
Detta har hänt: För bara fyra dagar sedan anlände vår resenär till München. De historiska perspektiven är större. När besöket nu avslutas i Berchtesgaden är romantiska Wittelsbachs kungar ersatta, med 2:a världskrigets brutalitet. Vår resenär har inte lidit brist på mat och dryck, och förvånande ofta har han snubblat över svenska turister.
Med tanke på att Örnnästet antagligen är det mest besökta av Berchtesgadens alla utflyktsmål, så är det förvånande att missförstånden kring det är så utbredda. Min Lilla Focus från 60-talet säger under uppslagsordet ”Berchtesgaden”:
alplandskap o. by i s.ö. V-Tyskl, kurort. Nära B. låg Hitlers Berghof (‘Örnnästet’), bombat i april 1945.
I en kort mening har man lyckats få med tre fel: Berghof var inte det samma som Örnnästet, men de låg båda i – inte i närheten av – Berchtesgaden, och Örnnästet bombades aldrig. Även Bra Böckers lexikon från senare år kallar Hitlers villa för Örnnästet.
Att de tyska turistbyråerna vägrar göra reklam, eller till och med ge information i sina broschyrer, om denna turistattraktion, är antagligen en bidragande orsak till förvirringen. Man vill förstås inte utnyttja ett skamligt kapitel i sitt lands historia, men intrycket blir nu att man försöker dölja det
Ett privat företag har gett ut illustrerade häften, som på ett lite ytligt och sensationellt sätt berättar om Hitlers anknytning till Berchtesgaden. Passa på att köpa dem nere i själva samhället, eftersom priset ökar med 2 Mark ju högre upp man kommer.
Låt oss börja skingra lite dimmor. Resan till Örnnästet går i tre etapper. Den första upp till en parkeringsplats kan göras med buss eller egen bil. På en sluttning i närheten öppnade 1877 Moritz Meier sin Pensione Platterhof. Hans grannar var bönder utspridda i det kuperade landskapet.

Hit kom Hitler efter sin fängelsevistelse i Landsberg för att vila ut hos en vän. Han blev förtjust i trakten och 1933 började han bygga om det hus som blev Berghof. Det är på terrassen framför detta hus (inte Örnnästet) som vi kunnat se Hitler och Eva Braun på fotografier och i journalfilmer. Hans närmaste medarbetare flyttade också hit och började bygga i närheten. Obersalzberg, som området heter, spärrades av med tredubbla vaktposter längs tillfartsvägarna, och 400 människor tvångsförflyttades från sina hus.
Hermann Göring bodde längst upp på sluttningen med en simbassäng framför sin bayerska villa. Martin Bormanns tvåvåningshus låg halvvägs ner mot Berghof; det såg enkelt ut på utsidan, men var utrustat med alla moderna bekvämligheter invändigt.
Gutshof byggdes som en modellbondgård för det framtida naziriket. Idag används det av amerikanska armén som en sportanläggning och kallas för Sky Top Lodge. Hotel zum Tiirken – ett populärt värdshus med eget slakteri, togs över av Hitler för att härbärgera hans många besökare, men numera är det ett vanligt hotell igen.
Det gamla pensionatet Platterhof byggdes om för att några av de 5 000 människor, som varje dag vallfärdade hit med förhoppningen att få se en glimt av Hitler, skulle ha någonstans att bo. Övernattningen kostade symboliska 1 Mark. Numera är det restaurerat och har blivit General Walkers Hotel.

Den 25 april 1945 förstördes alla byggnader genom att 1 232 ton engelska bomber släpptes på dem, och med undantag för de ovan nämnda husen (och underjordiska skyddsrumsgångar, som kan besökas) finns idag bara några enstaka stenmurar kvar. Den 30 april 1952 sprängdes ruinerna efter Berghof för att de inte skulle bli förvandlade till en sevärdhet.

Men, Örnnästet då? Hur var det med det? Jo, vid parkeringsplatsen bytte jag till en av specialbussarna, de enda fordon som får åka uppför den smala 6,5 km långa bergsvägen. Fem tunnlar och några hårnålskurvor senare nådde vi en vändplats.

Den sista sträckan vandrade jag in i berget genom en 124 m lång tunnel som leder fram till en 124 m hög hiss. Och när jag steg ur hissen befann jag mig i — Tehuset på toppen av Kehlstein. Det är en ganska liten och låg byggnad, och var det inte för de tjocka stenväggarna, skulle man kunna tro att man hamnat i ett vanligt alptoppskafé, som det på grannberget Jenner.

Jag vandrade genom rummen, och kom in i det som såg ut att vara det största, med en halvcirkelformad yttervägg som vetter ut mot den branta sidan av berget. Framför den öppna spisen, där en större grupp människor var samlad, hördes något som påminde om ett gräl. Det verkade som om två guider var oense om vilket datum som rummet hade blivit möblerat, och om det var med ett runt bord, eller ett fyrkantigt.

Den ena guiden gick vidare med sin grupp, och det var med en viss resignation som jag konstaterade att det var ”mina” svenskar som stod kvar framför spisen, andäktigt lyssnande (var det koncentrationen för att förstå tyskan), på sin guides berättelser. Jag låtsades studera guideboken och dröjde mig kvar inom hörhåll.
– Han hade fått sina uppgifter ifrån de där böckerna, sa mannen och pekade på häftet som jag försökte gömma mig bakom. Det vimlar av felaktigheter i dem. Ta vägen upp hit till exempel. Det står att det tog två år att bygga den. Det är fel, det tog bara några månader, från juli till september 1938, men så dog flera arbetare också.
– Tehuset var en överraskningspresent på Hitlers 50-årsdag, men för en man som led av både cell- och höjdskräck var det inte en populär gåva. Han lär ha besökt stället bara tretton gånger. Men Eva Braun tyckte om det, och hennes syster gifte sig här uppe. Det var Bormanns idé att vägen skulle gå på den branta sidan, trots att den var den besvärligaste, men utsikten bort mot Königsee gjorde att det var värt de extra 19 miljonerna.
– Tehuset bombades aldrig under kriget, antagligen var det för kamouflerat, men det var ju heller aldrig av någon militär betydelse. När de allierade kom hit tog de med sig allt som gick att bära; de knackade till och med bort stenflisor ur den italienska marmorn ovanför den öppna spisen.
– Rummet vi står i har Unterberg-marmor på väggarna, men de andra rummen, som är mycket mindre: matsalen, köket, Eva Brauns rum, vaktrummet, toaletterna och källaren, är de flesta klädda med fur eller alm.
– Det är bara under sommarmånaderna som det är möjligt för bussarna att ta sig upp längsmed vägen och då först efter att man har ägnat ett par veckor åt att knacka bort lösa stenar och istappar från bergväggen ovanför vägbanan.
Jamen, Örnästet då, hur kommer det in i bilden? Jo, det var ett namn som amerikanarna hittade på. Det lät väl mer spännande än Tehuset. Och sedan gjorde de en film, Örnnästet (Where Eagles Dare), som förvirrade begreppen ännu mer. Räkna inte med att känna igen något från filmen, det finns inte ens en linbana upp till Kehlstein.

Nere i Obersalzberg, en bit längsmed vägen, strax bortom den övre stationen till linbanan från Markt Berchtesgaden, ligger värdshuset Graflhöhe. När jag satt där och umgicks med en saftig wienerschnitzel avbröts jag mitt i en tugga av en röst:
– Är du svensk?
– Ja.
– Var inte du i München för ett par dagar sedan. Jag tror vi bodde på samma hotell.
– Ja, jag tror det.
– Du kan väl komma över till vårt bord och göra oss sällskap. Det var med ett visst motstånd som jag tog glas och tallrik och släpade mig över till det andra bordet för de traditionella hälsningsritualerna. Efter en stunds trevande tystnad undrade en av damerna:
– Du tycker om efterrätter, va? Det kunde jag inte neka till.
– Vi har förstått det, så vi har beställt Windbeutel till oss alla. Det är ställets specialitet.

Och strax kom servitrisen in med famnen full av de största efterrätter jag någonsin sett. Det var en sorts jätte-petit-chouer fyllda med glass, grädde och körsbär. Isen var bruten, för finns det bättre sätt att knyta nya bekantskaper?
När jag återvänder till Berchtesgaden, så blir det för att hyra ett billigt rum i en stuga med fönster med utsikt över alperna, där jag kan sitta och skriva. Och närhelst jag behöver en stunds rast för att få lite ny energi, tar jag den ena av linbanorna upp till en Windbeutel. Och skulle det bli för enformigt, kan jag åka med den andra upp till världens godaste Apfelstrudel.