Turisthistoria: Lufthansa.

Kommersiell flygtrafik i Tyskland såg ut så här de tre premiäråren:

1919 invigde Deutsche Luft Rederei den första linjen, mellan Weimar och Berlin. Som så ofta annars styrde behovet av snabbare postdistribution utvecklingen.

1920 samarbetade DLF med KLM och danska DDL på en internationell linje från Malmö via Köpenhamn, Warnermünde, Hamburg, Bremen till Amsterdam.

1921 bildades en flygunion, Aero Union, genom ett samarbete mellan Hapas, AE (som nu kontrollerade DLF) och Dornier-fabriken i Friedrichshafen. AU gick senare ihop med Lloyd Air Services och från detta konglomerat utkristalliserades Lufthansa 1926.

I början satt piloterna, och ibland passagerarna, i öppna sittbrunnar, med hjälmar, glasögon och handskar som skydd mot vinden. Innan linjerna blev organiserade kunde en pilot ta sitt plan till en flygplats och sätta upp en banderoll med texten: ”Flyg med mig till Berlin”. Junkers F.13 var den flygplanstyp som dominerade när avstånden ökade och turer började göras till Wien, Madrid, Zürich, Rom och Istanbul.

Men den verkliga marknaden fanns i konkurrensen till ångbåtarna på andra världsdelar. British Imperial Airways koncentrerade sig av naturliga skäl på att förkorta avstånden till imperiets utposter, dvs Fjärran Östern och Syd-Afrika. Tyskarna bredde ut vingarna mot Syd-Amerika, men avstånden över havet var stora och problemen många.

1928 lyckades en Dornier Wal-flygbåt ta sig från Tyskland till Kanarieöarna på 48 timmar och 58 minuter, men det var fortfarande en bra bit kvar. För att klara påfyllningen av bränsle placerades service-skeppet Westfalen 1 500 km utanför Väst-Afrika. Efter tankningen hissades planet ombord och slungades iväg med samma typ av katapultkanon som hade utvecklats för postflyget till New York. 1934 satte man in två D018-plan och året efter reducerades flygtiden Tyskland-Buenos Aires till 3½ dagar.

På rutten Tyskland-USA hade man under tiden börjat använda sig av zeppelinare (Graf Zeppelin och Hindenburg), men 1936 ersattes de med samma typ av plan som gick på Syd-Amerika. Nya flygplansmodeller med starkare och bensinsnålare motorer utvecklades hela tiden. 1938 flög Focke Wulf Condor den 6 370 km från Hamburg till New York på 24 timmar och 36 minuter. Samma år gjorde en annan Condor sträckan Berlin-Tokyo (14 278 km) på 46 timmar och 18 minuter.

Tyskland: Ett P.S. från Obersalzberg.

De guidehäften som publicerats om Obersalzberg och Örnnästet nämner inte särskilt mycket om krigets verklighet eller nazisternas brutalitet. Så här beskrivs de tre viktigaste innevånarna:

Hitler tyckte ofta om att ta promenader i Obersalzberg … Han gick alltid snabbt och hans vänner hade svårt att hinna med.

Göring tyckte om att rida, han spelade tennis, klättrade lite i bergen och var en bra skidåkare”. Hans ”attityd mot lokalbefolkningen var alltid korrekt.

Bormann hade en utsökt smak … han var passionerat intresserad av byggandet och administrerandet av Obersalzberg-området.

Att dessa män också gick till ”arbetet” nämns inte med ett ord. Ett ”arbete” som bl a bestod i att utrota 6 000 000 judar och ödelägga stora delar av de områden som var tänkt att bli det ”Tredje riket”. Under Andra världskriget dödades totalt 38 104 000 människor, varav nästan hälften var från Sovjetunionen.

Även Adolf hade en mamma. Klara Pölzl, gift med Alois Hitler, förlorade sina tre första barn när de var nyfödda. Adolf var nära att möta samma öde.

Innan Hitler blev ledare för det tredje riket arbetade han som arkitektritare, konstnär och korpral i tyska armén. Den västtyske historikern Werner Maser påstår att Hitler under Första världskriget hade en affär med en fransk bondflicka, som blev med barn. Hitlers son, Jean Marie Loret, arbetade tills för några år sedan vid järnvägen i S:t Quentin, Frankrike. Men många menar tvärtom att Hitler var oskuld när han begick självmord vid krigsslutet 1945.

Hitlers självbiografi Mein Kampf, (1925), påbörjades när han satt fängslad efter det misslyckade försöket att störta Bayerns regering vid ölkällarkuppen i München 1923. Då polisen kom för att arrestera honom försökte han skjuta sig själv, men en polisman hann hindra honom i sista stund. Boken slutfördes i Berchtesgaden.

Till de mer kuriösa uppgifterna om vår tids störste krigsförbrytare hör att Hitler älskade porrfilmer och dito böcker. En psykolog vid det brittiska Secret Service trodde att Hitler skulle bryta ihop mentalt om hans hem bombarderades med porrtidningar, eftersom hans hemliga perversion då skulle komma i öppen konflikt med den ariska renhetsläran. Men RAF-flygarna vägrade riskera sina liv för ett sådant uppdrag, så det blev inget av med idén.

Till slut: När madame Tussauds vaxkabinett inbjöd sina besökare att rösta om världens mest hatade människa brukade Hitler vinna.

Dag 109 – Tyskland: Tehuset på Kehlstein.

Detta har hänt: För bara fyra dagar sedan anlände vår resenär till München. De historiska perspektiven är större. När besöket nu avslutas i Berchtesgaden är romantiska Wittelsbachs kungar ersatta, med 2:a världskrigets brutalitet. Vår resenär har inte lidit brist på mat och dryck, och förvånande ofta har han snubblat över svenska turister.

Med tanke på att Örnnästet antagligen är det mest besökta av Berchtesgadens alla utflyktsmål, så är det förvånande att missförstånden kring det är så utbredda. Min Lilla Focus från 60-talet säger under uppslagsordet ”Berchtesgaden”:

alplandskap o. by i s.ö. V-Tyskl, kurort. Nära B. låg Hitlers Berghof (‘Örnnästet’), bombat i april 1945.
I en kort mening har man lyckats få med tre fel: Berghof var inte det samma som Örnnästet, men de låg båda i – inte i närheten av – Berchtesgaden, och Örnnästet bombades aldrig. Även Bra Böckers lexikon från senare år kallar Hitlers villa för Örnnästet.

Att de tyska turistbyråerna vägrar göra reklam, eller till och med ge information i sina broschyrer, om denna turistattraktion, är antagligen en bidragande orsak till förvirringen. Man vill förstås inte utnyttja ett skamligt kapitel i sitt lands historia, men intrycket blir nu att man försöker dölja det

Ett privat företag har gett ut illustrerade häften, som på ett lite ytligt och sensationellt sätt berättar om Hitlers anknytning till Berchtesgaden. Passa på att köpa dem nere i själva samhället, eftersom priset ökar med 2 Mark ju högre upp man kommer.

Låt oss börja skingra lite dimmor. Resan till Örnnästet går i tre etapper. Den första upp till en parkeringsplats kan göras med buss eller egen bil. På en sluttning i närheten öppnade 1877 Moritz Meier sin Pensione Platterhof. Hans grannar var bönder utspridda i det kuperade landskapet.

Hit kom Hitler efter sin fängelsevistelse i Landsberg för att vila ut hos en vän. Han blev förtjust i trakten och 1933 började han bygga om det hus som blev Berghof. Det är på terrassen framför detta hus (inte Örnnästet) som vi kunnat se Hitler och Eva Braun på fotografier och i journalfilmer. Hans närmaste medarbetare flyttade också hit och började bygga i närheten. Obersalzberg, som området heter, spärrades av med tredubbla vaktposter längs tillfartsvägarna, och 400 människor tvångsförflyttades från sina hus.

Hermann Göring bodde längst upp på sluttningen med en simbassäng framför sin bayerska villa. Martin Bormanns tvåvåningshus låg halvvägs ner mot Berghof; det såg enkelt ut på utsidan, men var utrustat med alla moderna bekvämligheter invändigt.

Gutshof byggdes som en modellbondgård för det framtida naziriket. Idag används det av amerikanska armén som en sportanläggning och kallas för Sky Top Lodge. Hotel zum Tiirken –  ett populärt värdshus med eget slakteri, togs över av Hitler för att härbärgera hans många besökare, men numera är det ett vanligt hotell igen.

Det gamla pensionatet Platterhof byggdes om för att några av de 5 000 människor, som varje dag vallfärdade hit med förhoppningen att få se en glimt av Hitler, skulle ha någonstans att bo. Övernattningen kostade symboliska 1 Mark. Numera är det restaurerat och har blivit General Walkers Hotel.

Den 25 april 1945 förstördes alla byggnader genom att 1 232 ton engelska bomber släpptes på dem, och med undantag för de ovan nämnda husen (och underjordiska skyddsrumsgångar, som kan besökas) finns idag bara några enstaka stenmurar kvar. Den 30 april 1952 sprängdes ruinerna efter Berghof för att de inte skulle bli förvandlade till en sevärdhet.

Men, Örnnästet då? Hur var det med det? Jo, vid parkeringsplatsen bytte jag till en av specialbussarna, de enda fordon som får åka uppför den smala 6,5 km långa bergsvägen. Fem tunnlar och några hårnålskurvor senare nådde vi en vändplats.

Den sista sträckan vandrade jag in i berget genom en 124 m lång tunnel som leder fram till en 124 m hög hiss. Och när jag steg ur hissen befann jag mig i — Tehuset på toppen av Kehlstein.  Det är en ganska liten och låg byggnad, och var det inte för de tjocka stenväggarna, skulle man kunna tro att man hamnat i ett vanligt alptoppskafé, som det på grannberget Jenner.

Jag vandrade genom rummen, och kom in i det som såg ut att vara det största, med en halvcirkelformad yttervägg som vetter ut mot den branta sidan av berget. Framför den öppna spisen, där en större grupp människor var samlad, hördes något som påminde om ett gräl. Det verkade som om två guider var oense om vilket datum som rummet hade blivit möblerat, och om det var med ett runt bord, eller ett fyrkantigt.

Den ena guiden gick vidare med sin grupp, och det var med en viss resignation som jag konstaterade att det var ”mina” svenskar som stod kvar framför spisen, andäktigt lyssnande (var det koncentrationen för att förstå tyskan), på sin guides berättelser. Jag låtsades studera guideboken och dröjde mig kvar inom hörhåll.

– Han hade fått sina uppgifter ifrån de där böckerna, sa mannen och pekade på häftet som jag försökte gömma mig bakom. Det vimlar av felaktigheter i dem. Ta vägen upp hit till exempel. Det står att det tog två år att bygga den. Det är fel, det tog bara några månader, från juli till september 1938, men så dog flera arbetare också.

–  Tehuset var en överraskningspresent på Hitlers 50-årsdag, men för en man som led av både cell- och höjdskräck var det inte en populär gåva. Han lär ha besökt stället bara tretton gånger. Men Eva Braun tyckte om det, och hennes syster gifte sig här uppe. Det var Bormanns idé att vägen skulle gå på den branta sidan, trots att den var den besvärligaste, men utsikten bort mot Königsee gjorde att det var värt de extra 19 miljonerna.

– Tehuset bombades aldrig under kriget, antagligen var det för kamouflerat, men det var ju heller aldrig av någon militär betydelse. När de allierade kom hit tog de med sig allt som gick att bära; de knackade till och med bort stenflisor ur den italienska marmorn ovanför den öppna spisen.

– Rummet vi står i har Unterberg-marmor på väggarna, men de andra rummen, som är mycket mindre: matsalen, köket, Eva Brauns rum, vaktrummet, toaletterna och källaren, är de flesta klädda med fur eller alm.

– Det är bara under sommarmånaderna som det är möjligt för bussarna att ta sig upp längsmed vägen och då först efter att man har ägnat ett par veckor åt att knacka bort lösa stenar och istappar från bergväggen ovanför vägbanan.

Jamen, Örnästet då, hur kommer det in i bilden? Jo, det var ett namn som amerikanarna hittade på. Det lät väl mer spännande än Tehuset. Och sedan gjorde de en film, Örnnästet (Where Eagles Dare), som förvirrade begreppen ännu mer. Räkna inte med att känna igen något från filmen, det finns inte ens en linbana upp till Kehlstein.

Nere i Obersalzberg, en bit längsmed vägen, strax bortom den övre stationen till linbanan från Markt Berchtesgaden, ligger värdshuset Graflhöhe. När jag satt där och umgicks med en saftig wienerschnitzel avbröts jag mitt i en tugga av en röst:
–  Är du svensk?
– Ja.
–  Var inte du i München för ett par dagar sedan. Jag tror vi bodde på samma hotell.
– Ja, jag tror det.
– Du kan väl komma över till vårt bord och göra oss sällskap. Det var med ett visst motstånd som jag tog glas och tallrik och släpade mig över till det andra bordet för de traditionella hälsningsritualerna. Efter en stunds trevande tystnad undrade en av damerna:
–  Du tycker om efterrätter, va? Det kunde jag inte neka till.
– Vi har förstått det, så vi har beställt Windbeutel till oss alla. Det är ställets specialitet.

Och strax kom servitrisen in med famnen full av de största efterrätter jag någonsin sett. Det var en sorts jätte-petit-chouer fyllda med glass, grädde och körsbär. Isen var bruten, för finns det bättre sätt att knyta nya bekantskaper?

När jag återvänder till Berchtesgaden, så blir det för att hyra ett billigt rum i en stuga med fönster med utsikt över alperna, där jag kan sitta och skriva. Och närhelst jag behöver en stunds rast för att få lite ny energi, tar jag den ena av linbanorna upp till en Windbeutel. Och skulle det bli för enformigt, kan jag åka med den andra upp till världens godaste Apfelstrudel.

Dag 107-108 – Tyskland: Berchtesgarden

Detta har hänt: Kung Ludwig II har förklarats sinnessjuk av sina motståndare och spärrats in på slottet Berg. När han mot kvällningen den andra dagen vill gå på en promenad neråt sjön skickar hans läkare bort de medföljande vakterna. Samtidigt, men drygt 100 år senare anländer vår resenär till Berchtesgaden, full av intryck, mat och dryck.

I samma ögonblick som jag kom in på hotellrummet förstod jag att hit måste jag återvända. Från fönstret såg jag ut över en dal fylld av för mig exotiska byggnader. På andra sidan växte sluttningarna upp mot ett myller av alptoppar: Kehlstein, Jenner, Watzmann.. –  de högsta täckta av snö. Tänk att sitta vid ett bord, vecka efter vecka, framför denna utsikt, skriva svindlande texter och i inspiration spränga grammatikens bojor.

Jag förstod att trakten var en turistattraktion av högsta dignitet redan i bussen när den stånkade sig fram längsmed Alpenstrasse (som slutar i Berchtesgaden efter att, mer eller mindre, ha följt gränsen mot Österrike ifrån Lindau vid Bodensee). Västtyskarna fick efter murens fall ett nytt talesätt: ”Vi närmar oss en sevärdhet –  det är mer Trabanter på vägen.” (Kanske östtyskarna kommer till Berchtesgaden för att vallfärda till lämningarna efter deras forne ledares högt belägna bostad. För är det något som alla tycks associera till, när de hör namnet ”Berchtesgaden”, så är det Hitler och Örnnästet.)

Det är högst orättvist. Innan detta lilla isolerade område, mellan de tre bergskedjorna Watzmann, Steinernes Meer och Hagengebirge, gick upp i det tyska riket 1870, så hade det varit förskonat från krig i århundraden. En kejsare under medeltiden krävde att berchtesgadarna (eller hur man nu kallar befolkningen) skulle ställa upp med soldater, men de skickade fisk i stället, mat som så föll kejsaren på läppen att de fick fortsätta med leveranserna.

Och på det viset blev det. Under trettioåriga kriget räknade påven med att även lilla Berchtesgaden skulle försvara katolicismen mot den lede Gustav II Adolf. Det är inte kristligt att kriga, tyckte berchtianerna. När Napoleon lite senare drog österut tittade han inte ens in.

Berchtesgadener Land ligger i den där något påtagliga utbuktningen nere i sydöstra hörnet av Västtyskland och består av flera småbyar: Bischofswiesen, Marktschellenberg, Ramschau och Schönau utspridda i dalarna. I mitten, där flera dalgångar möts, ligger centralorten Markt Berchtesgaden.

På de två dagar jag hade på mig var det bara möjligt att provsmaka på Berchtesgaden. Till och med för en inbiten sitta-vid-brasan-med-ett-glas-och-en-bok-människa är de slingrande vandringsstigarna en lockelse. Och tänk att känna besvikelse över att inte ha tid med ett besök i en saltgruva. I de 450 år gamla gruvorna bryts inte längre något salt, men turisterna kan få prova på gruvarbetarnas rutschkanor, som snabbt tog dem ner till de lägre nivåerna, eller åka med flotte över en underjordisk sjö.

Dalgången blir smalare när man åker söderut och närmar sig Königsee. Det enda sättet att komma vidare är med båt över sjön, men innan dess bör man göra en avstickare med linbanan upp till den 1 874 meter höga Jenner. Den lockande utsikten ner mot Königsee, som vindlar sig in mellan bergssidorna, gör att förväntningarna på båtturen höjs ännu mer. Se upp för snöbollar på den sista sidan mot toppen.

Den verkliga orsaken till omvägen över Jenner är dock restaurangens äppelkaka. Aldrig någonsin tidigare har jag upplevt denna fulländade smakharmoni när äpple, pajdeg, vaniljsås och grädde förenas i gommen i ett ackord som återklingar i de omgivande alptopparna. Här kunde jag stanna.

Väl nere på jorden igen närmade jag mig sjön. Det finns ingen plats för vägar mellan berget och vattnet; när korna ska upp till alpängarna på andra sidan för sitt sommarbete, så måste de fraktas med båt. Och på samma sätt är det för oss turister.

Vi lämnade bryggan och gled ut. Ovanför roade sig regnmoln med att spetsa sig på alptopparna. Det for en rysning över det mörka vattnet; och mina tankar gick till Ludwig II:s öde vid Starnberger See. Kungen och hans läkare hittades på kvällen klockan elva, flytande i vattnet – döda.

Det är fortfarande oklart om han begick självmord och tog läkaren med sig i döden, eller om läkaren tog livet av honom och själv blev dränkt eller sköts. Vid Ludwigs begravning i Michaelskirche i München rasade ett oväder utanför. En blixt träffade kyrkan och kastade de församlade mot väggen –  in i det sista bekräftades myterna kring sagokungen.

Båten hade stannat. Guiden tog fram ett valthorn och sträckte det ut genom fönstret. Vi var framme vid det berömda ekostället. Han blåste en melodislinga, men det enda som hördes var en gammal mans 50-åriga tröskverk till 8 mm-kamera. När vi slagit ner honom och bundit hans händer gjorde guiden ett nytt försök. Och hör: bergen svarade. Det är verkligen sant. The hills are alive with the sound of music. Och jag som trodde filmen var överdriven. Fast det är klart: om man råkar ut för en guide som inte övat tillräckligt lär upplevelsen inte vara något vidare.

Halvvägs längsmed sjön sticker en liten landtunga ut. Här ligger kapellet St Bartholomä. Människor med den sortens fantasi säger att man lätt kan föreställa sig hur det lilla tornet med den röda toppen och de röda kulorna vid basen skulle se ut om man såg det rakt uppifrån. Det är något att tänka på. Många upplevelser får andra dimensioner om man försöker se dem från ovan.

Båtturerna fortsätter till sjöns andra ända där en stig leder upp till en mindre sjö och ett vattenfall. Man får en känsla av att vara i en återvändsgränd. Här tar Tyskland slut –  om man inte försöker sig på att fotvandra in i Österrike. Den enda riktning som nu återstår är uppåt. Och dit ska vi, med hjälp av Tysklands högst belägna busslinje.

Dag 107: – Tyskland: Herrenchiemsee

Chiemsee är Bayerns största sjö (den näst största i hela Tyskland) och Prien är en bra utgångspunkt om man vill utforska den. De flesta kommer hit för att ta båten ut till Herreninsel och titta på Ludwig II:s slott Herrenchiemsee.

När Maximinian II dog 1864 tog hans son Ludwig vid 18 års ålder över regentskapet. Han hade två år tidigare förälskat sig i Rickard Wagners musik, och så fort han fick börja bestämma, ville han bygga ett operahus i München, ett som skulle utrustas för att kunna hantera alla wagnerska specialeffekter (ungefär som man nuförtiden får bygga om teatrarna för att de ska kunna härbärgera Phantom of the Opera). Men Wagner ansågs revolutionär och Ludwig motarbetades i sina planer. Tjurigt drog han sig tillbaka till alperna.

Han älskades av det vanliga folket, men hovintriger och politiska konflikter gjorde att han isolerade sig alltmer och sökte tröst genom att bygga slott, en dyr hobby som ledde till ytterligare kritik. För att få vara ifred gjorde han sina ridturer genom alpdalarna enbart på nätterna. Det var nu man började kalla honom för sagokungen.

På ett berg i närheten av Schloss Hohenschwangau, där han tillbringat sin barndom, lät han 1869 uppföra Shloss Neuschwanstein. Schloss Linderhof påbörjades 1874 och Herrenchiemsee 1878. Fler planerades.

Ludwig hade besökt Versailles vid ett par tillfällen, och han beundrade mycket det franska kungahuset. Herrenchiemsee var tänkt att bli en kopia av Versailles, men ett slott växer och förändras. Sålunda modellerade Ludwig sin trapphall på en som Louis XIV hade tröttnat på och rivit redan 1752. Som pricken över i:et fick den ett modernt takfönster.

Tavlor och utsmyckningar kopierades också, men det räckte inte alltid. Det stora paradrummet med mottagningssängen blev betydligt pråligare än sin förebild och till Spegelgalleriet adderades några extra metrar.

I den privata matsalen finns ett Tischlein–deckdich (ett självdukande bord) som fungerar efter samma princip som det vid Drottningholm, bordet dukas i våningen under och skickas upp med hiss igenom taket. På det sättet garanteras fullständig avskildhet för matgästerna. Den enda nackdelen låg i att det tog en halvtimme för bordet att komma upp, vilket torde ha begränsat kosten till kallskuret.

Badkaret är stort nog att rymma en hel turistgrupp och man måste faktiskt ner i det för att komma vidare till nästa rum. Herrenchimsee blev aldrig färdigbyggt och det är något av en chock att efter den långa sviten av utsmyckade rum plötsligt komma ut genom en dörr till det norra trapphuset där det röda teglet ligger bart. Ludwig bodde sammanlagt nio nätter i sitt slott.

Man får gå en långpromenad över ön för att komma fram till slottet, och på vägen tillbaka till bryggan hörde jag framför mig något som påminde om svenska. Nej, fel gissat. Det var inte det gamla vanliga gänget. Den här gången var det en skolklass från Gotland, det framgick av deras tröjor. Hur hade de hamnat i denna avkrok? Antagligen var det läraren som hade fått bestämma. Normala skolbarn vill åka till London eller Paris.

Och egentligen måste man fråga sig: Vad är det för vits att åka och titta på en kopia av något, när originalet finns tillgängligt. (Neuschwanstein har i sin tur stått modell för slottet i Disneyland.) Jag borde kanske ha åkt till den andra ön i Chiemsee (det finns en tredje också, men den är så liten så att den inte är känd för något) i stället och träffat nunnorna som älskar likör.

På Fraueninsel finns nämligen ett kloster där man kan köpa hemlagad likör och godis. Jag tycks ha en viss förkärlek för sevärdheter som går att äta eller dricka. Ett värdshus ligger lämpligt placerat mellan slottet och bryggan, men tyvärr fanns det inte tid för mig att ta del av läckerheterna innan återfärden till fastlandet.

Ludwig spenderade till slut för mycket pengar på sina slott och ägnade sig för lite åt att regera. Wittelsbach-släkten var rädd att den förmögenhet de samlat genom århundraden, skulle försvinna på några år. Alla hade att vinna på att han undanröjdes, och det skulle man uppnå genom att sinnessjukförklara honom. Läkarna fällde sitt omdöme utan att Ludwig undersöktes, och han fördes till Schloss Berg vid Starnberger See.

Hans gamla favoritslott hade förvandlats till ett fängelse med galler för fönstren och kikhål i dörrarna. Han övervakades ständigt, och en läkare, Doktor von Gudden, ledsagade därför kungen när han på den andra dagens morgon ville ta en promenad i slottsparken. Två väktare följde efter på diskret avstånd.

Ludwig tillbringade dagen med att från sitt rum studera sjön genom att teleskop, och när kvällen kom bad han återigen om att få gå ut. Proceduren upprepades, men den här gången vinkade von Gudden efter en stund bort de två väktarna.

Dag 107 – Tyskland: Mot Alperna.

Detta har hänt: Efter två intensiva dagar i München, lämnar vår resenär staden, stärkt till kropp och själ.

Vissa dagar ser det ut som alptopparna söder om München kommer närmare. Det beror på att Föhn-vinden som blåser nedför bergen gör luften klarare, men samtidigt gör den befolkningen mer irriterad. Det kan förstås också bero på att man, som jag, sitter i en buss på väg ut ur staden, mot alperna.

Nästan alla utflykter från München går söderut. Där finns sjöar (Ammersee, Starnberger, Chiemsee), där finns slott (Hohenschwangau, Neuschwanstein, Herrenchiemsee), där finns kyrkor (Andechs, Wessobrunn; Wies), där finns byar (Oberammergau, Bad Wiessee) och där finns de alltid närvarande alptopparna (Garmisch-Partenkirchen med Zugspitze, Wank och Herzogstand).

Efter Münchens hektiska stadsliv var det dags för mig att på allvar tränga in i de bayerska traditionerna, uppleva maten på rustika lantliga värdshus, upptäcka lokala dryckesvanor. Bayern är lika stort som Skottland, har fler innevånare än Österrike: 71 procent av dem är katoliker. Ända till efter första världskriget var det ett självständigt kungadöme. I slutet av mars 1920 gick det upp i Tyskland.

Det är något bakvänt med landskapet; Oberbayern ligger längst ner i söder, medan Nierderbayern ligger uppe i norr. Det hänger förstås ihop med att den södra delen är den som övergår i schweiziska alptoppar, och då har det inte så stor betydelse vad som är upp och ner på kartan.

Prien vid Chiemsee

Jag hade inte varit på väg särskilt länge när jag upptäckte en lång stång, ungefär tre gånger så hög som en normal svensk midsommarstång. Det visade sig vara en av traktens otaliga permanenta majstänger. När jag sedan såg att alla bondgårdar hade bondens bostad sammanbyggd med kornas, för att de senare skulle ha det varmt på vintern, förstod jag att jag verkligen var på väg in i ett främmande land.

Religionen är allestädes närvarande, inte bara genom de många kyrkorna och kapellen, utan också därför att den vänder sig till vardagslivet. Absidomgångar på utsidan av kyrkor som ofta ligger intill vägen, tillsammans med otaliga minnesaltare vid korsningar, gör att själva resandet får religiösa dimensioner.

Traditioner förknippade med årets högtidsdagar är viktiga. På Dreikönigstag (den 6 januari) skriver man ovanför dörren med krita de tre kungarnas initialer omgivna av årets siffror: ”19C + M + B90”.

Om du får en inbjudan till en Dult i Tyskland, så är det i regel frågan om någon religiös högtid, men i Bayern kan det också betyda marknad, Under året äger flera rum: Auedult, Maidult, Hofdult, Frauendult, Nikolausdult.

En bayersk ovana är att ofta inte kalla saker vid sina rätta namn. Sålunda finns det varken lever eller ost i Leberkäs, utan en patéliknande blandning av fläsk-och nötkött. Redan Karl Valentin hyllade det faktum att det inte fanns någon öl i ölkorv som en konsekvens av bayersk logik.

Det värsta med den här begreppsförvirringen är att man kan missa efterrätter om man inte är uppmärksam. Vem kan tro att en sådan döljer sig bakom Palatschinken, som alltså inte är en sorts skinka, utan små pannkakor fyllda med frukt eller liknande trevligheter.

Efter ett’ kortare uppehåll i Wasserburg am Inn, en mindre version av Lübeck, fast utan marsipanen, fortsatte min färd. Nu väntade en bit Frankrike på en ö i en sjö och det första mötet med sagokungen Ludwig II.

Dag 106 – Tyskland: Münchens flytande bröd.

Detta har hänt: Efter ett par dagar i München börjar vår resenär inse att det är fyra saker som han aldrig kan undkomma i den här delen av Tyskland: de bayerska kejsarna – i synnerhet Ludwig I och II; det historiska arvet –  (i synnerhet nazismens skugga); den överväldigande maten –  i synnerhet efterrätterna; och ölet –  i synnerhet ölet.

Är det verkligen nödvändigt att skriva så mycket om öl. En del ät säkert övertygade att om man inte låtsas om att öl finns, så kanske det försvinner, eller i varje fall kanske de som tycker om öl glömmer bort att dricka det ibland. Den här typen av resonemang (eller alkoholpolitik som det också kallas) är väl orsaken till att gamla Ölgatan i Göteborg fick döpas om, och snart är det nog dags för skåningarna att börja fundera på ett nytt namn, på det att ungdomen inte ska lockas i fördärvet varje gång de tar vårt sydligaste landskap i sin mun.

Det finns minst två orsaker att skriva om öl: det är det näst bästa man kan göra med det, och man kan få en ölsort uppkallad efter sig. Ett av de allra första skriftliga dokument som beskriver Bayern påstår: ”Bayraren är mycket benägen till att dricka.” Det räckte för att Aventinus, författaren till detta citat, skulle bli namnet på ett lättöl.

Att Friedrich Nicolai inte kunde räkna med att hedras på liknande sätt kan man lätt förstå när man läser hans rapport från en resa genom Bayern år 1781. Han konstaterade ganska snart att knödel och öl var orsaken till befolkningens dumhet och tröghet. När en bayrare öppnar munnen är det inte för att klaga livet, utan för att stoppa något i den. Sådant leder inte till posterity, snarare till posterior.

Öl bryggdes ursprungligen av munkar vid 500 kloster i Tyskland, varav 300 i enbart Bayern, för att de inte skulle bli så hungriga under fastan. Vid benedektinerklostret i Andechs, 40 km söder om München, säljs fortfarande ett mörkt och mycket starkt öl; klostret är öppet 7-18, bryggeriet 9-20.

Som munk hade man rätt till sju mål mat och fem Mass öl om dagen. En Mass är 1,069 liter och i många sammanhang till exempel på Oktoberfesten eller vid Hofbräuhaus, är det den enda storlek som ölet serveras i. Det är alltså ingen idé att komma och beställa ”en liten”. Antagligen får du; om du försöker, höra att du ska komma tillbaka när du blivit törstig. För stordrickarna kan det vara bra att veta att 60 Mass utgör 1 Eimer (ämbar).

Man bryggde på den tiden ett lättöl för pilgrimer, tiggare och knektar; ett starkare för munkar och hantverkare och det mest välsmakande för präster, abbotar och världsliga överhetspersoner. Är det härifrån uttrycket klasskillnad kommer?

Bayrarna tar ”det flytande brödet” som en ”vårkur”. Att det bayerska ölet är näringsrikt och nyttigt är allmänt omvittnat. ”En kvarting München-öl är som en hel måltid”, sa Knut Hamsun, och en läkare på 1800-talet menade att ”ölbryggerier och ölhallar är de bästa apoteken i världen”. Och därför dricker varje bayrare 240 liter öl om året; genomsnittet i hela Västtyskland är 151 liter.

Ölåret styr dryckesvanorna i München. Mörkölsfestivalen, eller Starkbierzeit inleder säsongen i mars och är så viktig att den till och med kallas för ”den femte årstiden”; i enlighet med en 1600-talstradition serveras Salvator och andra sorter som slutar på -ator fram till Josefin, den 19 mars. Salvatorslaget 1888 var ett av otaliga ölkrig som Münchenborna utkämpat. Priser och dåligt påfyllda sejdlar är nästan alltid orsaken.

Den första maj äger det ceremoniella upptappandet av det ljusa Maibock-ölet rum i Hofbräuhaus – vörtstyrkan är 18-19% –  och därmed börjar den egentliga biergarten-säsongen. En bierkeller –  ölkällare – ligger inte, som man kan tro av namnet, under jorden, utan är ett annat namn för de trädgårdar som de stora bryggerierna planterade för att skuggan från kastanjeträden skulle hålla lagerlokalerna svala. Man upptäckte att det var trevligt att sitta ute under träden när man drack sin öl. Hästkastanjen är fortfarande alla biergartens symbol.

Andra mycket starka sorter är det mörka, söta Märzen-ölet, och Oktoberfestens specialöl, det ljusa Wiesn Märzen (minst 13 vörtprocent). Mellansäsongens vanligaste öl är bitter Helles (ljust öl med 3,5 vörtprocent), maltrik Dunklen och, när det är som varmast, Weissbier, ett stickande överjäst öl gjort från vete och serverat i höga glas. Det finns till och med ett mörkt Weissbier, men det är inte så absurt som det kan verka. “Weiss” i det här sammanhanget betyder inte ”vit”, utan är en sammandragning av ”Weizenbier”. Ett törstsläckande alternativ är Radlermass (sejdel för cykeln), som motsvarar engelsmännens shandy, det vill säga hälften öl och hälften lemonad.

De bästa biergarten: Augustiner (ovan) på Arnulfstr 52 samt Aumeister och Chinesischer Turm, båda i Englischer Garten. Hirschgarten (nedan), Hirschgartenallee 1 är med sina 8 500 platser Münchens största och ett bra ställe att stanna till vid på vägen ut till Nymphenburg Sch1oss, Löwenbräukeller, Stieglmaierplatz har en stor sten som den legendariske Steyrer-Hans kunde lyfta med ett finger, (under mörkölfestivalen får alla försöka upprepa bedriften), Salvatorkeller, Hochstr 77 (när mörkölsfestivalen börjar hörs signalen uppifrån Nockherberg).

Hofbräukeller berättade jag om i ett tidigare avsnitt, och för dem som undrar vilken garten som ligger i närheten av nudisterna, så är det Flaucher. Även om alla biergarten också är restauranger, så är det sedan Ludwig I:s dagar en tradition att den som vill kan ta med sig sin egen mat, under förutsättning att man köper ölet förstås.

Den stora finalen på ölåret i München är Oktoberfesten, världens största folkfest. Theresenwiese, det vida fältet sydväst om centrum, står tomt under större delen av året, helt och hållet reserverat för de två veckorna i slutet av september, då sju stora öltält och mängder av mindre fyller området. 24 gånger har firandena ställts in, under och efter krigen, samt vid koleraepidemier 1854 och 1873, även om vissa ansatser till att hålla igång dem har gjorts genom att resa ett tält och servera utspädd öl.

Borgmästaren slår traditionsenligt upp den första tunnan kl 12 den första dagen. En av dagarna bjuds 500 gamla och behövande münchenbor in att äta och dricka. Anställda brukar få åtminstone en dag ledigt under den här perioden.

Och allt detta började bara för att kronprins Ludwig 1810 gifte sig med prinsessan Therese av Saxon-Hildburghausen och tyckte att händelsen borde firas. Efter en hästkapplöpning utanför staden ställdes det till med en fest, som blev så lyckad att den fortfarande firas. Fältet uppkallades efter Ludwigs hustru, och det verkade som om de skulle leva lyckliga i hela sitt liv, men hur kom det sig då att Ludwig behövde så många älskarinnor?

Dagens efterrätt (om jag tvingas framhålla bara en av dem, vilket på intet sätt må kasta en skugga över de andra) var en riktig ”killer”. För den oförberedde är den första åsynen av en Nockerl förvirrande. Det måste vara ett misstag. Det här har inte jag beställt. Jag har redan ätit min varmrätt
När man så övertygats om att det är rätt rätt, så sitter man med hjärtat i halsgropen och undrar hur man ska få ner den pösande och ångande skapelse som ligger där i en ugnsfast form på bordet. Det är en minnesvärd upplevelse som man inte utsätter sig för igen i första taget.

Dag 106 – Tyskland: Münchens nymfer.

Detta har hänt: Om ni i likhet med vår resenär försökt slå ihjäl en fluga med en baksmälla någon gång, så vet ni hur livet kan vara. Det är lika ogjort som att försöka få rätt mot en myndighet, som har bestämt sig hur det ska vara innan, man ens var född. I förra avsnittet gifte sig Ludwig I. Idag ska ni få veta hur det gick sen.

Kontraster är livets stimulantia och själens afrodisiakum, enformighetens banemän. Det är lätt att leva sig in i de extasens höjder som nås när ett varmt hallon samsas om tungan med en klick kall vaniljglass. Kan detta organ uppleva sannare njutning! Vilket sinnligt sätt att avsluta en måltid, som gärna har inletts med färska sparrisstänger där knopparna nått sin fulla blomning i samtidig spänst och mjukhet.

Den andra dagen i München hann jag också besöka Nymphenburg SchIoss. Vill man se hela anläggningen med den stora parken och alla lustslotten och porslinsmuseum och vagnhall, så tar det större delen av dagen, men jag var bara ute efter en sak: kvinnor!

Slottet har vuxit kontinuerligt under åren; den allra äldsta delen byggdes i italiensk stil 1664. De flesta guideböcker påstår att Versailles har stått som modell för de senare påbyggnaderna. Ska man vara riktigt noga, så är det holländska traditioner som har spelat in, men det är nästan ingen som vet hur holländska slott ser, och då är det ganska meningslöst att använda dem som jämförelse.

Nymphenburg var Wittelsbacharnas sommarstuga, ett ställe där de kunde ägna sig åt pastorala nöjen i gudinnan Floras anda. Namnet hittade den romantiska prinsessan Adelaide av Savoyjen på.
Entréhallens takfresker visar en himmel fylld med nakna eller lättklädda nymfer svärmande kring antikens gudar: Venus, Diana, Bacchus, Apollo… Allegorier och scener från antiken eller Bibeln gav ofta anledning till att avbilda nakna människor på högt belägna väggytor. Det var den tidens porr. En människas syndiga intressen kunde antagligen mätas i hur ont i nacken hon hade.

Men jag passerade förbi hallen nästan utan att höja blicken, för mitt mål var rum 15, Skönhetsgalleriet. Här har Ludwig I låtit samla 36 porträtt av Münchens vackraste kvinnor. De är för stora att ha i plånboken, men det är ungefär samma idé bakom. Han verkade bara gilla en kvinnotyp, de påminner alla om varandra, eller också kunde konstnären Stieler bara måla en sorts mun.

Kvinnorna kom från alla klasser, men jag har inte sett någon uppgift om att de behövde kvalificera sig för upphängningen på slottsväggen genom att vara älskarinnor. Antagligen räckte det med att Ludwig lustade efter dem i sitt hjärta, men åtminstone ett par av dem måste han ha gjort något mer med, eftersom de blev med barn. De två mest kända porträtten föreställer ”schöne Müncherin” Helene Sedlmayr, dotter till en skomakare, och den ”spanska” dansösen Lola Montez.

Lola Montez föddes som Maria Gilbert i Irland 1818 och gjorde efter fem månaders träning en katastrofal dansdebut i London. Trots det fick hon fler engagemang. Som Ludwigs älskarinna blev hon en av orsakerna till revolutionen 1848, vilket ledde till att hon måste fly till Mexiko, samtidigt som kungen tvingades abdikera, trots alla vackra byggnader och all kultur han fyllt staden med. Tronen ärvdes av sonen Maximilian II, som snart skulle bli far till en blivande sagokung.

München är en stad som omhuldar sina gamla traditioner, utan en tanke på alkoholprocenten, i samband firandet av 832-årsdagen i början av juni 1990 kläddes stadens moderna skönheter upp att efterlikna kvinnorna i Skönhetsgalleriet och delade ut 1 158 rosor till besökare. Och Münchens bryggare svor högtidligt att efterleva renhetslagarna, som styr öltillverkningen på det att inga konstgjorda tillsatser må närma sig denna livgivande dryck.

Att vandra omkring vid populära turistsevärdheter är ingen dans på rosor. Nymphenburg är
populärt, och gruppresor väller ständigt fram uppslukande allt i sin väg. Från guider smattrar information på skilda tungomål och omöjliggör all individuell eftertänksamhet. Man borde kanske införa stilla dagar (eller åtminstone timmar) vid de större turistmålen, då bara ensamma resenärer har tillträde.

Bland alla språk som blandades urskiljde jag plötsligt svenska. Det kom ifrån Blå salongen. Tänk om det.. ? Nej, det kunde inte bara…! Men jag var tvungen att gå och titta efter. Jo då, där var de, ”mina” svenskar från den första dagen. De två männen och kvinnorna stod vid den andra dörren och kikade in i sovrummet. De skrattade, antagligen åt den stora spegeln, som var uppställd så att man från dörröppningen kunde övervaka födslarna i sängen och kontrollera att barnet inte byttes ut. När de vände sig om och kom emot mig, slank jag iväg ut till svanarna.

Efter den här dagen sov jag oroligt. Var det något jag hade ätit eller var det minnet av alla dessa skönheter som gav mig en marritt? Det är bäst att lämna alla vidare funderingar kring ämnet.

I morgon börjar resan mot sagoslott, mot Berchtesgaden och ett berömt fågelbo. Eller som visan uttrycker det: Love lift us up where we belong, where the eagles dare…

Dag 106 – Tyskland: Münchens signaturmelodi.

Detta har hänt: Den första dagens två slumpartade möten med en liten grupp svenskar har ännu inte fått vår resenär att känna sig förföljd. Bakom ölsejdlar och glaspokaler kisade han på Münchens sprudlande nöjesliv och fontäner.

Frukostbufféns färska fruktsallad är förstås också en sorts efterrätt. Med hjälp av den hopsamlade kaffegrädden från de närmaste borden och lite improvisatorisk talang lyckades jag göra den tillräckligt substantiell för att jag skulle stå mig tills jag kom ut på stan och fick sätta tänderna i något bättre.

Den här morgonen klingade ingen svenska genom lokalen. Kvällen innan på Hofbräuhaus hade jag hört dem nämna Berchtesgarden, och antagligen var de två paren redan på väg i sydostlig riktning mot detta hörn av Bayern. Det innebar att jag inte behövde riskera att springa på dem i fortsättningen.

Jag saknade dem faktiskt redan, även om jag egentligen inte ville erkänna det. Bristen på verbal stimulans kan bli ganska påträngande när man reser ensam i ett land där man inte behärskar tillräckligt mycket av språket för att kunna föra en intellektuell konversation. I värsta fall kan man tillbringa en hel vecka i Istanbul utan att säga något annat än ‘Tesekkür ederim”, ”Evet” och ”Nein” (det senare till mattförsäljare och skoputsare).

När jag utforskar främmande länder märker jag ibland att jag börjar känna igen ”signaturmelodier” i dem. Det kan.vara alla möjliga inslag i stadsbilen: torg statyer, byggnadselement et cetera, som genom sitt ständiga uppdykande i olika varianter skapar ett aha, och en igenkännandets glädje, som gör att jag börjar känna mig hemma i staden.

I Rom gick jag i takt till de svängiga skulpturerna av Bernini, i Florens dök Della Robbias färgglada utsmyckningar (ovan) upp nästan varje gång jag rundade ett hörn – och för många, många månvarv sedan, när jag upptäckte London för första gången, stod Wrens otaliga City-kyrkospiror som utropstecken bland alla upplevelserna.

I München är det barockkyrkorna och då särskilt de av bröderna Asam som utgör temat. Långt innan Ludwig I på 1800-talet fick idéer om att göra om München efter en Italienresa, hade konstnärer inom alla områden åkt söderut för att lära sig hantverket och hämta inspiration. Så gjorde också Cosmas Damian Asam (född 27 september 1686) och Egid Quirin Asam (född 1 september 1692).

Några år tidigare hade en ny stiltrend startat på grund av ett annat gossebarns födelse. När Ferdinand Maria och Adelheid von Savoyen äntligen fick en arvinge (Max Emanuel) var de tvungna att infria sitt löfte om att bygga en kyrka. Theatinerkirche (1662) blev den första barockkyrkan i München och början på en utveckling som skulle sprida sig i hela Bayern.

Mellan 1729 och 1733 köpte Asambröderna fyra intilliggande hus vid Sendlinger Strasse. De båda vänstra byggdes ihop till bostadshus och smyckades på utsidan med allegoriska stuckaturer. Det till höger revs för att bereda plats för en kyrka, men grannarna på gatan var inte så glada att få en privatkyrka inpå knutarna – kanske var de rädda för att den skulle locka ett oönskat klientel till grannskapet – och därför tog det två år innan byggnadstillståndet beviljades.

Kyrkan fick namnet Johannes Nepomuk, men det kan ingen uttala, så den kallas allmänt för Asam-Kirche. Fasaden är bara nio meter bred, men verkar större genom de svängda linjerna. Interiören är ett paradnummer i nära samarbete mellan två konstnärer:

Cosmas Damfan tog hand om freskomälningen och Egid Quirin gjorde skulpturerna och stuckaturen. De Bernini-inspirerade spiralkolonnerna suger tag i blicken – och för den upp mot det svängda valvet där målade kolonner tar den vidare upp ”igenom” taket till ett himla högt illusionsskapat slut.

De olika sätt på vilka man genom trick och bländverk försöker ge sken av något som egentligen inte finns är ständigt fascinerande. Det mest kända exemplet är kanske St Peters-platsen, som är utformad så att fasaden på kyrkan ska upplevas som mycket större än vad den är.

Några exempel för dem som vill botanisera i konsthistoriens illusioner: Takfresken i San Ignazio-kyrkan i Rom är en större variant på Asam-kyrkans takvalv; samma kyrka har en falsk kupol, eftersom munkarna i det närbelägna klosterbiblioteket var rädda att det skulle bli för mörkt hos dem om den fick sticka upp på riktigt; och i korskyrkan Santa Maria presso San Satiro i Milano finns det ingen riktig central korsarm efter korsmitten eftersom den inte fick plats (det går en gata förbi alldeles utanför) men nog ser det ut som om det skulle finnas en.

Servitörerna hade vid det här laget lyft ut frukostbuffén och börjat duka om för lunch, så det var kanske dags för mig att fundera på vad jag skulle göra under dagen.

Det finns ett ställe, Café Frischhut vid Viktualienmarkt, som öppnar redan fem på morgonen. Deras specialitet är Schmalz-nudel. Låter gott.

Eller tänk om jag skulle försöka hitta förre hovleverantören Alois Dallmayrs delikatessaffär på DienerstraBe. Det är klart, glass är alltid gott och jag har fortfarande inte provat Scarlettis. Det sägs att han har den bästa i München –  och de flesta sorterna.

Om jag bara hade kommit ihåg att boka plats, så skulle jag ha kunnat följa med på flottfärd nerför floden Isar. Att de serverar öl och mässingsmusik ombord gör det inte mindre lockande.

Nu visste jag, utsikten från träbron Flauchersteg över Isar lär vara den bästa om man vill titta på nudister. Så får det bli. Och den intilliggande biergarten har gott rykte.

Längre fram på dagen kunde jag lägga en ny livserfarenhet till mina tidigare samlade misstag. En bayersk portion med jordgubbar och vispgrädde sätter effektivt stopp för öldrickandet under ett par timmar. Öl räknas, ur näringssynpunkt, som mat i det här landet, en klassificering som måste ha verkat förvirrande på de gamla svenska utskänkningslagarna.

Dag 105 – Tyskland: Münchens vattenhål.

DETTA HAR HÄNT: Vid en utdragen frukost på ett hotell i Münehen och under försök att dölja sin nationalitet för en liten svensk grupp vid ett bord i närheten, har vår resenär funderat över stadens historia och hur Bayerns Wittelsbach-kungar under 1800-talet roade sig med att kopiera andra städers byggnader, innan han slutligen gav sig ut på stan.

Jag hann inte ta många steg förrän jag stoppades av en efterrätt. Till de största farorna i Bayern hör dessa enorma desserter. Vem vill ens blinka åt en fisförnäm petit-chou efter en vecka i Sydtyskland. Med en Coupe de grace framför mig på cafebordet började jag en mental rundvandring.

München är inte bara Oktoberfest och biergarten. Det är året om en livlig universitets- och kulturstad med intensiv restaurangtradition. Gågatan mellan Karlsplatz (Stacchus – ovan) och Marienplatz kan nästan mäta sig med Covent Garden i London eller platsen framför Beaubourg i  Paris då det gäller improviserad underhållning och folkliv.

En tjock programtidning (i stil med Time Out i London och Tip i Berlin) kommer ut varannan vecka. Olympiastadion är den stora konsertarenan där Prince, Rolling Stones, Madonna och Tina Turner har spelat. Schiachthof och Circus Krone är två andra populära scener. Den senare är egentligen en cirkusbyggnad, men används för konserter när cirkusen är på turné. Den är särskilt omtyckt för sin intimitet.

De flesta turister kommer med förväntningar på att Schwabing är det bästa nöjesdistriktet i München. Före första världskriget, då stadsdelen var centrum för konstnärslivet, och på 60-ta- let, då det var den rätta platsen att vara hip på, kunde det nog stämma. Men nu för tiden är det troligt att man bara träffar andra turister.

Det sägs att Haidhausen, strax syd-ost om innerstaden, har ersatt Schwabing som inneområde, men det riktigt vilda livet tycks levas kring Gõrtnerplatz. Här är några vattenhål för de våghalsige: Baader Café Grössenwahn, Wunderbar och till slut Werkstattkino som visar skräckfilmer, japanska monster och annat snusk. (Åren har gått sedan jag skrev detta och det är säkert hela andra platser som gäller nu.)

Glassen är till slut uppäten. Efter en så storslagen upplevelse kan det kanske vara skönt att lugna gommen med lite frisk frukt. Jag ställer stegen mot Viktualienmarkt. Frukten kan sköljas i torgets fontäner, ty vattnet är drickbart. München har mer än 1 000 fontäner, och den viktigaste heter förstås Wittelsbach och ligger på Lenbachplatz.

Karl Valentin fontänen på Viktualienmarkt är alltid pyntad med blommor. Hur kan det vara på annat sätt med en staty som påminner om en man som under sin livstid fällde sådana uttryck som ”Ned med skattemyndigheterna. Länge leve devalveringen” eller ”Jag minns inte riktigt, var det i går eller på fjärde våningen.”

Valentin-museet ligger i Isartor och den som är 99 år får låta sina föräldrar komma in gratis. Bayersk folkhumor är minst lika svår att fatta för en utomstående som Göteborgshumor, men när man bland utställningsföremålen hittar en pälsklädd tandpetare, så är det självklart att den är avsedd för kalla vintrar. Valentins filmer brukar visas i Filmmuseet under oktoberfesten.

Det sägs att man inte har sett München förrän man har besökt Hofbräuhaus, och precis som på Piccadilly Circus i London, så träffar man i detta ölpalats . förr eller senare alla sina vänner. Så jag var inte precis överraskad när jag i ett hörn upptäckte, halvt dolda bakom litersejdlar (finns bara den storleken), svenskarna från i morse, förskrämda av skrålet och det ohöljda drickandet, eller var det risken att bli dränkt av en sejdel tappad ur servitrisens fulla famn.

Hofbräuhaus blev 1598 bryggeri för hovet, men numera är den bryggande delen flyttad över Isar till llaidhausen. Byggnaden är stor som en lada och byggd i stil som påminner om ett gammalt borgerligt bostadshus. Det är stökigast i ”Schwemme” på bottenvåningen med mässingsorkester och skrål. De övre våningarna är mer städade. Världens enda ölsejdelkassaskåp finns i Hofbräuhaus och är konstant fyllt till sista plats; väntelistan är lång och långsam.

Plötsligt avbröts skrålet och oväsendet av ett ännu starkare skrål och oväsen. Vid ett bord bakom mitt hade en liten man i grå kostym dränkts av en tappad litersejdel, men han var tydligen ännu gladare för det, och lite senare, när mässingsmusiken spelade upp, ställde han sig upp i givakt och höjde sitt fulla glas med en utsträckt arm mot orkestern.

Att det svänger om München är inget nytt för vår tid. Barockigare än bröderna Assam har antagligen inga andra varit. Det ska jag nu fördjupa mig i.