Themsen – Den sjunde dagen: Clifton Hampden – Barley Mow

Clifton Hampden Bridge byggdes för hundra år sedan av Sir George Gilbert Scott efter en middag med Lord Aldenham, som klagade på att hans tjänstefolk alltid missade färjan och kom för sent. Scott avbröt genast måltiden och skissade en ritning på sina manschetter.

”Runt Clifton Hampden, i sig en underbart söt by, gammaldags, fridsam med nätta blommor, är flodbilden rik och vacker… ”Barley Mow”…är, utan undantag, skulle jag vilja säga, det ålderdomligaste, mest gammalmodiga värdshuset längs floden… Dess låga gavlar och halmtäckta tak och blyinfattade fönster ger det ett riktigt sagoboksutseende, medan det i interiören till och med är ännu mer det-var-en-gång-aktig. Det skulle inte vara ett bra ställe att bo på för en hjältinna från en modern roman. Hjältinnorna i moderna romaner är alltid ”gudomligt långa”, och hon reser sig för jämnan ”upp i sin fulla längd”. I ”Barley Mow” skulle hon slå i huvudet mot taket varje gång hon gjorde det. Det skulle också vara ett dåligt hus för ett fyllo att ta in på. Det finns alldeles för många överraskningar i form av oväntade trappor ned till det här rummet och upp till det där; och när det gäller att ta sig upp till sitt sovrum, eller till och med att hitta sängen när han väl kom upp, båda företagen skulle vara en fullständig omöjlighet för honom.”

Jerome skrev några kapitel av Tre män i en båt i Barley Mow (1352), vilket gör att vi räknar puben till ett av de viktigare målen längs Themsen. Därför gick vi till byns andra pub, Plough, för att ta några öl i väntan på att Barley Mow skulle öppna, men vi glömde att titta efter den olympiska facklan från 1948 som är förvarad här.

Clifton Lock ligger vid en utgrävd genväg, men för en gångs skull svängde vi in i den vanligtvis förbjudna forsfåran, som här utgjordes av den egentliga Themsen, ilsket svängande – det var därför man hade grävt genvägen. Vi kunde förstås inte räkna med att komma förbi forsen, vår destination var puben Barley Mow, halvvägs nedför återvändsfåran.

Puben låg en bit upp från floden och det var med en viss möda som den hade tillskansat sig en bit tomtmark nere vid vattnet. Den korta strandkanten blockerades av en väl förtöjd motorbåt, en eka och en båt med en grupp människor som förgäves försökte få igång motorn. Med lite hjälpsamt juckande borde vår båt precis få plats, men vår förfrågan om det var möjligt för dem att flytta sig en meter möttes med det avsnappande beskedet: ”This is a private mooring”, vilket knappast var svaret på vår fråga, men det var inte riktigt läge att diskutera semantiska detaljer med frustrerade motorbåtsägare.

Vi var inställda på att övernatta här och var därför inte beredda på att ge upp i första taget. Flera dagars båtvana gjorde att vi inte tvekade att gå upp alldeles längsmed den andra båten och fråga om vi fick surra oss fast utanför dem. Hade vi försökt något liknande första dagen skulle vi ha riskerat att sänka dem och därmed fått dem på ett ohjälpsamt humör.

Paret som tittade fram ur den andra båten var genast med på noterna, och mannen riktigt lyste upp och började plocka med extrarep och dirigera oss runt båtarna för att säkra alla linor. Tjugo minuter senare sa jag lite ursäktande till hustrun att om vi hade vetat att det skulle behövas så mycket jobb för att lägga till, så…, men hon svarade viskande och med ett långt äktenskaps tålmodighet att egentligen behövdes nog inte allt det här.