Themsen – Den fjärde dagen: Stanley Spencer

Efter vårt samtal med svanmästaren letade vi upp Stanley Spencer Gallery. Spencers unika stil lockar människor som trodde att de inte var de minsta konstintresserade att stanna till framför hans målningar. Många blir så fascinerade efter det första mötet att de till och med börjar söka upp hans verk på utställningar och i museer. Han är den ende konstnär i England som fått ett eget galleri i sin hemby.

Galleriet invigdes 1962 i ett gammalt metodistkapell med orden:

”Detta galleri, som är i samma skala som resten av byn, speglar Stanleys natur: liten, glad, mycket speciell och djupt älskad.”

Stanley Spencer föddes 1891 i Cookham, ett av elva barn, son till en byggnadsarbetare. Hans: intresse för målning väcktes genom bilder i tidskrifter och böcker. 1908 blev han antagen vid Slade School of Art i London, men kärleken till hembyn var så stark att han varje dag tog tåget hem för att komma i tid till eftermiddagsteet. Hans kamrater gav honom smeknamnet ”Cookham”.

Stark patriotism bidrog till att han 1914 tog värvning. Helst ville han gå med i Bantam-trupperna, men föräldrarna lyckades övertala honom att bli sjukvårdare istället.

När fler män behövdes vid fronten 1916 anmä1de han sig som frivillig och skickades till Mackedonien i Grekland där han fick användning för sina kunskaper i måleri: skyltar för Röda korset och vitmålade stenar som kunde ses av flygplanspiloterna. Efter kriget utsågs han till officiell krigsmålare och hans bittra erfarenheter från krigsåren går igen i flera av hans verk.

Hans krigsinsatser som målare under andra världskriget, med bland annat serien Shipbuilding on the Clyde, ledde till att han blev allmänt känd. 1950 återvände han till Royal Academy och 1959 blev han adlad, några månader före sin död.

Stanley Spencers målningar har en märklig blandning av halvt stiliserade människor i cylindrisk form (som för tankarna till skämtteckningar) och detaljrika miljöer. I ett desperat försök att  karaktärisera dem kan man säga att de är en korsning mellan idealiserande sovjetisk socialrealism och Breughels fantasivärld.

En kritiker skrev: ”Det är som om en prerafaelit hade skakat hand med en kubist.” Bibliska motiv placerades med en självklarhet i Themsen-miljö, som i den oavslutade Christ preaching at Cookham regatta med Jesus predikande från en gammal hästfärja eller Christ carrying the cross (1920) på en bygata. Uppståndelsen på den yttersta dagen (1924-26) visar människor som kommer upp ur sina gravar på Cookharn-kyrkogården med Themsen i bakgrunden.

Han tyckte inte om tanken på att människor skulle plågas, så det värsta som händer syndarna är att de knuffas in i ett hörn av sin kista.

Blandningen av Bibel och vardag var ett försök att ”ta de innersta önskningarna, de mest skiftande religiösa känslor… och förvandla dem till ett vanligt inslag i gatubilden.”

Det är annars de genuina Cookham-motiven som gör honom älskad i hembyn. Efter andra världskriget blev Stanley Spencer och hans gamla barnvagn en del av vardagslivet i Cookham. I den drog han omkring sitt stativ, penslar, färg, paraply och pa1l sökande efter inspiration. Vagnen står i dag i Stanley Spencer Gallery.

Sex mil från Cookham, i Sandham Memorial Chapel, Burchclere, finns Spencers mest imponerande skapelse. Kapellet är till minne av Henry Willoughby Sandham, som dog 1919 efter att ha insjuknat under kriget i Makedonien. Åren 1927-1932 fyllde Spencer kapellets väggar med minnesbilder frän kriget.

Det är inga krigshändelser som skildras, utan vardagen i fält: teurnorna fylls, kartläsning, sängbäddning, skyttegraven grävs. I den stora heltäckande fondmålningen reser sig soldaterna ur gravarna och lämnar över de vita korsen till Jesus.

Spencers galleri pågick ett privat vernissage som vi genast blev inbjudna till vilket gjorde oss hungriga och när vi sedan var mätta hade det blivit för mörkt att se Cookham och nästa dag måste vi vidare, för på onsdag väntade vår nya båt i Abingdon. Så vi såg inget av tullhuset eller soluret på kyrkan eller 1400-talspuben med skylten: ”All fighting to be over by 10 o’clock.”

Cookham_church,berkshire

Themsen – Den fjärde dagen: Cliveden – Cookham – John Turk

Cliveden

Jag kommer aldrig att glömma Cliveden House. Inte på grund av att det är vackrare än andra ståtliga småpalats strödda över den engelska landsbygden; inte heller därför att Profumoskandalen hade sitt centrum här. Nej traumat är djupare än så. Under den labila period som kallas för tonåren kom jag cyklandes till Cliveden House och råkade genom slarvigt uttal beställa kycklingtvål istället för kycklingsoppa i dess kafé. Tjugofem år senare kunde jag fortfarande höra kockens hjärtligt råa skratt när vår båt svängde upp på Cliveden Reach.

Det här är den enda delen av Themsen som odiskutabelt kan kallas för spektakulärt vacker. Till och med ”tre män” blir lyriska: ”Cliveden Woods bar fortfarande den nätta vårklädseln, och reste sig upp, från vattenbrynet, i en enda lång harmonisk blandning av trolska skiftningar i grönt. I sin oavbrutna mjukhet är den kanske den skönaste sträckan längs hela floden, och dröjande drev vi vår lilla båt iväg från dess djupa frid.”

Cliveden.jpg

Inte heller vi dröjde oss kvar i Clivedens skugga, lyxhotellet, som nu ockuperar huset, med dubbelrum för £215-£315, lockade oss inte. Vi hade tillräckligt med lyx på Lady Pauline: en kemisk toalett som fungerade utmärkt så fort man hade tränat in några nya kroppsställningar; en dusch, som med fördel kunde användas samtidigt med toaletten för att spara tid och vatten; och två dubbelsängar, den ena förvandlades till matbord när solen gick upp.

Cookham.jpg

Det var lördag eftermiddag, solen sken och vårt dagsmål var Cookham, ett populärt weekend-ställe. Vi ville inte anlända för sent och riskera att bli utan tilläggsplats eftersom vi hade stämt träff med en av drottningens tjänare, den kanske mest kände mannen längsefter Themsen, kapten John Turk, Swan Master.

Turk.jpg

Den skruffige lille man som kom emot oss över gräsmattan motsvarade inte riktigt den färggranna bild vi hade fått från tidningsartiklar, och hans smala belamrade kontor i båthuset var knappast vad vi hade väntat oss av en som tillhörde hovet. Bokhyllan, som enbart var ägnad år böcker som hittats i Themsen, var ett perfekt uttryck för rummets atmosfär.

Till vardags har John Turk hand om uthyrningen av nöjesbåtar direkt i anslutning till sitt hem vid Cookham Bridge. Det som skiljer honom från de andra hundratals båtuthyrarna längs Themsen är att han är bärare av en 700-årig tradition. Hans far Fred blev kunglig svanmästare 1922 och när han 1963 knuffade sin son i floden (man invigs till jobbet på det sättet) var han 82 år.

ET112399_942long

Den kungliga fågeln var med sina 12-15 kg en viktig föda för fint folk en gång i tiden, innan kalkonen upptäcktes. På den första Elizabeths tid utfärdade hon 900 licenser som gav stadsgillen och inflyteserika familjer rätt att äga och äta svan.

I dag är det bara två gillen, Dyers (färgarna) och Vintners (vinhandlarna), som håller på sina rättigheter. De har sina egna svanmästare som varje år, under den tredje veckan i juli, färdas uppför Themsen tillsammans med drottningens svanmästare, för att fördela de nya svanarna. En fjärdedel märks på näbben med ett streck (Dyers), en fjärdedel med två streck (Vintners) och resten (drottningens) lämnas omärkta.

Det är lika bra att säga det på en gång. Eftersom ingen äter svan eller använder dem på annat sätt nuförtiden, så har märkningen inte längre någon praktisk funktion, men traditioner rubbar man inte så lätt på och vem vet, det kan kanske uppstå situationer då det kan vara bra att veta vem som tillhör vem. Vi undrade om kapten Turk någonsin hade ätit svan.

– Ja, en gång. Det var en som var så skadad att jag blev tvungen att avliva den. För att stilla min nyfikenhet lagade jag till den och smakade på den. Men det var inte gott.

De tre svanmästarna har under resten av året ansvaret för svanarnas välfärd längsmed en varsin sträcka av Themsen. Även om de inte så ofta hamnar i några magar längre, så är människan svanarnas största problem. Under 1950-talet var de så många (1 300) att de nästan betraktades som ohyra. 30 år senare hade deras antal sjunkit till 200. Nöjesåkandet bidrog till nedgången, men det största hotet kom från fritidsfiskarnas blysänken. Svanarna dog i blyförgiftning när de fick borttappade sänken i sig. 1987 infördes förbud måste vissa typer av tyngder, och sedan dess har svanstammen fått tillökningar.

Motorvägen utanför London utgjorde också ett hot. Beläggningen kunde ibland ge samma typ av reflektioner som en vattenyta, vilket fick katastrofala följde när svanarna gick in för landning bland bilarna och förvånade slog emot den hårda vägbanan. Genom att lägga om beläggningen har man fått bort synvillan.

Det kan tyckas vara ett hopplöst jobb att hitta svanar på en flod och vara säker på att man inte missar någon, men djurlivet är lika kontrollerat som folkbokföringen.

– Ett svanpar håller ihop och stannar på sitt revir. Vi räknar deras ägg och får på så sätt en uppfattning om hur många cygnets (svanungar) som kan väntas. Mellan 200 och 300 svanar markerar vi mellan Sunbury Lock och Whitchurch.

När Swan Upping-ritualen utgick från Embankment inne i London tog den två veckor, men numera finns det nästan inga svanar i tidvattendelen av Themsen, och därför har man kortat den så att märkningen klaras av på fem dagar. Det är en festlig och livlig grupp som lägger ut i de sex roddbåtarna. I aktern sitter svanmästarna klädda i sina gillens färger, rött, blått eller grönt, medan tre välbyggda män hanterar årorna i varje båt. I fören vajar de kvadratiska banéren och i packningen ligger ett väl tilltaget lager av ”te” – en dödlig blandning av mörk rom och mjölk.

Deltagarna i svan-ritualen är utvalda och enligt traditionen kan de lediga platserna bara tillsättas med Freemen of the River (ungefär ”flodborgare”), vilket man blir efter att ha tjänat som pråmskeppare eller färjkarl under fem år. Ofta har hedersuppdraget gått från far till son eller brorson. Men ändrade flodvanor hotar återväxten. Förra året var medelåldern på svanjägarna 59 med ett par av deltagarna närmare 80.

Allra längst ned på listan över anställda vid drottningens hushåll, efter Musikmästare, Hovpoet och Pråmmästare, står Keeper of the Swans: J F Turk. Vet drottningen om att han finns?

– Hon har aldrig sett ceremonin, men jag har träffat henne och då uttryckte hon sin djupa uppskattning över den värdefulla insats som jag gör. Men Charles, Andrew och Margaret har varit med om Swan Upping och tyckte det var mycket intressant.