Den har allt som en långkörare har. Den har repliker och musik, färggranna kostymer och fantastisk dekor. Ljudeffekterna är autentiska.
Den är möjligen inte den kortaste ceremonin i världen, men ingen annan har pågått så länge. I mer än 700 år har samma ritual upprepats, kväll efter kväll, utan ett enda avbrott, inte ens under krig. Det kan förstås bara vara engelsmän som sysslar med sådant. Och upprinnelsen låg i ett överfall.
År 1240 gick en man runt London och stängde stadsportarna på kvällen, en bortglömd sedvänja som vore värd att få ett nytt liv. Han var normand och en kväll blev han överfallen vid Bulwark Gate av saxare (som modern referens kan man jämföra engelsmän och fransmän). Han överlevde attacken, men vägrade att fortsätta låsandet om han inte fick en soldateskort. Och på den vägen är det, men eftersom alla stadsportar är försvunna så tar det numera bara åtta minuter, när Tower of London, som var en del av det gamla stadsförsvaret, stängs igen för kvällen.
Den engelska humorn är ingen myt. Varje guide tycks hämtad från en music hall, åtminstone om han är en gammal man. Den som tog emot vår lilla utvalda skara av turister kl 21.35 utanför Towern utgjorde inget undantag. Klädd i sin praktfulla röda långrock förde han oss in i det svagt upplysta slottet och med militärisk precision placerades vi bakom en vit linje nedanför Bloody Tower.
– Ta ett steg över linjen och ni riskerar att bli en del av en ceremoni som utförts på samma sätt i mer än 700 år. Ni vill väl inte att traditionen ska brytas?
Efter att ha gett oss en historisk bakgrund och förtäljt oss att ceremonin går ut på att låsa Towerns portar bad vår guide att vi beaktade ett administrativt problem: När nu portarna är låsta – hur ska de som är kvar inne komma ut?
Vi skulle få veta svaret efteråt – om det fanns något. Innan han lämnade oss för att inta sin plats i ritualen uppmanades vi att hålla utkik efter spöken. Varje förekomst skulle rapporteras så att de kunde föras in på övertidslistan.
Och med följande ord övergav han oss i skuggan av blodiga tornet:
– Som MacArthur sa vid sin reträtt i Manila: I shall return.
Tyst andäktig förväntan följer. Vinden blåser in från Themsen genom Traitor’s Gate. Klirret från småmynt i någons ficka. Ljudet av fotsteg – nej, det var löv som prasslade.
Så hör vi nycklar som skramlar och en grupp rödklädda soldater kommer mot oss. De eskorterar Chief Warder som bär på en nyckelknippa. Han har utfört sitt hundraåriga värv, låst de två yttre portarna, vid Middle Tower och Byward Tower, och nu vill han komma in på den inre borggården för att lämna ifrån sig nycklarna. Men han stoppas av en vakt som står posterad under Bloody Tower.
– Halt. Who goes there?
– The Keys.
– Who’s Keys?
– Queen Elizabeth’s Keys?
Varvid vakten blir så imponerad att han skyldrar gevär och Chief Warder lyfter sin huvudbonad och utbringar:
– God Preserve Queen Elizabeth.
Vakten svarar ”Amen” och alla försvinner in genom porten. På ett överenskommet tecken följer vi efter.
Gruppen med nycklarna möts av en större vaktstyrka vid trapporna nedanför White Tower och i samma ögonblick som kyrkklockan slår tio överlämnas nyckelknippan. En trumslagarpojke blåser i trumpet (ja, han kallas faktiskt trumslagarpojke) och 90 sekunder efter tio är allt över.
Hur vi kom ut? Det bor faktiskt 53 familjer inne i Tower of London och det vore orimligt att begära att de ska vara hemma senast tio. Så vi kom ut på samma sätt som de kommer in.
Från Edinburgh till Istanbul 