Dag 106 – Tyskland: Münchens flytande bröd.

https://i0.wp.com/www.nndb.com/people/646/000097355/aventinus-1-sized.jpghttps://europaresa.files.wordpress.com/2013/05/52a28-schneider-aventinus.jpg

Detta har hänt: Efter ett par dagar i München börjar vår resenär inse att det är fyra saker som han aldrig kan undkomma i den här delen av Tyskland: de bayerska kejsarna – i synnerhet Ludwig I och II; det historiska arvet –  (i synnerhet nazismens skugga); den överväldigande maten –  i synnerhet efterrätterna; och ölet –  i synnerhet ölet.

Är det verkligen nödvändigt att skriva så mycket om öl. En del ät säkert övertygade att om man inte låtsas om att öl finns, så kanske det försvinner, eller i varje fall kanske de som tycker om öl glömmer bort att dricka det ibland. Den här typen av resonemang (eller alkoholpolitik som det också kallas) är väl orsaken till att gamla Ölgatan i Göteborg fick döpas om, och snart är det nog dags för skåningarna att börja fundera på ett nytt namn, på det att ungdomen inte ska lockas i fördärvet varje gång de tar vårt sydligaste landskap i sin mun.

Det finns minst två orsaker att skriva om öl: det är det näst bästa man kan göra med det, och man kan få en ölsort uppkallad efter sig. Ett av de allra första skriftliga dokument som beskriver Bayern påstår: ”Bayraren är mycket benägen till att dricka.” Det räckte för att Aventinus, författaren till detta citat, skulle bli namnet på ett lättöl.

Att Friedrich Nicolai inte kunde räkna med att hedras på liknande sätt kan man lätt förstå när man läser hans rapport från en resa genom Bayern år 1781. Han konstaterade ganska snart att knödel och öl var orsaken till befolkningens dumhet och tröghet. När en bayrare öppnar munnen är det inte för att klaga livet, utan för att stoppa något i den. Sådant leder inte till posterity, snarare till posterior.

Munchn Anderlech

Öl bryggdes ursprungligen av munkar vid 500 kloster i Tyskland, varav 300 i enbart Bayern, för att de inte skulle bli så hungriga under fastan. Vid benedektinerklostret i Andechs, 40 km söder om München, säljs fortfarande ett mörkt och mycket starkt öl; klostret är öppet 7-18, bryggeriet 9-20.

Som munk hade man rätt till sju mål mat och fem Mass öl om dagen. En Mass är 1,069 liter och i många sammanhang till exempel på Oktoberfesten eller vid Hofbräuhaus, är det den enda storlek som ölet serveras i. Det är alltså ingen idé att komma och beställa ”en liten”. Antagligen får du; om du försöker, höra att du ska komma tillbaka när du blivit törstig. För stordrickarna kan det vara bra att veta att 60 Mass utgör 1 Eimer (ämbar).

Man bryggde på den tiden ett lättöl för pilgrimer, tiggare och knektar; ett starkare för munkar och hantverkare och det mest välsmakande för präster, abbotar och världsliga överhetspersoner. Är det härifrån uttrycket klasskillnad kommer?

Bayrarna tar ”det flytande brödet” som en ”vårkur”. Att det bayerska ölet är näringsrikt och nyttigt är allmänt omvittnat. ”En kvarting München-öl är som en hel måltid”, sa Knut Hamsun, och en läkare på 1800-talet menade att ”ölbryggerier och ölhallar är de bästa apoteken i världen”. Och därför dricker varje bayrare 240 liter öl om året; genomsnittet i hela Västtyskland är 151 liter.

https://i0.wp.com/munich-greeter.de/wp-content/uploads/Starkbierfest.jpgÖlåret styr dryckesvanorna i München. Mörkölsfestivalen, eller Starkbierzeit inleder säsongen i mars och är så viktig att den till och med kallas för ”den femte årstiden”; i enlighet med en 1600-talstradition serveras Salvator och andra sorter som slutar på -ator fram till Josefin, den 19 mars. Salvatorslaget 1888 var ett av otaliga ölkrig som Münchenborna utkämpat. Priser och dåligt påfyllda sejdlar är nästan alltid orsaken.

Den första maj äger det ceremoniella upptappandet av det ljusa Maibock-ölet rum i Hofbräuhaus – vörtstyrkan är 18-19% –  och därmed börjar den egentliga biergarten-säsongen. En bierkeller –  ölkällare – ligger inte, som man kan tro av namnet, under jorden, utan är ett annat namn för de trädgårdar som de stora bryggerierna planterade för att skuggan från kastanjeträden skulle hålla lagerlokalerna svala. Man upptäckte att det var trevligt att sitta ute under träden när man drack sin öl. Hästkastanjen är fortfarande alla biergartens symbol.

munchen märzen

Andra mycket starka sorter är det mörka, söta Märzen-ölet, och Oktoberfestens specialöl, det ljusa Wiesn Märzen (minst 13 vörtprocent). Mellansäsongens vanligaste öl är bitter Helles (ljust öl med 3,5 vörtprocent), maltrik Dunklen och, när det är som varmast, Weissbier, ett stickande överjäst öl gjort från vete och serverat i höga glas. Det finns till och med ett mörkt Weissbier, men det är inte så absurt som det kan verka. “Weiss” i det här sammanhanget betyder inte ”vit”, utan är en sammandragning av ”Weizenbier”. Ett törstsläckande alternativ är Radlermass (sejdel för cykeln), som motsvarar engelsmännens shandy, det vill säga hälften öl och hälften lemonad.
https://i0.wp.com/www.55plus-magazin.net/uploads/auggarten2.jpg

De bästa biergarten: Augustiner (ovan) på Arnulfstr 52 samt Aumeister och Chinesischer Turm, båda i Englischer Garten. Hirschgarten (nedan), Hirschgartenallee 1 är med sina 8 500 platser Münchens största och ett bra ställe att stanna till vid på vägen ut till Nymphenburg Sch1oss, Löwenbräukeller, Stieglmaierplatz har en stor sten som den legendariske Steyrer-Hans kunde lyfta med ett finger, (under mörkölfestivalen får alla försöka upprepa bedriften), Salvatorkeller, Hochstr 77 (när mörkölsfestivalen börjar hörs signalen uppifrån Nockherberg).

Hofbräukeller berättade jag om i ett tidigare avsnitt, och för dem som undrar vilken garten som ligger i närheten av nudisterna, så är det Flaucher. Även om alla biergarten också är restauranger, så är det sedan Ludwig I:s dagar en tradition att den som vill kan ta med sig sin egen mat, under förutsättning att man köper ölet förstås.

https://i0.wp.com/www.holidaycheck.ch/data/urlaubsbilder/images/41/1156376651.jpg

Den stora finalen på ölåret i München är Oktoberfesten, världens största folkfest. Theresenwiese, det vida fältet sydväst om centrum, står tomt under större delen av året, helt och hållet reserverat för de två veckorna i slutet av september, då sju stora öltält och mängder av mindre fyller området. 24 gånger har firandena ställts in, under och efter krigen, samt vid koleraepidemier 1854 och 1873, även om vissa ansatser till att hålla igång dem har gjorts genom att resa ett tält och servera utspädd öl.

theresienwiese-1

Borgmästaren slår traditionsenligt upp den första tunnan kl 12 den första dagen. En av dagarna bjuds 500 gamla och behövande münchenbor in att äta och dricka. Anställda brukar få åtminstone en dag ledigt under den här perioden.

Och allt detta började bara för att kronprins Ludwig 1810 gifte sig med prinsessan Therese av Saxon-Hildburghausen och tyckte att händelsen borde firas. Efter en hästkapplöpning utanför staden ställdes det till med en fest, som blev så lyckad att den fortfarande firas. Fältet uppkallades efter Ludwigs hustru, och det verkade som om de skulle leva lyckliga i hela sitt liv, men hur kom det sig då att Ludwig behövde så många älskarinnor?

Dagens efterrätt (om jag tvingas framhålla bara en av dem, vilket på intet sätt må kasta en skugga över de andra) var en riktig ”killer”. För den oförberedde är den första åsynen av en Nockerl förvirrande. Det måste vara ett misstag. Det här har inte jag beställt. Jag har redan ätit min varmrätt
När man så övertygats om att det är rätt rätt, så sitter man med hjärtat i halsgropen och undrar hur man ska få ner den pösande och ångande skapelse som ligger där i en ugnsfast form på bordet. Det är en minnesvärd upplevelse som man inte utsätter sig för igen i första taget.

munchen nockerln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s