De två männen i skåpbilens förarhytt satt och halvsov. När processionen stannade på trottoaren alldeles intill tittade de upp, fnyste lite föraktfullt åt vad som helt tydligt var något religiöst jönseri och slöt ögonen igen. Föga kunde de ana vad som väntade.
Den lilla församlade gruppen av präster, lekmän och åskådare bad en kort bön och sjöng en psalmvers. Därefter lyfte de tolv skoluniformsklädda pojkarna sina spön. Vid det här laget hade vi sett ceremonin några gånger, och jag tittade istället på de två männen i bilen. De hade försjunkit i dvala igen. I nästa ögonblick började pojkarna slå med spöna, allt vad de orkade, i backen.
Männen for upp med ett hickande och stirrade tvivlande ut genom vindrutan. De hade, antagligen för första gången, lite ofrivilligt fått vara med om den gamla traditionen ”beating the bounds”.
Kristi Himmelfärdsdag är ingen helgdag i England, men i några småbyar och städer upprätthåller man den här dagen den något märkliga seden att gå omkring och ”slå gränserna”. City-kyrkan All Hallows-by-the-Tower återupptog traditionen för några år sedan och vart tredje år går man (eller småspringer skulle vi nog vilja påstå efter ha varit med om det) runt hela församlingsområdet och har en kort ceremoni, med käppiskningen som höjdpunkt, vid olika stationer längs med vägen.
I år åkte man för första gången ut på Themsen eftersom församlingen gränsar till floden. Ska det göras ordentligt så bör man markera den sidan också, och i en något halsbrytande manöver höll man en av pojkarna upp-och-ner över relingen, så att han kunde komma åt att piska vattnet, en gång vid London Bridge och en gång vid Tower Bridge.
Seden uppkom under Elizabeth I:s och hade då, förutom den religiösa aspekten, en praktisk funktion. Det var ett bra sätt att slå in i barn och byidioter var byns gränser gick. I början var det faktiskt pojkarna som fick stryk, eller blev doppade i ett vattendike, vid de olika stationerna, så att byns marker riktigt skulle inpräntas i dem.
Numera är det pojkarna själva, ofta korgossar, som får stå för piskandet, och det är med en sann förtjusning som de går in för sitt jobb. Det är inte mycket kvar av spöna när rundvandringen är över. I Oxford har man hela 22 gränsstenar som alla måste slita spö. En av dem ligger under golvet på puben Roebuck Inn, men det hindrar inte processionen från att strömma in bland de öldrickande.
Det finns varianter på ceremonin i olika delar av landet. I Lichfield är det stadssheriffen som den 8 september ser till att ett gammalt kungligt påbud blir utfört och i Skottland kallar man det hela ”riding the marches”. (”March” är ett gammalengelskt ord för Englands gränstrakter till Wales och Skottland.)
De återkommande krigen med England gjorde det nödvändigt att ständigt definiera bygränserna. I många sydskotska städer har traditionen utvecklats till färgglada processioner följda av festligheter under sommarmånaderna, bland andra Lanark, Linlithgow, Lockerbie, Peeble ocb Sanquhar. Det existerar ingen gemensam dag, men i Hawick, Selkirk och Galashiels, där man kallar det för “common riding”, brukar ceremonin äga rum i början av juni.
Från Edinburgh till Istanbul 