Themsen – Den fjärde dagen: Cliveden – Cookham – John Turk

Cliveden

Jag kommer aldrig att glömma Cliveden House. Inte på grund av att det är vackrare än andra ståtliga småpalats strödda över den engelska landsbygden; inte heller därför att Profumoskandalen hade sitt centrum här. Nej traumat är djupare än så. Under den labila period som kallas för tonåren kom jag cyklandes till Cliveden House och råkade genom slarvigt uttal beställa kycklingtvål istället för kycklingsoppa i dess kafé. Tjugofem år senare kunde jag fortfarande höra kockens hjärtligt råa skratt när vår båt svängde upp på Cliveden Reach.

Det här är den enda delen av Themsen som odiskutabelt kan kallas för spektakulärt vacker. Till och med ”tre män” blir lyriska: ”Cliveden Woods bar fortfarande den nätta vårklädseln, och reste sig upp, från vattenbrynet, i en enda lång harmonisk blandning av trolska skiftningar i grönt. I sin oavbrutna mjukhet är den kanske den skönaste sträckan längs hela floden, och dröjande drev vi vår lilla båt iväg från dess djupa frid.”

Cliveden.jpg

Inte heller vi dröjde oss kvar i Clivedens skugga, lyxhotellet, som nu ockuperar huset, med dubbelrum för £215-£315, lockade oss inte. Vi hade tillräckligt med lyx på Lady Pauline: en kemisk toalett som fungerade utmärkt så fort man hade tränat in några nya kroppsställningar; en dusch, som med fördel kunde användas samtidigt med toaletten för att spara tid och vatten; och två dubbelsängar, den ena förvandlades till matbord när solen gick upp.

Cookham.jpg

Det var lördag eftermiddag, solen sken och vårt dagsmål var Cookham, ett populärt weekend-ställe. Vi ville inte anlända för sent och riskera att bli utan tilläggsplats eftersom vi hade stämt träff med en av drottningens tjänare, den kanske mest kände mannen längsefter Themsen, kapten John Turk, Swan Master.

Turk.jpg

Den skruffige lille man som kom emot oss över gräsmattan motsvarade inte riktigt den färggranna bild vi hade fått från tidningsartiklar, och hans smala belamrade kontor i båthuset var knappast vad vi hade väntat oss av en som tillhörde hovet. Bokhyllan, som enbart var ägnad år böcker som hittats i Themsen, var ett perfekt uttryck för rummets atmosfär.

Till vardags har John Turk hand om uthyrningen av nöjesbåtar direkt i anslutning till sitt hem vid Cookham Bridge. Det som skiljer honom från de andra hundratals båtuthyrarna längs Themsen är att han är bärare av en 700-årig tradition. Hans far Fred blev kunglig svanmästare 1922 och när han 1963 knuffade sin son i floden (man invigs till jobbet på det sättet) var han 82 år.

ET112399_942long

Den kungliga fågeln var med sina 12-15 kg en viktig föda för fint folk en gång i tiden, innan kalkonen upptäcktes. På den första Elizabeths tid utfärdade hon 900 licenser som gav stadsgillen och inflyteserika familjer rätt att äga och äta svan.

I dag är det bara två gillen, Dyers (färgarna) och Vintners (vinhandlarna), som håller på sina rättigheter. De har sina egna svanmästare som varje år, under den tredje veckan i juli, färdas uppför Themsen tillsammans med drottningens svanmästare, för att fördela de nya svanarna. En fjärdedel märks på näbben med ett streck (Dyers), en fjärdedel med två streck (Vintners) och resten (drottningens) lämnas omärkta.

Det är lika bra att säga det på en gång. Eftersom ingen äter svan eller använder dem på annat sätt nuförtiden, så har märkningen inte längre någon praktisk funktion, men traditioner rubbar man inte så lätt på och vem vet, det kan kanske uppstå situationer då det kan vara bra att veta vem som tillhör vem. Vi undrade om kapten Turk någonsin hade ätit svan.

– Ja, en gång. Det var en som var så skadad att jag blev tvungen att avliva den. För att stilla min nyfikenhet lagade jag till den och smakade på den. Men det var inte gott.

De tre svanmästarna har under resten av året ansvaret för svanarnas välfärd längsmed en varsin sträcka av Themsen. Även om de inte så ofta hamnar i några magar längre, så är människan svanarnas största problem. Under 1950-talet var de så många (1 300) att de nästan betraktades som ohyra. 30 år senare hade deras antal sjunkit till 200. Nöjesåkandet bidrog till nedgången, men det största hotet kom från fritidsfiskarnas blysänken. Svanarna dog i blyförgiftning när de fick borttappade sänken i sig. 1987 infördes förbud måste vissa typer av tyngder, och sedan dess har svanstammen fått tillökningar.

Motorvägen utanför London utgjorde också ett hot. Beläggningen kunde ibland ge samma typ av reflektioner som en vattenyta, vilket fick katastrofala följde när svanarna gick in för landning bland bilarna och förvånade slog emot den hårda vägbanan. Genom att lägga om beläggningen har man fått bort synvillan.

Det kan tyckas vara ett hopplöst jobb att hitta svanar på en flod och vara säker på att man inte missar någon, men djurlivet är lika kontrollerat som folkbokföringen.

– Ett svanpar håller ihop och stannar på sitt revir. Vi räknar deras ägg och får på så sätt en uppfattning om hur många cygnets (svanungar) som kan väntas. Mellan 200 och 300 svanar markerar vi mellan Sunbury Lock och Whitchurch.

När Swan Upping-ritualen utgick från Embankment inne i London tog den två veckor, men numera finns det nästan inga svanar i tidvattendelen av Themsen, och därför har man kortat den så att märkningen klaras av på fem dagar. Det är en festlig och livlig grupp som lägger ut i de sex roddbåtarna. I aktern sitter svanmästarna klädda i sina gillens färger, rött, blått eller grönt, medan tre välbyggda män hanterar årorna i varje båt. I fören vajar de kvadratiska banéren och i packningen ligger ett väl tilltaget lager av ”te” – en dödlig blandning av mörk rom och mjölk.

Deltagarna i svan-ritualen är utvalda och enligt traditionen kan de lediga platserna bara tillsättas med Freemen of the River (ungefär ”flodborgare”), vilket man blir efter att ha tjänat som pråmskeppare eller färjkarl under fem år. Ofta har hedersuppdraget gått från far till son eller brorson. Men ändrade flodvanor hotar återväxten. Förra året var medelåldern på svanjägarna 59 med ett par av deltagarna närmare 80.

Allra längst ned på listan över anställda vid drottningens hushåll, efter Musikmästare, Hovpoet och Pråmmästare, står Keeper of the Swans: J F Turk. Vet drottningen om att han finns?

– Hon har aldrig sett ceremonin, men jag har träffat henne och då uttryckte hon sin djupa uppskattning över den värdefulla insats som jag gör. Men Charles, Andrew och Margaret har varit med om Swan Upping och tyckte det var mycket intressant.

En reaktion på ”Themsen – Den fjärde dagen: Cliveden – Cookham – John Turk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s