Themsen – Den sjunde dagen: Wallingford – Dorchester (nästan)

Wallingfoird

Themsen-orter med slutändelsen -ford har ofta fått sina namn efter hur stora djur som kunde ta sig över vid vadstället (ford) utan att drunkna. Vid Oxford var det alltså säkert för oxar, vid Moulsford för mulåsnor, Duxford ankor och vid Wallingford wallabies – no, just kidding – Wallingford har fått sitt namn efter Wealh och hans stam (eller på grund av att den låg innanför murarna). Om de använde honom som måttstock vid vadstället förtäljer inte historien.

Wallingford2.JPG

Wallingford var en gång i tiden en av de viktigaste platserna i landet. Det fanns vadställen längre nedför floden, men detta var den lägsta garanterade passagen i alla väder och strömförhållanden. Wilhelm Erövraren tog den här vägen till London. Här finns spår av bretagnare, romare, danskar och saxare.

Den ursprungligen medeltida bron har haft ett rikt liv i olika material, bredder och valv, belägringar och översvämningar. Wallingford är fortfarande en plats med kultur och efter flera dagar i naturen klev vi skyndsamt in i några boklådor för att bli av med de spänningar som lätt uppstår när vi varit borta för länge från välfyllda bokhyllor.

Themsen-farandet har alltid ett mått av improvisation, men bakom nästa krök lurade tre osäkerhetsfaktorer. Ewelme ligger en bit ifrån Themsen, men vi ville försöka ta oss dit eftersom Jerome K Jerome och hans fru ligger begravna där och så att säga tacka honom personligen för ressällskapet. Men vi visste inte om det fanns några förbindelser och vi hade heller ingen aning om hur bynamnet uttalades, så vi såg framför oss en lång kedja av missförstånd om vi började fråga folk efter vägen. Den tredje faktorn blev utslagsgivande. Vi hittade ingen plats att lägga till vid i Benson och så var det problemet löst.

Bortom Benson Lock (1788) och den så typiskt pittoreska Shillingford Bridge förtöjde vi vår båt nedanför ett hotell med en lyxrestaurang och förtärde i protest den lunchröra fotografen lyckades framkalla i båtens enkla men i kapabla händer fullt adekvata kök.

Nu kan det bli förvirrande. Söder om Dorchester rinner bifloden Thame ut i Themsen. Eftersom vi genomgått har använt det försvenskade Themsen om Thames borde vi i rimlighetens namn kalla bifloden för Themse.

Enligt den romantiska skolan flöt här Isis (Oxfords namn på Themsen) ihop med Thame och så bildades Tamesis, det vill säga Thames. Det sägs att små båtar kan ta sig uppför bifloden till Dorchester, men vi vågade inte chansa. Även om vi inte gick på grund skulle vi antagligen tvingas backa en kilometer tillbaka.

Efter enformigheten kring Wallingford hade vi nu kommit in i riktiga meandrar och det stora slättlandskapet, som bara störts av Didcot-stationens kyltorn, ersattes av Little Wittenham Wood med Sinodun Hills ovanför, rena Tolkien-landskapet. Skogar är det inte gott om i England. Tyvärr låg den här på fel sida om Themsen.

?????????????????????????

Nu bredde sig en och halv kilometer av oavbrutet fält ut sig mot Dorchester. Inte ett grässtrå undslapp de obarmhärtiga solstrålarna och det var med djup besvikelse som vi beslöt oss för att inte riskera solsting. Hela dagen hade vi åkt med suffletten uppfälld, vilket väckte lika mycket uppseende som tumvantar på en badstrand, men strålarna hade letat sig in genom springor och vänsterarmen var pulserande röd.

Dorchester är nu en liten plats, men på romartiden var det den viktigaste staden efter London. Benediktinmunken Birinis kom hit 635 och vände på kungen av Wessex vilket blev början till ett religiöst centrum, först för Wessex, senare för Mercia.

Klosterkyrkan från 1100-talet, puben från 1449 och de andra byggnaderna syntes knappt på det här avståndet, men suset från de historiska vingslagen bars över fälten ned till floden, eller var det bruset från strömfåran vid Day’s Lock (1789) vi hörde.

En ovanligt kraftig sväng på mindre än nittio grader förde oss förbi ön med slussvaktens stuga och fram till Little Wittenham Bridge, gångbron som har en så stor betydelse för alla Nalle Puh-vänner. Under några dagar i januari koras här varje år mästaren i Puh-pinnar. Resten av året kan besökare mot en frivillig avgift ta pinnar ur en trälår och tävla med dem i strömmen under gångbron.

Pinnarna skiljer sig inte från dem som man alldeles gratis kan plocka upp från marken, men det är mycket svårare att föreställa sig vilken pinne som helst som man råkar plocka upp som en Puh-pinne och dessutom bidrar man då inte med pengar till den ideella livbåtsföreningen. Slussvakten, som kommit på idén, fanns inte på plats för dagen. Han var nere i London och blev belönad i Royal Festival Hall. Antagligen längtade han upp hit till avskildheten vid sin sluss och sin stuga på ön i Themsen.

En reaktion på ”Themsen – Den sjunde dagen: Wallingford – Dorchester (nästan)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s