikal panna i drift i världen. Det var på väg upp till sin dagliga skytteltrafikjour mellan Staffel och Kulm. Vi kom in i Arth-Goldau (510 m) med större nonchalans än en spårvagn, körde mellan hus och korsade gator tills vi stannade på en bro över perrongerna för de stora tågen. I Schweiz anses det föreligga förbindelse mellan tåg (och bussar och båtar) om det skiljer minst tre minuter (när det behövs mer tid på en plats anges det i tabellen). Vi hade hela fem minuter på oss och kunde därför lugnt promenera nedför trapporna precis i tid för att stiga på Voralpernexpress tillbaka till Luzern (tab 600).

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/83389631.jpg

Mark Twain vilade och skrev brev i tre dagar på hotellet i Luzern efter strapatserna på Rigi. Den 21:a augusti for familjen vidare till Interlaken i ambulans förspänd med fyra hästar. Vi hittade varken hästar eller ambulans, så det fick bli tåg.

https://i0.wp.com/s3.freefoto.com/images/1303/15/1303_15_19_web.jpg

Sträckan Luzern-Interlaken (tab 470) är den enda statliga linje som är smalspårig. Schweizarna ger vissa, särskilt intressanta router speciella namn. Golden Pass (tab 471) går från Luzern till Montreux, med byte i Interlaken Ost och Zweisimmen, eftersom den mellersta biten har normalspår. Man funderar faktiskt på att komplettera smalspåret, så att specialtågen kan gå hela vägen.

Luzern har ett andra berg i sin närhet. Alldeles i stadens utkanter står Pilatus (2120 m), enligt traditionen uppkallad efter Pontius Pilatus. Efter korsfästelsen drev Pilatus plågad av sitt samvete runt i världen innan han försökte hitta ro, undangömd bland bergets skrevor. Han fick ingen, så han slängde sig i sjön, men spökar fortfarande på sluttningarna. Det var länge förbjudet att klättra upp i berget, eftersom man trodde att det skulle bringa olycka över befolkningen i trakten. Sex promenadglada munkar åtalades 1387. I dag finns två hotell däruppe och själva toppen är upplyst på natten.

Vi funderade ett tag på att ta omvägen över berget. Det skulle innebära: först 12 min med busslinje 71 (tab 550.45) från järnvägsstationen i Luzern till Kriens (492 m),

https://i0.wp.com/www.bugbog.com/images/galleries/switzerland_pictures/switzerland-large-photos/lucerne-golden-round-trip/frakmuntegg-kriens-gondola.jpg

sedan 30 min med linbana (tab 2516) till Fräkmüntegg (1415 m),

https://i0.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/vichie81/vichie811009/vichie81100900144/7877354-red-cable-car-railway-and-landscape-of-pilatus-mountain-at-lucern-switzerland.jpg

sedan 6 min med en annan linbana (tab 2517) till Pilatus Kulm (2070 m) och

pilatus-2

till sist 40 min med världens brantaste bergjärnväg (tab 473) ned till Alpnachstad (436 m) på linjen mellan Luzern och Interlaken.

https://i0.wp.com/europeforvisitors.com/switzaustria/images/pilatus_map_400_pilatus_bahnen.jpg

Det var en utflykt som lockade oss mycket, men det plana alternativet runt berget tar bara 20 minuter som jämförelse. Vi fick nöja oss med att avundsjukt se på från vårt tåg hur förväntansfulla människor steg på bergtåget i Alpnachstad. Spåren försvann upp mot himlen i 48% stigning.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/57462535.jpg

Dag 115-116 – Schweiz: Med Mark på Rigi.

https://i0.wp.com/lh4.ggpht.com/-0A9dp7SUhIw/TgmyXO-me0I/AAAAAAAAPWs/7Ty8iNCNjtY/%25283%2529%2520Bahnhofquai.jpg

“Under några dagar räckte det med att njuta av att titta på den blå Lucernesjön, och på högarna av snötäckta berg som omger den hela vägen… men till slut kom vi fram till att det var dags att få lite utflykteri gjort med hjälp av en ångbåt och att ta itu med Rigi till fots.”
(Mark Twain: A Tramp Abroad)

Mark Twain kom till Luzern den 12:e augusti och gjorde sin första utflykt den 15:e. Vi hade inte så gott om tid. Vårt första hotell låg inte bara på andra sidan sjön, utan långt uppe på Rigi. För oss, som knappast varit högre upp än Ättestupan på Hisingen i Göteborg (utomhus i varje fall), var tanken på att man skulle kunna bo på ett riktigt berg lite svindlande.

I kapitel 27 av A Tramp Abroad berättar Twain om båtresan över hela Vierwaldstättersee, till Fluelen och tillbaka, för att i nästa kapitel ge den berömda skildringen av problemen med att ta sig upp för Rigi i tid för soluppgången. I själva verket ägde inte båtutflykten rum förrän den 19:e augusti.

Vi återkommer till sjön senare, i samband med att vi berättar om Wilhelm Tell-expressen. Låt oss bara konstatera att vi lämnade Luzern från Bahnhofquai kl 17.30 (tab 3600) och lade till i Vitznau kl 18.34.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/83/Vitznau.jpeg

Vitznau med 930 innevånare är inträngd mellan stranden och berget. Inget är stort här, det skulle inte få plats. På miniatyrtorget strax innanför bryggan ligger en rangerkarusell så att de små röda vagnarna kan komma in i stallet under natten. Några steg rakt fram stod en av dem och väntade på oss. Sätena av trä var felbyggda. De med ryggen åt färdriktningen lutade bakåt så mycket att de kändes som att sitta i en tandläkarstol, de mittemot lutade framåt, så att de som inte höll emot med benen riskerade att glida ned på golvet.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/40854726.jpg

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26283/images/buehne/7-vitznau.jpg

Bortom den lilla stationsbyggnaden skymtade något kyrkoaktigt och sedan kom den branta bergsväggen. Det var där vi skulle upp.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n34580/images/detailluzernbig/vitznau_schiffstation.jpg

Rigi-massivet är en utsträckt bergsrygg med den högsta punkten, Rigi-Kulm (1797 m), i norr. Det var ett populärt utflyktsmål långt innan järnvägen, hundratals turister tog sig upp varje dag, till fots, i bärstol eller på hästrygg. Redan på 1600-talet kom patienter till de medicinska baden i Rigi-Kaltbad, 300 meter nedanför toppen och efter att ett kapell byggts på Rigi Klösterli 1689 började det vimla av pilgrimer på berget också, 15000 varje år.

När ingenjören Niklaus Riggenbach sa att han skulle bygga en järnväg uppför Rigis sluttning blev han betraktad som vansinnig. Han patenterade i Frankrike 1863 ett system med kugghjul under tåget som grep tag i en sågtandad skena mellan spåren. På de mindre branta sträckorna stod de vanliga hjulen för driften, men där de inte räckte till grep kugghjulet i mitten in och hävde upp vagnarna, tand för tand.

https://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t2067//rigi-bahn-luzern-vitznau-rigi-kulm.jpghttps://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t1316//vitznau-rigi-bahn-fahrplan-1899.jpg

Den 21:a maj 1871 invigdes Europas första bergjärnväg. Man hade räknat med att 50000 passagerare skulle åka med tåget årligen, men redan första året översteg siffran 60000. Fyra år senare passerades 100000-strecket. I dag händer det att det kommer mer än en halv miljon. Grannarna på andra sidan berget kunde inte sitta  stilla och åse denna inkomstkälla, utan byggde en egen järnväg som blev klar 1875. Den sista biten mot toppen går de båda spåren bredvid varandra. I dag har man slutat konkurrera och erbjuder kombinationsbiljetter. Rigi-Bahns hemsida.

Rigi_Bahn

19.05 började vår vagn röra sig ut ur Vitznau (tab 603). I nästa ögonblick rätade bänkarna upp sig och allt annat blev krokigt. Vi hade börjat klättringen uppför berget och det var allra brantast på sträckan närmast sjön. Det var en märklig känsla av att övervinna det omöjliga när tåget hävde sig upp, meter för meter. Hus och stolpar i vår väg såg ut som om de var på väg att ramla omkull. Genom en optisk illusion verkar de luta tjugo till tjugofem grader. Det är så brant i början att tågen inte kan stanna vid den första stationen om det är för mycket passagerare med. (Resa på You Tube.)

https://i0.wp.com/commondatastorage.googleapis.com/static.panoramio.com/photos/original/27566637.jpg

På sjön hade vi färdats söderut längs med bergets fot. Nu åkte vi tillbaka diagonalt uppför sidan mot toppen i norr. Egentligen skulle vi ha bott på ett hotell allra längst upp, det har funnits ett där sedan 1816, men allt var abonnerat av en bröllopsfest, så vi fick nöja oss med ett i Kaltbad.

https://i0.wp.com/www.bergsonne.ch/texte/images/hotel_01b.jpg

19.23 steg vi av på 1453 meters höjd i bilfria Rigi Kaltbad. En elektrisk vagn mötte och tog oss uppför slingrande stigar till hotellet med det passande namnet Bergsonne. Trots att det började bli lite kyligt föredrog vi att äta middag på terrassen. Vi ville inte förlora ett ögonblick av utsikten ned mot sjön och bergen på andra sidan. Ett öronbedövande pinglande av koskällor kom från alla håll, men vi såg aldrig några kor, så vi började misstänka att man placerat ut högtalare för att skapa lokalfärg åt turisterna.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/ef/4d/72/hotel-bergsonne.jpg

På natten utbröt ett åskväder. Blixtarna for fram över sjön, nedanför hotellet. Det var en ny erfarenhet.

Det korrekta sättet att bestiga Rigi Kulm är till fots och i tid till soluppgången. Redan i början av A Tramp Abroad skriver Mark Twain att de hade för avsikt att promenera igenom Europa. I Tyskland finner han alltid på ursäkter i sista stund, men i Schweiz går det inte att undvika i längden.

https://i0.wp.com/www.okthepk.ca/publicArchive/201203rigiBahn/images/mapRigiBahnen.gif

Twain hade Weggis, vid Vierwaldstättersee direkt nedanför Rigi Kulm, som högkvarter. Det monument man rest till honom i Weggis kan inte vara för hans alpina färdigheter. Sedan 1968 går en linbana (tab 2566) upp till stationen i Kaltbad, men på Twains tid var det fötterna som gällde.

Enligt hans guidebok skulle det ta tre och halv timme att gå upp. Den första dagen kom de inte särskilt långt och efter sex timmar tyckte de att det började bli för sent och återvände till ett värdshus för natten. Nästa dag gick det inte mycket fortare, men man nådde järnvägsspåren efter tre timmar och följde dem. “De var lagda rakt uppför berget med samma vinkel som en stege som står lutad mot ett hus och det verkade på oss som om det krävdes goda nerver för den som ville resa uppför eller nedför den.”

Tio minuter över sex kom de till Kaltbad och gick tidigt till sängs för nu var det soluppgången som gällde. “På morgonen både vaknade och slängde vi oss ur sängen i samma ögonblick och sprang och drog undan gardinerna; bara för att mötas av en bitter besvikelse: det var redan halv fyra på eftermiddagen.”

https://i0.wp.com/www.ads-eu.org/cms/images/history/fullsize/coveretching.jpg

De fortsatte upp mot toppen på kvällen, gick vilse i dimman, satte sig ned för att invänta bättre sikt, bara för att upptäcka att de suttit med ryggarna vända mot hotellet på Rigi Kulm. Nästa dag vaknade de av hornblåsare och rusade ut, men –  solen redan var uppe.

“- Femton minuter för sent, minst!, sa Harris [en fiktiv figur i boken], med en irriterad stämma. Solen är redan klart ovanför horisonten.   

– Det gör inget, sa jag, detta är det mest magnifika spektakel och vi kan i varje fall se hur den fortsätter att resa sig.
    —
Vi kunde inte tala. Vi kunde knappast andas. Vi kunde bara stirra i drucken extas och ta in alltsammans. Sedan utropade Harris –
– Va, – fanders, den håller på att gå ner!” Här är hela texten på engelska.

Till skillnad från Twain hade vi inga ambitioner att se soluppgången. Nattens oväder hade dragit vidare och solen var uppe sedan länge, även om den såg lite trött och disig ut. Efter en lång och grundlig frukost ovan molnen tog vi elvagnen ned till stationen för 9.40-tåget upp mot Kulm. Nu passerade vid över bergets rygg och kom ned i en liten sänka på ostsidan innan den sista stigningen mot toppen.

Rigi Kulm är ett klassiskt panoramaberg som början på en resa in i alpvärlden. Den ligger så att säga på tröskeln till de verkliga bjässarna. Vid klart väder kan man se ända till Titlis och Jungfrau. Tåget anlände till slutstationen på 1752 meters höjd kl 9.50. En minut tidigare hade dimman spritsat en liten ring kring oss. (Här är en Webcam.)

https://i0.wp.com/static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/commercial/2009/2/4/1233765202185/Swiss-cities-Rigi-Kulm-001.jpg

HÄRNÄST: Vatten, väldigt mycket vatten och tåg – och lite maräng.

NOT: Luzern kan också stavas Lucerne. Vi använder konsekvent den stavning som överensstämmer med det språkområde platsen ligger i. När vi någon gång skriver Lucerne-sjön beror det på att vi citerar eller refererar Mark Twain eller någon annan engelskspråkig text. Schweizarna själva kallar sjön för Vierwaldstättersee. För att krångla till det heter den arm av sjön som ligger närmast Luzern Luzernersee.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på eftermiddagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var fullt med sotare på gatorna i Luzern, stora och små, manliga och kvinnliga. Alla var helt svart klädda, vissa bar på hög hatt eller typiska sotarverktyg. Till att börja med såg det trevligt ut, men till slut blev de så många att det började kännas olustigt. Det var antagligen barndomens upprepade varning som undermedvetet tog sitt stryptag kring hjärtat. Vi hade hamnat mitt i en sotarkonferens på väg mellan möteslokalen och hotellet.

De klassiska sevärdheterna i Luzern, Bourbaki-Panorama (ovan), Luzerns lejon och Glaciärträdgården är praktiskt samlade i samma del av staden. Panoramor skapades på 1800-talet och blev med sina 360-gradersmotiv en populär föregångare till filmen (uttrycket “panorering” kommer härifrån). Det finns bara en handfull kvar av dessa visuella attraktioner i Europa, så vår besvikelse var förstås stor när vi upptäckte att den var stängd för restaurering. (Men man kan uppleva det på deras hemsida.)

Löwendenkmal Luzern

Löwendenkmal (Denkmalstrasse 4) är ett döende lejon, uthugget i sandstensklippan av Lucas Ahorn af Konstanz efter design av dansken Berthel Thorwaldsen, till minnet av de 760 schweiziska soldater som dog när de försvarade Frankrikes Louis XVI vid Tuilerierna i Paris 1792. Mark Twain kallade lejonet för “det mest sorgsamma och rörande stycke sten i världen”. Han fortsatte: “Hans storlek är kolossal, hans hållning nobel. Hans huvud är böjt, det brutna spjutet stucket i hans skuldra, hans skyddande tass vilar på Frankrikes lilja. Vinrankor hänger nedför klippan och viftar i vinden, och en klar ström sipprar ovanifrån ned i en liten damm vid foten, och i dammens släta yta speglas lejonet bland näckrosorna. Runtom finns gröna träd och gräs. Platsen är en skyddad, ostörd skogsglänta, långt borta från oljud, larm och bråk – och allt detta är passande, för lejon dör inte på sådana platser, och inte på granitpedistaler på allmänna torg inhägnade av tjusiga järnstaket.”

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n30035/images/detailluzernbig/stadtbummel_idee_gletschergarten.jpg

Gletschergarten, som ligger alldeles intill lejonmonumentet, hade upptäckts bara några år innan Mark Twains besök. För tjugo miljoner år sedan täcktes Luzern av vatten, drygt femton miljoner år senare, under slutfasen av alpernas bildande, kom sandstenslagren på plats och för blott två miljoner år sedan hjälpte inlandsisen och stenblock till att forma jättegrytorna.

Den polerade klippytan, de stora stenbumlingarna och jättegrytorna är alla spår av isens aktiviteter. Ett av de mindre hålen upptäcktes av Joseph Wilhelm Amrein-Troller när han grävde en ny vinkällare 1872. Ett år senare hade ett stort antal stora grytor hittats på ett mycket litet område . De blev snabbt berömda. Den största är 9,5 m djup och 8 m i diameter. Avtryck av palmblad är bevis på att det en gång i tiden var mycket varmare i trakten.

gletscher

Direkt intill står ett sympatiskt gammalt hus i tre våningar med knarrande trappor. Här finns flera reliefmodeller, bl a den äldsta över centrala Schweiz från 1700-talet och andra föremål som illustrerar traktens historia.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/60/Luzern_Gletschergarten_4.04.02_04.jpg

På baksidan ligger en klippträdgård med trappor upp till en utsiktsplats ovanför lejonet. Den som vill ta sig dit den krångliga vägen kan försöka hitta igenom spegellabyrinten byggd 1896.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/84037466.jpg

Verkehrsmuseum (Transportmuseet, Lidostrasse 5) fanns inte på Mark Twains tid. Det är Europas största transportmuseum med  mer besökare, drygt en halv miljon per år, än något annat musum i Europa. (Det är fri entré med en InterRail-biljett.)

Trots vår tidsbrist var vi tvungna att ta en titt. Vi lockades av de många märkliga biograferna, framförallt Swissorama med en 360°-filmduk och åskådarna stående i mitten. Det finns gått om ledstänger att klamra sig fast vid när åkturen över det schweisiska landskapet börjar. Utan fasta referenspunkter för ögonen kan kroppen faktiskt kastas omkull när synintrycken blir för hissnande.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n28468/images/detailluzernbig/verkehrshaus_filmtheater_c_verkehrshaus.jpg

Det krävs en hel dag för att börja göra museet rättvisa. Vi hann bara frustrerat gå förbi ingångarna till IMAX-biografen, radio- och TV-studion, planetariet, modellen över Gotthardtunneln (som man kan åka in i), Cosmorama (rymdfärdernas historia på 18 dukar) och Nautirama (multimedia om havet). Men det var omöjligt att slita sig från en vansinnig maskin som täckte en vägg. Ett fantasilandskap är uppbyggt av hissar, rännor, rulltrappor, plattformar, linbanor, katapulter, båtar, tåg, allt man kan tänka och genom hela härligheten rullar en kula.

https://i0.wp.com/www.swissmint.ch/upload/bilder/dokumentation/medienbilder/2005_gedenkmuenzenausgabe_kapellbruecke_luzern_3.jpg

Den trevligaste delen av Luzern är den gamla staden med små torg och smala gränder som leder ned mot Reuss. Den 200 meter långa Kapellbrücke var Europas äldsta träbro (1333) när den brann upp den 17 augusti 1993 efter att en liten båt som var förtöjd vid den hade tagit eld. Den är återuppbyggd igen och får väl numera betraktas som Europas yngsta replika av den äldsta bron.

https://i0.wp.com/www.traveladventures.org/countries/switzerland/images/lucerne-bridges06.jpg

Vi vandrade över den likaledes täckta Speuerbrücke (1408) och blev alltmer betryckta av Caspar Meglingers serie makabra bilder på dödstemat (1625-35) på gavlarna. Men utanför Jesuitkyrkan (1677), Schweiz äldsta barockkyrka, pågick ett Sound-of-music-liknande bröllop som fick oss att tro på livet igen. Ett musikband spelade, operettofficerare stoltserade och de väntande hästarna framför den blomsterprydda vagnen frustade. Från ett bord serverades sprudlande drycker. Vi bestämde motvilligt att vi inte kunde misstas för bröllopsgäster och slet oss från härligheten.

https://i0.wp.com/www.sk8nbike.com/images/Swiss_2007/Luzern_24_HD.jpg

https://i0.wp.com/cdn4.vtourist.com/4/3246756-The_funicular_to_Chateau_Gutsch_Lucerne.jpg

Några kvarter längre västerut leder en kort bergsbana (tab 2510)  upp till kaféet Château Gütsch. Till och med en sådan här liten bana, 3 minuters färdtid, finns med i tidtabellen. Med en lyxdessert framför oss på bordet och hela staden nedanför panoramaterrassen började vi känna oss filosofiskt belåtna med tillvaron.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/02/1c/a6/05/restaurant-chateau-gutsch.jpg

Vi tvivlar på att det finns några tivolin i Schweiz. Vilka karuseller och flumerajder kan konkurera med naturens spontana åkattraktioner. Bara tanken på en berg-och-dalbana i Schweiz är absurd.
http://swiss-tourismus.com/wp-content/themes/TheTravelTheme/includes/timthumb.php?src=http://swiss-tourismus.com/wp-content/uploads/2011/04/post-luzern-stadt-01-960x440.jpg&h=287&w=628&zc=1

Härnäst: Till hotellet med Europas första bergsjärnväg.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på förmiddagen.

https://i0.wp.com/www.old-picture.com/europe/pictures/Switzerland-Lucerne.jpg

Vi kom till Luzern på samma sätt som Mark Twain, med tåg, han från Tyskland den 12 augusti 1878 klockan tio på kvällen, vi 120 år senare från flygplatsen i Zürich klockan elva på morgonen (tabellnummer 660). Hans första kommentar om Schweiz i anteckningsboken är en avskrift gjord från en skylt på tre språk – tyska, franska, engelska – vid gränsen: “Se upp för ficktjuvar.” Sedan skriver han “Det hatade gökuret”,  utan närmare förklaring.

Det var första gången för oss i Schweiz, om man undantar genomresor, som oftast hade skett i sovvagn, men vi tyckte att vi redan visste så mycket om landet: gökuret förstås, joddling, St Bernhardshundar och choklad; att det är ordning i Schweiz, tågen går i tid och alla stigar är skyltade med inte bara namnet på destinationsorten utan också hur många minuter det tar att gå dit. Goethe har kanske sammanfattat det bäst när han beskrev Schweiz som den förbluffande kombinationen av “det kollosala och det välordnade”.

Mark Twains första intryck av Luzern (Lucerne på franska, men så länge vi befinner oss i den tysktalande delen kommer vi att använda oss av de tyska namnen) i kapitel 25 av A tramp abroad kan fortfarande användas som vägledning:

“[Staden] börjar vid vattenbrynet, med en krans av hotell, och klättrar upp och sprider ut sig över två eller tre tvära kullar på ett trångt, oordnat, men pittoreskt sätt, och ger för ögat en uppstaplad blandning av röda tak, ålderdomliga gavlar, takfönster, tandpetarspiror, med här och där en bit uråldrig försvarsmur som böjer sig över åsarna, maskliknande, och här och där ett gammalt kvadratiskt torn med grovt murverk.”

Det skulle kunna vara vilken gammal trevlig stad som helst om det inte var för naturens optimala arrangemang av omgivningarna. Ingen temapark skulle ha råd med denna kombination av berg och sjö. Lucerne-sjön (som amerikaner och andra turister kallar den) eller Vierwaldstättersee (som den egentligen heter), tränger i en elliptisk båge in till stadens mitt precis där floden Reuss tömmer sjön och delar staden i två delar.

https://i0.wp.com/www.isyours.com/images/img.355.1.jpg

Att vandra i Luzern är som att gå omkring på läktaren i en gammal amfiteater med sjön som scen och alplandskapet som fond, från Rigi till vänster via myllret av toppar på olika avstånd tvärs över sjön till Pilatus på den högra sidan.

Twain bodde på Schweizerhof (vilket även Napoleon III, Leo Tolstoj och Richard Wagner och vi gjorde, men inte samtidigt), det mest dominerande hotellet i kransen kring sjön. Då utgjorde engelsmän hälften av besökarna med tyskar och amerikaner därnäst. I dag har amerikanarna Luzern som sin favoritort i Schweiz, antagligen för att hela landet tycks vara praktiskt sammanfattad på en litet område, ungefär som Disneyland. “It’s too much happiness”, som Gilbert & Sullivan så träffande sammanfattade något helt annat.

https://i0.wp.com/magnusbogucki.com/blog/wp-content/uploads/luzern-5.jpg

Om några dagar skulle vi klättra på flera tusen meters höjd och se på utsikten från Europas högst belägna byggnad. Så för att vänja oss långsamt åt vi lunch på balkongen till en restaurang, uppskattningsvis 440 meter över havet, eftersom Lucernesjön ligger på 434 meter. Det finns förstås ingen havsyta i Schweiz, även om man kan klättra ned i grottor till den teoretiska havsnivån. Istället har man en sten, Nitonklippan, i Genève-sjön, som utgångspunkt. Den är kalibrerad till 373,6 meter över Medelhavets nivå utanför Marseilles.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c7/6291_-_Luzern_-_Hofkirche_St._Leodegar.JPG

På Mark Twains tid var orgelkonserterna i Hofkirche berömda. Vi hann inte  undersöka om de fortfarande var det, och enligt Twain hade 1800-talets turister lika bråttom: “Detta trampande fram och tillbaka fortsätter nästan hela tiden och accentueras av det kontinuerliga smällandet med dörren och folkmassans hostande och harklande och nysande. Under tiden dånade och brakade och dundrade den stora orgeln och gjorde sitt bästa för att bevisa att den var den största och högljudaste orgeln i Europa…”

Twains kommentar om gökuret får sin förklaring så småningom i A Tramp Abroad. Han har i åratal haft gökuret som favoriserat hatobjekt, och nu befann han sig mitt i kreaturets håla. (Här dödar vi den första vanföreställningen: gökuret är inte uppfunnit i Schweiz, men de gillar det väldigt mycket.) För en nervös man kan det inte finnas något mer enerverande än att behöva höra “hoo hooo! hoo hooo! vart man än går. Twain smider lömska planer, som att köpa ett ur till en viss bokrecensent hemma i USA och bryta hans ben, så att han inte kan undkomma oväsendet.

Härnäst: Den första dagen avslutas i Luzern med klassiska och nya sevärdheter samt ytterligare en liten höjdträning innan de allvarligare stigningarna tar sin början.

 

Turisthistoria: Schweiz.

https://i0.wp.com/www.planet-wissen.de/laender_leute/schweiz/urlaubsland_schweiz/img/intro_schweiz2_berge_g.jpg

Det var längtan efter romantiska naturupplevelser som drev engelsmännen att resa under 1800-talet. Upphetsade genom sina poeters beskrivningar av främmande länder gav de sig ut för att söka efter längtans blå blomma. Och vad kunde vara mer romantiskt än Schweiz med sina toppar och dalar och sjöar?

När de schweiziska bönderna, värdshusvärdarna och skogsarbetarna hämtat sig från den första överraskningen började de finna på olika sätt att underlätta för dessa märkliga varelser, turisterna, som invaderade deras land och klängde omkring utan att göra någon större nytta.

 

De tidigaste resenären fick nöja sig med enkla värdshus där undermåligt avlopp och bristen på avskildhet lämnade mycket att önska. Men mycket snart tog sig schweizarna före att höja standarden.

badrutts-palace-hotel-st-moritz-1_big

Bland hotellpionjärerna fanns familjen Badrutt i St Moritz, senare skulle vintersportorternas vagga stå här; Franz Bucher som byggde Grand Hotel i Bürgenstock 1873; Rudolf Egger som förvandlade sitt hotell i Kandersteg till Grand Hotel Victoria och Alexander Seiler som ägde hotellen Gletsch (senare Hotel du Glacier du Rhone) och Mont Cervin vid Zermatt.

Den nyrika viktorianska medelklassens längtan efter överflöd tog sig uttryck i elegant dekorerade salonger och storslaget anrättad mat. Cesar Ritz‘s namn är för evigt associerat med den här typen av hotell och restauranger. Han började sin karriär i San Remo och Monte Carlo innan han blev chef för Grand Hotel National i Lucerne.

Steam-engine-on-the-Rigi-railway-Switzerland-3

Med all denna mat i sina magar behövde turisterna bekväma sätt att ta sig upp till de storslagna utsikterna och efter de första bergsbanorna vid Rigiberget (1871) och Pilatusberget (1889) tog byggandet av de nästan vertikala järnvägarna fart. Vägförbindelserna i Schweiz förbättrades markant som en följd av turismen.

På 1820- och 30-talen fanns diligensvägar igenom passen vid San Bernardino, Splügen och Gotthard. Turisternas krav ledde till att även isolerade platser fick förbindelser: Albula, Brünig, Bernina, Furka, Fluela och Grimsel.

Det föregående avsnittet av Turisthistoria finns här.

https://i0.wp.com/rlv.zcache.com/vintage_grindelwald_swiss_travel_advert_poster-rd7fb69b56f514049b01ec1fdaff00998_wvg_8byvr_512.jpg