Schweiz – Mark i Genève.

Kapitel 47 i boken börjar: Vi tillbringade några trevliga vilsamma dagar i Genève, den underbara stad där korrekta tidur tillverkas åt hela världen, men vars egna klockor av en händelse aldrig visar korrekt tid.

GenèGeneve 1ve är full av söta, små affärer, och affärerna är fulla med de mest förförande struntsaker (gimcrackery); men om någon stiger in i ett av dessa ställen slås klorna i honom ögonblickligen; och han förföljs och ansätts så, att köpa ditt, datt och andra saker, att han är mycket tacksam att slippa ut igen, och han är inte alls benägen att upprepa sitt experiment.

geneve maison tavel

Efter denna beskrivning vågade jag mig inte in i någon affär, utan promenerade till Maison Tavel, ett museum inrymt i Genèves äldsta hus. Det gick inte mer än ett par minuter, så dök en guide ut ur en mörk vrå. Hon gav sig inte förrän hon pekat på flera märkvärdiga föremål på alla våningar och sålt en broschyr på tyska. (“Den engelska är slut, men tyska är nästan likadant, och bilderna är i varje fall samma.”)

Jag berättade för henne vad Mark Twain skrivit om geneveerna och frågade om detta karaktärsdrag var korrekt återgivit och om det i så fall fortfarande var på samma sätt. Hon höll bestämt med. Går man in i en affär får man skylla sig själv.

https://i0.wp.com/www.lake-geneva-switzerland.com/wp-content/uploads//2012/06/Maison-Tavel-Museum-in-Geneva02.jpg

I ett kapitel som inte kom med i den utgivna versionen av A Tramp Abroad berättar Twain om problemen med en affärsbiträde vid köpet av en speldosa: Han var inte oförskämd – tvärt om… han var bara likgiltig i allt som gällde kommers, det var allt; han var inte likgiltig vad det gällde andra saker, som vädret, nyheter från kriget, opera & så vidare… Följaktligen, emedan vi gjorde någorlunda framsteg socialt, så kom vi ingen vart väldigt snabbt kommersiellt.

Twain gick vilse när han försökte hitta Rousseaus och Kalvins hus. Efter ett tag hamnade han på en gata som hette Helvetesgatan och lite senare när han tyckte att han kände igen sig, så visade det sig vara Skärseldsgatan. Och runt hörnet låg Paradisgatan. “Helvete’ och ‘Skärseld’ passade på dessa två gator som en handske; men ‘Paradis’ verkade vara sarkastiskt.

Ett sista citat från Mark Twains anteckningsbok: Glad kom till Schweiz i tid – för bergen bryts ned – med tiden kommer de att försvinna.
Jag undrar om kon har kommit nu.

Schweiz – Mark Twain i Chamonix.

https://i0.wp.com/www.voyagevirtuel.co.uk/suisse/photos/lausanne-ouchy-suisse-16.jpg

Twain återsåg familjen den 31 augusti 1877 i Ouchy på norra stranden efter att ha gjort en flera dagar lång utfärd till Zermatt med vännen Twichell. Några dagar senare gav sig de två ut igen på egen hand. Via Martigny (4/9), Tête-Noir och Argentière åkte de till Chamonix (5/9) där de gjorde en utflykt till Montanvert (6/9), innan de återförenades med familjen igen, nu i Genève (7/9).  På vägen hade de träffat en fransk grevinna som var “så stor & majestätisk att jag dröjde kvar för att se månen stiga över henne”, enligt Twains anteckningsbok.

Den 8/9 efter återvände Twichell till USA. Den 10/9 tog Twain hustrun Livy med sig på en två dagars utflykt till Chamonix. Den 14/9 lämnade ressällskapet Genève för att via Chambéry ta sig till Torino (16/9). (“De undersöker passen vid den italienska gränsen av rädsla att någon ärlig människa ska slinka in”.)

https://i0.wp.com/www.odyssei.com/gallery/chamonix01.jpg

Besöket i Chamonix gällde förstås Mont Blanc. Twain hade kommit på ett nytt sätt att bestiga berg: “Skickade agent uppför Mt. B & och betraktade honom genom teleskopet, kände med honom hela tiden. Många uttryckte sin sympati med mig.” I A Tramp Abroad utvecklar Twain idén och skildrar på flera sidor i detalj hur det känns att bestiga berget – via teleskop. Han visar genomgående en skräckblandad fascination till de många höga höjderna i Schweiz och var full av beundran för bönderna som gick och plogade på de branta sluttningarna utan att falla, så länge de inte “släppte taget i plogen”.

Från järnvägsstationen i Genève kan man ta rue du Mont-Blanc ner till Pont du Mont-Blanc och svänga till vänster in på quai du Mont-Blanc, varifrån man i fjärran på andra sidan Lac Leman kan se, rätt gissat, Mont Blanc. Jag försökte göra om Twains trick, men hittade inget teleskop.

Dag 119 – Schweiz: Med Mark till Chillon.

http://maxmdesign.files.wordpress.com/2013/01/montreux-nature-landscapes-switzerland-1200x1920.jpg

Den 30 augusti 1878 lämnade Twain och Twitchell Zermatt med häst och vagn och for tillbaka ned till St Niklaus för att sedan vandra till Visp där de tillbringade natten. Nästa dag tog de tåget till Beveret (Twains felstavning för Bouveret) och bytte till båt som förde dem över Genève-sjön (Lac Léman) till Lausanne där de förenades med resten av ressällskapet, som det inte sett sedan Interlaken.

Vi följde efter med tåg, men bara till Montreux. Den 1 augusti var en söndag och Twain besökte den engelska kyrkan i Lausanne, men nästa dag tog han båten över sjön till Montreux för att titta på deras mest omskrivna sevärdhet, slottet Chillon.

https://i0.wp.com/www.shellybort.com/uploads/2/8/7/8/2878992/6995835_orig.jpg

Byron kom till Chillon 1816 och skrev ett poem, “The prisoner of Chillon”, om deras mest kända fånge, François Bonivard. Twains reaktion var: “Hans [Bonivards] håla var en trevlig, sval, rymlig plats, och jag kan inte förstå varför han var så missnöjd med den. Om han hade varit fängslad i ett privat hus i St. Nicholas, där gödseln härskar, och där getterna sover med gästerna, och där hönorna häckar på honom, och där kon kommer in och stör när han vill vara ifred, så skulle det ha varit en helt annan sak…”

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/9d73b-wallpaperbasement-of-chillon-castlepicture.jpg

Twain fortsatte sin utflykt via Martigny och Argentière till Chamonix för att besöka Mont Blanc, ett berg som, till schweizarnas stora förtret, ligger i Frankrike, och därför utanför vår skildring, innan han kom till Genève som sin sista ort i Schweiz. Den 14 september avreser de till Italien där de skulle komma att tillbringa nästa två månader. Han gör en anteckning i dagboken “Sept. 14 – E.M. – Man fruktar att resa till Italien på grund av dess rykte.”

Dag 119 – Schweiz: Med Mark till Gonergrat.

https://i0.wp.com/www.bahnbilder.de/bilder/rit-riffelalp-tram-213090.jpg

Twain greps av klättringsfebern och planerade en uppstigning tillsammans med Twitchell till Riffelalp. I A Tramp Abroad fantiserar han i tre kapitel kring den strapatsrika färden som företogs med hjälp av “198 personer, inklusive åsnorna, eller 205 inklusive korna”. I själva verket är rör det sig om en gradvis stigning på 900 meter, som man lätt promenerar på fyra timmar.

https://i0.wp.com/europeforvisitors.com/switzaustria/images/plan_riffelalp_old_hotel_folks_on_slopes_bw.jpg

Vi gjorde det ändå lättare för oss. Vi tog tåget. Linjen till Gornergrat, som invigdes 1898, är den högst belägna öppna järnvägslinjen i Europa. Det är också den populäraste tågsträckan i Schweiz. Vi nådde Riffelalp (2 210 m) på tjugo minuter. Tågets slingrande väg gav oss ständigt nya vyer över Matterhorn.

https://i0.wp.com/thumbs.dreamstime.com/thumblarge_299/1218531131D6KtMV.jpg

Slutstationen på 3 089 meters höjd erbjuder ett äkta panorama. Hela horisonten är full av alptoppar och glaciärer, från legendariska Monte Rosa vid den italienska gränsen i sydost via Breithorn i söder och Matterhorn i väster till Mischabel i norr. Ett femtiotal berg omger Gornergrat.

https://i0.wp.com/www.sanmarkotravel.com/images/Zwitserland/Gornergrat/Gornergrat09_breed.jpg

Vi blev påminda om vårt gamla problem: hur mäter man ytan i Schweiz för att förhållandet mellan berg och dalar ska bli rättvist återgivet? Ett meddelande med lösningen hade hunnit ikapp oss från turistbyrån i Interlaken. Man bryr sig helt enkelt inte om att det lutar. Ytan mäts strikt horisontellt, från kant till kant. Om man äger en 1 000 meter hög bergssida som är 100 meter bred och 1 meter djup (dvs det horisontella avståndet från bergets fot till dess topp), så är markytan 100 kvadratmeter även om bergsytan är 100 000 kvadratmeter.

Mark Twain såg en uppgift i sin Baedeker att glaciären nedanför Gornergrat var i ständig rörelse ner mot Zermatt och föreslog att de skulle åka tillbaka med den istället för att gå. Så småningom upptäckte han att den rör sig en tum om dagen, det vill säga 30 fot på ett år, och att de inte skulle vara framme förrän år 2378, på sommaren.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4e/2012-08-17_13-34-14_Switzerland_Canton_du_Valais_Gornergrat_8v_199%C2%B0.JPG/1280px-2012-08-17_13-34-14_Switzerland_Canton_du_Valais_Gornergrat_8v_199%C2%B0.JPG

Dag 118 – Schweiz: Med Mark i Zermatt.

https://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/da747-zermattswitzerland_4.jpg

Zermatt (1631 m) i Matterhorns skugga är helt ägnad turism och bergsklättring. Turismen började 1820. Innan dess såg man ingen mening i att åka omkring och titta på gamla berg. Kirurgen Josef Lauber öppnade 1838 det första värdshuset, Hotel Cervin, med tre bäddar. I dag finns det 114 hotell med 6500 sängar och lika mycket plats i semesterlägenheter. De som besökt Zermatt i tjugo år och stannat minst en vecka varje gång kan bli hedersgäster vid en ceremoni.

Zermatt station

Alla transporter på orten sker med eltaxi, och tre elbussar, som avgår från stationen en gång i kvarten. För de som vill förlita sig på hästkrafter finns gammaldags hästdroska. Man använder sällan några gatunamn. Ett spindelnät vävt av 73 bergjärnvägar och linbanor för besökarna till varenda bergstopp värt namnet. Nätet har en sammanlagd längd på 24 km.

https://i0.wp.com/cdn1.vtourist.com/4/4882866-Hinterdorf_Zermatt.jpg

Det enda som finns kvar av det gamla Zermatt är Hinterdorf, som, med sina fallfärdiga traditionella Valaishus och lador alldeles bakom affärsgatan, utgör en märklig kontrast till lyxbutikerna.

De små kyrkogårdarna kring församlingskyrkan och den engelska kyrkan är fulla av gravar med före detta bergsklättrare.  Det började fredagen den 13 juli 1865 när ett sällskap på sju personer under ledning av Edward Whymper (vänster bild) erövrade Matterhorn på 32 timmar utan några problem, men på vägen ned halkade en av dem och drog tre med sig nedför den 1200 meter höga norra väggen. En av dem hittades aldrig, men de andra ligger begravna på kyrkogården omgivna av många andra som fallit, bl a en amerikan vars gravsten säger “Jag valde att klättra.” Och de gjorde allt fler, ovana turister, damer i långklänningar. Det blev trendigt att klättra.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/1/10/Whymper_Grave.jpg/220px-Whymper_Grave.jpghttps://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n6134/images/detail/Bergsteigerfriedhof_001.JPG

Under sin första kväll i Zermatt studerade Mark Twain bergklättring teoretiskt i flera böcker. Han kom fram till att det viktigaste för en alpinist var att inte tänka på att om han föll “så skulle han inte sluta falla förrän han kom till en del av Schweiz där ingen väntade honom.” Han läste om Mr Whymper som föll och studsade fram och tillbaka mellan bergväggarna sju-åtta gånger innan han fastnade precis före det stora språnget. Blodet sprutade från tjugo hål, men han lyckades få stopp på det värsta och tog sig upp på en avsats där han svimmade. Tillbaka i byn blev han sängliggande i flera dagar innan det var dags att börja klättra igen. “På det här sättet är det med en äkta alpinist; ju roligare han har, desto mer vill han ha.”

Zermatt Matterhorn_disaster_Dore

Dag 117 – Schweiz: Med Mark i Interlaken.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/26271305.jpg

Vi hade läst så många översvallande ord om Interlaken, och vi hade ansträngt oss så hårt för att försöka föreställa oss den i alla guideböcker prisade Höheweg, huvudgatan mellan de två järnvägsstationerna Ost och West, så vi borde ha förstått att det skulle bli en antiklimax när vi till slut gick där och släpade väskorna till hotellet.

Det är nog inte många som kommer till Interlaken för att besöka själva staden, det finns  schweisiska städer som har mer att bjuda på, i en trevligare atmosfär. Det är omgivningen som är unik. Det plana låglandet mellan de två sjöarna Brienz och Thun (inter laken = mellan sjöar) vid porten till dalgången upp mot Jungfrau har skapat en av världens bästa utsikter.

https://i0.wp.com/www.mediag4.com/media/switzerland/image/InterlakenCarriage-ride.jpg

https://i0.wp.com/www.mediag4.com/media/switzerland/image/InterlakenCarriage-ride.jpg

https://i0.wp.com/www.mediag4.com/media/switzerland/image/InterlakenCarriage-ride.jpg

https://i0.wp.com/www.mediag4.com/media/switzerland/image/InterlakenCarriage-ride.jpg

https://i0.wp.com/www.mediag4.com/media/switzerland/image/InterlakenCarriage-ride.jpg

Mark Twain kom dit på kvällen och beskrev uppvaknandet nästa dag i A Tramp Abroad: “På morgonen när vi tittade ut från våra fönster såg vi en underbar vy. På andra sidan dalen, och till synes helt inpå och nära till hands, reste sig det enorma Jungfrau, kall och vit mot en klar himmel bortom en öppning i det mer närliggande höglandet. Det påminde mig, på något sätt, om en av dessa kolossala vågor som plötsligt sväller upp intill ens skepp, till sjöss, med sin rygg och skuldror vita som snö, och resten av sina nobla proportioner strimmade nedåt av krämigt skum.”

Utsikten och läget är Interlakens största tillgång – och största förbannelse. Det är liksom ingen större vits att försöka konkurrera när blickarna hela tiden dras bortom stadens byggnader och monument till naturens egna under. Folk kommer hit för att göra utflykter.

https://i0.wp.com/www.passagesdeaftravel.com/swisstour13/interlaken-large2.jpg

Höheweg fungerar som en slags lång läktare. Vid den mittersta tredjedelen av gatan ligger ett stort fält, Höhematte, Interlakens motsvarighet till Heden i Göteborg, som man bevakar för att förhindra att den bebyggs. Det ger en helt obehindrad sikt mot de fjärran topparna, men samtidigt blir det liksom tomt i närmiljön. Det är ett bra exempel på hur själva staden alltför ofta kommer i andra hand, efter omgivningarna. I längden blir det lite enformigt att behöva gå förbi hela fältet innan man kommer in i de lite mer stadsliknande delarna av Interlaken.

https://i0.wp.com/www.buero-dlb.ch/files/webcontent/images/HotelViktoriaInterlaken.jpg

Det här är en påhittad bild. Jungfrau och Victoria hotell ses till vänster, men berget Jungfrau ligger i verkligheten till höger utanför bild, med den bästa utsikt från hotellens fönster.

Mitt på Höheweg ligger två klassiska lyxhotell, Jungfrau och Victoria, byggda åt det förra seklets viktorianska resenärer. Mark Twain bodde på Jungfrau “ett av dessa enorma etablisemang som det moderna resandets behov skapat på varje attraktiv ort på Kontinenten”.

https://i0.wp.com/www.carfree.com/design/pix/4sty140interlaken_grand-hotels-victoria-und-jungfrau.jpg

En typisk kväll började med middagen. “En av dessa servitriser, en kvinna på fyrtio, hade polisonger som nådde halvvägs ned till käken. De var två fingrar breda, mörka till färgen, ganska täta, och håret var en tum långt. Man ser många kvinnor på Kontinenten med ganska framträdande mustascher, men det här var den enda kvinnan som hade uppnått polisongers dignitet.

Efter middag fördelade sig gästerna av båda könen på hotellets främre veranda och i de ornamenterade trädgårdarna för att njuta av den svala luften; men när som skymningen djupnade till mörker drog de sig tillsammans in i den där mest sorgsna och högtidliga och tvungna av platser, den stora blanka salong som utgör centralattraktion på alla Kontinentala sommarhotell.”

 

Det blev snart tomt i rummet när ung nygift kvinna började tolka Slaget om Prag på det “klangande, hissande, astmatiska” pianot. Bara den unga brudgummen satt beundrande kvar, lyckligt omusikalisk.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26168/images/angebot/victoria_jungfrau.jpg

I dag har Victoria och Jungfrau byggts ihop genom att gatan emellan dem fått ett tak och förvandlats till foajé. På baksidan har man lagt till en hel sportanläggning med tennisbanor, simbassänger och hälsorådgivning,  En balsal från Mark Twains dagar är bevarad i all sin prakt. Han tycks ha haft problem med golven: “Ställ ditt paraply på dessa polerade trägolv, vips är det omkull. Gå snabbt på dem, vips är du omkull.” (från anteckningsboken)

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26168/images/buehne/tell2.jpg

Varje sommar sedan 1912 – utom under de båda krigen – har Friedrich Schillers frihetsdrama Wilhelm Tell spelats i Interlaken i en spektakulär uppsättning med riktiga hästar, kor och getter bland rollerna. Det största lokala evenemanget, Unspunnen,  med över 2500 medverkande äger bara rum vart tolfte år. Nästa gång blir 2005.

Interlaken är platt, men hela plätten lutar. Vid Brienzsjön är höjden över havet 567 m för att vid Thunsjön sjunka till 564 m. Michelin gav oss ett förslag på hur man kan hantera problemet med att räkna ut Schweiz yta. Den officiella siffran är 41 300 km². Om landet formades om till en cirkel skulle radien bli 115 km, dvs om vi placerade mittpunkten i Göteborg skulle cirkeln gott och väl få plats mellan Karlstad och Helsingborg. Om Schweiz utjämnades till sin medelhöjd, om vi tog topparna och fyllde ut dalarna, så att hela landet blev platt, så skulle det ligga på en höjd av 1 350 m. Det skulle göra Schweiz ganska enformigt och dessutom blev det svårt att ta sig in och ut över gränsen. Allt det här var intressant, men det kastade inget ljus över det största problemet, att summan av alla mer eller mindre lutande småytor blir mycket större än totalytan. Vi gick in till turistbyrån för att få hjälp, men de visste inte heller hur det låg till, trots att de hade bott i Schweiz i hela sitt liv. De blev så fascinerade av problemet att de lovade att undersöka och höra av sig innan vi lämnade landet

Kring den västra järnvägsstationen får Interlaken lite av stadskänsla. Här hittade vi i ett litet skjul intill spåren där en hängiven tågmodellbyggare hade skapat en fantastisk värld. Överallt i lokalen rusade tåg fram, vissa sektioner var skalenliga modeller över kända schweisiska tågsträckor, på andra ställen fortsatte banan upp längs väggen och över broar under taket, till synes bara för att det var skoj att bygga. Känslan av improviserade, enkla lösningar på vissa ställen bidrog till charmen.

https://i0.wp.com/www.stayathome.ch/Helis/Helis_20070715_oT/IMG_1636_7_1_tmbn.jpg

Om man tittar noga i modellandskapet upptäcker man en trafikpolitisk underton, all biltrafik verkar stå stilla, stoppade av vägarbeten, kor eller bommar vid järnvägskorsningar. Några uppställda tågsäten, i full skala, fungerade som restaurangvagn för besökarna. Beställningen placerades på ett tåg som åkte iväg ut till köket för att strax återkomma med kaffe och tilltugg.

Unterseen lär vara den trevligaste och äldsta delen av Interlaken, på andra sidan spåren och ån, men dit hann vi aldrig. Vi gjorde för många utflykter, och nästa gång ska vi berätta om när vi var högre upp än någonsin förr och fortfarande hade mark under fötterna – på sätt och vis.

RHC12425

Dag 116: Schweiz: Med Mark från Rigi till Luzern.

https://i0.wp.com/www.theexpeditioner.com/wordpress/wp-content/uploads/2011/04/RigiKulm1.jpg

Vi befann oss på stationen (1750 m) vid Rigi Kulm (1797 m) och dimman, som precis slagit till, hade fjorton minuter på sig att försvinna, sedan var det dags för oss att åka ned igen. Vår första bergstopp i Schweiz var ett fiasko, en bergstopp som hyllats i litteraturen, inte bara av Mark Twain, utan också av Victor Hugo som beskriver denna otroliga horisont med sitt “kaos av absurda överdrifter och skrämmande förminskningar”. Även dimma kan ha litterära värden, men sällan i samband med utsikter. Det sägs att man kan se ända till Jungfrau – jag tror det var vi som skrev det i förra avsnittet.

https://i0.wp.com/www.sachsen-bahn-schweiz.de/images/Rigi-Kulm.jpg

Obevekligt, i dimma och snö, startar de schweisiska tågen exakt på sekunden och 10.04 började vi glida ned på andra sidan berget, med Arth-Goldau som destination (tab 602). Dimman lättade redan innan vi hade åkt de fyra minuterna ned till Rigi-Staffel (1603 m). (Vissa människor är drabbade av dimförföljelse, varje gång de kommer till en utsikt har de dimtäcket med sig – vi hoppades att vi inte hörde till denna förtappade grupp, många alptoppar återstod.)

Touristische_b03

Det finns flera sätt att ta sig upp och ned för Rigi. Staffel utgjorde tidigare en riktig knutpunkt för bergets förvånansvärt komplexa trafiksystem. Det gick ett spår på bergsryggen från Staffel till Scheidegg (1648 m), men det stängdes redan 1931 på grund av brist på passagerare. I dag kan man följa banvallen till fots och ta en linbana (tab 2568) ned till järnvägen mot Arth-Goldau.

Mark Twain och hans vän Twitchell gick hela vägen upp. Promenaden var inte fullt så strapatsrik som vi berättade i föregående avsnitt efter Twains skildring i A Tramp Abroad. I verkligheten fick han en släng av sin reumatism och tog tåget tillbaka ned till Vitznau tillsammans med resten av familjen som också kommit upp den vägen, precis som vi gjort dagen innan. I anteckningsboken skrev han: “Besviken att upptäcka att en invalid dam gått uppför Rigi och tillbaka. Amerikanska? Nej – engelska.”

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c0/VRB_H_1-2_bei_Freibergen.jpg

Under nedfarten mötte vi Ånglok Nr 7, det enda kugghjulsångloket med vertikal panna i drift i världen. Det var på väg upp till sin dagliga skytteltrafikjour mellan Staffel och Kulm. Vi kom in i Arth-Goldau (510 m) med större nonchalans än en spårvagn, körde mellan hus och korsade gator tills vi stannade på en bro över perrongerna för de stora tågen. I Schweiz anses det föreligga förbindelse mellan tåg (och bussar och båtar) om det skiljer minst tre minuter (när det behövs mer tid på en plats anges det i tabellen). Vi hade hela fem minuter på oss och kunde därför lugnt promenera nedför trapporna precis i tid för att stiga på Voralpernexpress tillbaka till Luzern (tab 600).

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/83389631.jpg

Mark Twain vilade och skrev brev i tre dagar på hotellet i Luzern efter strapatserna på Rigi. Den 21:a augusti for familjen vidare till Interlaken i ambulans förspänd med fyra hästar. Vi hittade varken hästar eller ambulans, så det fick bli tåg.

https://i0.wp.com/s3.freefoto.com/images/1303/15/1303_15_19_web.jpg

Sträckan Luzern-Interlaken (tab 470) är den enda statliga linje som är smalspårig. Schweizarna ger vissa, särskilt intressanta router speciella namn. Golden Pass (tab 471) går från Luzern till Montreux, med byte i Interlaken Ost och Zweisimmen, eftersom den mellersta biten har normalspår. Man funderar faktiskt på att komplettera smalspåret, så att specialtågen kan gå hela vägen.

Luzern har ett andra berg i sin närhet. Alldeles i stadens utkanter står Pilatus (2120 m), enligt traditionen uppkallad efter Pontius Pilatus. Efter korsfästelsen drev Pilatus plågad av sitt samvete runt i världen innan han försökte hitta ro, undangömd bland bergets skrevor. Han fick ingen, så han slängde sig i sjön, men spökar fortfarande på sluttningarna. Det var länge förbjudet att klättra upp i berget, eftersom man trodde att det skulle bringa olycka över befolkningen i trakten. Sex promenadglada munkar åtalades 1387. I dag finns två hotell däruppe och själva toppen är upplyst på natten.

Vi funderade ett tag på att ta omvägen över berget. Det skulle innebära: först 12 min med busslinje 71 (tab 550.45) från järnvägsstationen i Luzern till Kriens (492 m),

https://i0.wp.com/www.bugbog.com/images/galleries/switzerland_pictures/switzerland-large-photos/lucerne-golden-round-trip/frakmuntegg-kriens-gondola.jpg

sedan 30 min med linbana (tab 2516) till Fräkmüntegg (1415 m),

https://i0.wp.com/us.123rf.com/400wm/400/400/vichie81/vichie811009/vichie81100900144/7877354-red-cable-car-railway-and-landscape-of-pilatus-mountain-at-lucern-switzerland.jpg

sedan 6 min med en annan linbana (tab 2517) till Pilatus Kulm (2070 m) och

pilatus-2

till sist 40 min med världens brantaste bergjärnväg (tab 473) ned till Alpnachstad (436 m) på linjen mellan Luzern och Interlaken.

https://i0.wp.com/europeforvisitors.com/switzaustria/images/pilatus_map_400_pilatus_bahnen.jpg

Det var en utflykt som lockade oss mycket, men det plana alternativet runt berget tar bara 20 minuter som jämförelse. Vi fick nöja oss med att avundsjukt se på från vårt tåg hur förväntansfulla människor steg på bergtåget i Alpnachstad. Spåren försvann upp mot himlen i 48% stigning.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/57462535.jpg

Dag 115-116 – Schweiz: Med Mark på Rigi.

https://i0.wp.com/lh4.ggpht.com/-0A9dp7SUhIw/TgmyXO-me0I/AAAAAAAAPWs/7Ty8iNCNjtY/%25283%2529%2520Bahnhofquai.jpg

“Under några dagar räckte det med att njuta av att titta på den blå Lucernesjön, och på högarna av snötäckta berg som omger den hela vägen… men till slut kom vi fram till att det var dags att få lite utflykteri gjort med hjälp av en ångbåt och att ta itu med Rigi till fots.”
(Mark Twain: A Tramp Abroad)

Mark Twain kom till Luzern den 12:e augusti och gjorde sin första utflykt den 15:e. Vi hade inte så gott om tid. Vårt första hotell låg inte bara på andra sidan sjön, utan långt uppe på Rigi. För oss, som knappast varit högre upp än Ättestupan på Hisingen i Göteborg (utomhus i varje fall), var tanken på att man skulle kunna bo på ett riktigt berg lite svindlande.

I kapitel 27 av A Tramp Abroad berättar Twain om båtresan över hela Vierwaldstättersee, till Fluelen och tillbaka, för att i nästa kapitel ge den berömda skildringen av problemen med att ta sig upp för Rigi i tid för soluppgången. I själva verket ägde inte båtutflykten rum förrän den 19:e augusti.

Vi återkommer till sjön senare, i samband med att vi berättar om Wilhelm Tell-expressen. Låt oss bara konstatera att vi lämnade Luzern från Bahnhofquai kl 17.30 (tab 3600) och lade till i Vitznau kl 18.34.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/83/Vitznau.jpeg

Vitznau med 930 innevånare är inträngd mellan stranden och berget. Inget är stort här, det skulle inte få plats. På miniatyrtorget strax innanför bryggan ligger en rangerkarusell så att de små röda vagnarna kan komma in i stallet under natten. Några steg rakt fram stod en av dem och väntade på oss. Sätena av trä var felbyggda. De med ryggen åt färdriktningen lutade bakåt så mycket att de kändes som att sitta i en tandläkarstol, de mittemot lutade framåt, så att de som inte höll emot med benen riskerade att glida ned på golvet.

https://i0.wp.com/mw2.google.com/mw-panoramio/photos/medium/40854726.jpg

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n26283/images/buehne/7-vitznau.jpg

Bortom den lilla stationsbyggnaden skymtade något kyrkoaktigt och sedan kom den branta bergsväggen. Det var där vi skulle upp.

https://i0.wp.com/images.gadmin.st.s3.amazonaws.com/n34580/images/detailluzernbig/vitznau_schiffstation.jpg

Rigi-massivet är en utsträckt bergsrygg med den högsta punkten, Rigi-Kulm (1797 m), i norr. Det var ett populärt utflyktsmål långt innan järnvägen, hundratals turister tog sig upp varje dag, till fots, i bärstol eller på hästrygg. Redan på 1600-talet kom patienter till de medicinska baden i Rigi-Kaltbad, 300 meter nedanför toppen och efter att ett kapell byggts på Rigi Klösterli 1689 började det vimla av pilgrimer på berget också, 15000 varje år.

När ingenjören Niklaus Riggenbach sa att han skulle bygga en järnväg uppför Rigis sluttning blev han betraktad som vansinnig. Han patenterade i Frankrike 1863 ett system med kugghjul under tåget som grep tag i en sågtandad skena mellan spåren. På de mindre branta sträckorna stod de vanliga hjulen för driften, men där de inte räckte till grep kugghjulet i mitten in och hävde upp vagnarna, tand för tand.

https://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t2067//rigi-bahn-luzern-vitznau-rigi-kulm.jpghttps://i0.wp.com/www.galerie123.com/posters/t1316//vitznau-rigi-bahn-fahrplan-1899.jpg

Den 21:a maj 1871 invigdes Europas första bergjärnväg. Man hade räknat med att 50000 passagerare skulle åka med tåget årligen, men redan första året översteg siffran 60000. Fyra år senare passerades 100000-strecket. I dag händer det att det kommer mer än en halv miljon. Grannarna på andra sidan berget kunde inte sitta  stilla och åse denna inkomstkälla, utan byggde en egen järnväg som blev klar 1875. Den sista biten mot toppen går de båda spåren bredvid varandra. I dag har man slutat konkurrera och erbjuder kombinationsbiljetter. Rigi-Bahns hemsida.

Rigi_Bahn

19.05 började vår vagn röra sig ut ur Vitznau (tab 603). I nästa ögonblick rätade bänkarna upp sig och allt annat blev krokigt. Vi hade börjat klättringen uppför berget och det var allra brantast på sträckan närmast sjön. Det var en märklig känsla av att övervinna det omöjliga när tåget hävde sig upp, meter för meter. Hus och stolpar i vår väg såg ut som om de var på väg att ramla omkull. Genom en optisk illusion verkar de luta tjugo till tjugofem grader. Det är så brant i början att tågen inte kan stanna vid den första stationen om det är för mycket passagerare med. (Resa på You Tube.)

https://i0.wp.com/commondatastorage.googleapis.com/static.panoramio.com/photos/original/27566637.jpg

På sjön hade vi färdats söderut längs med bergets fot. Nu åkte vi tillbaka diagonalt uppför sidan mot toppen i norr. Egentligen skulle vi ha bott på ett hotell allra längst upp, det har funnits ett där sedan 1816, men allt var abonnerat av en bröllopsfest, så vi fick nöja oss med ett i Kaltbad.

https://i0.wp.com/www.bergsonne.ch/texte/images/hotel_01b.jpg

19.23 steg vi av på 1453 meters höjd i bilfria Rigi Kaltbad. En elektrisk vagn mötte och tog oss uppför slingrande stigar till hotellet med det passande namnet Bergsonne. Trots att det började bli lite kyligt föredrog vi att äta middag på terrassen. Vi ville inte förlora ett ögonblick av utsikten ned mot sjön och bergen på andra sidan. Ett öronbedövande pinglande av koskällor kom från alla håll, men vi såg aldrig några kor, så vi började misstänka att man placerat ut högtalare för att skapa lokalfärg åt turisterna.

https://i0.wp.com/media-cdn.tripadvisor.com/media/photo-s/01/ef/4d/72/hotel-bergsonne.jpg

På natten utbröt ett åskväder. Blixtarna for fram över sjön, nedanför hotellet. Det var en ny erfarenhet.

Det korrekta sättet att bestiga Rigi Kulm är till fots och i tid till soluppgången. Redan i början av A Tramp Abroad skriver Mark Twain att de hade för avsikt att promenera igenom Europa. I Tyskland finner han alltid på ursäkter i sista stund, men i Schweiz går det inte att undvika i längden.

https://i0.wp.com/www.okthepk.ca/publicArchive/201203rigiBahn/images/mapRigiBahnen.gif

Twain hade Weggis, vid Vierwaldstättersee direkt nedanför Rigi Kulm, som högkvarter. Det monument man rest till honom i Weggis kan inte vara för hans alpina färdigheter. Sedan 1968 går en linbana (tab 2566) upp till stationen i Kaltbad, men på Twains tid var det fötterna som gällde.

Enligt hans guidebok skulle det ta tre och halv timme att gå upp. Den första dagen kom de inte särskilt långt och efter sex timmar tyckte de att det började bli för sent och återvände till ett värdshus för natten. Nästa dag gick det inte mycket fortare, men man nådde järnvägsspåren efter tre timmar och följde dem. “De var lagda rakt uppför berget med samma vinkel som en stege som står lutad mot ett hus och det verkade på oss som om det krävdes goda nerver för den som ville resa uppför eller nedför den.”

Tio minuter över sex kom de till Kaltbad och gick tidigt till sängs för nu var det soluppgången som gällde. “På morgonen både vaknade och slängde vi oss ur sängen i samma ögonblick och sprang och drog undan gardinerna; bara för att mötas av en bitter besvikelse: det var redan halv fyra på eftermiddagen.”

https://i0.wp.com/www.ads-eu.org/cms/images/history/fullsize/coveretching.jpg

De fortsatte upp mot toppen på kvällen, gick vilse i dimman, satte sig ned för att invänta bättre sikt, bara för att upptäcka att de suttit med ryggarna vända mot hotellet på Rigi Kulm. Nästa dag vaknade de av hornblåsare och rusade ut, men –  solen redan var uppe.

“- Femton minuter för sent, minst!, sa Harris [en fiktiv figur i boken], med en irriterad stämma. Solen är redan klart ovanför horisonten.   

– Det gör inget, sa jag, detta är det mest magnifika spektakel och vi kan i varje fall se hur den fortsätter att resa sig.
    —
Vi kunde inte tala. Vi kunde knappast andas. Vi kunde bara stirra i drucken extas och ta in alltsammans. Sedan utropade Harris –
– Va, – fanders, den håller på att gå ner!” Här är hela texten på engelska.

Till skillnad från Twain hade vi inga ambitioner att se soluppgången. Nattens oväder hade dragit vidare och solen var uppe sedan länge, även om den såg lite trött och disig ut. Efter en lång och grundlig frukost ovan molnen tog vi elvagnen ned till stationen för 9.40-tåget upp mot Kulm. Nu passerade vid över bergets rygg och kom ned i en liten sänka på ostsidan innan den sista stigningen mot toppen.

Rigi Kulm är ett klassiskt panoramaberg som början på en resa in i alpvärlden. Den ligger så att säga på tröskeln till de verkliga bjässarna. Vid klart väder kan man se ända till Titlis och Jungfrau. Tåget anlände till slutstationen på 1752 meters höjd kl 9.50. En minut tidigare hade dimman spritsat en liten ring kring oss. (Här är en Webcam.)

https://i0.wp.com/static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/commercial/2009/2/4/1233765202185/Swiss-cities-Rigi-Kulm-001.jpg

HÄRNÄST: Vatten, väldigt mycket vatten och tåg – och lite maräng.

NOT: Luzern kan också stavas Lucerne. Vi använder konsekvent den stavning som överensstämmer med det språkområde platsen ligger i. När vi någon gång skriver Lucerne-sjön beror det på att vi citerar eller refererar Mark Twain eller någon annan engelskspråkig text. Schweizarna själva kallar sjön för Vierwaldstättersee. För att krångla till det heter den arm av sjön som ligger närmast Luzern Luzernersee.

Dag 115 – Schweiz: Luzern på förmiddagen.

https://i0.wp.com/www.old-picture.com/europe/pictures/Switzerland-Lucerne.jpg

Vi kom till Luzern på samma sätt som Mark Twain, med tåg, han från Tyskland den 12 augusti 1878 klockan tio på kvällen, vi 120 år senare från flygplatsen i Zürich klockan elva på morgonen (tabellnummer 660). Hans första kommentar om Schweiz i anteckningsboken är en avskrift gjord från en skylt på tre språk – tyska, franska, engelska – vid gränsen: “Se upp för ficktjuvar.” Sedan skriver han “Det hatade gökuret”,  utan närmare förklaring.

Det var första gången för oss i Schweiz, om man undantar genomresor, som oftast hade skett i sovvagn, men vi tyckte att vi redan visste så mycket om landet: gökuret förstås, joddling, St Bernhardshundar och choklad; att det är ordning i Schweiz, tågen går i tid och alla stigar är skyltade med inte bara namnet på destinationsorten utan också hur många minuter det tar att gå dit. Goethe har kanske sammanfattat det bäst när han beskrev Schweiz som den förbluffande kombinationen av “det kollosala och det välordnade”.

Mark Twains första intryck av Luzern (Lucerne på franska, men så länge vi befinner oss i den tysktalande delen kommer vi att använda oss av de tyska namnen) i kapitel 25 av A tramp abroad kan fortfarande användas som vägledning:

“[Staden] börjar vid vattenbrynet, med en krans av hotell, och klättrar upp och sprider ut sig över två eller tre tvära kullar på ett trångt, oordnat, men pittoreskt sätt, och ger för ögat en uppstaplad blandning av röda tak, ålderdomliga gavlar, takfönster, tandpetarspiror, med här och där en bit uråldrig försvarsmur som böjer sig över åsarna, maskliknande, och här och där ett gammalt kvadratiskt torn med grovt murverk.”

Det skulle kunna vara vilken gammal trevlig stad som helst om det inte var för naturens optimala arrangemang av omgivningarna. Ingen temapark skulle ha råd med denna kombination av berg och sjö. Lucerne-sjön (som amerikaner och andra turister kallar den) eller Vierwaldstättersee (som den egentligen heter), tränger i en elliptisk båge in till stadens mitt precis där floden Reuss tömmer sjön och delar staden i två delar.

https://i0.wp.com/www.isyours.com/images/img.355.1.jpg

Att vandra i Luzern är som att gå omkring på läktaren i en gammal amfiteater med sjön som scen och alplandskapet som fond, från Rigi till vänster via myllret av toppar på olika avstånd tvärs över sjön till Pilatus på den högra sidan.

Twain bodde på Schweizerhof (vilket även Napoleon III, Leo Tolstoj och Richard Wagner och vi gjorde, men inte samtidigt), det mest dominerande hotellet i kransen kring sjön. Då utgjorde engelsmän hälften av besökarna med tyskar och amerikaner därnäst. I dag har amerikanarna Luzern som sin favoritort i Schweiz, antagligen för att hela landet tycks vara praktiskt sammanfattad på en litet område, ungefär som Disneyland. “It’s too much happiness”, som Gilbert & Sullivan så träffande sammanfattade något helt annat.

https://i0.wp.com/magnusbogucki.com/blog/wp-content/uploads/luzern-5.jpg

Om några dagar skulle vi klättra på flera tusen meters höjd och se på utsikten från Europas högst belägna byggnad. Så för att vänja oss långsamt åt vi lunch på balkongen till en restaurang, uppskattningsvis 440 meter över havet, eftersom Lucernesjön ligger på 434 meter. Det finns förstås ingen havsyta i Schweiz, även om man kan klättra ned i grottor till den teoretiska havsnivån. Istället har man en sten, Nitonklippan, i Genève-sjön, som utgångspunkt. Den är kalibrerad till 373,6 meter över Medelhavets nivå utanför Marseilles.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c7/6291_-_Luzern_-_Hofkirche_St._Leodegar.JPG

På Mark Twains tid var orgelkonserterna i Hofkirche berömda. Vi hann inte  undersöka om de fortfarande var det, och enligt Twain hade 1800-talets turister lika bråttom: “Detta trampande fram och tillbaka fortsätter nästan hela tiden och accentueras av det kontinuerliga smällandet med dörren och folkmassans hostande och harklande och nysande. Under tiden dånade och brakade och dundrade den stora orgeln och gjorde sitt bästa för att bevisa att den var den största och högljudaste orgeln i Europa…”

Twains kommentar om gökuret får sin förklaring så småningom i A Tramp Abroad. Han har i åratal haft gökuret som favoriserat hatobjekt, och nu befann han sig mitt i kreaturets håla. (Här dödar vi den första vanföreställningen: gökuret är inte uppfunnit i Schweiz, men de gillar det väldigt mycket.) För en nervös man kan det inte finnas något mer enerverande än att behöva höra “hoo hooo! hoo hooo! vart man än går. Twain smider lömska planer, som att köpa ett ur till en viss bokrecensent hemma i USA och bryta hans ben, så att han inte kan undkomma oväsendet.

Härnäst: Den första dagen avslutas i Luzern med klassiska och nya sevärdheter samt ytterligare en liten höjdträning innan de allvarligare stigningarna tar sin början.

 

Turisthistoria – Schweiz: Mark Twain.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/25/Mark_Twain,_Brady-Handy_photo_portrait,_Feb_7,_1871,_cropped.jpg/200px-Mark_Twain,_Brady-Handy_photo_portrait,_Feb_7,_1871,_cropped.jpghttp://richardtulloch.files.wordpress.com/2011/10/123783-l.jpg

Den 25 april 1878 anlände Samuel L Clemens och familj till Hamburg med Holsatia från New York. Först den 23 augusti året därpå skulle de lämna Europa med S.S. Gallia från Liverpool. Med familj menas i det här fallet pappa Samuel, mamma Livy, barnen Susy och Clara, barnvakten Rosina Hay och vännen Clara Spaulding.

Clemens hade haft som vana sedan juni 1855 att skriva ned det som föll honom in i anteckningsböcker. 49 böcker finns bevarade, den sista från 1910. De fem som dokumenterade europaresan kom att ligga till grund för hans reseskildring, A Tramp Abroad, utgiven under pseudonymen Mark Twain.

Det amerikanska Mark Twain-projektet påbörjade på 1960-talet en komplett utgivning av Twains texter, dels under rubriken The Mark Twain Papers för sådant som aldrig var tänkt för publicering eller av annan anledning inte kom ut, dels med titeln The works of Mark Twain för kritiskt kommenterande utgåvor av hans verk och slutligen en populärvariant av ett urval av dessa titlar under rubriken The Mark Twain Library.

De första fem tjocka volymerna omfattar breven från 1853 till 1873. Clemens var en otroligt flitig brevskrivare och hans långa serie av kärleksbrev till sin blivande hustru i volym 3 är med rätta berömda. Hans dag- och anteckningsböcker är inte lika omfattande. I de första tre volymerna i utgivningen av dem klarar man av perioden 1855 till 1891. Det innebär att man kan ha med sig både Clemens anteckningar och hans färdiga bok som guider på en resa i hans fotspår.

https://i0.wp.com/www.weststadt-online.de/wp-content/uploads/2012/02/mark-twain-village1.jpg

Under större delen av sommaren använde Clemens ressällskap Heidelberg som bas, men i början av augusti for de vidare till Schweiz för att via de franska Alperna anlända till Italien i mitten av september. Efter att ha besökt de viktigaste italienska sevärdheterna, med längre uppehåll i Venedig, Florens och Rom, återvände de till Tyskland i mitten av november och övervintrade i München. Våren tillbringades i Paris och i juli åkte familjen via Holland till England där London blev bas innan de i mitten av augusti påbörjade hemfärden.

Det märks, både från anteckningarna och i boken, att Clemens snabbt tappade intresset för hela projektet. De tyska och de schweiziska delarna av resan får 350 sidor i boken. Resterande, mer än hälften av restiden, sammanfattas på de sista 30 sidorna. Den är kanske inte den bästa boken för de som möter Mark Twain för första gången som reseskildrare. Bättre introduktioner utgör hans Travelling with the Innocents Abroad (från hans första europaresa) eller hans senare föreläsningsturné jorden runt.

Att i dag följa i Mark Twains fotspår är inte helt lätt. Ett stort problem är att han hade mer tid på sig. Detta kompenseras bara delvis av att transporterna nu är snabbare än då. Vi hade en vecka till vårt förfogande och tänkte att Schweiz var lagom stort, men vi hade inte räknat med att det skulle vara så backigt. Familjen Clemens var en hel månad i landet, skulle vi hinna med allt?

Nästa avsnitt av Turisthistoria är här.